Den 5 september 2003 meddelade Marknadsdomstolen sitt synnerligen absurda beslut i målet ComHem, Senda och ViaSat mot Flashback Media Group AB. Utfallet blev att Flashback dömdes och förbjöds att medverka till "marknadsföring av olovlig avkodningsutrustning" - något som för övrigt aldrig skett!

Först lite bakgrund

Bakgrunden till det hela är att Flashback på olika sätt och med olika plattformar under årens lopp försökt skapa underlag för en total yttrandefrihet för de som är intresserade. Genom den tryckta tidningen, genom webbplatsen Flashback.se och en mängd andra fora har Flashback presenterat oliktänkande pionjärer inom ett flertal områden. Oavsett om det gällt kända kulturpersonligheter eller anonyma hackers, har Flashback velat föra fram åsikter och information för alla att ska kunna ta del av den.

Som ett led i denna process söker Flashback alltid nya vägar, ofta hand i hand med nya teknologiska utvecklingar. Ett fantastiskt exempel på detta är den typ av konferensforum där nätanvändare själva kan lägga in egna debattinlägg, för att sedan kunna ta del av andras svar och åsikter på inläggen i fråga. Flashback insåg tidigt konferensforumets värde och etablerade ett forum på Flashback.se som snabbt kom att bli ett av Sveriges mest välbesökta.

Ett annat exempel var webbplatsen Popmart.se, en köp-sälj-byt-plats där folk kunde handla med olika saker, allt från riktiga rariteter till rent skräp. Även denna webbplats blev snabbt en succé och kom på kort tid att innehålla nästan lika många annonser som Gula Tidningens webbplats.

Flashbacks attityd i utvecklandet av dessa nya tjänster har alltid varit en total frihet. Men, och det måste påpekas om och om igen, det har hela tiden rört sig om frihet under ansvar. På båda dessa webbplatser förklarades klart och tydligt att allt som sades, debatterades, såldes, köptes och så vidare, måste ligga inom ramarna för svensk lagstiftning. Med andra ord kunde man inte på konferensforumet hetsa mot folkgrupp, hänga ut folk med namn och kontaktuppgifter. På Popmart.se kunde man följaktligen inte handla med narkotika, etablera kontakter för sexköp eller syssla med annan kriminell verksamhet.

För att kontrollera att detta sköttes korrekt av användarna, etablerades en granskning av konferensforumet. Inte en censur av åsikter, men väl en granskning inom svensk lags ramar. Vidare etablerades på Popmart.se ett filter, där annonser innehållande vissa känsliga ord (uppenbarligen härrörande från illegal aktivitet) automatiskt hamnade i papperskorgen. Då annonsörer eller debattörer försökte hitta nya vägar att få in sina olagliga inlägg eller produkter, utvecklades dessa filter vidare av Flashback.

Vissa inlägg på konferensforumet, men i ännu högre grad annonser på Popmart.se, handlade om så kallade piratkort, det vill säga utrustning för att kunna se kodade kabel-TV-sändningar gratis. Då tre svenska medieföretag med just kabel-TV som affärsidé kontaktade Flashback om detta, svarade Flashback med att granska hårdare och utveckla effektivare nyckelordsfilter.

Trots en välvillig attityd och en medgörlighet vad gäller att få bort de uppenbart olovliga annonserna så snart som möjligt, stämde företagen ComHem, Senda och ViaSat i oktober 2002 företaget Flashback Media Group, de båda webbplatsernas ägare. Detta utan förvarning, och efter en period av upprensning av de kritiserade annonserna och
inläggen.

Elva månader senare, den 5 september 2003, lämnade Marknadsdomstolen sitt beslut i målet. Domen, som inte går att överklaga, ger ComHem, Senda och ViaSat rätt på alla punkter, och tvingar Flashback att betala 218 562 kronor i rättegångskostnader. Trots uppenbara medgörliga eftergifter och försök till vänskapliga kontakter ledde stämningen till fällande dom. Det intressanta i sammanhanget är dock inte sakmålet i sig, det vill säga "marknadsföring av olovlig avkodningsutrustning". Det intressanta är att Marknadsdomstolen i sin dom kräver att Flashback ska ha förhandsgranskning av alla sina diskussionsforum. Man riktar sig även mot företagets huvudägare, Jan Axelsson, och tilldelar honom som privatperson ett vite på 400 000 kronor. Detta utan att ha brutit mot någon som helst lag.

Den typ av konferensforum som fanns på Flashback.se under den kritiserade tiden lyder under lagen om "elektroniska anslagstavlor". De krav och förutsättningar som finns i denna lag uppfylldes av Flashback till punkt och pricka. Så även på Popmart.se, där det uppenbara – att olagliga varor inte får säljas, köpas eller bytas - efterlevdes i så hög grad det var tekniskt och praktiskt möjligt.

Marknadsdomstolen tog dock inte hänsyn till lagen om elektroniska anslagstavlor i detta fall. Istället tog man hänsyn till Marknadsföringslagen och hävdar att Flashback varit aktivt delaktig i marknadsföring av de så kallade piratkorten. Kontentan var att om det förekom annonser eller inlägg som på något sätt kunde leda till försäljning av piratkort på någon av Flashback Media Groups webbplatser så skulle Jan Axelsson och Flashback Media Group få böta 400 000 kronor. Detta är för övrigt ett i sammanhanget ovanligt högt belopp på ett vite, något som även påpekades direkt av Flashbacks advokat.

Man refererade på uppmaning av de stämmande företagen till två annonsbanners som legat på Flashback.se. Dessa ledde vidare till företag, mot vilka misstankar riktats angående försäljning av piratkort. Men någon direkt annonsering för korten fanns aldrig på de banners man kritiserade. Frågan blir då uppenbar: ska alla på Internet annonserande företags verksamhet granskas av polis och Marknadsdomstolen innan man kan tillåtas annonsera? Rent logiskt skulle detta bli fallet om man analyserar Flashbackmålet.

Frågan är då om detta fall egentligen inte handlar om något helt annat än de nämnda piratkorten. Nu när fallet är avklarat och utgången oöverklagelig, är innehållet i domen också prejudicerande. Det innebär att det blir oerhört lätt för Marknadsdomstolen eller andra juridiska instanser att stänga ner webbplatser där något opassande sluppit igenom kontrollen.

Om Marknadsföringslagen ska gälla på Internet helt och fullt ut och ersätta den av riksdagen antagna lagen om elektroniska anslagstavlor, innebär detta en förhandsgranskning av alla webbchatter, alla konferensfora och alla elektroniska mötesplatser.

De konsekvenser detta kan få är uppenbara för alla webbplatser där det finns diskussionsforum, webbchats eller andra tjänster där människor kan uttrycka sina åsikter direkt på nätet. Det handlar inte längre om brottmål eller marknadsföringsmål. Vad domen för med sig är konkret ett sanktionerat upplägg för förhandsgranskning av material på webbplatser och en enkel möjlighet att stänga ner webbplatser. Om någon skulle trilskas och hävda motsatsen, riskerar man att tilldelas ett vite - som i det här fallet - på 400 000 kronor ...

Hur detta kommer att påverka stora diskussionsforum och communities som till exempel Lunarstorm, Aftonbladets webbchat och IDG:s IT-forum är intressant. Om någon bestämmer sig för att få in inlägg om olagliga saker på ett eller annat sätt, är ju risken i och med Flashbackmålet överhängande att inte endast den medvetet eller omedvetet saboterande debattören/annonsören blir avstängd, utan även att hela webbplatsen tvingas stänga ner!

Att kalla det hela justitiemord är att ta i. Men för de som i efterhand har granskat målet närmare tycks det uppenbart att det mer handlar om Flashbacks attityd och Jan Axelsson som person än om piratkort för kabel-TV. De potentiella juridiska efterföljderna är inte vackra för de människor som fortfarande vill ha en frihet att uttrycka sig. Att det dessutom rör sig om "smygbeslut", det vill säga domar som medierna av olika anledningar generellt väljer att inte uppmärksamma, gör det hela ännu mer otäckt. Domen är en direkt inskränkning av yttrandefriheten genom ökade krav på förhandsgranskning. Domen är också en varning till de personer som tar denna yttrandefrihet på så stort allvar att man vill göra den tillgänglig för andra.

Flashbacks planerade nya nummer av den tryckta tidningen försenas också ytterligare av den digra penning som nu måste betalas in. Frukten av det senaste årets mycket aktiva produktions- och redaktionsplanering försenas nu ytterligare. Men ... Flashback har inte bråttom. I de tre rättegångar som Flashback varit inblandade i sedan förra numret av den tryckta tidningen, har man sammanlagt dömts att betala 312 910 kronor. Det har ingalunda påverkat verksamheten på andra nivåer än ekonomiska. Tidningen kommer att komma ut och Flashbacks kamp för en utökad yttrandefrihet kommer oförtrutet att fortsätta.

Den som känner att han eller hon vill bidra till rättskostnaderna i detta bisarra fall är naturligtvis välkommen att göra det. Bidrag över 400 kronor räknas som stödprenumeration, och leder följaktligen till att fyra nummer av den tryckta tidningen kommer i brevlådan. Stödbelopp kan sättas in på postgiro: 169 18 26-0.