På anrika Berns i Stockholm hölls den 28 oktober årets Spoken Word-festival. Som vanligt bjöd listan med deltagare på ett spektrum av allt från debutanter, rutinerade rävar, poeter, författare, skådespelare och provokatörer. Malcolm McLaren, Mark E Smith, Pat Cadigan, Steven Wells, Stewart Home, Tommy Udo och Andy Duggan höll de utländska fanorna högt medan Fredrik Lindström, Joakim Pirinen, Per Hagman, Thorsten Flinck, Tomas Pettersson och A.C. Weschke gjorde dito med den svenska. Dilemmat med denna typ av festival är att intrycken inte bara blir utan även bör bli splittrade. Det går inte att tycka om samtliga artister och det är heller inte tanken. Det går heller inte att plikttroget sitta sig igenom samtliga. En Spoken Word-festival är lika mycket ett tillfälle att mingla och umgås. På så sätt gjorde Berns Salonger i sig mycket till att bidra till ett lyckat evenemang. Inte bara i storslagenheten i arkitektur och inredning utan även tack vare den historiska koppling till kultur, socialt liv och spännande framträdanden som formligen vibrerar i väggarna. Vad bjöds då i år? Tyvärr kunde vi inte följa allt aktivt men ett litet axplock kan vara på sin plats ... Låt oss börja med två diametrala svenskar. Thorsten Flinck behöver förmodligen ingen närmare presentation. Hans ansikte pryder ju titt som tätt kvällstidningarnas framsidor. I det att hans modus operandi heter "provokation", tycks det svenska folket mer intresserat av att följa dess avigsidor (problem, konflikter, känslostormar, misshandel och så vidare) än de lagerbladshyllade och kritikerfavoriserade scenframträdandena (nu senast i "Flinck goes Wilde"). Flinck är uppenbarligen omtyckt av de som uppskattar teater. För oss andra är han endast en bullrig skådis av gammalt beprövat märke med en fantastisk förmåga att ofrivilligt (?) hamna i rampljuset. Flinck äntrade Berns scen 45 minuter försenad och sköt därmed resten av aftonens program ur ordning. Tillsammans med ett tafatt kompband insisterade han på att sjunga och spela gitarr. Vad det rörde sig om ...? En stökig expressionism av personliga hågkomster och hysteriska utfall, osäkert gitarrstrummande och försök till kontakt med en publik som uppenbarligen satt på varsin sida av skyttegraven. Någon skrek åt honom att gå av scenen medan andra kontrade och bad honom stanna kvar ... Bättre respons än så kan väl Thorsten Flinck knappast få! Den andre representanten var, som sagt, i sammanhanget diametral. En vek, svagsint uppenbarelse av viskande "ärlighet". Poserande som en riktigt anemisk engelsman med luggen på svaj läste Per Hagman ur någon av sina skapelser. Det handlade om glitter, om disco, om flickan som alla ville ha men som inte kunde förstå sig själv eller någon annan. Är det sig själv Per Hagman skriver om, med genusförvirring som stilgrepp? Att stapla Johan Kinde-doftande formuleringar på varandra i hopp om att någon liten panda i baren ska hoppa upp i famnen och sprida lite glitter över hans fragila uppenbarelse kändes på något sätt under till och med Hagmans värdighet. Bättre skriva än illa viska! Steven Wells var välbekant sedan festivalen år 2000. I ett frenetiskt tempo frustade han ur sig bisarra scener ur en tvivelaktig fantasi. Sex, våld, droger, monster, extrema synvinklar och ultrabrutalitet under ett beprövat men väl så fungerande paraply i den politiska korrekthetens störtregn. Aftonens Wells-clou var uppläsandet av en lysande pressrelease för en Napalm Death-LP han författat, i vilken Satan och Jesus försöker enas om i vilken grad man skall tillåta gruppen att förstöra den så incestuöst nepotismiska musikbranschen. Festivalens största namn var självklart Malcolm McLaren. En man med så mycket bus och upptåg i sin portfölj att han helt enkelt inte kan klassificeras som något annat än en stor konstnär. Samarbeten med Vivienne Westwood, New York Dolls, Sex Pistols, Julien Temple, de egna skivprojekten, filmprojekten och nu senast en interaktiv utställning om förhållandet mellan "autentisk" och "karaoke"-kultur (som samtidigt är en retrospektiv McLarenutställning ...) bidrar till ett magnifikt rykte som kulturell agent provocateur av rang. En eloge till festivalarrangörerna för det faktum att de som första Spoken Word-festival bokat McLaren! Malcolm McLarens framförande var lågmält så som endast sanna auktoriteter klarar av. I fullständigt behärskat lugn berättade han om tiden på Art School, de tidiga äventyren på Kings Road med alla olika butiker han drivit, Sex Pistols, rock´n´roll, fram till dagens medieförvirrande internationella konflikter och konspirationer mellan familjerna Bush och bin Ladin. Det var onekligen ett mästerstycke framfört av en mästare. Och, i det att han åldrats med en ordentlig grace, befäste McLaren dessutom ännu en gyllene visdom - Den om att man inte behöver ha löjliga kläder på sig för att vara kulturell! I sober kostym och slips och med cigaretten i välkänd dandypose etablerade han genom sin blotta uppenbarelse vem som var festivalens nummer ett ... Stewart Homes typiskt engelska prosa med aggressionsladdade och spända scener vibrerande av socialrealistisk sexualitet och intellektuellt publiv blev kanske lite av en antiklimax efter McLarens avspända briljans. Men Home kämpade på och reciterade långa stycken ur sina böcker ur minnet. Imponerande! Med böcker med titlar som "Cunt" och "Red London" i bagaget är Home en komplex författar-karaktär. Han blandar seriöst kulturella ambitioner med ren kiosk-estetik, filtrerad genom det proletära Englands misslyckade politiska strävanden. Underhållande är det inte, men det har heller aldrig varit Stewart Homes främsta målsättning. Det var en dynamisk och intressant Spoken Word-festival Berns fick hysa, full av motsättningar, stjärnor, amatörer och glada wannabes. Festivalen som sådan har på kort tid blivit en institution och detta välförtjänt. Frågan är nu bara hur årets version ska kunna följas upp nästa år med en lika hög övergripande kvalitet ... Text: Carl Abrahamsson