I denna text berättar seriemördaren Thomas Quick om sin syn på frihet och andras ofrihet samt om mediernas bemötande av hans bok "Kvarblivelse", där han kallas lögnare och mytoman. Texten är publicerad med tillstånd av Quicks bokförlag ´Kaos Press´.

Jag ligger på min luftmadrass.
Aprilsolen lyser på min kropp, värmer den.
Mina ögon är slutna och jag hör talgoxens kaxiga revirutropande blandade med kärlekskranka locktoner. Ett övervintrat löv från den stora björken inser att det inte kan bruka solen som sommaren innan och lämnar sin plats.
Det gör en stilla luftfärd innan det landar på mitt högra, nakna lår. Samtidigt som jag böjer mig fram för att mota bort det öppnar jag mina ögon. Fysiskt och känslomässigt far jag i detta ögonblick från den drömda friheten till den fysiska ofriheten. Runt mig reser sig väggarna, murarna och jag är tillbaka till det som begränsar min kropp från att röra sig fritt över land och vatten.
Kan den som alltid, från tidernas begynnelse, varit ofri uppleva frihet? Kan den som bär en äkta existentiell skuld någonsin uppleva sig fri?
Ja, jag vill tro det. Om insikten om det ofria springer fram så öppnar det också upp perspektiv till det fria.
Jag skulle kunna säga: "Jag är en mytoman som sökt uppmärksamhet." Jag trodde ett bra tag att jag gjorde det rätta och att detta skulle stödjas och uppmuntras, att åtminstone några skulle förstå det personliga mod som krävs för att ta till sig ohyggliga gärningar, att berätta om dem för polisen och samtidigt överleva.
Naturligtvis var det inte så.
Jag har, hemska tanke, medvetet lurat ett stort antal poliser, nämndemän, domare, ett par advokater, en överåklagare, psykologer, läkare i rättspsykiatri, vårdpersonal etcetera. För detta är jag uppriktigt ledsen.
Naturligtvis är det så, som den eminente empirikern, tillika journalisten Dan Larsson, skriver i sin väl genomarbetade bok "Mytomanen Thomas Quick", att jag, i fallet som rörde en ung död pojke i Piteå, utifrån en telefonkatalog hittade till platsen för den döde pojkens kropp.
Att jag sedan beskrev klädsel, bältesspänne, handskar och annat rätt och att jag sade att pojkens högra lårben inte skulle kunna hittas på fyndplatsen var, förstås, enbart en lyckosam fullträff i mitt mytologiska gissande.
Jag är även ledsen att jag på så vis lurade Piteå tingsrätt att döma mig för mord i detta fall. Det var uppmärksamhet jag ville ha. Jag har lite svårare att förklara hur jag på ett precist sätt kunde teckna skadebilden dels på tältet och dels på de dödade paret i Appojaure. Det kan ju ha varit så att jag kommunicerade med professorn i rättsmedicin, Anders Eriksson, och att jag den vägen fick hela skadebilden klar för mig. Jag minns inte riktigt. Det kan ju också ha varit så att kriminalinspektören Seppo Penttinen och professorn i psykologi, Sven Åke Christiansson, sufflerade mig vid den rekonstruktion som gjordes på platsen för den hemska händelsen. Om det var så, slutsatsen är rimlig att dra, så ber jag om ursäkt för mitt utstuderade manipulerande av dessa personer. Det var ju uppmärksamhet som jag ville ha.
Att jag så utförligt och korrekt kunde beskriva hur den israeliska turisten, som hittades död i trakten av Rörshyttan i Dalarna, tagits av daga och att dessa uppgifter kunde avstämmas helt och hållet med den rättsmedicinska undersökningen, förklaras, det måste vara så, av att jag vid tiden för brottet själv bodde i Dalarna.
Jag hade då alla möjligheter att på plats skaffa mig den information jag behövde för att långt senare kunna ta på mig gärningen. Jag är uppriktigt ledsen över att jag på så vis fick domstolen att i sin dom ägna så stor möda och omsorg för att beskriva och resonera kring falska erkännanden. Att domstolen fällde mig för brottet och inte såg till de faktiska omständigheterna, beklagar jag djupt.
Så det här med flickan i Norge. Åklagaren påstod i sin sakframställning, inför den rätt som med sina två domare och tre nämndemän i stort motsvarade domstolens sammansättning som vid en hovrättsförhandling, att det kunde visas att jag varit på plats vid den tid då flickan försvann, att det fanns faktiska omständigheter som styrkte att jag hade haft fysisk kontakt med flickan och att det i mitt erkännande fanns sådana exklusiva uppgifter som band mig vid mord på flickan. Vad åklagaren inte kände till eller som han medvetet undanhöll, var att jag förmått, riktigt hur minns jag inte, hundsöket att markera platser för humant material och att den brända benbit med sågmärken i, som två professorer, en från Tyskland och en från Norge, oberoende av varandra kunde konstatera härröra från en människa i åldern 5-15 år, hittades på en av mig utpekad plats var en tillfällighetens nyck. Under den fem dagar långa rättegången dolde jag min mytomaniska fasad. Jag dömdes av en enig rätt för mordet på flickan och jag fick det jag önskade: uppmärksamhet.
Refererande till ovanstående så är jag glad över att medierna i stort inte uppmärksammade den bok jag skrivit, den jag betitlat Kvarblivelse. Så fångad av mina egna lögner trodde jag att boken skulle röna uppmärksamhet för sin, som jag då trodde, uppriktighet och att den därmed skulle kunna ge kunskap om hur en djupt destruktiv natur blir till. Jag är bedrövad över att journalisten Gubb Jan Stigsson föll för mitt ljugande och att jag lurade honom att skriva i Dalademokraten:

"Den (min bok) är ett fullständigt unikt dokument som är närmast hänsynslöst självutlämnande. Boken borde vara av ett stort värde för personer med professionellt intresse. Givetvis för psykologer. För poliser. Och inte minst för journalister."

Tack och lov för att andra journalister och samhällsdebattörer haft modet att förtiga boken - de har förstått att jag genom den dels har velat profitera på mina påstådda brott och dels att jag genom dess publicering önskat uppnå ytterligare uppmärksamhet.
När min bror, Sten-Ove Bergwall, kom ut med sin bok "Min bror Thomas Quick", skrevs och talades det en del om den. Som väl var så missade de som talade om hans bok att han i den skrev bland annat följande:

"Vad som än hände så har min bror alltid varit föräldralös. Föräldrarna var påträngande närvarande under vår uppväxt ... När jag läste om honom i tidningarna drabbades jag först så direkt att det kändes som om jag läste om mig själv ... Någonstans i dessa avslöjanden ryms en kuslig dubbelnatur: hos min bror eller hos min mamma ... Från födelseögonblicket har våldet bestämt hans liv. Så tog min far sin unga hustru hem till sin pingstvänsfamilj och drog in henne i någonting som måste betraktas som ett helvete ... Lika fort bad pappa om förlåtelse efteråt. Jag skulle hela livet komma att avsky ordet förlåt ... Det nyckfulla och lynniga i pappas väsen gav ett stråk av osäkerhet i tillvaron".

Nog med citat - jag skulle kunna ge ett otal liknande ur min brors bok. Varför Sten-Ove skrivit som han gjort vet jag inte. Jag vill tro att det är korrekturfel rakt igenom men jag kan inte vara säker.
Att föräldrar eller andra vuxna kan bete sig fruktansvärt illa mot sina barn skulle de så kallade pedofilskandalerna i Karlstad och i Örebro kunna visa. Vi får hoppas att polisen ber Astrid Holgersson, vittnespsykologen som gång efter annan slår fast att barn fantiserar ihop sådana historier, undersöka barnen. Då kanske det visar sig att det osannolika, att föräldrar och vuxna förgriper sig på sina egna och andras barn, så som jag själv har berättat i min bok, inte har inträffat.
När jag själv blundat för mitt mytomaniska väsen har jag ibland inbillat mig att mina erkännanden, hur svårt och hur livshotande processen att lyfta fram dem än tett sig, skulle möta respekt i betydelsen att jag givit svårt plågade anhöriga visshet.
Nu förstår jag att en mytomans uppmärksamhetsbehov
alldeles självklart inte kan mätas med respekt och uppmuntran. Tack till alla de som förstått sakernas rätta förhållanden och som på så sätt fått mig att inse orimligheten i det jag har berättat för poliser och senare i domstolar. Och förlåt till de oberoende instanser som har haft att pröva mina påståenden och som jag förmått vända lögner till sanningar.
Nej, jag skulle inte bli friare om jag påstod ovanstående, om jag gick in i ett förnekande, om jag gick tillbaka till det förnekande som gömde det som hotade mitt liv som liten och som sedan kom att bli dödsbringande för dem som jag mötte som vuxen.
I dag är frihet för mig synonymt med ärlighet. Kan och orkar jag vara ärlig så "strömmar" friheten till mig.
Min framtid är fortfarande mörka skuggor från gårdagen men genom att vara öppen för att finna begriplighet till mina ogärningar kan jag ge mina offers anhöriga besked, ett ansikte att avsky och hata. Mina brott är skuggor från ett förflutet, från en tid av verklig ofrihet, variga ekon från en hjälplöst trasig uppväxt. Marvin Gaye sjunger:

"Mother, mother
There´s too many of crying
Brother, brother, brother
There´s far too many of dying.
You know we´ve got to find a way
To bring some lovin´ here today".

Människor kommer i dag till mig med - det är sant - existentiell solidaritet. Till mig som varit en sådan existentiell egoist. Människor, här i den miljö jag finns och andra genom brev, ger mig delar av det levande livet, det som genererar livsluft genom sitt ångande av "Vi finns till och vi vill". Att dela sin livsglädje, sitt levande jag, är att vara existentiell solidarisk i dubbel bemärkelse - jag ger av mig och då får jag av dig till mig.
Fantastiskt.
Se den unga, sargade människan tidigt, ge av din och andras existentiella solidaritet så att hon kan spegla och reflektera av detta i sitt vuxna liv!
Jag hade och jag har ingen rätt att döda. För mina mord skall jag ansvara. Om samhället dödar mig, ansvarar jag eller har jag då möjlighet att ansvara för mina gärningar?
Jag kan ibland tycka att det skulle ha varit en befrielse om jag vid den första mordrättegången hade dömts till döden. Då hade jag sluppit undan den oerhörda smärta det innebär att leva med det jag har gjort (jag ställer inte mitt lidande emot de drabbade). Detta är egentligen det ultimata straffet, att inte slippa undan ångern, skulden och sorgen. Men skulle jag känna större frihet om denna smärta inte fanns i mig? Nej. Smärtan talar lika mycket om för mig vad ofrihet är som den berättar om vad frihet är.
Mörka brott är skuggor från ett förflutet, är variga ekon från en hjälplöst trasig uppväxt. För att ens komma i närheten av frihet måste jag se och i än högre grad känna detta.

"You know we´ve got to find a way
To bring some lovin´ here today".

Marvin Gaye visar mig vägar till det levande i mig själv, träffar mig så påtagligt med existentiell solidaritet.
Att, som honom, sjunga om både det svåra och det vackra är att säga nej till det instängda som dödar, är att gå emot rörelser som säker bekräftelse i det stillastående. Att säga ja till stundens skapariver är att säga ja till det öppna rummet som sjuder, är att säga ja till den existentiella solidaritet som är liv; som är omätbar i sin lust att ge och oöverblickbar i vad detta givande genererar.
Tro mig, jag vill vara med och mera - när jag i dag kan smaka på ordet frihet försöker och vill jag i dag vara existentiellt solidarisk. Jag bär på den tyngsta av barlaster, den existentiella skulden, och visst är min framtid mörka skuggor från gårdagen. Men jag vill vara med. Marvin Gaye, tidningen POP, Michael Lindqvist på Kaos Press, Otis Redding, R. Kelly, Usher, Lyndon David Hall, Intrique, Az Yet, Birgitta Ståhle, Claes Borgström, Staffan Hellstrand, Solkatten i Göteborg, Victory Music i Skövde (där jag köper min musik). Stefan Hazianastastiou (min yngsta systers son), avdelning 36 (där jag bor) och många flera ger och visar mig existentiell solidaritet. Rörd och ödmjuk ser, känner och inser jag det.
Den existentiella solidariteten kan vara det levande livet som Staffan Hellstrands visor skvallrar om.
Den existentiella solidariteten kan också vara Marvin Gayes förtvivlan när han låter mig berusas av röst och musik och samtidigt smittas av den konstruktiva vädjan hans förtvivlan formar.
Den existentiella solidariteten kan kanske också vara seriemördaren som säker hitta begriplighet (inte överslätande förståelse) till sina gärningar och former för att förmedla den kunskapen till andra. När den existentiella solidariteten kan nå mördaren Thomas Quick - människan Sture Bergwall - kan jag kanske, kanske bidra till att en seriemördare i varande stoppas. När jag kan definiera vad existentiell solidaritet är tangerar och vidrör jag samtidigt vad frihet är

"You see, war is not the answer
For only love can conquer hate".

Jag har här berört begreppet frihet ur snävt, personligt perspektiv. Jag har valt att göra så då jag så väl känner till vad ofrihet för min del inneburit och lett till. Men att se vad frihet är och kan vara gör mig också öppen för att se vad de totalitära regimerna bestjäl sina medborgare på. Det gör mig frustrerad, inte ofri. Med den existentiella solidariteten i mig kan jag rasa över orättvisor och makthunger, över girighet och ekonomiska orättfärdigheter, över att den de troende kallar Den Gode Guden inte släckte branden på diskoteket i Göteborg innan den slukade 63 unga människors liv och över att krigets helvete i dag hemsöker så många, så många i Europa och på andra håll i världen.
Jag kan rasa över allt detta och ju fler vi är som rasar, ju fler är vi som skapar förutsättningar för frihet där orättvisor, makthunger, religiös fanatism, etnisk blindhet, rädslor och psykisk tortyr av vad slag det vara månde, i dag härjar och går det ofria så synligt. Vi kan och skall rasa över varje människa som vi ser berövas sin frihet och vi kan göra detta med självklar ärlighet när vi själva tillerkänner oss den frihet som vi äger.
Jag är fri att älska After 7:s musik och berusas när R. Kelly låter sin stämma vibrera musikalisk fantasi och känsla när han sjunger "If I Could Turn Back The Hands Of Time". Jag behöver inte snegla på min granne när jag känner att Ushers soulmusik skänker mig glädje och jag får tycka att Alf Svensson är en farlig reaktionär. Jag får vara förälskad i McCarthys "Dessa vackra hästar" och hänföras av hans vidare författarskap och tycka detta är mycket viktigare än att harmas över Mona Sahlins politiska släktskap med nämnda Alf Svensson eller över vad som begränsar mig.
Detta är frihet: Att inte harmas över det jag inte når men ösa glädje äver det jag ser är möjligt. Och då är livet självt nog för att tro på dess mening.
I solen, härute på rastgården, kan jag sluta mina ögon och höra hur talgoxen kvittrar det ena eller andra. Härute, i solen som når in till den muromgärdade rastgården där jag placerat min luftmadrass och mig själv, kan jag betrakta den gladtrallande mesen, jag kan göra det och samtidigt konstatera att väggarna hindrar min kropps möjligheter att röra sig över land och vatten utan att skrämmas av det.

Jag är fri, äntligen äger jag frihet.

Text: Thomas Quick

Thomas Quicks bok ´Kvarblivelse´ kostar 169 kronor (inklusive frakt) och kan köpas hos både välsorterade bokförsäljare (Bokus.com med flera) eller direkt från förlaget.

Kaos Press, Box 704, 114 79 Stockholm
E-post: kaospress@kaospress.com
Webbadress: http://www.kaospress.com