Följande berättelse är hämtad från tidningen Brand nummer 1-97. Det var ett tag sedan nu, sommaren 1994 för att vara mer exakt. Jag satt på allmänna häktet lite halvt som halvt krackelerad efter en strulig vår där jag tillbringat ganska mycket tid inlåst för mer eller mindre lyckade aktioner. Hur som helst satt jag överhuvudtaget ganska risigt till. En eftermiddag kommer en fet medelålders snubbe in som presenterar sig som Lars-Ove Blomqvist, säk. Han undrar om jag skulle vilja följa med på ett litet samtal. Jag hänger inte riktigt med och är lite såsig efter isoleringen (är inne på fjärde veckan med ganska hårda restriktioner med undantag på ett kort avbrott). På vägen ned till avdelningen förklarar han för mig att det inte är någon som vet var jag tar vägen, detta är helt och hållet en pryl mellan mig och honom och att ingen uppe på häktet vet att vi skall ha ett "samtal". Han bjuder på kaffe, cigg och undrar om det är något jag behöver. Han frågar inget speciellt utan försöker övertyga mig om att detta möte är helt normalt. "Det är inte som i Carl Hamilton" och "det finns ingen kamera eller avlyssning"... Jag har fullt upp med att försöka hålla mig för skratt, när sedan klassikern "en flicka som du har väl inget att göra på ett sådant här ställe" kommer är det nästan omöjligt. Han fortsätter dock att prata på om sitt arbete, skryter om hur många högerextremister han minsann haft i stolen där jag sitter just nu "de är trevliga killar då allt kommer till kritan". Medan han maler på funderar jag mest på hur jag hamnat här och hur bisarrt det hela är. Han frågar inget utan pratar på om sin familj, och om hur den antirasistiska kampen borde föras, som han för den, vid frukostbordet med sin son... bla bla bla. Jag nickar instämmande och håller med om det fruktansvärda med våldet. Efter ett tag kommer en fråga; är det något jag behöver? Pengar? Jag har ingen utbildning? osv... Då plötsligt går det upp för mig vad han sitter och frågar. Detta händer inte, detta händer inte, rabblar det i huvudet, till dess att jag är tvungen att ge upp. Jag nyper mig i armen en sista gång för att försäkra mig om att jag inte drömmer, sedan beslutar jag mig för att hålla alla möjligheter öppna tills jag kommer ut och kan rådfråga några kamrater. Han upprepar än en gång att det inte är som i Guillou-böckerna och säger i nästa andetag att jag nog måste ha ett kodnamn. Jag är förvirrad då jag äntligen kommer upp till cellen. Hur kan de tro att jag skulle lämna ut information? (lite förolämpad) Vad var meningen med detta? ... han ställde inga direkta frågor. Då jag tänker närmare på det satt han mest och snackade om sin familj... Meningen med detta första möte var att skapa en kontakt och ett förtroende. Jag kan se nu i efterhand att jag borde skrivit upp varje tillfälle vi pratade och vad som sades. Men jag vågade inte göra det så länge jag satt kvar på häktet, det kan bli så då paranoian sätter in, även om den för det mesta är överdriven. Jag träffade säk-snubben en gång till medan jag satt kvar på häktet. Det var tydligt att han var stressad eftersom jag skulle släppas tidigare än väntat. En deal med åklagaren hade gjorts om att jag skulle släppas mot en slags "kommunarrest" i en liten håla, polisen i närbelägna orter skulle meddelas, och jag fick inte lämna byn, då skulle det bli tillbaka till häktet. Jag vet fortfarande inte vad som var skrämselpropaganda och inte, förmodligen det mesta. Det var en cirkus utan dess like. Jag fick telefonnumret till Lars-Oves (Lars-Ove var för övrigt även min advokats namn, vilket hade arrangerats mycket praktiskt med tanke på framtida kontakt) minicall och ett till telenummer som gick till vad han påstod var säkavdelningen. Jag fick veta att det endast var en person som visste om denna kontakt, hans chef. Alla andra skulle endast känna till kodnamnet. Var det nu verkligen inget jag behövde? Jag vägrade ta emot stålar men sa att jag hade taskigt med bra böcker och att den nya upplagan av extremhögern skulle vara trevligt. Jag fick den någon timma senare. Anledningen till att Lars-Ove var så stressad var antagligen att han inte hade haft tillräckligt med tid på sig att etablera den första kontakten. Han var också mycket enträgen om att försöka pracka på mig stålar. Det är mycket viktigt att försöka få mig i någon form av "beroendeställning" för att göra det svårare för informatören att "dra sig ur". Särskilt kritiskt är detta då den tänkte informatören släpps ut ur häktet och beroendeförhållandet i princip i alla fall ändras eller minskar. Då jag kom ut berättade jag vad som hänt och rådet jag fick var att dra mig ur genast. Att sprida desinformation på detta sätt kostar mer än vad det smakar. Jag träffade herr säk en sista gång för att göra det klart och säga att de kunde ta sig i arslet. Han hämtade upp mig i bil och körde till ett fik utanför stan (precis som i filmerna, de har inte mycket självdistans de här killarna). Nu började frågorna komma. Vilka är de ledande inom AFA? Vilka är de ledande i Göteborg/Stockholm? "Jag vet att ni inte har några ledare... (de har läst sin läxa... ...men den lille byråkraten kan ändå inte förstå) ...men vilka är ledarna? Vad skulle hända till hösten? Hur såg vår informationsstruktur ut? ... Då han förstår att jag inte kommer att lämna någon information (efter att jag beskrivit en cellstruktur som starkt påminner om RAFs) blir han upprörd och håller en lång föreläsning om hur han dagligen arbetar för min säkerhet och välbefinnande (ännu ett tecken på oprofessionalitet). Innan jag hoppar ur bilen kommer något som låter som ett förtäckt hot, att det är bäst för mig själv att jag inte berättar för någon om den här incidenten, jag kan då lätt uppfattas som infiltratör ...och det vill vi båda två undvika... jag kan hamna i väldigt taskiga situationer... och så vidare. Jag måste erkänna att det gav en obehaglig efterkänsla som inte var allt för lätt att skaka av sig. Sedan var bilen borta och allt väldigt overkligt. Med denna lilla berättelse vill jag egentligen bara säga att DET HÄNDER FAKTIST. De försöker rekrytera informatörer och vi bör vara vaksamma. Vi skall för den saken skull inte bli paranoida och starta någon häxjakt. Vi bör bara hålla det i bakhuvudet. Man kan säga att jag hade ganska tur och fick en högst oprofessionell snubbe. Om man råkar ut för ett rekryteringsförsök skall man heller inte låta det gå så långt som jag gjorde utan vägra delta i det första förhöret. De försöker från första början lura dig in i ett beroendeförhållande genom att erbjuda stålar eller andra tjänster. Efter ett tag börjar de ställa motprestationskrav. Bara själva faktumet att de kontaktat dig använder de som ett första steg i att låsa dig i ett slags moment 22 cirkel där det blir svårare och svårare att dra sig ur. Jag klarade mig tack vare hans inkompetens och kamrater som snabbt ryckte mig ur villfarelsen att säkerhetspolisen var ett utmärkt och roligt sätt att sprida desinformation.