Drev Absinten Paris konstnärer till galenskap eller drev galenskapen dem till Absinten? Mescal, Tequila och Stroh Rom i all ära; men ingen dryck är så mytomspunnen som Absint. Det går många rykten om den gröna fen, och inte alla ligger sanningen nära. Det talas om Absint som en hallucinogen, som ett gift, en drog och ett av de mer fantasifulla ryktena gör gällande att vissa producenter spetsat sina drycker med senapsgas från första världskriget, för att öka den hallucinogena effekten. Denna gudarnas gåva, som gör idioter till genier. Och visst gjorde den undergörande Absinten Paris etablissemang både konstnärligt och intellektuellt. Med största sannolikhet ligger en stor del av mytens förklaring i det sätt på vilket Absint konsumerades och de grupper vilka nyttjade det gröna, sjuttio-procentiga underverket. Absintens verklighet är nog ytterst inget annat än den nakna sanningen, essensen och själva själen hos alkoholmissbruket; det gamla hederliga, som genomsyrat alla kulturer i alla tider. Men man kan inte förringa det faktum att Absinten också förtjänar sin förskönande myt: Ett janusansikte. Som så ofta med alkohol. Absint, Absinth eller Absinthe, består av nio olika örter; proportionerna beroende på recept. Den huvudsakliga kryddan är malört, artemisia absinthum på latin, i sin tur ifrån grekiskans apsinthion; "något som ej låter sig förtäras", vilket dock är en direkt lögn. Vissa malörter innehåller smakämnet tujon, vilket har ett visst kemiskt släktskap med cannabis. Absint är hallucinogent, eller rättare sagt en form av psykedelia, och detta finner alltså sin förklaring i just denna typ av malört. Dessutom är det malörten som ger drycken en stor del av dess säregna smak - och myt. Profeten Johannes vet att i Uppenbarelseboken berätta om den tredje ängeln under Armageddon, vars domedagsbasunblåsande resulterade i att "en stor stjärna föll ned från himlen, brinnande som en fackla, och den föll på en tredjedel av floderna och vattenkällorna. Och stjärnans namn är Absint. En tredjedel av vattendragen blev till Absint, och många människor dog av vattnet, därför att det blivit bittert." För att ytterliggare späda på kan man nämna att en av malörterna på ryska heter - tjernobyl. Det svenska namnet malört därför att det jagade malen ur kläderna. Legenden säger att Absinten från början var ett läkemedel (vilken sprit var inte det), framställt av en fransk doktor vid namn Ordinaire. Det blev av förklarliga skäl en populär medicin och så småningom såldes receptet vidare. År 1787 startade så en viss Henri-Louis Pernod den första franska Absintfabriken, och det tog inte lång tid innan fler hängde på. Det dröjde dock till slutet av 1800-talet innan företaget sålde 25 000 liter dagligen. Med Pernods tvivelaktiga marknadsföring hade den gröna fen blivit en succé i konstnärskretsar och finare sällskap. Äntligen en kraftfull och outsinlig inspirationskälla! Absintdrickarna menade att de blev kreativa av drycken, spirituella och fick snilleblixtar. Jo tack, med tujon och den procenthalten! Dess innehåll av alruna påstods dessutom verka som afrodisakia. Alla som ville kalla sig konstnärer drack mängder av Absint. Och i takt med de allt fler offer den gröna demonen skördade tätnade mystiken kring Absinten. Man hedrade de stupade vännerna och drack för "Absint friends"; en tämligen ironisk ordlek. Efter att enbart ha varit en kultdryck i högre kretsar, fattade snart pöbeln tycke för den gröna lyckan. Priserna pressades, Absinten flödade och runt sekelskiftet var den billigare än vin. En het debatt startade i Frankrike där den giftgröna drycken börjat leda till enorma alkoholproblem. Myndigheterna nåddes av rapporter om närmast epidemiska utbrott av hallucinationer, epileptiska anfall, sterilitet, hjärnskador och dödsfall. Man påstods bli bindgalen. Den nyktraste förklaringen ligger väl inte bara i dess förekomst av tujon, Absintens höga alkoholhalt spelar en mycket stor roll. Flertalet av de konstnärer som grundade sitt skapande i Absint blev inte galna av den gröna fen - de var det redan från början. Det söps hejdlöst inte bara i Frankrike. Land efter land började göra upp med Absinten, som snart förbjöds i så gott som hela världen, utom i Danmark och Portugal. Och rapporterna om hallucinationer och galenskap försvann med Absinten. Det enda som kan mäta sig med Absintens erövringar är den enorma flodvåg av gin som översvämmade England under 1600- och 1700-talet. Det gick åt skogen då också. Pernod tvingades nu finna ett nytt recept för att inte gå under på grund av Absintförbudet. Resultatet är bekant, ungefär 25% svagare och faktiskt tillåtet i Sverige. Med Absintförbudet dog en livsstil, en kultur grundad i konst och dekadens. Den gröna fen stod som en symbol för det liv som konstnärskretsarna hängav sig åt. Man framhärdade att dessa exesser fann sin grund i just Absinten, och det är denna myt som lever kvar i högsta välmåga än idag. Många associerar Absinten till den tillvaro som omgav stora mästare som Strindberg, Baudelaire, Toulouse-Lautrec, Degas, Gaugin, Verlaine och Hemingway. Idag tillverkas drycken i olika små brännerier i Jura-regionen, norr om Pyrenéerna, och i Schweiz är den mycket populär på sina ställen. Den för även en tynande tillvaro i Spanien och Portugal. Tack vare öppnandet av Östeuropa kan man nu utan större svårigheter få tag i halvtafflig Absint i t ex Prag, tillverkad i Tjeckiska Republiken. Dess äkthet bör dock med rätta ifrågasättas. Absint är förvisso bara ett samlingsnamn, men denna öststatsprodukt innehåller inte tujon. Men i Köpenhamn kan man njuta en riktig Absint på baren Kruts Karport. Ett populärt sätt att njuta den gröna fen är att hälla kallt vatten på en sked med en sockerbit, och låta detta sila ned i glaset med Absint. Så tillreder man sin Absint efter eget tycke och smak. Den kloke tar bara lite Absint, en liten sockerbit och mycket kallvatten. Den djärve gör tvärtom. Den tuffe dricker det rent. Har du fått tag på riktig Absint skall den gröna, genomskinliga drycken bli gråvit när du häller på vatten, precis som en riktig pastis. När vi tröttnat på Absolut Vodka och mellanöl kanske retrotrenderna ger oss tillbaka Absinten. Självklart inte i Sverige, systembolagets nykterhetsfascister med smaka-men-inte-sväljaattityd får väl stora stjärnspelet vid blotta tanken, men kanske våra grannländer vågar starta produktionen igen. Vilken fantastisk tanke! Tänk att kunna elda på en filosofisk diskussion med ett glas Absint eller fler. Många av oss lever trots allt med en viss Absintabstinens. En frikyrka i Köpenhamn Kruts Karport i Köpenhamn är Absintens sista utpost i norra Europa. Den gröna fen är förvisso legal i hela Danmark, men endast denna krog har tack vare en egen liten fabrik råd att hålla den dyra tillverkningen uppe. Vinsten är liten och enligt ägaren är Absinten mest en kul grej. Rättigheterna köptes upp från restaurangen Tennhauser för ett tiotal år sedan. Redan efter ett par centiliter inser man att det Kruts Karports egna fabrik levererar är den äkta varan. Denna specifika malört har verkligen ett släktskap med cannabisen. Antingen man blir upprymd eller bara känner sig tung, så intensifieras ljud- och synintryck, blicken flyter iväg och tankarna vandrar mest som de vill och kräver sin sekund för att rätas ut. Geniet inom en finner kanske föga bränsle häruti, men eskapisten gör det absolut. En ytterst behaglig känsla, men man bör ha respekt för Absintens kraft. Ett besök på Kruts Karport kan rekommenderas för den som är nyfiken på Absint. Adressen är Farimagsgade 12 på Østerbro, och ligger bara 20 minuter från båtterminalen. To Absint friends!