Flashback nekas Internetförbindelse

Flashback var tidigt en aktiv kraft på Internet. Redan 1996 erbjöd man företag, privatpersoner och organisationer av olika slag utrymme på eget webbhotell, och 1997 kunde man agera internetleverantör (det vill säga tillhandahålla uppkoppling mot Internet). Från allra första början slog man fast vad som gällde: yttrandefrihet inom svensk lags ramar.

På webbhotellet samlades och samsades många olika riktningar: politiska, religiösa, livsfilosofiska och så vidare. Flashback uppmuntrade till debatt, meningsutbyte och ventilation av radikala eller konservativa idéer genom att upprätta konferensforum, material- och länkarkiv och mycket, mycket annat under devisen "Information wants to be free".

Att alla inte uppskattade detta initiativ stod lika tidigt klart. Kommunpolitikern i Karlskrona, socialdemokraten Björn Fries, och dennes kommunjurist Lennarth Eriksson förde i slutet av 90-talet en korstågsliknande verksamhet mot Nationalsocialistisk Front (NSF) och andra liknande nynazistiska organisationer. Man hävdade också att Flashback genom att upplåta webbplats åt NSF aktivt stödde gruppens politik.

Flashbacks ägare, Jan Axelsson, hävdade att så absolut inte var fallet och pekade återigen på de direktiv som företaget angav till de som ville ha en webbplats liggande på webbhotellet: yttrandefrihet inom svensk lags ramar. Han menade att man inte kan vara för yttrandefrihet och demokrati om inte alla tillåts göra sin röst hörd. Detta argument räckte dock inte för Fries och Eriksson. Man polisanmälde Flashback och en förundersökning inleddes. Polisen kunde dock inte se något på NSF:s webbplats hos Flashback som var oförenligt med svensk lagstiftning.

Här borde allt ha fått bero. Men de skeenden som följde visade upp en mörk och dyster sida av svensk verklighet: den som utgörs av aktivt politiskt maktmissbruk, icke-demokratisk lobbyverksamhet, kartell- bildning och obstruktion i (icke)utövandet av svensk lag. Lennarth Eriksson kontaktade under 1999 och 2000, på av kommunen betald arbetstid, de företag som tillhandahöll bandbredd till Flashback. Tillika de företag som garanterade det specifika företagets tillgång till Internet. Tillika diverse organisationer och företag som på något sätt, hur diffust det än kunde vara, kunde sägas ha någon som helst koppling till Flashbacks verksamhet.

För att kunna agera Internetleverantör köpte Flashback tillgång till nätet av företaget Powernet, som i sin tur köpte kapacitet från amerikanska jätten MCI Worldcom/UUNET. Då Eriksson lanserade ett antal lögner om Flashback, till exempel att Flashbacks verksamhet på nätet var kriminell, ställde sig Powernet initialt tvivlande till anklagelserna. Eriksson tryckte dock på hos MCI Worldcom och resultatet blev att Powernet valde att inte förnya det kontrakt som skulle löpa ut i september 2000. Vidare hörde Föreningssparbanken av sig till Powernet, återigen efter klagomål från Eriksson, och hotade säga upp det företagslån Powernet hade hos dem. Ett antal andra referenskunder hörde också av sig till Powernet på Erikssons begäran.

Axelsson var tvungen att se sig om efter ett nytt kontrakt och tecknade ett med företaget Air2Net i Göteborg. Samarbetet skulle träda i kraft 1 oktober 2000 och löpa på i tre år. Men Flashbacks kontakt med nätet via Air2Net kom aldrig igång eftersom Lennarth Eriksson, alltjämt på arbetstid, kontaktat både företaget och dess huvudsakliga tillhandahållare av Internet, KPNQwest, som nekade Flashback tillgången.

Air2Nets VD Anders Oscarsson hävdade rakt ut i Aftonbladet att de inte fick sälja bandbredd till Flashback för huvudägaren KPNQwest, och man hävdade vidare att det inte fanns något kontrakt. Då Axelsson visade upp kontraktet i fråga i SVT:s Rapport, och delar av det även publicerades i andra media, kunde man inte annat än att vända på klacken. Plötsligt hävdades att det visserligen fanns ett kontrakt men att det inte var juridiskt bindande. Det kontrakt som skulle gällt till oktober 2003 var sålunda plötsligt godtyckligt upphävt efter påtryckningar från högre ort.

Då Axelsson efter detta pinsamma drama begärde offert för Internetaccess från andra företag, bland annat Telia, fick man där svaret att man inte ville ha Flashback som kund. Axelsson frågade Telias representant om det var vanligt att kunder nekades som inte hade ekonomiska problem eller betalningsanmärkningar. Svaret blev att detta var första gången detta hade hänt. AT&T, den amerikanska telegiganten med kontor i över 60 länder, meddelade Axelsson att Flashback aldrig skulle få kontakt med nätet via dem, oavsett varthän i världen han sökte sig.

Efter många turer av tung lobbyverksamhet nådde Fries och Eriksson sitt önskade resultat: Flashback var borta från Internet, både med webbplatsen Flashback.se, och som Internetleverantör. I mitten av oktober 2000 blev det dock en kortlivad retur, via företaget TeleBudget som ansåg att Flashback inte höll på med några oegentligheter. Det dröjde dock inte mer än ytterligare en vecka innan företagets leverantör av "lina", Tele1Europe (numer Song Networks), hörde av sig och krävde att Flashback skulle bort från nätet. TeleBudget försökte förgäves förstå varför, men blev varse att det var allvar när internetkontakten bröts. En förutsättning för återkoppling, förklarade man, var att Flashback skulle vara borta ur TeleBudgets system. Avstängningen åsamkade TeleBudget irreparabel skada.

Den sista vändan för denna gång, i slutet av oktober 2000 och via webbyrån Frambak Bakframs försorg, var även den kortlivad. Flashbacks webbplats fick ligga på deras server och de tiotusentals besökarna kunde läsa om de absurda skeenden kring den webbplats som enligt SIFO varit en av Sveriges 30 mest välbesökta under de sista åren på 90-talet. Internet5, ett företag som även de nyligen nekat att offerera Flashback bandbredd, stängde utan förvarning ner webbyråns kontakt med Internet till dess att Flashback var borta från deras server. Tilläggas bör att Frambak Bakfram i sitt kontrakt med Internet5 hade fullständig rätt att lägga upp kunders webbplatser på sin server.

Hur allt detta kunde ske så samordnat och effektivt hade att göra med att den i det närmaste allsmäktiga intresseorganisationen Svenska Operatörers Förening, SOF, metodiskt bearbetats av Lennarth Eriksson. Hans lögner om Flashback färgade av sig på medlemmarna. SOF fattade beslut om att konsekvent och kategoriskt stänga av Flashbacks verksamhet på nätet, något som strider mot svensk lag. En medlem medgav till och med i SVT:s Rapport att Flashback diskuterats av SOF under hösten 2000. Då inget som bröt mot svensk lag funnits på Flashback.se fattade man alltså beslut om total nerstängning på helt godtyckliga grunder.

Post- och Telestyrelsen, PTS, bad under våren 2001 om att få bli medlem i SOF, eftersom det misstänktes att kartellbildning skett i samband med Flashbackaffären. I protokollet från ett SOF-möte den 2:a maj 2001 tillkännagav man sin nervositet: "Det finns en oro att med PTS närvaro riskeras att fokus flyttas från tekniska till politiska och regulatoriska frågor ..." Att gemensamt bannlysa Flashback från Internet i Sverige kan väl knappast sägas vara en rent teknisk fråga?

Lennarth Eriksson nöjde sig dock inte bara med att underminera Flashbacks rykte i samband med Internettjänster. Han kontaktade dessutom ett antal telebolag - Comviq, Telia och Europolitan - kallade Flashback nazister och undrade hur de kunde tillåta att Axelssons bolag Flashback Telecom använde deras loggor i sin egen marknadsföring. Detta bolag, en bifirma till Flashback Media Group AB, sysslar med telefonitjänster och har ingen som helst verksamhetskoppling till webbplatsen Flashback.se. Hur Flashback Telecoms verksamhet kunde ha något med Karlskrona kommun att göra var något som många undrade!

Kritiker och belackare, främst Björn Fries och Lennarth Eriksson, jublade nu över att den månader långa kampen med intensiv lobbyverksamhet lyckats - Flashback var ju de facto borta från nätet både som webbhotell, webbplats och leverantör. Problemet var bara det att de inte såg till helheten. Där de högst sannolikt väntat sig en tystnad från en nu underkuvad antagonist, fick de istället en av de mest intensiva mediadebatterna i Sverige under de senaste åren.

Nyhetsbrevet Flashback News Agency, Nordens största med ca 100 000 prenumeranter vid denna tid, fortsatte komma ut regelbundet via e-post och kunde redogöra för alla de senaste skeendena i affären. Då en mängd nyhetsredaktioner både i Sverige och utomlands prenumererar på nyhetsbrevet, blev det hela en mycket omskriven affär där uppmärksamheten, naturligtvis, fokuserades på det övergripande problemet: har företag rätt att censurera Internet på godtyckliga (det vill säga ej lagstadgade) grunder?

"No freedom of speech in Sweden!", deklarerade amerikanska Newsforge. I nederländska tidningen Het Parool publicerades en stor artikel om yttrandefrihet och Internet, i ljuset av monopoliseringstendenser bland Internetföretag. Flashbackaffären upptog en tredjedel av artikeln och utgjorde även grund för en debatt i De Balie, där ordföranden för nederländska grundlagsutredningen deltog.

Många politiker, bland annat representanter för Socialdemokraterna i Värmland, kontaktade både näringsminister Björn Rosengren och justitieminister Thomas Bodström ett flertal gånger för att få klarhet i hur detta kunde vara möjligt. Efter månader av krav på reaktion och utredning, skickade Mona Sahlin ett vagt konstaterande till den värmländska avdelningen: "Ja, det finns ett problem ..."

Kontentan i den internationella debatten var uppenbar: det är det specifika landets lagstiftning om brott som ska avgöra. Även på en lägre men mer direkt demokratisk nivå stod det klart att något felaktigt hade skett. Webbportalen IT Direkt ställde sina besökare frågan "Är det rätt att stänga Flashback?". 76 % tyckte inte det. Endast 7 % tyckte att MCI Worldcom och KPNQwest agerat rätt. Aftonbladet gjorde en liknande undersökning som visade att 89 % av de röstande ansåg det vara fel.

Uppmärksamheten var pinsam för de berörda och en hel del konkreta lögner och förvirrade urskuldanden passerade revy i medierna. Jan Axelsson lade i en ännu högre växel och påbörjade en egen undersökning av herrarna Fries och Erikssons verksamhet i Karlskrona kommun. Resultatet blev en skrämmande inblick i ett diktatoriskt tänkande satt i praktik i en svensk kommun som ju, precis som alla kommuner, lyder under svensk lag.

Det måste varit en hektisk period för Eriksson. Där han inte fick direkt respons och medhåll från de han kontaktade, hoppade han vidare till företag och organisationer som stöttade dem han var ute efter. På arbetstid och med lön från kommunen arbetade Eriksson med något som inte det minsta berörde Karlskrona kommun. Vid ett antal tillfällen nekade han till detta, trots att bevis motsade honom (till exempel telefonsamtal som uppenbarligen förts på arbetstid, e-post som skickats dito med mera). För att skrämma svenska företag kontaktade han till och med amerikanska moderföretag med lögner, något som fick önskat resultat i den slutgiltiga avstängningen.

I ett demagogiskt e-brev till Åke Andersson på UUNET/MCI Worldcom i november 1999 skrev Eriksson: "Inte kan väl en liten trilsk servertillhandahållare i Sverige få medverka till stora ekonomiska och tidsödande processer för världsomspännande seriösa bolag. Bolagets policy borde gott och väl täcka in en stängning av leveranser till Flashback via Powernet."

Håkan Redtzer, affärsutvecklare på UUNET och dessutom aktiv medlem i intresseorganisationen SOF, Svenska Operatörers Förening, mejlade ett svar till Eriksson den 23:e november 1999: "Vi är inte oroade för ev. skadeståndskrav för att vi stänger av kunder. Det som är oroande är att om vi gör det så går vi in och granskar innehållet på trafiken och även gör en bedömning av innehållet utan stöd från lagen."

Eriksson kontaktade även SOF direkt för att trycka på ännu mer. Han hävdade i sin vädjan att det på sidan i fråga fanns "lagbrott", men ville av naturliga anledningar inte skriva att svensk polis inte höll med honom. Om polisen gjort det hade åtal kunnat väckas mot både Axelsson och den ansvarige utgivaren för sidan från NSF. Men något åtal väcktes aldrig helt enkelt därför att sidan inte innehöll något olagligt.

I ett e-brev till UUNET/MCI Worldcom i USA klagade Eriksson på både Redtzer och Andersson ("They are not taking this matter as serious as I hoped") och hävdade att "Swedish authorities look gravely upon the situation". Frågan är bara vilken "situation" han egentligen syftade på? Att Björn Fries trakasserats av nynazister i Karlskrona eller att han själv agerade lobbyist för att tillintetgöra Flashbacks fullständigt lagliga affärsverksamhet?

Då Axelsson bad att få ut samtliga handlingar från Karlskrona kommun som rörde Flashback och NSF:s webbplats möttes han av ett obstruerande beteende och en mängd bortförklaringar då han påpekade de lagbrott kommunen gjorde sig skyldig till. Saker och ting tycktes ta extra lång tid, ofullständiga svar gavs och endast delar av begärt material skickades. Eriksson försökte också hävda sekretess på en del av materialet, men hävdade felaktigt att han inte alls måste lämna ut även sekretessmaterial med det sekretessbelagda överstruket i kopieringen. Efter månader av korrespondens fram och tillbaka verkade det till sist som om Axelsson fått ut kopior av större delen av materialet från Karlskrona kommun. Axelsson hävdar idag att det fortfarande finns dokument i kommunen han inte fått. Om detta skulle vara sant, skulle det innebära ännu ett lagbrott från Eriksson och kommunens sida.

Hela affären visade med all (o)önskvärd tydlighet att det ägnats mycket tid åt att stänga ner Flashback och störa företagets verksamhet. Erikssons påståenden om att allt detta skötts på hans fritid skapade frågan om han överhuvudtaget haft tid att arbeta med annat eftersom han uppenbarligen haft så mycket fritid! Påståendet visade sig också vara felaktigt då telefonsamtal och tidpunkter för e-postande med mera delvis skett på dagtid och delvis från kommunens lokaler.

Axelsson anmälde hela incidenten med nerstängningen till Konkurrensverket, som efter övervägande valde att inte granska det hela vidare. Detta trots att det helt uppenbart skett en kartellbildning mellan internetleverantörer i syfte att hindra Flashbacks närvaro på Internet. Tilläggas bör att kartellbildning och liknande sammansvärjningar som inskränker konkurrensfrihet är olagligt i Sverige.

Vidare valde Justitieombudsmannen i juni 2001 att inte granska Karlskrona kommuns agerande, varken i affärens centrala strid eller i dess efterspel trots att det där uppenbarligen aktivt skett missbruk av makt och lagvidrigt förfarande bakom lyckta dörrar. Axelsson skickade in en lunta på över 400 sidor till JO som klart och tydligt visar "hur bollarna studsat" och med vem Lennarth Eriksson varit i kontakt. Även en snabb översikt av dokumenten visar tydligt att saker och ting inte gått rätt till och att Eriksson markant överskridit sina befogenheter. Är inte detta just den typ av missförhållanden som Justitieombudsmannen ska granska?

Flashback var borta från Internet från hösten 2000 och Axelsson meddelade då att man tänkte ägna sig åt sedvanlig publicistisk verksamhet istället. Det dröjde dock inte längre än till våren 2001 förrän man var tillbaka på nätet med webbplatsen Flashback.se. Verksamheten som Internetleverantör låg nere under lång tid, men sedan december 2002 är man aktiv även inom det området igen. En kraftig expansion av Flashbacks aktivitet och närvaro på nätet har varit i stadig utveckling sedan återkomsten 2001.

Retrospektivt betraktat har Lennarth Erikssons arbete varit fullständigt förgäves. Flashback är tillbaka, till synes starkare än någonsin, och har ingalunda ändrat sin attityd då det gäller yttrandefriheten. Det Erikssons arbete konkret resulterade i var konkurs för Powernet och konkurs för TeleBudget, eftersom de aldrig kunde repa sig efter den negativa uppmärksamheten i media och Erikssons kontakter med bakomliggande samarbetspartners. MCI Worldcom drabbades något senare av egna problem i samband med en av de största bedrägerihärvor som någonsin uppdagats i USA. Detta var knappast relaterat till Flashbackaffären, men visar på ett tydligt sätt vilket hyckel, för att inte tala om vilken bristande moral, som genomsyrat företaget.

Flashbackaffären handlar i grund och botten naturligtvis främst om yttrandefriheten på Internet. Men affären handlar minst lika mycket om hur några kommunanställda fick en typ av storhetsvansinne som placerade dem över lagen och hur detta hittills tillåtits passera tämligen okommenterat från riksdag och regering.

Affären handlar också om hur Konkurrensverket nekade att granska så uppenbara kartellbildningar (mötena i SOF) utan att någon reagerat. Vilka slags signaler skickar det ut till medborgare som inte kan ha insyn i stora företags interna affärer?

Och självklart handlar allt även om hur Justitieombudsmannen, rättssäkerhetens högsta instans i Sverige, valde att blunda inför något som borde vara (men uppenbarligen inte är) fullständigt tabu i en avancerad demokrati som Sverige: förtroendevalda politiker som tillsammans med anställda jurister bedriver helt annan verksamhet än vad de ska. Maktmissbruk, överskridande av befogenheter, missbruk av skattemedel ... Listan på olagliga förseelser är lång. Listan på åtgärder från JO:s sida är obefintlig.

Lennarth Eriksson arbetar häpnadsväckande nog fortfarande som jurist hos Karlskrona kommun. Björn Fries har blivit befordrad i den socialdemokratiska hierarkin och arbetar idag som regeringens narkotikasamordnare. NSF, vars hemsida ursprungligen utlöste deras aggression, finns kvar på nätet i expanderad version.

Fotnot: För den som känner sig manad att läsa mer eller kanske att ta sig an JO är allt material i Flashbackaffären offentlig handling och kan beställas med hjälp av diarienumret 1825-2001. Beställes från Justitieombudsmannen, Box 16327, 103 26 Stockholm.
Även Konkurrensverkets akt är offentlig handling och även den är på över 400 sidor.