WHITE STAINS: SCHLAFLOS MIT GERMANIA

Cassandra Complex åker på turné för att promota nya CDn "Sex & Death". Vill vi följa med? Självklart! Ett superglamoröst turnéliv med horor och koks en masse säger man ju inte nej till precis... (Little did we know...) Och dessutom måste vi ju göra reklam för vår nya CD, "Why not forever?". Showen presenteras som en multimedial afton med Catastrophe Ballet (tyskt up-and-coming Goth-band), White Stains och Cassandra Complex. Fokus läggs på blandningen av musikstilar och även blandningen av audio- och video-intryck. Som backdrop används en 4 x 4 meter videoskärm som alla banden använder. Plus en kraftljusrigg med tunga Intellabeams, moonflowers, strobbar och annat skojigt för de psykedeliska synapserna. 15 människor in i en nightliner-buss, och off we go...

Vårt koncept för denna turné är en helt ny form av musik, kallad "Elektronisk Katastrofmusik" alternativt "Tek-yes" (Jfr. Tek-no). Vi har en backing-tape med atmosfärer och tekno-grunder. Peter lägger ackord och ljudeffekter på sina syntar och jag spelar (förutom apa) helt enkelt sampler. På mitt tangentbord har jag 60 olika citat från när och fjärran, custom designed to blow minds far, far away... Efter att vi varit ute i ungefär en vecka börjar allt verkligen fungera bra, och de första trevande experimenten blir mer som skojfriska ljudorgier än massiva och strukturerade attacker på folks sinnen. Och vår videoskärm upptas av en gammal japansk klassiker vid namn "A face of madness" från 1928. En fantastiskt stämningsfull, svart-vit sak om ett mentalsjukhus, där vi får se det mesta genom de olika patienternas ögon. Enormt bra! Och över detta ett konstant flöde av Fetish 23-fraktal-loopar i grälla kaskader. En synnerligen angenäm blandning!

Jobbar dessutom som live-kamerman åt C.C. varje kväll. Håller mig längst fram på scen och följer lille vilde Rodney Orpheus med kameran så gott jag kan. Mina bilder mixas in i deras backdrop-videos och för det mesta ser allt mycket, mycket bra ut. Bra "overload" av visuella stimuli... Att stå vid en PA-stapel varje kväll i tre veckor har dock sina uppenbara nackdelar...

Denna eviga väntan på att något ska ske. Folk är försenade och när de väl dyker upp är någon annan mer eller mindre viktig individ ur sikt. Kedjerökning och tyskt snabbkaffe för snabb och stirrig uttråkan. Wunderbar!

Lång dags färd mot Olpe för att testa ljus- och video-rigg. Pumpande tekno på Autobahn i 160 (BPM och km/h). Ach du Liebe! Vi provar videoutrustningen, strobbar och Intellabeams. På det hela taget inser jag att allt kommer att bli excellent. Fetish 23-videon ser verkligen strålande psykedelisk ut, och alla som ser den kommenterar beundrande. Visualiserar och audialiserar om den odödliga kombinationen White Stains och Fetish 23. Då Peter och jag satt i studion med hörlurar och spelade in vår backing-tape, blev vi nästan rädda då vi i våra sinnen föreställde oss effekten av denna bisarra och hårda musik i ett fett PA. Hur kommer det att bli i kombination med denna hjärnvrängande video?

I stunder av leda tänker jag på Stockholm och på hur bra och bekvämt det är i kära gamla Eken. Allt som behövs är bara litet geografisk och mental distans... Jag skulle dock aldrig vilja byta ut detta äventyr i Das Vaterland mot tillvaron med den ständigt lunkande standardkreativiteten i Tokholm. Vi är här för att blåsa bort tyskarnas hjärnor, och det ska vi göra med besked!

Innan vi lämnar Hamburg för turnéstart, tillbringar vi ett par lata dagar hos kamrater. Peter inspekterar Herbertstrasse och barerna vid Reeperbahn, och jag tar det lugnt och läser och skriver. Vi spelar också in ett par ambientstycken tillsammans med Stora i deras studio. Samt ser kvintessensen av all sentida tysk kultur på TV: "Deutsche Schlagerparade" med groteske programledaren Jürgen Drevs. En fantastisk kavalkad av sleazebags och bimbos som mimar till äkta tysk schlagerpop. Ricky King, världens mest ointressante gitarrist (18 album i miljontals
exemplar...), får våra hjärnor att slå volter av häpnad. Kan det verkligen vara på riktigt? Existerar verkligen Gaby, Michelle, Nicole och alla andra alerta germanska sånglärkor med Instant White-leenden? Om så är fallet... Underbart! Än finns det hopp för Tyskland. Och senare på aftonen ännu en dos av gudomlighet: "Deutsche Schulmädchen Report" från mitten av det färgglada 70-talet. Vi lär oss vad tyska skolflickor har för sig sexuellt i deras späda blomningsålder, och dessutom klassiska uttryck som "Echte Klasse", "Geil", "Super-Geil", "Bumsen" o.s.v. Alla nödvändiga uttryck man behöver för att klara sig i Tyskland. Alla vi pratar med skrattar för övrigt gott då vi berättar att vår studio i Stockholm heter Immergeil Studios... Unga fnissiga tyska skolflickors sexvanor borde intressera varje sund ung man, och i det här fallet var vi verkligen sunda unga män!

Hamburg: Turnéstart... Markthalle är en av många klassiska lokaler vi passerar och vi har verkligen ingen anledning att klaga. Varma applåder och "Zugabe"-begär från en månghövdad publik. Frankfurt också kalas-bra (tekno-city!), medan Dortmund-publiken visslar aggressivt och vrålar "Scheisse, Scheisse". I dessa ögonblick av fientlig reaktion önskar jag att vi hade publiken upp-mikad så att jag kunde sampla dem direkt och skicka tillbaka dem till sig själva igenom PAt, tusentals gånger förstärkta. Det är vad jag kallar genuint äkta homeopatisk grymhet!

Video i bussen är alltid en fördel. Tyvärr har de flesta med sig filmer som är dubbade till tyska, vilket i och för sig kan vara underhållande. Personligen föredrar jag dock Schwarzenegger dubbad till italienska eller indiska eller japanska. Alla känner igen sig i "Spinal Tap" naturligtvis ("Enough of my yakkin'... Let's boogie!"), och tillsammans med Bad Seeds-dokumentären "The road to God knows where" är den förmodligen en av de "sannaste" rockfilmerna någonsin... En annan bussfavorit är den franska "Man bites dog", som Andrew Eldritch donerat till turnén. En fin stilsäker liten sak om en högst alldaglig fransk seriemördare. Svartvita franska Arty-Farty-filmer med engelska texter uppskattas dock inte av alla i crewet, men Peter och jag och de mest sinnesförvridna gillar den skarpt. Ca va!

Vår Nightliner far iväg direkt då allt är nedpackat, och vi vaknar vanligtvis upp utanför de nya spelställena. Kan vara en smula förvirrande, beroende på i vilket sinnestillstånd man befinner sig då man äntligen somnar. Nortrup är en liten håla som inte ser mycket ut för en storstadsbos ögon. Men det är ett klassiskt landsortsfenomen... När det händer något skoj (som t.ex. att White Stains och Cassandra Complex dyker upp), kommer hundratals ungdomar från när och fjärran för att festa järnet. Och för att hinka järnet... Arrangören på "Fiz Oblon" i Nortrup är generös som fan och då alla är klara med nedriggningen, pumpar han ut tequila och vodka åt oss. Bussen far iväg och festen fortsätter. Då jag vaknar upp långt senare har jag ett jack i mitt huvud som jag inte känner igen. Och färskt är det! Hoppas för mytens skull att någon försökt döda mig...

Siedlingshausen vet jag fortfarande inte var det ligger, men förbannat kul var det... Ett elegant ställe mitt ute bland bergsväggarna. Var i helvete bor folk? Bara träd och berg överallt! Då aftonen nalkas, inser alla faktum: Publikfiasko med endast ca 40 betalande... Måndagkväll och iskallt. Alla bestämmer sig för att släppa loss ordentligt. Vår spelning är avspänd och cool, och då "Transfixed Sex", vår tekno-hit, brakar loss, dansar nästan alla i Catastrophe Ballet, Cassandra Complex och crewet. Och då Cassandra-showen drar igång kan ingen hålla sig för skratt. Under "Satisfy Me" hoppar Claudia från Cat Bal och jag upp på scenen och dansar. Bönderna i publiken får ett vansinnesryck och vrålar åt henne att ta av sig kläderna. Där tar jag vid istället och börjar strippa... Alla i besättningen kommer upp och fånar sig. Peter spelar slap(p)-bas och showar som en riktig Las Vegas-hallick i sitt alkoholrus. Och jag videofilmar allt, och dessutom de häpna publikreaktionerna... Gott im Himmel!

Berlin, staden där historiens vingslag känns tydligare än någon annanstans, blir en stor succé och kanske framförallt för White Stains. Otroligt bra stämning, vilket förvånar oss litet med tanke på att alla sagt att Berlinpubliken är så svår och alltid så ultra-hip. Hemska tanke... Kan det vara så att White Stains är hippa? Hursomhelst en mycket trevlig afton, där jag öser på speciellt mycket med Leary och andra LSD-förespråkare på min sampler. "The spirit... Of the lysergic acid molecule..." Publiken jublar. Träffar också många gamla vänner och exilsvenskar och promotorer som vill att vi ska komma tillbaka så snart vi kan. Visst, varför inte...?

Vi har tre spelningar i forna Östtyskland, och här märks det en märkbar skillnad i standard och allt. Magdeburg är ett skräckexempel, där vår loge är kallare än iskylan utanför väggarna. Och i själva spellokalen pumpas varmluft in med plaströr... Och försvinner direkt ut igen naturligtvis, i.o.m. att huset över huvudtaget inte är isolerat. Efter konserten finns tydligen inga pengar att betala med, så vår turnéledare ser till att polisen kommer och det blir en evinnerlig väntan och ett dividerande hit och dit innan vi alla kan gosa in oss i vår varma buss och dricka vidare.

Prag - Magick City! En underbar stad på alla sätt och vis, och vi blir vänligt emottagna av arrangörer, vänner och journalister. En välbehövlig ledig dag, där vi vandrar omkring och tittar på arkitektur och annat. Death In June spelar på kvällen på samma klubb som vi ska spela på. Träffar James och Simon för första gången på många år, och även vår gamle vän Boyd Rice. Trevligt! Konserten som sådan dock total smörja, allt beroende på Douglas Ps totala avsaknad av talang och karisma. Boyds fascistiska poesi räddar showen en smula, men det räcker ingen vart.
Efteråt diskuterar jag Boyds nya projekt med honom, "Spell" (pop med Rose McDowall), och ser fram emot att höra den CDn. För övrigt stort intresse för White Stains. Intervjuer för radio och tidningar, generell nyfikenhet och allt är skoj, skoj, skoj... Verkligen välbehövligt efter den uslaste W.S.-konserten någonsin i Nürnberg två kvällar tidigare. En fruktansvärd upplevelse med en totalt zombifierad publik (värre än den i öst!) och taffligt spelande från oss. Huga! När man går av scenen och önskar att man hellre vore hemma och diskuterade livets mysterier med katten, då är det inte roligt...

Efter en sen sista natt i Prag åker jag, Peter, Rodney och merchandising-ansvariga Dani i personbil mot München. Snödis, värdelösa kommunistvägar och beckmörkt. Vi är naturligtvis försenade och inte blir det bättre av att vi tvingas hålla snigeltempo på de ringliga vägarna... Ångest! Och när Rodney, utmattad efter en hård natt och fyra timmars körande, börjar nicka till vid ratten på Autobahn strax före München, inser vi att livet trots allt är underbart och väl värt att leva... Fram kommer vi till slut, ca. fem minuter innan showen ska börja. Ökad spänning i lägret, i.o.m. att vi inte hört av oss och i.o.m. att de därmed oroat sig på gränsen till aggression. En trist dag och afton på alla sätt och vis.

Wien, ännu en europeisk metropol. En sant och underbart ultrakapitalistisk stad med en pampighet utan like, med ståtliga ämbetsbyggnader och parker. Vi spelar på Arena och där är fullt med folk trots att Sisters of Mercy spelar samtidigt på någon stadion. Litet trist på ett sätt, eftersom nästan alla i vårt sällskap vill se Sisters och alla i Sisters vill se oss. Nåväl, vi gör en utmärkt konsert och Cassandra likaså. Peter och jag är dessutom synnerligen stärkta av en snabbvisit till Skattkammaren på Hofburg inne i stadskärnan. Att se "Ödets Spjut" är på något sätt ett av många mål för denna turné, och då detta är avklarat känns allt mycket lättare.

Tillbaka i Tyskland efter sejouren i Österrike. Turnéns sista spelning i Stuttgart tillägnas Walt Disney, som fyller 92 (Blessed be his memory!). Alla på spexhumör och ingen kommer undan. Under vårt set kopplar Rodney in sig på PAt via monitormikrofonen och härmar alla mina samplingar. Jag tror först att det är något bisarrt eko som slagits på av misstag och inser att det låter mycket bra, i enlighet med vår inställning till teknik och effekter: "Mer av allt!" Cassandras gitarrist, Volker Zacharias (som för övrigt har två egna mycket bra grupper - Trauma och Girls Under Glass) spelar gitarr på "Transfixed Sex", och här kommer även Grandmaster Sulo in och rappar. En helt galen tysk som bl.a. spelat in hyllningslåtar till Gummibjörnarna. Han häcklar alla "grufties" (tyska för goths) i publiken och vrålar "Move your feet to the White Stains-beat, Motherfuckers!". Vi viker oss av skratt på scenen och försöker spela så gott vi kan... (Har vi någonsin kunnat...?)

Efter Stuttgart ömma farväl till alla som inte ska tillbaka till Hamburg. Jag har under hela turnén avslutat våra konserter med en sampling i loop från "Willy Wonka & the chocolate factory": "Adieu, adieu, parting is such sweet sorrow...", och nu upplever vi alla vad det kan betyda i verkligheten. Att vara tillsammans med alla dessa andra dårar i tre och en halv vecka har verkligen gjort var och en till delar av en effektiv enhet, som en liten trupp i krig, och nu var det vips slut på allt och fred i omvärlden! Trist visserligen, men livet går vidare. Nya projekt, nya skivor, nya konserter på andra håll och kanter. It's only Elektronische Katastrof Musik, but we love it... Vi får dessutom höra att Ecki Stieg (legendarisk tysk radio-DJ) spelat flera låtar från vår "Misantropotantra"-CD på sista söndagskvällen efter ett inslag om Brian Eno. Att nämnas som värdiga efterföljare till Eno är ljuv balsam för de nu så slitna små svenska gossarna som på en och samma gång längtar tillbaka till turnén och framåt mot Stockholm...

Sex, drugs & rock'n'roll? Var finns denna myt manifesterad egentligen? Rock'n'roll-momentet står definitivt jag och Peter för. Tyskarna är ett trögt ölfolk utan något som helst spritsinne, och helst av allt sitter de och dricker öl och pratar smörja i timtal. Vi i det svenska lägret har dock betydligt högre tempo och stimuleras av vodka, whisky, diverse typer av brännvin och allt annat vi kan få fatt på. Alla skakar på huvudet åt oss och skriker beklagande "Alte Schwede". Det svenska ryktet är dock räddat! White Stains har upprätthållit och uppmuntrat européernas fördomar om svenskarna som fulla och gapiga as, och det är verkligen ingenting att skämmas över.

Drugs? Utan att gå in på alltför revelerande eller komprometterande detaljer åt någotdera håll, måste jag nog göra många trogna W.S.-fans besvikna då jag berättar att det inte var mycket bevänt på denna front... Sex? Utan att gå in på alltför revelerande eller komprometterande detaljer åt någotdera håll, måste jag nog göra många trogna W.S.-fans besvikna (och ett par unga Stockholmskvinnor lättade...) då jag berättar att det inte var mycket bevänt på denna front heller...

(Sammanställt av brottstycken från Carl Abrahamssons turnéanteckningar november-december 1993)

Text: Carl Abrahamsson