WHITE STAINS: SCHLAFLOS MIT GERMANIA

Text: Carl Abrahamsson

Cassandra Complex åker på turné för att promota nya CDn "Sex & Death".
Vill vi följa med? Självklart! Ett superglamoröst turnéliv med horor och
koks en masse säger man ju inte nej till precis... (Little did we know...)
Och dessutom måste vi ju göra reklam för vår nya CD, "Why not forever?".
Showen presenteras som en multimedial afton med Catastrophe Ballet
(tyskt up-and-coming Goth-band), White Stains och Cassandra Complex. Fokus
läggs på blandningen av musikstilar och även blandningen av audio- och
video-intryck. Som backdrop används en 4 x 4 meter videoskärm som alla
banden använder. Plus en kraftljusrigg med tunga Intellabeams, moonflowers,
strobbar och annat skojigt för de psykedeliska synapserna. 15 människor in
i en nightliner-buss, och off we go...

Vårt koncept för denna turné är en helt ny form av musik, kallad
"Elektronisk Katastrofmusik" alternativt "Tek-yes" (Jfr. Tek-no). Vi har en
backing-tape med atmosfärer och tekno-grunder. Peter lägger ackord och
ljudeffekter på sina syntar och jag spelar (förutom apa) helt enkelt
sampler. På mitt tangentbord har jag 60 olika citat från när och fjärran,
custom designed to blow minds far, far away... Efter att vi varit ute i
ungefär en vecka börjar allt verkligen fungera bra, och de första trevande
experimenten blir mer som skojfriska ljudorgier än massiva och
strukturerade attacker på folks sinnen. Och vår videoskärm upptas av en
gammal japansk klassiker vid namn "A face of madness" från 1928. En
fantastiskt stämningsfull, svart-vit sak om ett mentalsjukhus, där vi får
se det mesta genom de olika patienternas ögon. Enormt bra! Och över detta
ett konstant flöde av Fetish 23-fraktal-loopar i grälla kaskader. En
synnerligen angenäm blandning!

Jobbar dessutom som live-kamerman åt C.C. varje kväll. Håller mig längst
fram på scen och följer lille vilde Rodney Orpheus med kameran så gott jag
kan. Mina bilder mixas in i deras backdrop-videos och för det mesta ser
allt mycket, mycket bra ut. Bra "overload" av visuella stimuli... Att stå
vid en PA-stapel varje kväll i tre veckor har dock sina uppenbara
nackdelar...

Denna eviga väntan på att något ska ske. Folk är försenade och när de
väl dyker upp är någon annan mer eller mindre viktig individ ur sikt.
Kedjerökning och tyskt snabbkaffe för snabb och stirrig uttråkan.
Wunderbar!

Lång dags färd mot Olpe för att testa ljus- och video-rigg. Pumpande
tekno på Autobahn i 160 (BPM och km/h). Ach du Liebe! Vi provar
videoutrustningen, strobbar och Intellabeams. På det hela taget inser jag
att allt kommer att bli excellent. Fetish 23-videon ser verkligen strålande
psykedelisk ut, och alla som ser den kommenterar beundrande.
Visualiserar och audialiserar om den odödliga kombinationen White Stains
och Fetish 23. Då Peter och jag satt i studion med hörlurar och spelade in
vår backing-tape, blev vi nästan rädda då vi i våra sinnen föreställde oss
effekten av denna bisarra och hårda musik i ett fett PA. Hur kommer det att
bli i kombination med denna hjärnvrängande video?

I stunder av leda tänker jag på Stockholm och på hur bra och bekvämt det
är i kära gamla Eken. Allt som behövs är bara litet geografisk och mental
distans... Jag skulle dock aldrig vilja byta ut detta äventyr i Das
Vaterland mot tillvaron med den ständigt lunkande standardkreativiteten i
Tokholm. Vi är här för att blåsa bort tyskarnas hjärnor, och det ska vi
göra med besked!

Innan vi lämnar Hamburg för turnéstart, tillbringar vi ett par lata
dagar hos kamrater. Peter inspekterar Herbertstrasse och barerna vid
Reeperbahn, och jag tar det lugnt och läser och skriver. Vi spelar också in
ett par ambientstycken tillsammans med Stora i deras studio. Samt ser
kvintessensen av all sentida tysk kultur på TV: "Deutsche Schlagerparade"
med groteske programledaren Jürgen Drevs. En fantastisk kavalkad av
sleazebags och bimbos som mimar till äkta tysk schlagerpop.
Ricky King, världens mest ointressante gitarrist (18 album i miljontals
exemplar...), får våra hjärnor att slå volter av häpnad. Kan det verkligen
vara på riktigt? Existerar verkligen Gaby, Michelle, Nicole och alla andra
alerta germanska sånglärkor med Instant White-leenden? Om så är fallet...
Underbart! Än finns det hopp för Tyskland.
Och senare på aftonen ännu en dos av gudomlighet: "Deutsche Schulmädchen
Report" från mitten av det färgglada 70-talet. Vi lär oss vad tyska
skolflickor har för sig sexuellt i deras späda blomningsålder, och dessutom
klassiska uttryck som "Echte Klasse", "Geil", "Super-Geil", "Bumsen" o.s.v.
Alla nödvändiga uttryck man behöver för att klara sig i Tyskland. Alla vi
pratar med skrattar för övrigt gott då vi berättar att vår studio i
Stockholm heter Immergeil Studios... Unga fnissiga tyska skolflickors
sexvanor borde intressera varje sund ung man, och i det här fallet var vi
verkligen sunda unga män!

Hamburg: Turnéstart... Markthalle är en av många klassiska lokaler vi
passerar och vi har verkligen ingen anledning att klaga. Varma applåder och
"Zugabe"-begär från en månghövdad publik. Frankfurt också kalas-bra
(tekno-city!), medan Dortmund-publiken visslar aggressivt och vrålar
"Scheisse, Scheisse". I dessa ögonblick av fientlig reaktion önskar jag att
vi hade publiken upp-mikad så att jag kunde sampla dem direkt och skicka
tillbaka dem till sig själva igenom PAt, tusentals gånger förstärkta. Det
är vad jag kallar genuint äkta homeopatisk grymhet!

Video i bussen är alltid en fördel. Tyvärr har de flesta med sig filmer
som är dubbade till tyska, vilket i och för sig kan vara underhållande.
Personligen föredrar jag dock Schwarzenegger dubbad till italienska eller
indiska eller japanska.
Alla känner igen sig i "Spinal Tap" naturligtvis ("Enough of my
yakkin'... Let's boogie!"), och tillsammans med Bad Seeds-dokumentären "The
road to God knows where" är den förmodligen en av de "sannaste"
rockfilmerna någonsin...
En annan bussfavorit är den franska "Man bites dog", som Andrew Eldritch
donerat till turnén. En fin stilsäker liten sak om en högst alldaglig
fransk seriemördare. Svartvita franska Arty-Farty-filmer med engelska
texter uppskattas dock inte av alla i crewet, men Peter och jag och de mest
sinnesförvridna gillar den skarpt. Ca va!

Vår Nightliner far iväg direkt då allt är nedpackat, och vi vaknar
vanligtvis upp utanför de nya spelställena. Kan vara en smula förvirrande,
beroende på i vilket sinnestillstånd man befinner sig då man äntligen
somnar.
Nortrup är en liten håla som inte ser mycket ut för en storstadsbos
ögon. Men det är ett klassiskt landsortsfenomen... När det händer något
skoj (som t.ex. att White Stains och Cassandra Complex dyker upp), kommer
hundratals ungdomar från när och fjärran för att festa järnet. Och för att
hinka järnet...
Arrangören på "Fiz Oblon" i Nortrup är generös som fan och då alla är
klara med nedriggningen, pumpar han ut tequila och vodka åt oss. Bussen far
iväg och festen fortsätter. Då jag vaknar upp långt senare har jag ett jack
i mitt huvud som jag inte känner igen. Och färskt är det! Hoppas för mytens
skull att någon försökt döda mig...

Siedlingshausen vet jag fortfarande inte var det ligger, men förbannat
kul var det... Ett elegant ställe mitt ute bland bergsväggarna. Var i
helvete bor folk? Bara träd och berg överallt! Då aftonen nalkas, inser
alla faktum: Publikfiasko med endast ca 40 betalande... Måndagkväll och
iskallt.
Alla bestämmer sig för att släppa loss ordentligt. Vår spelning är
avspänd och cool, och då "Transfixed Sex", vår tekno-hit, brakar loss,
dansar nästan alla i Catastrophe Ballet, Cassandra Complex och crewet. Och
då Cassandra-showen drar igång kan ingen hålla sig för skratt. Under
"Satisfy Me" hoppar Claudia från Cat Bal och jag upp på scenen och dansar.
Bönderna i publiken får ett vansinnesryck och vrålar åt henne att ta av sig
kläderna. Där tar jag vid istället och börjar strippa... Alla i
besättningen kommer upp och fånar sig. Peter spelar slap(p)-bas och showar
som en riktig Las Vegas-hallick i sitt alkoholrus. Och jag videofilmar
allt, och dessutom de häpna publikreaktionerna... Gott im Himmel!

Berlin, staden där historiens vingslag känns tydligare än någon
annanstans, blir en stor succé och kanske framförallt för White Stains.
Otroligt bra stämning, vilket förvånar oss litet med tanke på att alla sagt
att Berlinpubliken är så svår och alltid så ultra-hip. Hemska tanke... Kan
det vara så att White Stains är hippa? Hursomhelst en mycket trevlig afton,
där jag öser på speciellt mycket med Leary och andra LSD-förespråkare på
min sampler. "The spirit... Of the lysergic acid molecule..." Publiken
jublar. Träffar också många gamla vänner och exilsvenskar och promotorer
som vill att vi ska komma tillbaka så snart vi kan. Visst, varför inte...?

Vi har tre spelningar i forna Östtyskland, och här märks det en märkbar
skillnad i standard och allt. Magdeburg är ett skräckexempel, där vår loge
är kallare än iskylan utanför väggarna. Och i själva spellokalen pumpas
varmluft in med plaströr... Och försvinner direkt ut igen naturligtvis,
i.o.m. att huset över huvudtaget inte är isolerat. Efter konserten finns
tydligen inga pengar att betala med, så vår turnéledare ser till att
polisen kommer och det blir en evinnerlig väntan och ett dividerande hit
och dit innan vi alla kan gosa in oss i vår varma buss och dricka vidare.

Prag - Magick City! En underbar stad på alla sätt och vis, och vi blir
vänligt emottagna av arrangörer, vänner och journalister. En välbehövlig
ledig dag, där vi vandrar omkring och tittar på arkitektur och annat.
Death In June spelar på kvällen på samma klubb som vi ska spela på.
Träffar James och Simon för första gången på många år, och även vår gamle
vän Boyd Rice. Trevligt! Konserten som sådan dock total smörja, allt
beroende på Douglas Ps totala avsaknad av talang och karisma. Boyds
fascistiska poesi räddar showen en smula, men det räcker ingen vart.
Efteråt diskuterar jag Boyds nya projekt med honom, "Spell" (pop med Rose
McDowall), och ser fram emot att höra den CDn.
För övrigt stort intresse för White Stains. Intervjuer för radio och
tidningar, generell nyfikenhet och allt är skoj, skoj, skoj... Verkligen
välbehövligt efter den uslaste W.S.-konserten någonsin i Nürnberg två
kvällar tidigare. En fruktansvärd upplevelse med en totalt zombifierad
publik (värre än den i öst!) och taffligt spelande från oss. Huga! När man
går av scenen och önskar att man hellre vore hemma och diskuterade livets
mysterier med katten, då är det inte roligt...

Efter en sen sista natt i Prag åker jag, Peter, Rodney och
merchandising-ansvariga Dani i personbil mot München. Snödis, värdelösa
kommunistvägar och beckmörkt. Vi är naturligtvis försenade och inte blir
det bättre av att vi tvingas hålla snigeltempo på de ringliga vägarna...
Ångest! Och när Rodney, utmattad efter en hård natt och fyra timmars
körande, börjar nicka till vid ratten på Autobahn strax före München, inser
vi att livet trots allt är underbart och väl värt att leva... Fram kommer
vi till slut, ca. fem minuter innan showen ska börja. Ökad spänning i
lägret, i.o.m. att vi inte hört av oss och i.o.m. att de därmed oroat sig
på gränsen till aggression. En trist dag och afton på alla sätt och vis.

Wien, ännu en europeisk metropol. En sant och underbart
ultrakapitalistisk stad med en pampighet utan like, med ståtliga
ämbetsbyggnader och parker. Vi spelar på Arena och där är fullt med folk
trots att Sisters of Mercy spelar samtidigt på någon stadion. Litet trist
på ett sätt, eftersom nästan alla i vårt sällskap vill se Sisters och alla
i Sisters vill se oss. Nåväl, vi gör en utmärkt konsert och Cassandra
likaså.
Peter och jag är dessutom synnerligen stärkta av en snabbvisit till
Skattkammaren på Hofburg inne i stadskärnan. Att se "Ödets Spjut" är på
något sätt ett av många mål för denna turné, och då detta är avklarat känns
allt mycket lättare.

Tillbaka i Tyskland efter sejouren i Österrike. Turnéns sista spelning i
Stuttgart tillägnas Walt Disney, som fyller 92 (Blessed be his memory!).
Alla på spexhumör och ingen kommer undan. Under vårt set kopplar Rodney in
sig på PAt via monitormikrofonen och härmar alla mina samplingar. Jag tror
först att det är något bisarrt eko som slagits på av misstag och inser att
det låter mycket bra, i enlighet med vår inställning till teknik och
effekter: "Mer av allt!"
Cassandras gitarrist, Volker Zacharias (som för övrigt har två egna
mycket bra grupper - Trauma och Girls Under Glass) spelar gitarr på
"Transfixed Sex", och här kommer även Grandmaster Sulo in och rappar. En
helt galen tysk som bl.a. spelat in hyllningslåtar till Gummibjörnarna. Han
häcklar alla "grufties" (tyska för goths) i publiken och vrålar "Move your
feet to the White Stains-beat, Motherfuckers!". Vi viker oss av skratt på
scenen och försöker spela så gott vi kan... (Har vi någonsin kunnat...?)

Efter Stuttgart ömma farväl till alla som inte ska tillbaka till
Hamburg. Jag har under hela turnén avslutat våra konserter med en sampling
i loop från "Willy Wonka & the chocolate factory": "Adieu, adieu, parting
is such sweet sorrow...", och nu upplever vi alla vad det kan betyda i
verkligheten. Att vara tillsammans med alla dessa andra dårar i tre och en
halv vecka har verkligen gjort var och en till delar av en effektiv enhet,
som en liten trupp i krig, och nu var det vips slut på allt och fred i
omvärlden! Trist visserligen, men livet går vidare. Nya projekt, nya
skivor, nya konserter på andra håll och kanter. It's only Elektronische
Katastrof Musik, but we love it...
Vi får dessutom höra att Ecki Stieg (legendarisk tysk radio-DJ) spelat
flera låtar från vår "Misantropotantra"-CD på sista söndagskvällen efter
ett inslag om Brian Eno. Att nämnas som värdiga efterföljare till Eno är
ljuv balsam för de nu så slitna små svenska gossarna som på en och samma
gång längtar tillbaka till turnén och framåt mot Stockholm...

Sex, drugs & rock'n'roll? Var finns denna myt manifesterad egentligen?
Rock'n'roll-momentet står definitivt jag och Peter för. Tyskarna är ett
trögt ölfolk utan något som helst spritsinne, och helst av allt sitter de
och dricker öl och pratar smörja i timtal. Vi i det svenska lägret har dock
betydligt högre tempo och stimuleras av vodka, whisky, diverse typer av
brännvin och allt annat vi kan få fatt på. Alla skakar på huvudet åt oss
och skriker beklagande "Alte Schwede". Det svenska ryktet är dock räddat!
White Stains har upprätthållit och uppmuntrat européernas fördomar om
svenskarna som fulla och gapiga as, och det är verkligen ingenting att
skämmas över.
Drugs? Utan att gå in på alltför revelerande eller komprometterande
detaljer åt någotdera håll, måste jag nog göra många trogna W.S.-fans
besvikna då jag berättar att det inte var mycket bevänt på denna front...
Sex? Utan att gå in på alltför revelerande eller komprometterande
detaljer åt någotdera håll, måste jag nog göra många trogna W.S.-fans
besvikna (och ett par unga Stockholmskvinnor lättade...) då jag berättar
att det inte var mycket bevänt på denna front heller...

(Sammanställt av brottstycken från Carl Abrahamssons turnéanteckningar
november-december 1993)

Publicerad i Flashback #2 (april 1994)