Den svenska filmcensuren har funnits sedan 1911. Den är äldst i världen som statlig institution för förhandsgranskning av film som visas offentligt. Men förhandsgranskning av film är inte något specifikt svenskt. Någon form av förhandsgranskning och beslut om åldersgränser för biopublik finns i de flesta länder i världen. Bedömningarna om vad som är skadligt för barn, ungdomar och i vissa fall vuxna skiftar mellan olika länder. Men regler finns överallt, i varje fall för barn och yngre ungdomar.

De första offentliga filmvisningarna i Sverige skedde 1896. Det var den lokala polismyndigheten på orten som stod för tillståndsgivning och kontroll vid dessa biograf föreställningar, även när det gällde filmernas innehåll. Det kom att innebära att mycket subjektiva uppfattningar hos enskilda polismän fick alltför stort spelrum. Det uppstod en debatt om detta nya medium och dess tänkbara skadeverkningar på främst den yngre publiken och det skapades en stark opinion för enhetliga riktlinjer för filmyleningar.

En av milstolparna kom 1905 då överståthållarämbetet i Stockholm utfärdade bestämmelser med följande innebörd: "att vid förevisning icke något mot sedlighet stridande eller mot myndigheter eller enskilda ohöviskt förekommer, att bilder som skildra utförande av mord, rån eller andra svårare brott icke förevisas, att, därest förevisning är tillgänglig för barn, densamma ej omfattar bilder som framställa tilldragelser eller förhållanden som äro ägnade att uppväcka känsla av skräck eller fasa hos åskådaren eller av annan anledning kunna anses olämpliga för barn att åse".

Det kom initiativ i riksdagen ooh även från andra håll, till exempel ägarna till stockholms-biograferna, för en central granskningsmyndighet. Ett regeringsförslag arbetades fram. Det kan särskilt nämnas att det i det första förslaget fanns en paragraf om "biografbilder, vilkas förevisande skulle vara i religiöst eller politiskt avseende anstötligt". Men efter kritik från remissinstanserna, som ansåg att denna paragraf gav utrymme för alltför mycket godtycke, ströks den i det slutliga förslaget.

I juni 1911 kom så biografförordningen, vars centrala paragraf hade följande lydelse:
"Granskningsman må ej godkänna biografbilder, vilkas förevisande skulle strida mot allmän lag eller goda seder eller eljest kunna verka förråande, upphetsande eller till förvillande av rättsbegreppen. Bilder som framställa skräckscener, självmord eller grova förbrytelser på sådant sätt eller i sådant sammanhang att dylik verkan kan åstadkommas, må sålunda icke godkännas. Till förevisning vid sådan föreställning, till vilken barn under 15år lämnas tillträde, må ej heller godkännas bilder som äro ägnade att skadligt uppjaga barns fantasi eller eljest menligt inverka på deras andliga utveckling eller hälsa Bilder av annan beskaffenhet än nu nämnts må granskningsman ej vägra godkänna".

Både samhället och censuren har förändrats sedan 1911 - liksom självfallet filmerna. Och den grundläggande paragrafen har också ändrat utseende. Men ett par av nyckelbegreppen står sig - dels det som numera är det enda som gäller för vuxen publik: filmer eller scener som inte skall godkännas via offentlig visning är det som - utifrån sätt och sammanhang - kan bedömas verka förråande på publik över 15 år respektive medföra risk för psykisk skada för publik under 15 år.

Två nya åldersgränser har tillkommit, ll år(1960) och 7 år (1978), vid sidan om l5 års-gränsen. Tidigare kriterier som berörde försvarshemligheter och utrikespolitiska överväganden ("Sveriges förhållande till främmande makt") och som infördes vid första världskrigets utbrott 1914, har avskaffats. Den särskilda lagen som förbjöd sårande av tukt och sedlighet avskaffades 1971, vilket i praktiken innebar att pornografin släpptes fri, även i film. Bestämmelser som särskilt kriminaliserar barnpornografi har tillkommit och har betydelse för byråns bedömningar. Reklamfilm granskas inte längre, därimot kvarstår obligatorisk förhandsgranskning av s.k. trailer.

De viktigaste lagbestämmelser som gäller filmcensuren i Sverige finns i lagen om granskning och kontroll av filmer och videogram, SFS 1990:886. Framställningen i en film eller ett videogram skall vara granskad och godkänd av statens biografbyrå innan den får visas vid allmän sammankomst eller offentlig tillställning, dvs s.k offentlig visning. Från denna regel finns några undantag: television, kabel- och satellitsändning, film/video vid mässor, utställningar och sportevenemang, reklamfilm.

För filmfestivaler eller andra konstnärliga eller ideella evenemang kan biografbyrån ge dispens från granskning. Då gäller en generell åldersgräns på l5 år. Det som inte skall godkännas för publik över l5 år är händelser som skildras på ett sådant sätt eller i ett sådant sammanhang att det kan verka förråande. Vid bedömningen skall särskilt beaktas om det förekommer närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld, sexuellt våld eller tvång eller barn i pornografiska sammanhang.
De tidigare kriterierna "skadligt upphetsande" resp. "förledande till brott" för vuxen publik är avskaffade. Inte heller bestämmelsen om en bedömning av om "visningen i övrigt skulle strida mot allmän lag" finns kvar. I stället har tillkommit en exemplifiering som är identisk med formuleringarna i brottsbalken när det gäller vad som är att betrakta som olaga våldsskildring.

Film/video får inte godkännas för barn under 15 år om den kan bedömas vålla psykisk skada för barn i den aktuella åldersgruppen, och åldersgrupperna är barntillåten, 7 år, 11 år och l5 år. Barn under 7 år får i vuxens sällskap (person över 18 år) tillträde till filmer som är godkända från 7 år, och barn från 7 år får i vuxens sällskap tillträde till filmer som är godkända från 11 år. Biografbyrån skall bevara/kopiera de delar av film/videogram som inte godkänts (beslutade klipp). När en film visas offentligt skall det alltid finnas med ett tillståndskort som utfärdats av biografbyrån. Biografbyråns beslut kan överklagas av den distributör som inte är nöjd med beslutet. Överklagandet görs i första hand till biografbyrån som överväger om beslutet behöver omprövas. Om det inte är fallet skickas överklagandet vidare till kammarrätten i Stockholm. (Tidigare var regeringen överklagningsinstans). När kammarrätten prövar sådana mål finns två särskilda ledamöter, varav en skall ha särskilda kunskaper om film, och en i beteendevetenskap.

Förhandsgranskning för videofilmer som säljs eller hyrs ut är inte obligatorisk. Därimot kan videodistributörer frivilligt lämna in filmer till förhandsgranskning hos biografbyrån. Den som gör det och får sin film godkänd kan inte bli åtalad enligt brottbalkens regler om olagliga våldsskildringar (f.d videovåldalagen). Vad som är olagliga vålasskildringar är - enligt brottsbalkens 16 kapitel l0 b Û - skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närgånget eller utdraget grovt våld, om det inte med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Och det som är olagligt är att sprida sådana skildringar - uppsåtligen eller av oaktsamhet. Biografbyrån har till uppgift att se till att dessa regler efterlevs, och det sker genom en regional organisation med kontrollörer i varje län. Dessa kontrollörer har rätt att få tillträde till lokaler och få tillgång till handlingar och information som behövs för tillsynen. Kontrollörerna har också rätt att ta om hand om videofilmer för kontroll, i första hand under ett dygn, men om det finns särskilda skäl upp till fem dygn. Polisen skall på begären av kontrollörerna lämna den hjälp som behövs för deras verksamhet.

Biografbyrån har ett centralt ADB-register över alla som yrkesmässigt säljer eller hyr ut videogram, både distributörer (grossister) och detaljister. Det innehåller i huvudsak uppgifter om namn ock adresser. Alla som yrkesmässigt säljer eller hyr ut videogram måste registrera sig hos biografbyrån: det är straffbart att inte göra det och resultatet kan bli böter eller fängelse i högst sex månader.

Den tidigare s.k videovåldslagens bestämmelser finns nu, efter viss omarbetning, i brottsbalkens 16 kap. 10 . Det är straffbart att i stillbilder eller i film, videogram, televisionsprogram eller andra rörliga bilder skildra sexuellt våld eller tvång eller närgånget eller utdraget grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att bilderna skall spridas eller att sprida sådana skildringar, om det inte med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Det är också straffbart att till personer under l5år sälja eller hyra ut videofilmer med skildringar av verklighetstroget våld. I samband med att åtal mot en distributör/detaljist skall biografbyrån obligatoriskt avge ett yttrande och byråns medgivande till åtal är en förutsättning för att åtal skall kunna ske. Åtal kan aldrig komma ifråga gällande filmer som tidigare godkänts av biografbyrån.

Videofilmen fick ju sitt genombrott i Sverige i början av 1980-talet och förorsakade en motsvarande debatt som den i början av seklet, när det gällde dessa filmers eventuellt skadliga inverkan på främst barn och ungdomar. Detta ledde till särskild lagstiftaing i olika etapper fram till dagsläget:
- Förhandsgranskning av videofilmer för försäljning eller uthyrning till allmänheten är frivillig och kan utnyttjas av den som vill gardera sig mot risk för åtal. Det finns alltså möjlighet till åtal i efterhand när det gäller filmer som inte granskas.
- Den som distribuerar film för privat bruk till allmänheten skall vara registrerade hos biografbyrån
- En kopia av alla filmer som sprids i minst 10 exemplar skall lämnas till arkivet för ljud och bild. Det finns en regional tillsynsorganisation under biografbyrån som skall övervaka att dessa regler följs och att olaga våldsskildringar i så stor utsträckning som möjligt försvinner från marknaden.

Praktiskt taget all filmvisning är offentlig visning medan det mesta av videotittandet försigår i enskilda hem, d.v.s i det som kan betecknas som "slutna sällskap". Förhandsgranskning av videogram är obligatoriskt bara för videogram som visas vid offentliga tillställningar. Med det menas dels reguljära biografvisningar där videoteknik används - vilket knappast förekommer idag men kan antas komma i framtiden - dels visningar som sker för allmänheten på särskild plats eller i särskild lokal, där videovisning är huvudsyftet med arrangemanget, dels videovisning i samband med arrangemang som i övrigt betecknas som "offentlig tillställning". Det sistnämnda innebär att exempelvis video på discotek tillhör den kategori som obligatorisk skall förhandsgranskas.
Reglerna betyder å andra sidan att visningar i skyltfönster, på restauranger och hotell, på utställningar, varumässor och sportevenemang inte betecknas som offentliga visningar i lagens mening. Där krävs alltså inte förhandsgranskning.

Biografbyråns verksamhet inriktar sig framförallt på våld, spekulativt våld, grovt s.k underhållningsvåld. Det innebär att våldsscener som är nödvändiga för handlingen och som inte är mer utdragna och detaljerade än vad handlingen kräver normalt inte blir föremål för ingripande. Det är också viktigt att understryka att filmcensuren inte ingriper mot filmer av religiösa eller politiska skäl och att filmcensuren inte heller är en smakcensur. Det gäller alltså inte att förbjuda "dåliga filmer" och låta "bra filmer" passera. Biografbyråns bedömning gäller om filmer eller sekvenser i filmer kan ha ett "förråande" inflytande på sin publik, d.v.s leda till att människor - och då framför allt ungdomar och barn - blir mer avtrubbade inför våld eller benägna att acceptera våld som ett naturligt eller positivt sätt att lösa problem. Det är fråga om bedömningar, grundade på sakkunskap och erfarenhet.

De åldersgränser som biografbyrån sätter - och de bedömningar censorerna gör när det gäller vad som eventuellt skall klippas bort i filmer som skall visas för barn - utgår ifrån vad som kan bedömmas vålla barn i olika åldersgrupper "psykisk skada". Våldsskildringar får bara i mycket begränsad omfattning förekomma i filmer för yngre barn. Uppmärksamhet riktas också mot inslag som kan vara starkt hotfulla eller skrämmande, särskilt när det gäller figurer som barnen har lätt att identifiera sig med. Det kan gälla också svårbegriplighet om den leder till förvirring och därmed rädsla hos barnen. Det gäller inte minst textade, utländska filmer för barn som ännu inte kan läsa eller har svårt att hinna med de svenska undertexterna.

När ett filmbolag anmäler en film för granskning hos filmcensuren skall de alltid ange vilken åldersgräns de önskar att filmen skall få. Om det gäller en film som är avsedd för enbart vuxen publik, dvs personer över l5 år, räcker det formellt med att en censor ser filmen. Om han eller hon anser att filmen skall förbjudas eller klippas måste ytterligare en censor tillkallas för att delta i beslutet. Om dessa två blir oeniga tillkallas en tredje censor. Om dessa tre censorer inte kan fatta majoritetsbeslut är det den censor som har de flesta tjänsteåren som fäller utslaget. I praktiken är det dock praktiskt taget alltid två censorer som ser en film tillsammans. Om det gäller en film som är avsedd för publik under 15 år måste det alltid vara minst två censorer som beslutar. De filmer som totalförbjuds återgår till filmbolaget men däremot behåller biografbyrån de delar som klippts bort ur en film som därefter godkänts. Dessa klipp förvaras hos biografbyrån och är, liksom det skriftliga matrialet i ett filmärende, offentliga handlingar.

Alla handlingar i filmgranskningsärenden är offentliga och öppna för insyn. Det gäller alltså även de klipp som gjorts i filmer och som förvaras hos byrån. Däremot gäller det alltså inte längre hela filmer som håller på att granskas. Inte heller gäller offentligheten hela filmer som förbjudits för offentlig visning, de återgår till distributören. Biografbyrån bedriver en hel del informationsverksamhet, genom de besök som görs där av enskilda och grupper, genom att censorerna, i mån av tid och möjlighet, är gästföreläsare hos organisationer av olika slag samt genom att möjligheten att till självkostnadspris abbonera på de månatliga granskningslistorna. Vid sidan av funktionen som filmcensur har biografbyrån också till uppgift att ge fraktstöd till de bästa filmerna som granskas,(enligt reglerna ungefär den bästa tredjedelen). Detta fraktstöd gäller biografer där det ges högst fem föreställningar i veckan och syftet är att mindre biografer skall få visst ekonomiskt stöd för att kunna visa bra film. Den sammanlagda summa som fördelas per år är cirka 1 milj. kr. Granskningsverksamheten hos byrån är helt och hållet avgiftsfinansierad: distributörerna betalar avgift för granskning och tillståndskort för efterföljande kopior av biograffilm. Avgiftens storlek beror på filmens längd: utöver en grundavgift på 200 kr per granskning är kostnaden 45 kr per spelminut (dvs ca drygt 4000 kr för en långfilm på en och en halv timme). För efterföljande kopior tillkommer en kostnad på 1550 kr per kopia för tillståndskort (150 kr för trailers). För dokumentärfilm tas endast grundavgiften ut. Intäkterna per år ligger f.n runt 6 milj. kr. Fraktstöd och övervakning av videomarknaden är skattefinansierade.

Text: Jan Axelsson