CHURCH OF SATAN: MYT, MORAL, MAKT, MAGI & MISANTROPI

Del två av två i en artikelserie av Carl Abrahamsson

I denna artikelseries första del (publicerad i nummer ett av "Flashback"), berördes en hel del vad gäller The Church Of Satans (hädanefter COS) historia fram till och med 90-talet. I denna avslutande artikel ska vi mer koncentrera oss på substansen och degen i den kaka som utgör en av de mest livaktiga organisationerna på den ockulta/kulturella/politiska scenen idag.

Vad utgör grundstommen för den filosofi som inte bara studeras utan även praktiseras av aktiva satanister över hela världen idag? Hur kan det komma sig att både anhängare och belackare missuppfattar de mest fundamentala fakta, och hur kan det komma sig att en, ytligt betraktat, lös anti-struktur kan få människor att strukturera sina liv så till den grad att de lämnar allt vad "normalitet" innebär för en betydligt mer kreativ tillvaro? Och utan att för den sakens skull underkasta sig något som helst kollektivt medvetande eller sekteristiskt tänkande?

Den mest utpräglade kritik som brukar riktas mot COS är att det inte är någon konkret magisk orden. Att COS utger sig för att vara fulladdat av hög och ceremoniell magi utan att ha någon täckning för det. Att Anton LaVey och COS nuförtiden mest minner sig tillbaka till det glada 60-talet, då medlemsantalet boomade och de stinna dollar-intäkterna likaså... Och att LaVey själv tappat intresset för/greppet om laddningen i det som en gång fruktades av så många i esoteriska, religiösa och kulturella kretsar över hela världen.

Att bemöta kritik mot LaVey är verkligen inte min sak, men det är intressant att se hur felinformerade de flesta kritiker är rent faktamässigt, oavsett om det gäller upplysta s.k. magiker (inte sällan aktiva i "konkurrerande" fraktioner och grupper) eller en lägre nivå av informations-bearbetning (läs: dagspress-journalism).

Vadan detta uppenbara behov av att kritisera något som kanske inte direkt ryter till? Vadan det patetiska behovet av att slänga käft med någon som ändå inte svarar på deras tilltal? Självklart är ett stort mått självhävdelse a la "tomma tunnor bullra mest" och "när katten är borta dansar råttorna på bordet", o.s.v. inblandat. Det lustiga med det hela är naturligtvis att LaVey själv inte seriöst bryr sig om alla belackare och smutskastare, utan helt enkelt arbetar på i godan ro och konsekvent, helt i enlighet med filosofin i "The Satanic Bible".

Låt oss börja med att se på vad som utgör en magisk orden, för att sedan gå över till att betrakta den typ av ceremoniell magi som hör COS till.

Finns det en doktrin som medlemmar kan samla sig kring? Absolut. Anton LaVeys författarskap, främst "The Satanic Bible" , utgör en stomme av filosofiskt och ockult tänkande. Medlemmar accepterar vanligtvis dessa texter och tankar, men det finns inga som helst krav på något slags passivt mentalt underkastande för att kunna bli medlem (Detta skulle ju dessutom vara paradoxalt i sammanhanget, om man, liksom LaVey, definierar satanism som en väldigt utpräglad och extrem form av individualism.).

Sålunda: en doktrin av filosofi... Och ett mer magiskt orienterat strukturerande finns också. Det föreligger ett gradsystem såväl som en esoterisk och kulturell tradition man knyter an till. Det finns ritualer och ceremonier utgivna i officiella COS-fora (som t.ex. LaVeys egna böcker, samt medlemstidningen "The Black Flame"). Det finns dessutom en uttalat hierarkisk ordning, systematiserad enligt gängse normer då det gäller den västerländska traditionen (Frimurarna, The Hermetic Order of the Golden Dawn, Ordo Templi Orientis, Astrum Argentum, etc.).

Traditionen som knyts an till av LaVey och hans kyrka är schematiskt sett tvådelad: En del av pragmatiska och viljestarka kreatörer och finsmakare (läs: satanister. Allt från kompositörer, målare, författare till historiens stora ledare, politiker, militärer och diktatorer...). Och en annan del av mer organiserad ockult verksamhet: Pytagoréerna och deras esoteriska matematik, Golden Dawn, stilbildarna för arketypen "den västerländske magikern", The Hellfire Club, vars excesser i ceremoniellt skoj och sexuella gränsöverskridanden knappast än funnit sitt motstycke, samt "The Black Order" i det nationalsocialistiska Tyskland, vars estetiska fokus i esoteriskt tänkande inspirerat många moderna magiker.

COS är inte en organisation som vill göda och föda sina medlemmar med alltför mycket dogmatisk information och teori. Detta är varje satanists sak att göra själv. COS är heller ens knappt intresserat som Orden av vad medlemmarna gör med sina liv. Var och ens liv är den specifika individens ensak, och är det något som överhuvudtaget predikas inom COS, så är det individens och den fria viljans styrka över alla former av kollektivt tänkande och agerande.

Att människan dock är ett socialt djur försöker ingen förneka, och det existerar fortfarande både "grottoes" (motsvarigheten till mer traditionella Ordens-loger) och olika typer av informationsforum. Allt skapat utifrån och genom individuella initiativ, där man känt ett behov av en markant större social interaktion satanister emellan.

Det är dock lätt för vilken grupp människor som helst att organisera små ordnar och kalla dem "magiska". Men för att lämna studiegruppsnivån, krävs konkret rituell verksamhet. Både för att generera någon slags ordens-relaterad homogenitet och en energi av "extraordinärt" slag som kan styras och manipuleras av de deltagande i enlighet med deras individuella viljor.

Anton LaVey som magiker är väldigt mycket en syntesfigur av högt och lågt, av nytt och gammalt, av konservativt och revolutionerande. Under sin tid som cirkusmusiker och vilddjurstämjare hade han ypperliga tillfällen att betrakta både vilddjurets och människans psyke, och genom detta dra slutsatser i fråga om vilja, motovation, drift, psykologi m.m. Och här slank naturligtvis en hel del "Hokus Pokus" in också, d.v.s. LaVeys ofta snudd på barnsliga fascination för det som kallas "stage magic": illusionism, hypnos, förledande spåkonster, audiovisuella trick-effekter, godhjärtat lurendrejeri, "pranks", o.s.v.

Senare i sitt liv arbetade han med att undersöka "övernaturliga" fenomen för San Francisco-polisen: spökhus, oförklarliga fenomen, elektriska och andra laddningar i markpartier såväl som bebyggelse, och mycket annat udda. Efter detta började han mer och mer fokusera tankarna på att starta en egen kyrka för att kontra allt det kristna moralistiska hyckel han såg omkring sig med en stor portion sensationsmakeri, humor, neo-Nietzscheanism och... Hög Magi.

I början av 60-talet började LaVey allt starkare formulera viljan kring en Orden och sökte kontakt med esoteriskt inklinerade individer över hela USA. En av hans äldsta vänner i Hokus Pokus-branschen är t.ex. Kenneth Anger, författare till de minst sagt underhållande "Hollywood Babylon"-böckerna samt skapare av en mängd sinnesvidgande experiment/konstfilmer.

Anger hade sedan mitten av 40-talet utforskat den engelske poeten och magikern Aleister Crowleys öden, äventyr och författarskap, och kom sedemera även att bli en av världens största samlare av Crowleyana.

Dessa båda herrar, Anton LaVey och Kenneth Anger, fann snabbt en djup vänskap genom sina delade intressen: magi & ockultism, film & Hollywood, livets skugg- och avigsidor och de ljusglimtar man kan finna däri i form av udda och utpräglade Karaktärer och Intelligenser.

Anger hade genom en Crowley-lärjunge vid namn Jack Parsons blivit initierad in i Crowleys Orden, Astrum Argentum (A:.A:.), och därigenom fått en inblick i ceremoniellt förfarande och i västerländsk ceremoniell magi à la Golden Dawn. LaVey sög självfallet i sig information och litteratur, och blandade dessa mer traditionella influenser med thelemiska frön, egna semantiska idéer, och andra, betydligt dunklare inriktningar och tycken.

Om man betraktar de som tackas som inspirationskällor i LaVeys böcker, förstår man lätt vad som rörde sig i det då nyrakade huvudet: Förutom väntade namn som Anger, Wagner, Boris Karloff, George Bernard Shaw, William Seabrook och Mae West, finner vi även bl.a. Irving Berlin, Groucho Marx, Charlie Chaplin, UFO-forskaren Jaques Vallée och Federico Fellini. Ett sammelsurium av starka individer, magiskt inklinerade eller inte, men alla med starkt satanistiska drag och mentaliteter.

Så förutom de rent kulturellt satanistiska influenserna från storslagna män och kvinnor genom den mänskliga historien, började nu även ett mer särpräglat ockult tänkande motivera LaVey. Han tog itu med traditionella ritualer och historiskt material, och omarbetade dessa till att passa in bättre i hans eget system: SATANISM. Här har även en hel del kritik riktats mot översteprästen, detta faktum att han "korrumperat" och "förvrängt" redan befintliga och utmärkta källor. Israel Regardie, Crowleys gamle sekreterare på 20-talet (och en framstående magiker själv) bröt t.ex. den vänskapliga kontakten med LaVey då denne publicerade John Dees "enokiska nycklar" i "The Satanic Bible". Här hade LaVey bl.a. bytt ut originalmanuskriptets "Iaida" (= "den Högste", enligt gängse enokiansk översättnings-metodologi) mot "Shaitan", något som irriterade den ursprungligen judiske Regardie oerhört.

Men vad man nu än har för ståndpunkt vad gäller esoteriska texters helighet, så är det intressant att betrakta hur dels en kosmologi och dels ett hyper-pragmatiskt agerande växte fram under denna första period i Satans-kyrkans historia. Religiös kosmologi i bemärkelsen "organiserad syn på alltet", där det hebreiska ordet SATAN träder in som motståndare till det passiva, fogande elementet YHVH/Gud/Kristus/o.s.v., och som agent för ett individuellt uppvaknande i den Magiska Viljan (Satano-Gnosis). Ett hyper-pragmatiskt agerande i bemärkelsen "detta tycker jag om och detta kan jag därför använda".

Man plockade friskt små godbitar ur den dunklare esoteriska historien och gjorde helt enkelt en LaVeyansk godis-påse av det hela. En påse som, om man betraktar dagens fattiga kvalitet inom det internationella esoterisk-filosofiska tänkandet och skapandet, fortfarande smakar både gott och nyttigt.
Grunden för mycket av det magiska tänkandet inom COS härleds till det som inom magiko-antropologi brukar kallas sympatetisk magi, eller likhets-magi. I en holistisk världsbild påverkar man de stora skeendena genom att först påverka de små skeendena symboliskt eller faktiskt konkret. Ett exempel som många tack vare otaliga skräckfilmer säkerligen kan relatera till är Voodoo-dockan, en symbol för den person man vill påverka och som man i rätt ögonblick manipulerar på ett lämpligt sätt och med en stark tro på att detta skeende naturligtvis fungerar.

I COS finns denna variant t.ex. manifesterad i ritualerna "Invocation Employed Towards the Conjuration of Lust/Destruction/Compassion" , där den symboliska dockan kan utgöras av en faktisk docka, ett papper med målmedveten text eller bild, eller helt enkelt en klar och tydlig sinnesbild av personen eller situationen ifråga man vill påverka.

I dokumentärfilmen "Satanis" visas exempel på hur det kunde gå till ceremoniellt på den "gamla goda" tiden: I COS ritualrum är ca. 10-15 pesoner församlade. På altaret ligger en volptuös naken kvinna. LaVey är klädd i svart, med mantel och "djävulshorn" på huvudet. Beroende på vad det ska fokuseras på rent mål-mässigt, används olika former/tekniker för sinnesförändring i denna "intellektuella tryckkammare" : LaVey kallar in Satan och diverse dödliga demoner, gruppen sjunger/vibrerar/"mässar" för att förstärka laddningen, en trumma används likaså, och traditionellt blasfemiska symboler och handlingar manifesteras i förhållande och grad till det specifika målet för ritualen.

Om man återigen betraktar episoder som dessa ur ett magiko-antropologiskt perspektiv, finns här standardmomenten i all religiös ceremoni-verksamhet: inkallandet av "övervärldsliga" makter (symboliska eller ej), församlingens enande (ofta genom röst- och musikbruk), prästen/trollkarlens kanaliserande av de önskade krafterna, samt ett viljestyrt förhållande till de symboler som används, oavsett om de används dyrkande eler blasfemiskt.

På olika håll i världen hålls LaVeys ritualer i form och trim och vid liv än i dag, av satanister i olika fraktioner, några COS-associerade,a ndra inte. Och uppenbarligen måste det ligga något slags "magiskt" värde i dem, i.o.m. att jag stött på ett flertal individer som arbetat med just dessa varianter av ritual i mellan 20-30 år! Och då ska poängteras att LaVeyanska satanister rent generellt är väldigt rationellt och världsligt orienterade, ofta helt utan tillstymmelse till "religiositet" i ordets verkliga bemärkelse.

Kanske har det att göra med att LaVeys syn på magi är så samtidsorienterad och pragmatisk i dess psykologiska fokus. Han, liksom Jung och andra insiktsfulla forskare inom psykologi och olika kulturfält, erkänner människans djupt rotade behov av ritual, med stam eller utan. Att sluta sig till ett sällskap, en Orden eller en tradition av ceremoniell magi blir för den moderna människan ett positivt befästande av behovet att förändra sig själv till något ädlare och högre. I ett samhälle som är repressivt och depressivt då det gäller programmerandet av individen, är det självklart att många öppensinnade människor prövar, tillsammans med andra eller ensamma, att förändra sina liv genom att utföra viljestyrda, symboliska handlingar under specifika tids- och rumsförhållanden för att se om detta leder till något substantiellt vad gäller insikter, kreativa energier, förändring till det bättre, eller om allt det "magiska" endast är Hokus Pokus, krims-krams och flummeri. Mängden aktiva människor i sällskap, ordnar, sekter, kyrkor, alternativa filosofier o.s.v. just nu talar sitt tydliga språk om att människan har extremt starka behov av att kanalisera undermedvetna och uppdämda känslor inför vad som enkelt skulle kunna kallas "självutveckling" i enlighet med ursprungliga visioner och drömmar hon haft och har om sig själv som individ.

De Sataniska Ritualerna som LaVey utformat bygger mycket på att bejaka rå livskraft och nakna, opolerade drifter, och dessutom att medelst rituell magi även få kontakt med dessa djupare lager av sig själv mer aktivt. Satan är hos COS en symbol för det "dunkla" (dock ej i traditionell negativ värdebemärkelse), det primala och protonaturliga, det som gör mäniskan genuint tillfredsställd.

Hotbilden i detta tankesätt för de som velat kontrollera istället för att frigöra individen är uppenbar: Om man skapar neuroser hos individen just i de lager hon har svårt att ha insikt i, är hon lätt att få lydig. Om hon själv dock kontrollerar och har en total insikt och positiv förståelse av sina drifter och behov, så blir hon stark och levnadsduglig på alla nivåer - den klassiskt magiska/psykologiska individuationsprocessen.

Så, om det nu är så här enkelt i grund och botten, vadan detta behov av "Satan" som symbol? Varför alla dessa pentagram, "onda" symboler och allt "Ramshi Ramsha"?

Dessa är alla högst intelligenta frågor, och om jag tolkat LaVey och hans filosofi rätt, så är svaret i COS fall ett som har att göra med den sant substantiella delen av det magiska tänkandet att göra: OCKULTISM.

Om vi bortser från chock-effekten, från den skräck ordet väcker hos gemene man, och det ibland barnsliga mediaflirtandet i termen "Satan", så finns det i dess etymologiska betydelse en djupare innebörd. "Ockult" är latin för "dold, gömd" och termen "ockultism" brukar väl i folksjälen mest förknippas med mörkermän sysslandes med religiöst sinnessjuka saker. I en så öppet elitistisk organisation som COS (inte bara i sållandet bland medlemmar på den initiatoriska vägen inom Orden, utan också i dess extroverta omfamnande av övermänniskofilosofer som Nietzsche, Crowley, Redbeard o.a.) får nämligen båda dessa termer fler bottnar.

Satan är en symbol för den naturliga människan, men det är också helt enkelt en Stoppskylt för de som aldrig kommer att frigöra sig själva genom "Satano-Gnosis". Om man är fast i den traditionella bilden av Satan som Djävulen, det Ondas Princip, Mörkrets Furste o.s.v. är det nog osannolikt att man någonsin kommer att inse att det är människan och endast människan som formulerat olika typr av religiösa, magiska och filsofiska strukturer i tiotusentals år - Långt, långt innan några judiska bråkmakare lade grunden för de västerländska världsreligioner vi fortfarande dras med idag.

Och termen "ockult" betyder för satanisten mer än bara "klassiskt esoterisk", inbegripandes företeelser som ceremoniell magi, qabalah, tarot, alkemi, astrologi o.s.v. Vad satanisten värderar som magiskt potent är det som är ockult, d.v.s. dolt, överlag för gemene man, för det sinnestillstånd som i Sverige kallas "Svensson", för den typ av människa som aldrig kommer längre än vad hon blir tillåten.

I LaVeys fall handlar det mycket om att inkorporera kulturella element i rituell magi, element som förkastats av den populistiska kulturen och/eller helt enkelt glömts bort. Det kan röra sig om schlagers från 10-, 20-, och 30-talen som Översteprästen spelar på någon av sina åtta synthesizers i sitt kök... Eller om att skapa totala miljöer baserade på verk av scenografer aktiva i B-filmsproduktioner i 30-talets Hollywood... Och att med dessa sant unika och elitistiska ingredienser utarbeta helt nya ritualsystem för att få sin vilja fram.

Om du tycker att allt detta låter väldigt snurrigt, så kan du trösta dig med att gräddan av de magiskt aktiva i världen idag inte heller kan, eller vill, förstå den Kejsar Ming-liknande "Djävulsdyrkarens" experimentella ockultism. Men å andra sidan kan man lätt ta honom i polemiskt försvar och hävda att han i alla fall bryter ny mark i en tradition - den västerländska ceremoniella - som annars mer eller mindre stagnerat. LaVey formger hellre ny, modern konst än att vara intendent på något dammigt, gammalt museum, om man säger så...

Och det är också inom kulturen LaVey "investerar" det mesta av sin magiska energi inför 2000-talet. Där den generella, allmänna bilden av COS är en av LaVey som gammal gubbe, inlåst i en bunker av sig själv tillsammans med idel unga Ja-sägare, så är "sanningen" nog närmare en av en Nätverksoperatör i sina bästa år. På Halloween '93 fick han en son, Satan Xerxes Carnacki LaVey, tillsammans med Blanche Barton. Han jobbar just nu (vinter '94-'95) på tre nya böcker. Och han lämnar aktiva spår i sinnena hos unga musiker, författare, journalister, konstnärer, förläggare, filmskapare och allsköns kreativa människor. Han vet att filosofin han förespråkar genom århundradena främst har förvaltats av visionära konstnärer, så han förutsätter att det kommer att förbli så även i framtiden. Och ägnar därför all sin tid åt att stödja, skydda och uppmuntra sina agenter/protegéer. Magiskt oerhört klokt, i.o.m. att en magisk tradition endast lever vidare genom levande människor. Om ett system av ritual och filsofi såsom COS endast skulle leva vidare på pappret, så skulle det ju inte automatiskt medföra att det fanns liv och kraft i det hela. Men... Unga människor med vilja och målmedvetenhet, det är något som verkligen skapar substantiell Förändring överlag. Och framförallt om dessas frön återigen sås vidare och korsbefruktas i andra mänskliga/övermänskliga yttringar inom kultur och vetenskap.

Om COS som organisation överelever LaVey (som fyller 65 1995) eller inte återstår att se, men jag tror att även hans mest bittra kritiker inser det futila i att nedvärdera LaVeys liv, dåd och verk. "The Satanic Bible" har sålt 750 000 exemplar på engelska sedan 1969, och har därmed säkerligen lästs av mellan 1-2 miljoner människor. Kanske inte så värst mycket om man jämför med det totala antalet människor på planeten, men man måste hålla i åtanke just det faktum att LaVey under hela sin "karriär" attraherat främst två typer av människor: De som vill "upp" (osäkra individer, icke-individuerade individer som lockas av det "mörka", kristna kritiker som attackerar något "omoraliskt" som språngbräda i den ekumeniska karriären o.s.v.) och de som ser "ned" (extrema individualister av alla de slag, aktiva inom kultur, vetenskap, affärsliv, politik o.s.v. med andra ord Samhällets Elit.). Den senare katergorins assimilerande av den satanistiska filosofin och av ett magiskt ritual-system kommer, enligt satanisterna själva, naturligtvis, att åstadkomma revolutionerande förändringar för denna planet inom en snar framtid.

Text: Carl Abrahamsson