Eddie Meduza är mannen som gör vad som faller honom in, utan att bry sig eller skämmas. Som det här med pseudonymerna. Under namnet Eddie Meduza kör han en ganska konventionell 50- och 60-talsinspirerad rockmusik om än med bitvis saftiga texter, som exempelvis "Mera brännvin".

När denna genre inte känns nervkittlande nog för Eddie Meduza är det dags att välja nästa pseudonym i högen: E. HITLER, självutnämnd dårfink, och enligt egen utsago "Världens fånigaste man". 


Under detta "alias" exekveras via egenhändigt ihoptotade kassetter något av det mest burleska och vansinniga i musikväg som någon vågat ge ut i detta land. Ding rock'n'roll ed slibbiga texter blandas med sketcher och rungande slagsmål, och mitt i all röran står Herr Hitler själv och delar ut dånande smockor till höger och vänster.

All jämförelse med namnen Adolf Hitler kommer dock på skam. I E. Hitlers värld skadas aldrig någon, hur hårda smockorna än är. "Kalle Anka-våld" kallar han själv detta fenomen. Fast ibland kan det ju vara kul att vara sig själv också. På riktigt, liksom.

Då heter han Errol Nordstedt, för säkerhets skull med tillägget "Världens vackraste man". Tja, helt gravallvarlig är han tydligen aldrig, åtminstone inte som musicerande artist. Musik ska vara glädje tycker han. Det finns nog av sorg och elände i världen ändå.

Under namnet Eddie Meduza har sju LP-skivor och ett otal singlar släppts, alla bra "säljare" med svenskt mått mätt. Medan E. Hitler petat ut fem entimmes-kassetter per postorder, även dessa succeer i trängre kretsar.

Att publikresponsen är stor för Mr Meduza bevisas väl bäst av hans folkparksturneer 82 och 83, då ett flertal åublikrekord slogs över hela landet. Som vanligt när det gäller Eddie Meduza, var uppmärksamheten från storstadspressen helt obefintlig. En tidning förklarade helt frankt att "vi skriver inte om Eddie Meduza".

Nåja, konkurrensen från Herr Lundell och Fröken Häggqvist förklarar väl det mesta. Men en bidragande orsak kan vara det falska rykte som gjort gällande att "Eddie Meduza hatar stockholmare". Ett påstående så barockt att det knappt är värt att kommentera. Däremot trivs han inte i storstan, bonne som han är.

Någonstans i den småländska skogens djup ligger hans lilla och risiga kåk, dock bestyckad med ett toppmodernt ljudmaskineri. En reporter som skulle ta interiörbilder undrade storögt över högarna av råttlortar i studions alla hörn, och föreslog insättande av råttfällor.

- E'du inte klok, då knäcker dom ju nacken, blev svaret. Man undrar ...

För övrigt började "karriären" ganska tidigt. I Eddie Meduzas, E. Hitlers barndom inköpte en av hans farbröder en så kallad trådspelare. Föregångaren till våra bandspelare. Farbrodern fick den billigt av förståeliga skäl, men ute på bonnvischan dög den gott. Det hela kunde ju bara sluta på ett sätt. Så fort farbrodern vänt ryggen till för att utföra sitt dagliga skogsarbete var givetvis den klåfingriga gossen framme och raderade ut alla hans inspelningar, ersättandes dom med egen dito.

Temat för inspelningarna var genomgående slagsmål och folk som ramlade omkull. I timmar kunnde sedan gossen sitta och vrålskratta åt sina inspelningar, tills en mullrande farbror dök upp och ställdes inför fullbordat faktum. Straffet för tilltaget blev att gossen vid nästa gemensamma fisketur fick ro båten hela tiden. En något underlig påföljd. Inte underligt att gossen blev som han blev.

Gossen ifråga köpte sin första gitarr á 90 kronor vid 15 års ålder, och någon månad senare sändes första provtapen till ett grammofonbolag. Givetvis medföljd av ett långt brev där gossen upplyste de höga herrarna om hur bra, intelligent och vacker han var. Vad bolaget svarade ska vi nog inte gå in på här. Dock, trägen vinner, och i mitten av sjuttiotalet föll äntligen ett bolag till föga för gossens oemotståndliga svada, och spelade in en LP. (Mest för att sedan få vara ifred, kan tänka.)

Gossen kallade sig nu för Errol och såg redan bortom horisonten dollarsedlarna komma flaxande. Så fan heller. Skivan blev den största floppen i bolagets historia, så det var bara för Errol att börja knega igen. Det bästa som kunde hända kanske, för nu insåg han till fullo att han var en högst vanlig bonjävel med skit i röven och snor i näsan som alla andra. En sanning som gäller än idag.

En kväll såg han på TV ett naturprogram där ordet "medusor" nämndes. Efter några minuters funderande var namnet Eddie Meduza uppfunnet. Ett halvår senare kom första singeln "Punkjävlar" och sedan rullade det bara på parallellt med E. Hitler-grejen.

Sedan kom då skivframgången, listplaceringarna, turnerandet och inköpandet av den gamla kåken i just dom trakter han som barn rott en båt som bestraffning för diverse ljudpiratdåd. Cirkeln var sluten. Dags att börja på en ny.

I egna studion har i dagarna just spelats in en ny LP med titeln "RADIO aBONNErad" där den gode Meduza presenterar sig som Error Nordstedt, världens vackrate man.

Så nu vore det väl själve Greve Djefvulen om inte världen ska få veta hur oemotståndligt charmerad och bländande vacker han är.