The New York Times är en av världens mest inflytelserika tidningar. Man har alltid satt en ära i att vara korrekt. Allt, precis allt, som är fel rättas. Till och med när man stavar fel på namnet på hjältinnan i ett dataspel eller uppger fel material på ett möbeltyg i ett designreportage. Därför skakades tidningen när det visade sig att en ung reporter systematiskt förfalskat artiklar. Detta händer lite då och då i tidningsvärlden. Ibland blir det till skojiga skrönor. Som när Expressen skrev att kungen grät när Per Albin dog och redaktionschefen Sigge Ågren inför den interna frågan hur reportern kunnat veta det svarade. - Tror du kungen dementerar? Aftonbladets påhittade nazisthistoria har man aldrig själv ordentligt bett om ursäkt för eller själva utrett inför läsarna. New York Times valde att inte tysta ner, inte be om ursäkt i en notis. Man satte in en reportergrupp att gå igenom falsarierna, redogjorde för dem över tre helsidor, troligen mediehistoriens längsta rättelse, uppmanade läsarna att komma in med fler exempel på felaktigheter och startade en genomlysning av varför inte de interna kontrollerna fungerat. Många är skadeglada över skandalen. Men jag tror att tidningen kommer stärkt ut ur krisen genom att visa läsarna att allt ska vara rätt och att man tar falsarier på allvar.