Olika amerikanska myndigheter och lobbyorganisationer har arbetat i många år för att sätta stopp för MDMA, "ecstasy". Sedan preparatet förbjöds i USA 1985, har det drivits under jord och där bibehållit sin topplacering bland västerländska användare, främst i festmiljö. Den forskning som bedrevs, bland annat i psykoterapeutiska sammanhang, fick plötsligt inga anslag längre och ett preparat som lovade många goda resultat blev med ens jämställt med tunga droger som heroin och crack. Med lärdom från många pro-marijuana lobbygrupper i USA, har nu fler och fler läkare, terapeuter och forskare lyckats få den vanligtvis kritiska "Food and Drug Administration" att granska ecstasy närmare. Ett godkännande från FDA, till exempel ett sanktionerande av vetenskapliga experiment med behandling av vålds- och chockoffer, skulle leda till att godkända läkare inte skulle kunna gripas av polisen eller av DEA, USA:s ökända "Drug Enforcement Agency". Men motståndet ligger inte bara hos myndigheter och organisationer som enkelt upprepar det klassiska Nancy Reagan-citatet "Just say no!" utan att veta varför. Amerikanska läkemedelsföretag meddelar att man inte är intresserade av ecstasy på något sätt. Inte än i alla fall. Orsaken till detta är enkel. De vetenskapliga undersökningar som gjorts just i samband med offerterapi visar att endast ett par sessioner med fokus på terapeutiska samtal under påverkan av MDMA leder till mycket stora framsteg för patienten/offret. Lönsamheten i detta, jämfört med till exempel långtidsdoserat Prozac och liknande medel, är minimal. Att FDA godkände en undersökning om MDMA i november 2001 ses av anhängarna som ett stort framsteg. Trots att undersökningen i hög grad fokuserar på rent biokemiska effekter och inte alls på psykiska eller emotionella, ser man det som ett första och kanske avgörande steg mot ett gynnsamt terapeutiskt användande. Kanske "Just say no!" nu kommer att ersättas av "Just say maybe and let the scientists try it out!"?