Vid en granskning av tidigare praxis är det utdömda skadeståndet anmärkningsvärt högt i jämförelse med de skadeståndsbelopp som normalt utdöms för förtal enligt normalgraden. Det utdömda beloppet är till och med högt om man jämför med tidigare utdömda skadestånd för grovt förtal. Dessutom framstår det utdömda skadeståndet anmärkningsvärt högt vid en jämförelse med de ideella skadestånd som i praxis utdöms för våldsbrott, sexualbrott och andra brott. Jan Axelsson är av juryn i tingsrätten frikänd från grovt förtal. Juryn, liksom tingsrätten och hovrätten, har emellertid funnit att publiceringen utgjort förtal enligt normalgraden. Juryns frikännande av Jan Axelsson för grovt förtal innebär enligt min mening att Jan Axelsson varken kan hållas straffrättsligt ansvarig eller skadeståndsskyldig för grovt förtal. Juryns ställningstagande måste rimligen medföra att Jan Axelsson inte i något avseende skall läggas till last de påstådda omständigheter som skulle kunna medfört att förtalsbrottet ansågs som grovt. Inte desto mindre har tingsrätten och hovrätten vid sin bedömning av skadeståndets storlek lagt Jan Axelsson till last precis samma omständigheter i skadeståndsdelen genom sin slutsats att "Skadeståndet bör därför bestämmas till ett jämförelsevis högt belopp". Domskälen ger närmast intrycket av att tingsrätten och hovrätten inte delat juryns uppfattning rörande förtalsbrottets svårighetsgrad och vid bestämmandet av skadeståndsbeloppet sökt kringgå det förhållandet att man varit bunden till juryns frikännande genom att i stället utdöma ett högre skadestånd. Det är självklart att det skadeståndsgrundande brottets svårighetsgrad skall ha en avgörande betydelse för skadeståndsfrågan. I 5 kapitlet 2 § 2 stycket brottsbalken anges: "Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om uppgiften genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller eljest var ägnad att medföra allvarlig skada." Vid sitt frikännande från grovt förtal har juryn således redan tagit ställning till de omständigheter som tingsrätten sedermera på sidorna 5-6 lägger till grund för ett "jämförelsevis högt" skadestånd. Juryn har uppenbarligen inte ansett att de publicerade uppgifterna varit ägnade att medföra allvarlig skada. I så fall skulle nämligen Jan Axelsson funnits skyldig till grovt förtal. Det är uppenbart att tingsrätten och hovrätten vid sin prövning av samma omständigheter gör en helt annan bedömning. Rörande förtalsbrott har lagstiftaren sedan gammalt ansett att den straffrättsliga sanktionen huvudsakligen skall vara ekonomisk. Annan påföljd än böter utdöms därför nästan aldrig vid förtalsbrott. Det är med hänsyn till detta särskilt angeläget att tingsrättens och hovrättens möjlighet att utdöma skadestånd måste vara begränsad av juryns frikännande. Det är föga värt att bli frikänd av juryn i ansvarsdelen och därigenom undgå ett bötesstraff, om tingsrätten i nästa andetag utdömer ett skadestånd som vida överstiger de böter man annars riskerat. Tingsrättens och hovrättens domar i detta mål rubbar således enligt min mening grunderna för hela jurysystemet i tryckfrihetsmål. Redan av detta skäl borde Högsta domstolen ha tagit upp målet. Vidare kan man inte undgå att dra paralleller mellan Flashbacks artikel och de fyra rikstidningarnas gemensamma publicering av påstådda nazister och kriminella som gjordes den 30 november 1999. Rikstidningarnas artikel företer många likheter med Flashbacks artikel. Detta gäller naturligtvis det förhållandet att tidningarna publicerat namn och bild på personer som utpekats som brottslingar, men även att detta har skett tillsammans med andra personer med liknande belastning i katalogform. Inte minst mot bakgrund av att denna typ av katalogiserad publicering av namn och bild på förment kriminella personer i övrigt varit mycket sällsynt i Sverige föreligger starka skäl att jämföra de två publiceringarna. De senaste åren har vi i Sverige haft en utveckling mot att medierna i allt större utsträckning publicerar namn och bild på brottsmisstänkta personer. Sedan den 30 november 1999 märks ett tydligt trendbrott såtillvida att även andra medier än rikstidningarna allt oftare till och med publicerar namn och bild på misstänkta brottslingar redan innan de ens dömts i första instans. Jag menar att redan det förhållandet att de fyra svenska rikstidningarna funnit en liknande publicering försvarlig (oaktat att rikstidningarnas publicering för visso ännu inte prövats rättsligt) i sig ger stöd för försvarligheten i Flashbacks publicering. Frågan om en publicering varit försvarlig eller inte skall nämligen enligt lagstiftaren bedömas utifrån den vid var tid rådande samhällsuppfattningen och alltså förändras över tid. Det att en omfattande publicering av samma karaktär som Flashbacks artikel skett nyligen, samt det sätt och i den omfattning på vilket det skett, och den uppmärksamhet och det stöd rikstidningarnas artikel fått i samhällsdebatten, borde rimligen också ha inneburit att Högsta domstolen tog upp målet. Om man ser till vad som skiljer rikstidningarnas publicering från Flashbacks artikel kan för det första konstateras att rikstidningarna i flera fall valt att publicera namn och bild på personer som ännu inte dömts och vissa fall inte åtalats eller ens delgivits misstanke om något brott. Inte desto mindre har tidningarna utpekat sådana personer som skyldiga till uppvigling. Vid Flashbacks publicering har det däremot varit helt grundläggande att alla uppgifter skulle vara sanna och att alla personer var slutligt dömda. Det är just av detta skäl de publicerade uppgifterna med nödvändighet rört ett par år gamla brott, vilket av tingsrätten och hovrätten lagts Jan Axelsson till last. Det förefaller otillfredsställande att vi får en rättsutveckling enligt vilken det anses försvarligt att publicera aktuella uppgifter om påstådda brott av personer som senare vid den rättsliga prövningen eventuellt visar sig vara oskyldiga - men oförsvarligt att publicera korrekta uppgifter om dömda brottslingar i efterhand. Advokat Nils Hillert