Vänsterpartisten och EU-parlamentarikern Marianne Erikssons förslag om hårdare tag mot sex som handelsvara inom EU kommer att debatteras i EU-parlamentet i februari. Hon får medhåll av katolska Irland, vars förhållande till sex generellt dikteras av påvedömet i Rom. Är denna bakåtsträvande attityd något Sverige och EU verkligen vill alliera sig med? Då Erikssons förslag om restriktiv ny lagstiftning ska debatteras, kommer hennes fokus att starkt kritiseras. Orsaken är att hon, liksom många andra feminister, gör samma misstag om och om igen. Hon buntar ihop alla sexuella företeelser och alla typer av handel över en och samma kam. För henne räcker det inte med att föbjuda sexköp. Lagstiftning ska också kunna kontrollera pornografi, nöjesetablissemang, aktiebörser o.s.v. Målet, syftet och ändamålet må vara gott. Hon vill stoppa trafficking och påtvingad prostitution. Men hon saknar djupare insikt i problemets natur. Restriktioner av det slag hon föreslår kommer ju att driva alla verksamheter under jorden och därmed bana väg för oseriösa och kriminella element. Det går helt enkelt inte att lagstifta om en av de starkaste drivkrafter människan känner. Den lagliga, polerade sidan, bl.a. bestående av de börsnoterade porrföretag Eriksson kritiserar, är ju invävda i ett manifesterat samförstånd mellan tillgång och efterfrågan. Det finns helt enkelt inget samband mellan t.ex. sexintresse som tar sig uttryck genom pornografi och trafficking. Att vara sexköpare är inte detsamma som att vara pedofil eller våldtäktsman. Att Erikssons förslag om hårdare tag kommer att bemötas med både intresse och hån betvivlar ingen. Hennes problem är att de civiliserade staterna kommer att negligera hennes paranoida fantasier medan Europas mindre utvecklade stater, t.ex. det katolska Irland, är de som kommer uttrycka sitt stöd. Hur utgången blir är uppenbar.