Publiceringen av namn och bild på 62 nazister och kriminella i Stockholmstidningarna förra året har startat en tradition. Men det är inte åsiktsfriheten som hyllas, utan avståndstagandet från principen att alla människor har rätt till sina åsikter, oavsett vilka de är.

När tidningarna behandlade dem som inte ens åtalats för något brott eller endast publicerat nazistiska texter - vilket var fallet med flera av de 62 - på samma sätt som mördare, innebar det att de inte erkände skillnaden på åsikter och handlingar.

Skall tidningar då inte kunna publicera namnen på dem som gör nazistiska webbsidor? Jo visst, propagandisterna och deras åsikter skall lyftas fram, kritiseras och fördömas - men de skall inte ställas till svars för några andra handlingar än sina egna.

Och den, som inte är ansvarig för någon publikation och inte har officiella poster i en organisation, har samma rätt att slippa skylta med sina åsikter som vilken folkpartist som helst.

Att någon skulle kritisera publiceringen var dock att hoppas på för mycket. För vem skulle ha formulerat en sådan kritik?

Göteborgs-Posten kanske? Tidningen skall förvisso ha beröm för att den inte gick samman med stockholmarna förra året, utan skrev sin egen artikel.

Men att Göteborgsliberalismens allt mindre stolta arvtagare skulle ta strid för människors rätt att inte bli uthängda för sina åsikters skull var knappast troligt. Härom veckan förklarade GP att det var rätt att sparka en nazist från Katedralskolan i Skara, med motiveringen: "Ynglingen kan faktiskt välja att ändra inställning."

Tack och lov förklarade länsrätten efteråt att skolans och GP:s linje innebar ett åsidosättande av åsikts- och yttrandefriheten, och att skolan var skyldig att låta pojken komma tillbaka.

Det är dags att GP plockar bort Voltaire-citatet från debattsidan. Det är obsolet.

Mycket av upprördheten i Stockholmstidningarna (liksom i GP) har koncentrerats till nazisternas kartläggningsarbete av meningsmotståndare. Passbilder och personuppgifter får de från polisen och skattemyndigheten. Metoden har lett till röster som vill inskränka offentlighetsprincipen genom att begränsa tillgången till bilderna.

I DN:s huvudledare (30/11) förklarar Tingstens efterföljare att: "Sällan har väl det öppna samhällets fiender utnyttjat dess möjligheter för så vidriga ändamål."

Men det enda som skiljer DN från nazisterna är ju åsikten som registreringen baserar sig på. När ändamålet helgar medlen i kampen för frihet är kampen redan förlorad.

Nazist-outning är en del av samma kampanj som nytolkningen av hets mot folkgrupp-lagstiftningen, levande historia och förintelsekonferensen. Problemet är att kampanjen bara syftar till att få bort nazismen från den offentliga ytan, inte till att stärka försvaret för demokratin.

För när nazisternas argument försvinner från offentligheten, vilket ju inte innebär att de försvinner ur samhället, kan frihetens försvarare inte bemöta dem. Därmed jäser nazismen oemotsagd i underjorden tills den exploderar i våld.

Att de främsta tidningarna i Sverige inte förstår - eller inte vill förstå - den principiella skillnaden mellan att föra fram en åsikt i ord och att arbeta för den med våld, visar att deras egna argument för frihet och demokrati inte når djupare än till floskelnivå.

En ordentlig analys och kritik av vad nazisterna faktiskt står för vore därför på sin plats. Inte bara för att komma åt nazisterna, utan också för att argumenten för demokrati och frihet inte skall försvinna ur medvetandet. Kanske behövs nazisterna för att demokraterna skall komma ihåg varför de är demokrater?

Den till intet förpliktigande kampanjen mot nazisterna har också ett annat problem. Den förmedlar bilden av att det styrande medie- och politikeretablissemanget står för motsatsen, och pekar ut nazisterna, som faktiskt inte har någon makt, som ansvariga för ondskan i samhället.

Men när kommer Göran Persson att samla människor från hela världen som vill värna asylrätten? Och när kommer Stockholmstidningarna att kräva, eller själva initiera, ett forskningsprojekt om den institutionaliserade rasismen i det svenska flyktingmottagandet?

Utan att förringa omfattningen av den brottsighet som följer i nazisternas spår, är det trots allt fler människor som får sina liv förstörda av den svenska flyktingpolitiken.