Flashback: de första 30 åren (1983-2013)

Denna text skrevs för tio år sedan, när Flashback fyllde 30 år. En uppdaterad och omskriven berättelse om de första 40 åren kommer att publiceras senare under 2023.

Flashback grundades 1983 av Jan Axelsson. Han var då 14 år. Från början var det en tryckt tidning. Sommaren 1995 lanserades Flashback även på Internet, och våren 2000 startades diskussionsforumet Flashback Forum. Här kommer en kortfattad summering av de första 30 åren.

Year Zero: 1983-1993

Flashback startade först som en punktidning. Den hette från början Dead or Alive, men skulle inom några år byta namn till Flashback. Under de första tio åren så skapade Flashback en mängd olika sidoprojekt, och alltid under olika namn.

Sveriges första skinheadtidning - Skins Magazine - lanserades hösten 1983. Ett skivbolag som gav ut punkmusik på kassettband - Chaos Records - startades 1984. Försäljning av svenska och norska fanzines - D.O.A. Distrubtion - startades 1984. Försäljning av bootlegs på kassetband - Dirty Sounds - startade 1985. En sidoverksamhet till Dirty Sounds som enbart sålde bootlegs med hårdrock - Metal Tapes - lanserades senare samma år. Året därpå blev det piratradio - Metal Heaven - med illegalt inspelade hårdockskonserter.

Alla verksamheter var öppet sammankopplade, men drevs under olika namn. Dead or Alive var det tidigare samlingsnamnet, men 1987 togs beslutet om att lägga all verksamhet under ett namn, och istället kalla den spretiga verksamheten för Flashback. Dead or Alive nummer 6 skulle således bli premiärnumret av Flashback istället.

Namnet Flashback hämtades från ett amerikanskt slanglexikon, och betydde enligt boken "LSD-hallucination som återkommer långt efter själva trippen." Men för lika många betyder Flashback något helt annat. Det fanns m.a.o. ett dubbelt budskap. Vilket var precis det man eftersträvade.

Dead or Alive hade startat som en punktidning, men det dröjde inte länge förrän artister som Eddie Meduza (som skrev låten "Punkjävlar") och hårdrocksband också fick plats i tidningen. Läsarna blev förvirrade. Många av läsarna förstod inte blandningen. Det skapade motsättningar, vilket var en del av syftet.

Den brittiska hårdrockstidningen Kerrang! skrev en notis 1988 om Flashback, och blev den första tidningen i världen att nämna Flashback vid dess nya namn. Men det skulle dröja ytterligare fem år innan tidningen kom ut.

Mellan 1990 och 1992 blev det istället tv. Programmet hette "Freak Out" och producerades av Flashback Television. Här intervjuades satanister, husockupanter och tatuerare. Men även regissörer, musiker och konstnärer som Oliver Stone, Jean Beauvoir och Mark Kostabi.

Programmet sändes på lokala tv-stationer i bl.a. Stockholm, Norrköping och Linköping. Sammanlagt producerades 20 program. Alla jobbade oavlönat. Ingen fick betalt. Produktionsbolaget Flashback Television fanns inte på riktigt. Det skulle ta drygt nio år innan Flashback blev ett riktigt företag.

Från början godkände Patent- och registreringsverket inte namnet "Flashback" som företagsnamn. Beslutet överklagades och man besökte personligen handläggaren, där man bl.a. visade upp en text skriven av Paul Stanley i rockgruppen Kiss. Artisten hade skrivit ett meddelande till tidningens läsare ("To the readers of Flashback Magazine ..."). Denna text hade man fått artisten att skriva när tidningen träffat gruppen fyra år tidigare. PRV valde efter lång övertalning att godkänna namnet. Flashback registrerades som företag den 1 mars 1992. Intervjun med Kiss är dock fortfarande opublicerad.

Flashback Magazine: 1993-1997

Flashbacks ambitioner var högre än Dead or Alives. Flashback nummer 1 tog sex år att sammanställa. Den kunde egentligen ha kallats Dead or Alive nummer 6, eller Flashback nummer 6. Men genom att kalla den för Flashback nummer 1 så underströk man att detta verkligen var en nystart.

Målsättningen var att bli Sveriges främsta undergroundtidning genom tiderna. Man skulle leta fram ämnen som ingen annan skrev om. Glöm inte hellar att detta var innan internet. Narkotikaklassade droger, satanister, nazister, anarkister och ockupationer. Det fanns inga gränser.

Flashback gjorde tidningen på ett sätt som ingen annan gjort innan. För det första var man opolitisk. För det andra bröt man regelbundet mot lagen. För det tredje var man helt ointresserad av att tjäna pengar. Det enda som var viktigt var resultatet. Att den skulle bli så bra som möjligt.

Varje nummer tog över ett år att sammanställa. Tidningen hade inga betalande annonsörer. Dessa nekade man. Alla arbetade gratis. Det senaste numret kom 1997, och är på 152 sidor med en vikt på ett kvarts kilo. Den tryckta tidningen är inte nedlagd, men det är nu snart 16 år sedan det senaste numret kom ut.

De etablerade medierna upptäckte Flashback på allvar 1995, och under de kommande sex åren deltog Flashback i ett hundratal intervjuer, debatter och reportage. Det var viktigt att förklara vad Flashback var för något. Samtliga tv-kanaler i Sverige, och alla större dagstidningar i landet, gjorde intervjuer och reportage.

Tidningen anmäldes till både Pressombudsmannen och Justitiekanslern. SVT gjorde ett stort reportage och uppmärksammade bl.a. att Flashback publicerat Siewert Öholms rättegångshandlingar (där han stod åtalad för våldtäkt). Inslaget stoppades i sista sekund, sedan Siewert Öholm hotat att stämma tv-kanlen ifall man visade inslaget. I grannkanalen TV4 debatterade Flashback mot stjärnadvokaten Henning Sjöström, som fördömde Flashback och all dess verksamhet.

Samtliga våldtäktsmän i Stockholm under två år blev uthängda med namn, bild, adress och telefonnummer i Flashback nummer 3. Ett drygt 60-tal personer. En av de utpekade våldtäktsmännen stämde 1997 tidningen för grovt förtal.

Den utpekade hade tidigare våldtagit två utvecklingsstörda flickor och dömts för detta vid Stockholms Tingsrätt. För detta fick han villkorlig dom och 4000 kronor i dagsböter. I sin anmälan mot Flashback krävde han nu en halv miljon kronor i skadestånd för psykiskt lidande.

Flashback fälldes 1998 vid Stockholms Tingsrätt för förtal, sedan en tryckfrihetsjury friat tidningen från åtalspunkten grovt förtal. Flashback tilldelades att betala 50 000 kronor i skadestånd till våldtäktsmannen.

Beslutet överklagades av båda parter. Flashback överklagade då man ansåg att publiceringen varit korrekt, och våldtäktsmannen då han tyckte att 50 000 kronor i skadestånd var alldeles för lite.

Svea hovrätt dömde i september 1999 till våldtäktsmannens fördel. Domen överklagades då till Högsta domstolen som i januari 2000 meddelade att man inte tänkte pröva fallet.

Totalsumman för alla rättegångskostnader, inklusive räntor, blev närmare 100 000 kronor. Men Flashback hade redan 1998 startat något man kallade Flashbacks "rättshjälpsfond". Man frågade läsarna om de kunde skänka pengar, vilket de gärna gjorde. Donationerna varierade mellan en och 10 000 kronor. Det slutade med att nästan hela summan var insamlad när rättegångarna var över.

Enligt domen så saknade artikeln allmänintresse när den hade publicerats. Men då Flashback nu blivit stämda, så hade frågan helt plötsligt fått ett nyhetsvärde. En juridisk öppning enligt Flashback, som hängde ut våldtäktsmannen på nytt. Men denna gång på internet, där artikeln fick en betydligt större spridning. Den tryckta tidningen hade endast haft en upplaga på 1200 exemplar, medan Flashback.se vid denna tidpunkt var en av landets mest välbesökta webbplatser. Den utpekade våldtäktsmannen valde att inte stämma Flashback för förtal denna gång.

Flashback lanseras på internet: 1995-1996

Den 25 juni 1995 lanseras Flashback även på internet. Det fanns inte många på nätet vid den här tidpunkten. Kvällstidningen Expressen hade inte ens registrerat sin domän, och Aftonbladet hade bara lagt upp sin kulturbilaga på nätet.

Samma dag som Flashbacks webbplats lades upp, så startade man även ett nyhetsbrev som skickades ut via e-post - Flashback News Agency (FNA). Första utgåvan skickades ut till cirka 20 prenumeranter. Drygt tio år senare skulle man ha över 120 000 prenumeranter, och vara Sveriges största nyhetsbrev.

Internet var väldigt annorlunda 1995 mot idag. På den tiden fanns inte Google eller några sökmotorer. Det första Flashback gjorde var därför att bygga upp ett stort länkarkiv. Flashback hjälpte läsarna att hitta udda och "moraliskt tvivelaktiga" webbplatser.

I februari 1996 lanserade man kostnadsfria radannonser. Här såldes dyrkpistoler, radarvarnare, svenska polisens gummibatong, skottsäkra västar, vit makt-musik, obduktionsbord och mycket annat.

En intressant sak med radanonserna var att Flashbacks läsare snabbt uppmärksammade ifall någon av säljarna var oseriös. En av dessa var "Nya Rullar" som sålde piratkopior av nya filmer. Personen bakom "Nya rullar" försökte lura köparna på pengar. Men en läsare berättade kort därefter hur han hade gjort för att spåra upp den ansvarige, och hur han sedan fick pengarna tillbaka.

En annan person sålde receptet på LSD för 170 kronor. Flashback publicerade annonsen, och beställde sedan receptet själva. En veckan senare publicerade Flashback exakt samma recept i nyhetsbrevet FNA.

Under det kommande året så startades det även ett flertal andra kontroversiella webbplatser i Sverige. Dessa blev dock ofta godtyckligt nedstängda. Inte för att webbplatserna var olagliga, utan för att internetleverantören tyckte de var "moraliskt tvivelaktiga".

Som ett resultat av detta startade Flashback i februari 1996 ett eget webbhotell. Alla fick ligga där gratis, men endast de som blivit avstängda från sina internetleverantörer var välkomna. Det krävdes också att webbplatsen höll sig inom svensk lag, samt att den enbart blivit stoppad av rent "moralistiska" skäl. Webbhotellet blev snabbt en blomstrande mötesplats där mängder av oliktänkande individer och organisationer samlades.

När någon webbplats blivit nedstängd så kontaktade Flashback ofta den drabbade, och frågade om man önskade gratis webbhotell. Alla nya "kunder" uppmärksammades på Flashback, vilket gav dem extra publicitet.

Listan över webbplatser som stoppades och till slut hittade sin frizon hos Flashback var lång. Radio Islam, Hans Scheike, Frihetsfronten, Jewish Defence League och PKK för att nämna några.

I april 1996 startade Flashback en egen IRC-kanal, kallad #flashback, där läsarna för första gången kunde prata med varandra i realtid. IRC-kanalen uppmärksammades senare i media, då det visade sig att programledaren Leif "Loket" Olssons mobilnummer spridits där, samt att någon på kanalen även hackat hans mobilsvar.

Samma månad så startades även en sluten mailinglista vid namn FML. Listan hade mellan 60-70 medlemmar, och gav deltagarna möjligheten att diskutera olika ämnen direkt via e-post istället.

Mailinglistan innehöll en lika stor variation på användare som Flashbacks innehåll. Här förekom exempelvis outlaw bikers, satanister, nazister, antifascister, hackers, anarkister, ravearrangörer, porrfilmsproducenter, grafittimålare och mycket annat. Få trodde nog innan att dessa personer skulle kunna fungera tillsammans, men listan existerade fram till sommaren 1997, då den kom att ersättas med ett flertal liknande listor.

Under sommaren 1996 lanseras avdelningen "Fritt Forum" på Flashback, där läsarna erbjöds ett ocensurerat debattforum. För de som inte ville debattera, utan bara prata, så lanserades även en webchat. Båda avdelningarna tvingades dock att stänga på grund av missbruk. Men någon månad senare, i september 1996, startade Flashback nyhetsgruppen alt.flashback på Usenet istället.

Avdelningen Fritt Forum och nyhetsgruppen alt.flashback var första gången som Flashback existerade som någon form av diskussionsforum.

Det visade sig dock vara svårt vid denna tidpunkt att lansera interaktiva tjänster på Flashback. Orsaken var att de ofta saboterades. Avdelningen Fritt Forum stängdes då användare kunde publicera script som förstörde sidan. En annan avdelning som existerade 1996 var Warez World där användarna tipsade om olika ftp-sidor där man kunde ladda hem kommersiella dataprogram. Detta var innan Napster, Pirate Bay och olika fildelningsprogram existerade.

Då dessa ftp-sidor var olagliga så bytte de ofta adress, men på avdelningen Warez World kunde användarna lägga till nya adresser direkt på sidan. En succé vid lanseringen, men som senare blev omöjlig att hålla fri från missbruk.

Nyhetsbrevet FNA blev med tiden allt populärare. I slutet av 1996 hade FNA över 15 000 prenumeranter. Att jämföra med den tryckta tidningen som vid samma tidpunkt hade en upplaga på 1200 exemplar.

Nyhetsbrevet kom under de första åren ut en gång i veckan, och byggde i huvudsak på tips från läsarna. För att uppmuntra läsarna att skicka in material, så startades även tävlingar där man lottade ut priser till de som skickat in de bästa tipsen.

Vid ett tillfälle så lottade Flashback ut marijuanafrön vilket uppmärksammades i både radio, tv och tidningar. En åklagare i Eskilstuna granskade utlottningen i oktober 1996, men valde senare att inte väcka åtal.

Vid ett annat tillfälle publicerades en lista över alla webbsidor som företaget Ericsson valt att blockera för sina anställda. Kort därefter valde Ericsson att även blockera åtkomsten till Flashback för sina anställda.

Vid upprepade tillfällen publicerades artiklar om svenska internetleverantörers dåliga säkerhet. Information om hur man exempelvis kunde läsa användarnas e-post med mera. En av de som angreps hårdast var den dåvarande internetleverantören Algonet. En annan aktör som angreps var Dataphone.

Övriga artiklar vid denna tidpunkt kunde handla om någon som startat en svartjobbsförmedling på internet, en recension av någon nya drog eller information om hur man köper ett lagligt svenskt presskort för några hundralappar.

När tv-kanalen ZTV sökte en ny redaktör till programmet ZTV-nytt, så publicerade FNA frågeformuläret som de sökande till jobbet fick, tillsammans med kommentaren "testa dig själv, och se ifall du är kompetent."

Företagshemligheter var inget undantag. Telias interna nyhetsbrev "Nyhetsbrev Telia Nära" citerades, där man bl.a. uppmanade ledningen på Telia att tysta ner den dåvarande "Telia Suger-kampanjen", samt varnade de anställda för Flashback.

Flashback fortsatte att citera vad Telia skrev i det interna nyhetsbrevet, så till slut valde Telia att lägga ner utgivningen, då man inte längre kunde garantera vart uppgifterna skulle hamna.

Vissa rubriker i nyhetsbrevet var stående som exempelvis veckans civila polisbilar. Detta resulterade bl.a. i att Borlänge Tidning intervjuade polisen i september 1996 som var måttligt roade över dessa publiceringar.

Andra stående rubriker var knäckta lösenord till kommersiella sexsidor, listor på knäckta serienummer till kommersiella dataprogram och tips på ftp-sidor där man kunde ladda hem piratkopior.

Landets största dagstidningar lanserade vid samma tidpunkt webbplatsen Mediearkivet, där man mot betalning kunde läsa tidningarnas äldre artiklar. FNA publicerade kort därefter ett användarnamn och lösenord som fungerade i obegränsad tid. Både användarnamnet och lösenordet var "test".

Tidigare samma år blev Flashback lite oväntat nominerad vid SIME Awards (Scandinavian Interactive Media Awards) som årets bästa webbplats. SIME Awards lanserade sig som Internets egna motsvarighet till oscarsstatyetten, och delades ut pris till de företag som juryn tyckte var bäst inom tio olika kategorier.

Det är lite oklart hur Flashback lyckades bli nominerade, men när arrangörerna - på den tiden Spray Interactive - upptäckte detta, så krävde man att nomineringen skulle ogiltigförklaras. De anställda på Spray vägrade ta bort Flashback, och hotade i sin tur med att inte arbeta ifall de tog bort Flashbacks nominering.

En intern konflikt uppstod, och Flashbacks nominering fick vara kvar. En nervös Kristian Luuk presenterade de nominerade i juni 1996 på Cirkus i Stockholm. Han berättade om civila polisbilar och bombrecept, medan delar av publiken jublade då de var väl medvetna om spelet bakom kulisserna.

Juryns lösning blev att låta de övriga två nominerade i denna kategori bli delad vinnare. På så sätt distanserade man sig från Flashback. Året därpå skrevs reglerna om, så att motsvarande webbplatser inte skulle kunna bli nominerade igen.

Under 1996 började Flashback även att regelbundet uppmärksamma webbplatser som blivit hackade. Det första hacket som rapporterades var Telia som den 17 mars blev hackades två gånger samma dag. Under året fortsatte Flashback sedan att dokumentera olika dataintrång, vilket resulterade i att Flashback blev en världsnyhet hösten 1996. En gång i halvtimmen den 20 september så visades Flashbacks webbplats upp på tv-kanalen CNN. Flashback blev även huvudnyhet på den tillhörande webbplatsen cnn.com, där man också länkade till Flashback.se.

Det var nämligen den dagen som hackergruppen "Power Through Resistance" tog sig in på den amerikanska underrättelsetjänsten CIA:s webbplats. På organisationen CIA:s startsida låg plötsligt helt annan information. Förutom förolämpningar mot CIA så fanns ett flertal länkar, varav fyra av dessa gick till samma webbplats: Flashback.se.

Hackergruppen "Power Through Resistance" kommenterade efteråt händelsen i nyhetsbrevet FNA, och ställde året därpå även upp för en intervju i den tryckta tidningen.

I mars 1997 lanserade nyhetsbrevet även en egen debattsida, kallad FNA debatt. I varje nyhetsbrev publicerades numera en debattartikel, och det var stor blandning på debattörerna och ämnena. Henrik Pontén (Antipiratbyrån) debatterade exempelvis för att piratkopiering är stöld, medan Hampus Hellekant (dömd till 11 års fängelse för mordet på syndikalistledaren Björn Söderberg) angrep rättssamhället i sin debattartikel.

Flashback blir internetleverantör: 1997-2000

Flashbacks webbhotell utvecklades ytterligare sommaren 1997, när man den 28 juni även lanserade sig som internetleverantör. Tidigare hade man erbjudit webbhotell, men nu öppnade man även modempooler och en fullständig uppkoppling mot internet. Gratis e-post, gratis webbhotell och gratis uppkoppling mot internet (via modem, detta var innan bredband fanns).

Flashback var först i landet med detta. Ingen hade gjort något liknande tidigare. Tjänsten fick därför också mycket uppmärksamhet i medierna, då andra internetleverantörer vid samma tidpunkt kostade 150 kronor i månaden för exakt samma tjänst.

I början hade Flashback enbart modempooler i landets större städer, men i januari 1998 blev man rikstäckande och erbjöd modempooler i varenda svensk stad. På den här tiden fanns fortfarande rikssamtal, det vill säga att man fick betala olika taxa inom landet.

Man kallade internetleverantören för Flashback Community, och som namnet indikerade var det mer än bara en internetleverantör. Man startade egna interna diskussionsgrupper dit bara Flashbacks medlemmar hade tillgång, och man startade egna mailinglistor som enbart godkände medlemmar från Flashback. Målsättningen var att skapa en frizon på internet där medlemmarna - helt utan censur - kunde diskutera fritt med varandra.

Den populäraste mailinglistan var Whorse, som i slutet av 1998 hade närmare 500 medlemmar. I nyhetsbrevet FNA beskrevs den som "en utveckling av FNA där man diskuterar allt som är relaterat till underground. Skumma filmer, punk, hackers, droger, politik, grafitti, seriemördare, outlaw bikers osv." Konceptet var egentligen samma som mailinglistan FML som startats ett år tidigare. Men med skillnaden att nu vara alla välkommna. Förutsatt att man var medlem i Flashback Community.

Till skillnad mot övriga internetleverantörer så annonserade man inte heller efter nya kunder, utan man förklarade tydligt att enbart Flashbacks läsare var välkomna. Detta gjorde att sammanhållningen bland medlemmarna blev bättre, då alla som var där delade Flashbacks grundsyn kring åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Webbhotellet växte nu snabbt. Här fanns plötsligt hundratals med svenska webbplatser som handlade om ämnen som cannabis, seriemördare, terrorister, nazister, satanism osv. Webbplatser som de övriga internetleverantörerna vid denna tidpunkt ändå inte tog emot som kunder.

Nyhetsbrevet FNA publicerade varje vecka en topplista över Flashback Communitys populäraste webbplatser. Det vill säga de som hade mest besökare. Det var med andra ord inte bara gratis, och högt till tak. Webbplatser med mycket trafik - som hos andra internetleverantörer blev avstängda vid en viss gräns, eller fick betala mer för att de hade för många besökare - fick nu istället gratis reklam via nyhetsbrevet. Till de populäraste webbplatserna hörde Gomez MP3 Page, IPIS (Intimsmyckade Par I Sverige) och Konservativa Partiet.

Man lanserade även en ocensurerad tillgång till Usenet. Det vill säga att man valde att inte blockera tillgången till nyhetsgrupper som ansågs "moraliskt tvivelaktiga". Något som de övriga internetleverantörerna gjorde vid denna tidpunkt.

Förutom drygt 40 000 externa nyhetsgrupper, så fanns även ett hundratal interna Flashback-grupper. Det vill säga diskussionsgrupper som man bara kunde läsa via Flashback. Ett sorts Flashback Forum, men som man bara kom åt ifall man var uppkopplad mot Internet via Flashback.

Internetleverantören Flashback Community blev med tiden allt populärare. Den var inte bara gratis, utan visade sig dessutom vara tekniskt mycket bättre än sina kollegor. Åtminstone ifall man fick tro de internettidningar som vid den här tidpunkten gjorde undersökningar, och jämförde kvaliteten mellan landets internetoperatörer.

I februari 1998 startades även Flashback Community i Norge, och man öppnade en modempool i Oslo. Polisen intervjuades i norsk media, där man sa sig vara oroad över Flashbacks etablering.

Flashback fyller 15 år: 1998

Den 25 februari 1998 fyllde Flashback 15 år. Detta firade man bl.a. genom att man tryckte upp en mindre serie t-shirts. Dessa såldes dock aldrig publikt, utan delades ut till hängivna läsare som skickat in material till tidningen.

På framsidan fanns texten: "15 years in the business - and still going strong. Flashback. 1983-1998." På baksidan fanns Flashbacks dåvarande logotyp. Man tryckte även upp en mindre serie dekaler, badges och pins med Flashbacks dåvarande logotyp. Men inte heller dessa fanns någonsin till försäljning.

Under sommaren startade Flashback ett bokförlag. Orsaken var att man ville ge ut de 100 första utgåvorna av nyhetsbrevet FNA i bokform. I juni 1998 gav Flashback ut en hårdbunden bok på sju kilo med över 2000 sidor. Boken trycktes bara i 23 exemplar, varav sju exemplar var s.k. pliktexemplar som skickades direkt till Kungliga Biblioteket och till landets universitetsbibliotek. Flashback behöll själva ett referensexemplar, och sålde de övriga 15 utgåvorna till intresserade läsare. Först till kvarn. Boken såldes för 975 kronor, vilket trots det höga priset ändå var flera hundra kronor under produktionskostnaden.

Orsakerna till den dyra produktion var flera. Formatet var den främsta orsaken. Boken är cirka 11 cm bred. Det finns i stort sett inga bokbinderier i Sverige som klarar av att binda böcker bredare än 4,5 cm, då maskinerna som binder böckerna inte är gjorda för mer. Alternativet blir att handbinda boken. Exklusivt, men väldigt dyrt.

Upplagan är givetvis nästa faktor. 23 exemplar! För att en bok ska vara lönsam så krävs en betydligt högre upplaga. Samtliga 15 böcker som erbjöds till försäljning såldes slut på bara några timmar. Inom de närmaste dagarna så hade det inkommit flera hundra beställningar, och vissa erbjöd sig att betala över 2000 kronor för boken. Ett antikvariat i Lysekil hade tio år senare boken till försäljning. Priset för boken var då 4800 kronor.

I FNA nummer 123 berättade Jan Axelsson om varför Flashback gav ut boken.

"Idén till boken uppstod redan 1997. När jag sedan började ringa runt bland olika bokbinderier förklarade de att man inte kan binda böcker som är bredare än sex centimeter. Men eftersom Sveriges Rikes lagbok är närmare nio centimeter, så måste det finnas undantag. Det gjorde det. Det fanns två bokbinderier i Stockholm som hade riktigt gamla bokbindarmaskiner och dessa klarade tjockare böcker, (dock tveksamt med elva centimeter, något sådant hade man aldrig tidigare hört talas om). Det första binderiet jag ringde förklarade att de hade en väntetid på över ett halvår. Jag svarade att jag ändå ville ha en offert, men det ville de inte ge. Det andra bokbinderiet hade samma väntetid. De blev i stället något konfunderade när jag berättade om upplagan - 23 exemplar. De hänvisade mig i stället till en person som band böcker för hand. Dyrt kan tyckas, men det är ändå bara 23 exemplar. Jojo ... 500 kronor per bok är mitt pris, svarade den hjälpsamma kvinnan i telefon. Men varför i all världen gör du en så tjock bok. Jaa, det kan man ju undra, tänkte jag för mig själv. Men när jag har bestämt mig för någonting så brukar det bli så. Oavsett om det är en ekonomiskt god affär eller ej. Boken "Flashback News Agency" blev i alla fall utgiven. Jag blev 20 000 kronor fattigare, nyhetsbrevet FNA hamnade på Kungliga biblioteket och alla andra referensbibliotek. Och jag lyckades genomföra projektet, vilket kanske var det viktigaste. Folk må tycka att denna form av verksamhet är fullkomligt vansinnig, men jag har i alla fall himla kul under tiden. Ungefär som när KLF spikade upp en miljon. It´s only art!"

Från bokförlag till skivbolag. Sommaren 1998 lanserade Flashback även skivbolaget Flashback Records. Bakgrunden var att Ulf Ekberg (sångare i gruppen Ace of Base) hade förnekat sina tidigare kopplingar till naziströrelsen. I juni 1998 släppte därför Flashback skivan "Uffe was a Nazi!". Skivan gavs ut i en numrerad upplaga (1000 exemplar), och fick mycket uppmärksamhet. På den kunde man höra inspelningar med Ulf Ekberg (Ace of Base) och hans dåvarande skinheadkamrater sjunga rasistiska och nazistiska kampsånger till punkackompanjemang.

Ulf Ekberg var i slutet av 80-talet aktiv nynazist och spelade bland annat i vit makt-bandet Commit Suiside (där även Anders Klarström - f.d. partiledare för Sverigedemokraterna och tidigare dömd för nazistiska mordhot mot Hagge Geigert ingick). Förrutom musiken så innehöll skivan även en booklet i färg med mängder av gamla bilder på Ulf Ekberg från denna tid. På tre bilder gör han Hitler-hälsning, på en bild bär han en Ku Klux Klan t-shirt, och på en annan bild har han en t-shirt med ett stort hakkors. Här finns också dokumentation från hans tid i Sverigedemokraterna. Underskrifter från tidiga möten där Ulf Ekberg varit sekreterare samt en bild på Ekberg poserande tillsammans med gamla kärnan av partiet.

Flashback lovade redan från början att inga nytryck skulle göras! Först till kvarn. I FNA skrev man att skivan såldes till den var slutsåld alternativt förbjuden eller indragen. Ulf Ekbergs advokat kontaktade Flashback redan två dagar efter att den blivit utgiven. Men något åtal blev det aldrig, då detta bara skulle ha ökat publiciteten kring skivan. Men publicitet fick den ändå.

Sångtexter från skivan i urval: "Män i våta kåporna på vägen tågar Vi njuter när vi huvudena av niggrerna sågar" "Svartskalle, vi hatar dig! Ut, ut, ut, ut! Nordensk folk, vakna nu! Skjut, skjut, skjut, skjut!" "Där niggrerna finns, följer fattigdom, svält och kulturellt mörker. Där de vita finns, följer civilisation, upplysning och välstånd. Vit makt, svartskalleslakt! Vit makt, svartskalleslakt!"

Skivan spelades bl.a. i den israeliska radiokanalen Jerusalem Radio, där man även översatte Ekbergs grovt rasistiska texter till hebreiska. Johnny Rotten (f.d. Sex Pistols) häcklade Ulf Ekberg med CD-skivan i sin hand i sitt program "Rotten Television", som sändes på amerikansk tv. Men även tysk tv uppmärksammade skivutgivningen, liksom telegrambyrån Reuter och medier i Danmark, Norge och Finland. Men alla var inte glada. eBay förbjöd exempelvis 2001 all försäljning av skivan på sin webbplats.

Flashback upplevdes fortfarande som något farligt, och många visste inte hur man skulle förhålla sig till webbplatsen. Dagens Nyheter informerade i september 1998, paradoxalt nog i avdelningen "Lag & Rätt", att det var kriminellt att ha en länk till Flashbacks webbplats. En läsare som frågade ifall det är olagligt att länka Flashback.se fick nämligen till svar att "om man gör en rent strikt juridisk tolkning av denna frågeställning skulle troligtvis svaret bli att det är olagligt."

Året avslutades med en konflikt med Skolverket. I december 1998 publicerade FNA det nationella provet i Matematik E. Skolverket kontaktade Flashback och efterfrågade källan. Brevet var undertecknat av enhetschef Birgitta Fredander och undervisningsråd Bengt Fredén.

"Provet är sekretessbelagt till och med den 4 maj 1999, vilket föranleder Skolverket att agera med utgångspunkt i att ett sekretessbrott kan ha begåtts (Brottsbalken 20 kap. 3 §). Det innebär att Skolverket vill ha uppgift om vem eller vilka som har försett Flashback med provuppgifterna i det nationella kursprovet i matematik för kurs E höstterminen 1998. Skolverket behöver dessa uppgifter för anmälan till åtal samt för yrkande av skadestånd. Skolverket emotser efterfrågad information omgående."

Flashback svarade Skolverket att man inte kunde lämna ut dessa uppgifter.

"Publiceringen och utgivandet av FNA skyddas av tryckfrihetsförordningen. Varje person har därmed rätt att lämna meddelanden och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande genom FNA. Vidare har varje sådan meddelare en grundlagsstadgad rätt till anonymitet. FNA har därmed en straffsanktionerad skyldighet att skydda varje meddelares anonymitet. FNA har för avsikt att fullgöra denna skyldighet. I tryckfrihetsförordningen stadgas vidare att myndighet eller offentligt organ inte får efterforska vem som lämnat ett meddelande som åtnjuter skydd enligt ovan. Detta förbud är också straffsanktionerat. Så vitt går att bedömma i dagsläget har Birgitta Fredander och Bengt Fredén uppsåtligen efterforskat identiteten hos av tryckfrihetsförordningen skyddad meddelare."

Skolverket har inte hört av sig till Flashback efter detta.

Flashback uppfattades allt mer som en mycket unik företeelse, även betraktat ur ett internationellt perspektiv. Den märkliga blandningen av ämnen, dess högst anmärkningsvärda tolerans till avvikande åsikter och den konsekventa hållningen till yttrandefrihet, tillsammans med dess storlek (antal läsare) gjorde den helt unik i världen. Detta meddelade Factsheet Fives dåvarande chefredaktör Seth Friedman 1999 när han besökte Stockholm för att hålla ett föredrag på Kulturhuset.

Factsheet Five var en amerikansk tidning som recenserade cirka 1500 undergroundtidningar i varje nummer, och som ansågs vara den främsta tidningen i världen när det gällde bevakning av alternativa och kontroversiella medier. Enligt chefredaktören saknade Flashback motsvarighet någonstans i världen, och han hade aldrig tidigare sett en produkt som liknade Flashback. Han tillade att han var djupt imponerad av produkten.

Efter att ha startat både bokförlag och skivbolag, så lanserade Flashback i juni 1999 en tjänst kallad Flashback GSM. Vid denna tidpunkt så fanns det bara tre mobiloperatörer i Sverige (Telia, Tele2 och Europolitan). Genom att koppla samtalen via Danmark, så kunde Flashback sänka kostnaden för mobilsamtal till närmare en tredjedel av priset, mot vad Telia, Tele2 och Europolitan erbjöd vid samma tidpunkt. Inget abonnemang behövdes. Man registrerade sig via Flashback, och betalade bara för de samtal man ringde.

Tjänsten fick mycket media, då den tydligt visade hur omotiverat dyra samtalen var hos de övriga aktörerna på marknaden. Enligt en artikel i tidningen Dagens IT så var de övriga operatörerna inte förtjusta, medan Post & Telestyrelsen, PTS, såg positivt på Flashback GSM och att priserna pressades.

Telia begärde nu att PTS skulle yttra sig om huruvida Flashback fick skicka samtal till mobilnäten via utlandet för att slippa de svenska mobiloperatörernas samtrafikavgifter. Men yttrandet blev inte vad Telia hade hoppats. Post- och telestyrelsen, PTS, konstaterade i sitt yttrande i december 1999 att det inte var olagligt att skicka telefonsamtal via utlandet för att slippa de svenska mobiloperatörernas samtrafikavgifter.

Det enda man lyckades stoppa var en reklamkampanj. Telias, Comviqs och Europolitans chefsjurister, fristående från varandra, kontaktade samtliga Flashback och hotade med åtal ifall man inte tog bort en reklambanner för Flashback GSM.

I reklambannern användes nämligen de tre mobiloperatörernas olika logotyper - med tillhörande pris för att ringa. Enligt upphovsrättslagen fick Flashback inte använda dessa logotyper.

Sommaren 1999 lanserade Flashback ett nytt nyhetsbrev kallat FNA Newsflash. En av de första nyheterna man avslöjade var att Hotmail blivit hackade, och att vem som helst kunde läsa samtliga e-postadresser hos Hotmail. Microsoft hade tidigare nekat till intrånget.

Men FNA Newsflash berättade inte bara att Hotmail blivit hackade. Man berättade även att vem som helst kunde gå in på en webbsida och logga in på ett Hotmail-konto utan att kunna lösenordet. Det räckte med att man kunde användarnamnet. Inte nog med detta, webbadressen där man kunde läsa alla användares e-post publicerades i FNA Newsflash. Nyheten var ett faktum.

Flashback och Microsofts dåvarande Sverigechef var båda intervjuade av Ekonominyheterna på TV8 samma kväll, och denna gång förnekade inte Microsoft nyheten.

Några dagar senare avslöjades all korrespondans på Hotmail tillhörande två unga prostituerade tjejer. Någon hade nämligen lagt upp all korrespondans på en hemsida på internet. Där avslöjades namn och telefonnummer till flera av deras kunder. Nyheten blev ett faktum då Flashback skickade ut en ny FNA Newsflash, och där avslöjade att en av kunderna var direktör på medieföretaget Bonnier. Samma direktör som hade ringt Flashback en timme tidigare, för att försäkra sig om att Flashback inte skulle skriva något om detta.

FNA Newsflash hade nu på kort tid blivit minst lika populärt som nyhetsbrevet FNA. Den hade ingen utgivningstakt, utan kom helt oannonserat om något intressant hade hänt. När det exempelvis gällde nyheten om läckan i Hotmail eller nyheten om att någon lagt ut e-post till prostituerade på internet, så fungerade det inte att uppmärksamma detta tre veckor senare - då Hotmail-läckan åtgärdades efter 10 timmar och hemsidan med Bonnierchefens e-post till prostituerade stängdes samma dag. FNA Newsflash var en bonus till de som prenumererade på FNA, och gick inte att prenumerera på separat.

En annan nyhet som roade många, var när Flashback avslöjade vem som vunnit tv-serien Robinson - innan det var officiellt. Svaret lades upp på en dold adress, som sedan länkades från Flashback. Drygt 20 000 besökte sidan på bara några dagar. Samma sak upprepades året därpå, och även året därpå då man avslöjade vinnaren innan det var officiellt för tredje gången.

Flashback startar Flashback Forum: 2000

Internetleverantören Flashback Community utvecklades till en frizon på internet. En plats där alla avvikande åsikter var tillåtna, och där det alltid var högt till tak. Hade man en avvikande åsikt och villa lägga upp en webbplats så var man alltid välkommen på Flashback, gratis dessutom.

I maj 2000 så valde Flashback att ta verksamheten till en helt ny nivå, och man lanserade Flashback Forum. Ett diskussionsforum dit alla var välkomna, och där yttrandefriheten var total. Till skillnad från Flashback Community (där alla diskussioner var slutna, och endast tillgängliga för dess medlemmar), så var detta en plats dit alla var välkomna. Forumet hette vid lanseringen "Flashback konferenser" och var en utveckling kring de idéer som vuxit fram genom arbetet med Flashback Community.

Flashback konferenser hade vid lanseringen 71 olika forumavdelningar, och under den första månaden så postades det cirka 16 000 inlägg. Tretton år senare så skulle forumet ha lika många inlägg per dygn.

Flashbacks konferensavdelning blev med tiden allt populärare, men tjänsten var dessvärre inte byggd för att ha så många användare. Det saknades moderering, och kvaliteten på diskussionerna började på vissa håll att sjunka. Därför lanserades ett paralellt forum till "Flashback konferenser" i april 2002, under namnet "Flashback konferensforum". Det nya forumet var enklare att administrera, och här var man tvungen att registrera sig som medlem innan man skrev. Man införde moderatorer, och man kunde nu även kontakta andra medlemmar via privata meddelanden (PM). Dessa två forum existerade under en tid paralellt, men slogs senare ihop till ett och samma forum. Det forum som idag är Flashback Forum.

Flashback stängs av från internet: 2000-2001

Att det var kontroversiellt med så mycket frihet på ett och samma ställe råder det dock inga tvivel om. Antalet artiklar som skrevs om Flashback blev bara fler och fler.

Vägverket valde att spärra all trafik till Flashback i sin brandvägg. Detta så att de anställda inte skulle kunna besöka Flashback. En kopia av felmeddelandet som de anställda på Vägverket fick upp publicerades senare på Flashback.

I Singapore gick man ännu längre. Singapore Broadcasting Authority valde nämligen att hindra alla som kopplade upp sig i Singapore att komma in på Flashback. Den som tidigare försökte besöka Flashback.se fick istället meddelande: "Oops! Sorry ... The site requested is not accessible. For more information on Singapore Broadcasting Authority Act ..."

Men i oktober 2000 gick det hela så långt att Flashback stängdes av helt från internet. Flashback nekades under närmare åtta månader att köpa internetförbindelse från samtliga internetleverantörer i Sverige.

Nedstängningen var resultatet av ett mycket hårt lobbyarbete från två personer i Karlskrona kommun. Den socialdemokratiska kommunalpolitikern Björn Fries och kommunjuristen Lennarth Eriksson.

Dessa två förde ett korståg mot den nazistiska organisationen Nationalsocialistisk Front (NSF). Man hävdade därför - högst felaktigt - att Flashback genom att upplåta webbplats åt organisationen aktivt stödde gruppens politik.

Det började med att de polisanmälde Flashback i november 1999, och en förundersökning inleddes. Bakgrunden var att NSF under två års tid haft en webbplats på Flashbacks webbhotell. Polisen kunde dock inte se något på NSF:s webbplats som var oförenligt med svensk lagstiftning, och ärendet avslutades.

Lennarth Eriksson kontaktade då de företag som tillhandahöll bandbredd till Flashback. Man kontaktade även organisationer och företag som på något sätt, hur diffust det än kunde vara, ansågs ha någon som helst koppling till Flashbacks verksamhet.

För att kunna agera internetleverantör köpte Flashback på den här tiden bandbredd av företaget Powernet. Detta företag köpte i sin tur bandbredd av det amerikanska företaget UUNET/MCI Worldcom. Lennarth Eriksson kontaktade först Powernet och påstod att Flashbacks verksamhet på nätet var direkt olaglig. När Powernet inte trodde på anklagelserna, så kontaktade han istället företaget som levererade bandbredd till Powernet; amerikanska UUNET/MCI Worldcom.

Lennarth Eriksson kontaktade även intresseorganisationen SOF, Svenska Operatörers Förening, för att trycka på ännu mer. Han hävdade i sin vädjan att det på sidan i fråga fanns "lagbrott", men ville av naturliga anledningar inte skriva att svensk polis inte höll med honom. I brevet krävde han att internetleverantörerna gemensamt gick samman och tog sitt "moraliska ansvar" genom att neka Flashback som kund.

Det måste varit en hektisk period för Eriksson. Där han inte fick direkt respons och medhåll från de han kontaktade, hoppade han vidare till företag och organisationer som stöttade dem han var ute efter. På arbetstid och med lön från kommunen arbetade Eriksson med något som inte det minsta berörde Karlskrona kommun. Vid ett antal tillfällen nekade han till detta, trots att bevis motsade honom (till exempel telefonsamtal som uppenbarligen förts på arbetstid, e-post som skickats dito med mera).

Frågan debatteras kort därefter i Sveriges Radio P1 där Björn Fries anklagade Flashback för att försörja sig på att sälja webbutrymme åt våldsporr och nynazister. Att våldsporr är olagligt - och därmed också förbjudet på Flashback - samt att man erbjöd gratis internet, verkade vara av mindre betydelse. Lögnerna och anklagelserna började nu att hagla allt tätare.

Den 17 december 1999 publicerar Aftonbladet en debattartikel av Björn Fries och Lennarth Eriksson, där de båda pekar ut anställda på Flashback och även publicerar adresser och kontaktuppgifter till företagen Powernet och UUNET/MCI Worldcom. Syftet verkar vara att få Aftonbladets läsare att kontakta företagen, och via påtryckning få dem att stänga ner Flashback. Under rubriken "kända IT-bolag bakom nazistisk hemsida" utpekas företagen Flashback, Powernet och UUNET/MCI Worldcom som ansvariga till att nazister får sprida olagligt material på nätet. Detta trots att det enligt Polisen inte fanns några brottsmisstankar mot NSF:s webbplats.

Björn Fries och Lennarth Eriksson skriver efter detta brev till de berörda företagens kunder, och undrar ifall de vill bli förknippade med naziströrelsen. "Företaget ni anlitar hyr även ut bandbredd till nazister."

Kunderna tyckte det var högst obehagligt att bli indragna i den här historien, och ville inte längre vara referenskunder. Powernet tappade på bara några dagar samtliga av sina referenskunder.

SVT24 uppmärksammade det hela, och visade upp Powernets styrelse på bild i tv, där man utpekade dem som indirekt ansvariga för att den svenska nazismen kunde existera på nätet.

Johnny Gylling, riksdagsledamot för Kristdemokraterna, skriver ett debattinlägg som publicerades i FNA, att "... om leverantören uppmärksammas på att det finns tvivelaktigt, destruktivt, kanske rentav förbjudna publikationer bland webbsidorna så borde denne genomföra en självsanering. Om det är uppenbart att Nationalsocialistisk Front (NSF) publicerar nazisymboler och uppmanar till utdrivning av invandrare i sitt partiprogram så borde Ni väl ändå fatta att detta är lagvidrigt, destruktivt och icke önskvärt."

Lennarth Eriksson nöjde sig dock inte bara med att underminera Flashbacks rykte i samband med internettjänster. Han kontaktade dessutom ett antal telebolag - Comviq, Telia och Europolitan - där han kallade Flashback nazister, och undrade hur de kunde tillåta att Flashback GSM använde deras logotyper i sin egen marknadsföring.

Björn Fries och Lennarth Eriksson kontaktar sedan Föreningssparbanken och ALMI Företagspartner som lånat ut pengar till Powernet.

"Det förvånar oss oerhört att ALMI Företagspartner AB medverkar till att ekonomiskt förknippas med den nu existerande nazismens straffbara handlingar."

Dessa hörde nu av sig till Powernet, och hotade säga upp det företagslån man hade hos dem om inte Flashback stängdes av från internet.

UUNET/MCI Worldcom krävde nu också att Powernet stängde av Flashback, annars skulle de stänga av bandbredden för Powernet.

Efter all denna påtryckning så valde Powernet till slut den 12 februari att säga upp Flashback som kund, då "långivare hotat med att säga upp våra lån."

Under våren begärde Flashback därför in offerter från ett flertal andra internetleverantörer. Ett av företagen, UUNET/MCI Worldcom, väljer dock att inte svara. Flashback återkommer ett flertal gånger, och skriver till slut även till företagets VD. Efter drygt två månader får Flashback till slut svaret att man vägrar leverera bandbredd till Flashback, eftersom man uppfattar Flashbacks verksamhet som kriminell.

I ett brev till Jan Axelsson skriver Håkan Redtzer (Business Development Director, UUNET/MCI Worldcom) följande:

"Som du vet så är innehållet på Flashbacks servrar på gränsen eller i vissa fall över gränsen för vad som kan anses lagligt. Vi har en användarpolicy där vi definierar upp vad man inte får använda våra tjänster till och vad vi anser vara olaglig användning. Vår bedömning är att innehållet på Flashback riskera att klassificeras som olaglig användning och därmed inte tillåtet."

Att UUNET/MCI Worldcom uppfattade Flashbacks verksamhet som kriminell var kanske inte så konstigt. Åtminstone inte ifall man tittade lite närmare på företagets avtal och regler. UUNET/MCI Worldcom definierade exempelvis i sin policy "material som är oanständigt" som uppenbart olagligt, men även "material som är ärekränkande" var olagligt enligt företagets webbplats.

Företaget Sonera meddelar Flashback att man inte är välkommen som kund så länge som man är internetleverantör, och att man kan inte ge någon offert med återförsäljningsbar trafik.

Flashback beslutar sig i augusti för att köpa sin bandbredd av företaget Global One. Man får ett vänligt bemötande, men plötsligt säger Global One att de inte får sälja bandbredd till Flashback. Som orsak anger man att Flashback inte skulle vara kreditvärdigt. Då Flashback aldrig haft några betalningsanmärkningar, så anses detta påstående vara något märkligt. Avtalet med Global One var för två år. Flashback erbjuder sig därför att lösa det hela genom att betala in samtliga månadsavgifter under två år i förskott. Global One väljer att inte svara.

Flashback kontaktar då företaget Tele1 Europe (numera TDC). Ett avtal skickas där Flashback förbjuds att ha material som är "moraliskt tvivelaktigt, oetiskt eller stötande" på sina servrar. Eftersom i stort sätt vilken webbplats som helst kan stängas ned med den motiveringen, så stryker Flashback det stycket och tillägger istället att man måste följa svensk lag.

Denna förändring borde inte skapa några större problem, men Tele1 Europe meddelar att man måste få detta godkänt från ledningen först.

Samtidigt blir Flashback uppringda av företaget Air2net i Göteborg som undrar ifall deras offert inte var intressant. Flashback meddelar då att man fått ett betydligt intressantare förslag. Air2net ger då i telefon ett nytt pris, denna gång lägre än alla konkurrenter. Flashback meddelar att detta är intressant, men eftersom man redan skrivit på ett avtal med Tele1 Europe så hade man dock inte möjlighet att ta Air2nets erbjudande vid detta tillfälle. Men ber att få återkomma.

När problem uppstår hos Tele1 Europe vad det beträffar godkännandet av avtalet, får Flashback i telefon den 7 september tillåtelse av Johan Thorburn (Flashbacks kontakt på Tele1 Europe) att även inleda förhandlingar med övriga leverantörer. Flashback understryker att man inte vill riskera att hamna utan bandbredd den 1 oktober, och att man inte heller vill riskera att teckna två kontrakt parallellt.

Den 8 september kontaktar Flashback företaget Air2net och meddelar att man är intresserade av att köpa bandbredd. Detta eftersom Tele1 Europe hade problem med att godkänna avtalet, och då Air2nets pris var betydligt mera fördelaktigt. Flashback börjar då förbereda de rent praktiska bitarna, och det är nu klart att Air2net blir Flashbacks leverantör av internet.

Senare på kvällen, fredagen den 8 september, får Flashback ett brev från Johan Thorburn på Tele1 Europe:

"Hej Jan, jag lyckades få ett besked idag. Tyvärr har Tele1 Europes ledning bestämt sig för att vi tackar nej till affärer där risken för dålig publicitet är hög. Jag beklagar den fördröjning som jag har orsakat dig och hoppas att du har bättre lycka på annat håll."

Under de kommande veckorna förbereder Air2net Flashbacks internetförbindelse. Ett avtal undertecknas av Air2net torsdagen den 21 september. Internetförbindelsen skulle levereras en vecka senare, torsdagen den 28 september. Avtalet med Powernet löper ut två dagar senare, lördagen den 30 september.

Torsdagen den 28 september blir Flashback uppringda av Stefan Andreasson på Air2net. Han meddelar att deras leverantörer vägrar leverera internettrafik ifall de säljer den vidare till Flashback. Han berättar då att de är återförsäljare till företaget KPNQwest, och att de inte accepterar Flashback i sitt nät. Ifall de levererar till Flashback kommer man att stänga av hela Air2net. Detta inkluderar även deras övriga kunder. Han meddelar samtidigt att man hoppas kunna lösa detta ändå. Enligt honom nekar både UUNET/MCI Worldcom och KPNQwest till att ha Flashback i sina nät.

Powernet kontaktas, och informeras om de problem som har uppstått. Man lovar att inte stänga av Flashback från nätet på lördag kväll, när kontraktet egentligen löper ut.

Måndagen den 2 oktober vid 14-tiden ringer KPNQwests vd Anders Öhnfeldt upp Jan Axelsson. Det gäller problemet med att en av deras återförsäljare tecknat ett avtal med Flashback. Under samtalet bekräftar Anders Öhnfeldt att de blivit rekommenderade av UUNET/MCI Worldcom att inte släppa in Flashback i sitt nät. Han berättar då att UUNET/MCI Worldcom påstått att Flashback skapar störningar i trafiken och drar till sig "hackers". Han säger att han inte vill agera moralfilter, och att han efter vårt samtal skall ha en diskussion om detta med ledningen i Amsterdam.

Senare på måndagen meddelar Powernet att de kommer att stänga av Flashback tre dagar senare, torsdagen den 5 oktober. Nu måste man agera snabbt.

Air2net är svarslösa när Flashback ringer dem, och hänvisar endast till KPNQwest. På onsdagen får Flashback bekräftat av KPNQwest att man inte kommer ändra sin ståndpunkt. Man meddelar nu också att Flashback inte har något avtal med deras återförsäljare Air2net.

I Svenska Dagbladet kan man läsa att "Anders Öhnfeldt anser att det är fel av Flashback att göra en yttrandefrihetsfråga av detta." I en kommentar till tidningen säger han; "Jag har ingenting emot det fria ordet. Vi har gjort en riskbedömning på affärsmässiga grunder."

Air2net svarar i telefon att de hoppas kunna lösa det hela, men att man inte vet hur. Flashback kräver då en bekräftelse på att de har för avsikt att bryta avtalet. Detta har man lovat att skicka under flera dagar, men nu svarar Air2net plötsligt att de inte upplever sig ha något avtal längre.

Förvånad av deras svar, upplyser Flashback om det avtal som faktiskt finns. De förklarar samtidigt att de vill ha någon form av skriftlig bekräftelse av att de inte tänker leverera bandbredd till Flashback. Detta eftersom Flashback inte kan teckna ett nytt avtal med någon annan leverantör förrän man fått deras bekräftande, (och eftersom Flashback är av uppfattningen att det faktiskt finns ett giltigt avtal). Lennart Andreasson meddelar att man inte kan svara förrän man pratat med sin jurist. Flashback begär då att de bara skall faxa "Air2Net kommer inte leverera internet till Flashback." Men utan resultat. Air2net vill varken bekräfta eller svara.

På onsdagen kontaktas även Bahnhof, som redan tidigare hade givit en offert till Flashback. För att spara tid och garantera sig om att inte även Bahnhof skulle vägra leverera i sista stund så beslutar sig Flashback för att söka upp ägarna. Man träffas och går igenom det som hänt. Bahnhof berättar då att de för tillfället ligger i förhandling med Telenor om att sälja Bahnhof. Mot bakgrund till detta, och en köpesumma på mellan 100 och 150 miljoner, så vågar inte Bahnhof äventyra den affären genom att ta in Flashback som kund. Man väljer därför att tacka nej. Det skall dock i sammanhanget sägas att Bahnhof hela tiden är väldigt samarbetsvilliga, och de undersöker även möjligheten att kunna hjälpa till på annat sätt. (Exempelvis så tittar man på förutsättningarna för Flashback att bli RIPE-registrerade.)

Klockan halv sju på kvällen skickas FNA Newsflash nummer 10 ut. Där berättar Flashback att man nu är bortkopplade från internet. Flashback stänger samtidigt av webbservern. E-post och uppkoppling för internetleverantörens kunder fungerade ytterligare ett halvt dygn. Torsdagen den 5 oktober vid 14-tiden drog Powernet slutligen ut sladden.

På torsdagen kan man läsa i Aftonbladet att Air2net nu öppet nekar till att det finns något avtal.

"Det är tråkigt att Flashback tror att de har ett kontrakt. Det finns inget. Vi har fått en förfrågan från dem, som vi sagt nej till, säger Anders Oscarsson, vice vd på Air2Net. Varför? Vi fick inte sälja vidare bandbredd till Flashback från vår leverantör."

Även KPNQwest nekar till att det finns något kontrakt. "Jag har talat med vår partner och det finns inget bekräftat avtal", säger Anders Öhnfeldt, vd för KPN Qwest, till Computer Sweden.

Samma dag intervjuas Jan Axelsson av SVT:s Rapport, som låter dem filma kontraktet. Man uppmanar vidare journalister som vill studera kontraktet att kontakta Flashback.

Då ändrades historien plötsligt till att det fanns ett kontrakt, men att det inte var juridiskt bindande. Detta påstod man, trots att avtalet var undertecknat av båda parter. Flashback väljer därför att publicerar den undertecknade delen av kontraktet på Flashback.se.

FLT skriver nu att "enligt KPNQwest vd Anders Öhnfeldt, har man ingen skyldighet att koppla upp Flashback bara för att de skrivit kontrakt med en av deras återförsäljare."

I Dagens Nyheter kan man läsa ungefär samma sak. "Man menar att bara för att det finns ett kontrakt mellan Flashback och Air2.net har inte KPNQwest någon skyldighet att koppla upp sajten."

Det fanns uppenbarligen ett kontrakt nu, och ifall det var juridiskt bindande eller ej var av mindre intresse. Ifall Flashback bröt mot några regeler i avtalet mellan Air2net och KPNQwest nämndes aldrig. Det var av mindre intresse. Vad som var viktigt var att Flashback skulle bort från internet nu, en gång för alla. Punkt slut.

Fredagen den 6 oktober skriver Flashback ett nytt kontrakt med företaget Telebudget i Stockholm. De lovar att erbjuda Flashback internetförbindelse. Fyra dagar senare, tisdagen den 10 oktober, är Flashback tillbaka på internet, och en FNA Newsflash skickas ut där nyheten meddelas.

Två dagar senare får nyhetsbrevet FNA sin 100 000:e prenumerant. All publicitet och uppståndelse gjorde att allt fler personer ville ta del att Flashback. Nyfikna på vad det var som så många ville tysta och förbjuda.

Måndagen den 16 oktober klockan 17.45 stängs Flashback åter igen av från internet. Inte bara Flashback, utan hela Telebudget. Officiell version från Tele1 Europe är att en router gått sönder. Två dygn senare, onsdagen den 18 oktober, får Flashback tillbaka sin bandbredd. Då anger Tele1 Europe att man kopplat in Telebudget på en annan router.

Om Tele1 Europe haft ett serviceavtal med Telia så skulle routern blivit bytt inom en timme efter felanmälan. Och varför kopplade man inte in Telebudget på en annan router från början? Och hanterar man alla kunder på det sättet?

Skulle Dagens Nyheters webbplats vara nere i två dygn också?

Kanske är det så enkelt att det aldrig var någon router som gick sönder, men det är givetvis bara en spekulation ...

Ett dygn senare, torsdagen den 19 oktober, får Telebudget ett fax från Tele1 Europe. Där meddelar Tele1 Europe att man kommer att stänga av internetförbindelsen till Telebudget ifall Flashbacks webbplats finns tillgänglig klockan 15 dagen efter.

Telebudget har inte brutit mot några regler, och de förbud mot material som är "moraliskt tvivelaktigt, oetiskt eller stötande" som man ville att Flashback skulle skriva på, finns inte i avtalet med Telebudget.

"Vi har gjort en affärsmässig bedömning av de kommersiella riskerna av att ha respektive inte ha kvar Flashback. Vi hade ett antal protesterande kunder som var av sådan vikt att vi var tvungna att ta detta beslut", säger Pelle Hjortblad, vd Tele1 Europe, till tidningen Resumé.

I tidningen Ny Teknik kan man läsa att "Tele 1 Europes vd Pelle Hjortblad säger att de blivit kontaktade av myndigheter, politiker, såväl som kunder och partner, angående Flashbacks verksamhet."

Vilka kunder som har haft klagomål på Flashback ville man inte avslöja, men det kan vara värt att notera att Tele1 Europe sedan vecka 40 hade börjat bygga ett helt nytt bredbandsnät åt företagen i Karlskrona. Tele1 Europe investerade totalt cirka 36 miljoner kronor i det fiberoptiska nätet, och förberedde samtidigt för en etablering av distriktskontor i regionen.

Fredagen den 20 oktober klockan 14.30 stängde Telebudget av Flashbacks webbplats från internet. Alternativet vore att Tele1 Europe stängt av hela Telebudget en halvtimme senare.

Vecka 43 väljer Flashback att använda sig av uteslutningsmetoden och kontakta samtliga företag i Sverige som är anslutna till Netnod. I Sverige fanns vid denna tidpunkt flera hundra olika internetleverantörer, men samtliga måste i slutet vara kopplade mot den nationella internetknutpunkten.

Enligt Netnods webbplats fanns det sammanlagt 37 företag anslutna, men siffran var något missvisande då ett flertal av företagen numera var uppköpta alternativt var bolag som inte säljer internetkapacitet. Totalt fanns mindre än 20 företag som sålde internetkapacitet till Sverige. Dessa kontrollerade den svenska delen av internet.

Övriga internetleverantörer i Sverige fick sin internettrafik levererad via någon av dessa företag. Nekar samtliga företag, så är man i praktiken förbjuden att vara verksam på den svenska delen av internet.

När Flashback började ringa runt hade redan UUNET/MCI Worldcom, KPNQwest, Global One och Tele1 Europe nekat Flashback som kund. Men detta visade sig bara vara början ...

Tisdagen den 24 oktober pratar Flashback med Anders Johansson på Telenordia. Han meddelar att Telenordia vägrar lämna en offert till Flashback, eftersom man inte vill ha Flashback som kund. Flashback önskar ett skriftligt svar, och får detta.

Klockan tjugo över tre samma dag pratar Flashback med Patrik på företaget Personal Internet (PI.SE)/Cable & Wireless. Man får en offert, men nekas senare samma offert då det framkommer att det är Flashback som är kunden. Patrik (som vägrar uppge sitt efternamn, och hänvisar till att han endast är "Patrik på PI"), säger att han fått tillsägelse från ledningen att inte sälja till Flashback. Flashback önskar att få deras nekande skriftligt, men detta vägrar man också eftersom man enligt "Patrik på PI" inte vill bli inblandad i detta. "Gå någon annanstans, ni behöver väl inte köpa av oss."

Senare samma dag pratar Flashback med en säljare på företaget Internet 5. Säljaren undrar ifall det är samma Flashback som det nu skrivs så mycket om i medierna. Man svarar att det är samma Flashback. Säljaren skrattar och tycker situationen är lite lustig, och ber samtidigt att få återkomma med offerten under morgondagen.

Dagen efter, torsdagen den 26 oktober klockan halv två, meddelar Björn Schröder, vd på företaget Internet 5, på Flashbacks telefonsvarare att man inte vill offerera Flashback som kund.

Dagen innan, onsdagen den 25 oktober, kontaktade Flashback även Global Tele Systems (GTS). Säljaren frågade ifall Flashbacks webbplats innehöll några konstigheter. Flashback svarade att det berodde på vad man kallade konstigt, men att den innehöll saker som åtminstone av vissa personer kunde uppfattas som stötande. De undrade då ifall det var pornografiskt innehåll, och man svarade att det generellt inte var det, men att det förvisso fanns några webbplatser på Flashbacks webbhotell som hade pornografiskt material.

Man hade en längre diskussion om internet och vilka regleringar som fanns, och vilken roll internetleverantören bör ha i detta sammanhang. Man hade gemensam uppfattning om detta, och säljaren såg inte Flashback som något problem.

Jan Axelsson underströk då att det faktiskt fanns de som hade väldigt starka uppfattningar om Flashback, och att han därför borde kolla med ledningen först ändå. Detta då Flashback har för avsikt att göra långsiktiga samarbeten, och då man inte heller vill att någon ska köpa "grisen i säcken".

Torsdagen den 26 oktober pratar man igen, och då meddelar säljaren att de gjort en sökning på företaget Flashback och dess historia, dess kreditvärdighet samt kollat ifall någon i bolaget haft några tidigare konkurser etc. Allt såg jättefint ut, men däremot hade han också blivit informerad om vad Flashback var för någonting. Han var därför tvungen att få tillstånd från ledningen först.

Fredagen den 27 oktober klockan halv tio ringer säljaren upp och meddelar att han nu pratat med ledningen. GTS har valt policybeslutet att inte sälja Internetkapacitet till Flashback.

Onsdagen den 25 oktober kontaktar Flashback företaget Arrowhead. Man får en offert via telefon, men lovas även få den via fax. Flashback ringer och påminner säljaren både på torsdag och fredag, men utan resultat. Måndagen den 30 oktober informeras Flashback om att ledningen har ett internt problem, och att man inte ännu beslutat ifall Arrowhead ska sälja internetkapacitet till Flashback.

Tisdagen den 31 oktober klockan 13 ska ledningen ha ett möte om Flashback för att diskutera frågan. Man lovar att ringa tillbaka efter mötet, vilket man inte gör.

Onsdagen den 1 november ringer Flashback tillbaka ett flertal gånger, men då finns inte den ansvarige tillgänglig. Senare under eftermiddagen lyckas man få tag på ett mobiltelefonnummer. Flashback får då beskedet att man inte beslutat hur man skall agera, men lovar återkomma senare under kvällen.

Torsdagen den 2 november klockan halv tre får Flashback beskedet att man nekar Flashback som kund.

Söndagen den 5 november är Flashback tillbaka på nätet. Webbyrån Frambak Bakfram erbjuder Flashback att ligga på deras bandbredd, som de köper via Internet 5 och som i sin tur får nätkapacitet av UUNET/MCI Worldcom. I webbyråns avtal med Internet 5 finns det ingen klausul som hindrar dem ifrån att erbjuda Flashback en del av deras bandbredd, trots att Internet 5 redan nekat Flashback som direktkund.

Cirka tolv timmar efter att Flashback kopplats på spärrar Internet 5 utan förvarning de IP-nummer som Flashback nyttjar, och Flashback är ännu en gång avstängt från internet.

Men när medierna börjar ringa Internet 5 så har man helt plötsligt ändrat historien, och förnekar att man någonsin nekat Flashback som kund. Björn Schröder, vd på Internet 5 säger till Ny Teknik: "Jag pratade in på telefonsvararen att de skulle kontakta mig. Vi har inte nekat dem, utan jag ville informera mig mera om deras verksamhet."

Detta uppgavs också vara orsaken till att Flashback stängdes av. Till Internetguiden säger Björn Schröder: "Flashback gick direkt till en av våra underleverantörer utan att ta kontakt med oss. Vi vill prata med dem innan vi beslutar oss om de skall få vara kunder hos oss eller inte."

Efter detta märkliga utspel ringar Flashback upp Björn Schröder på Internet 5 och undrar vad han menar med att han aldrig nekat dem som kunder. Man passar samtidigt på att beställa en offert, eftersom Schröder inte längre har något minne av att han nekat Flashback. Men någon offert vill han dock inte lämna. Han vill först ha lite information om Flashback och dess bakgrund skickat till sig - vilket han får. Schröder svarar då, den 6 november 2000, med några följdfrågor, vilka Flashback besvarade samma dag. Efter detta hörde Björn Schröder aldrig av sig igen.

Internet 5 fortsatte att förneka att man nekade Flashback som kund, trots intalat meddelande på telefonsvarare, trots att man stängt av deras webbplats från internet och trots att man inte kunde leverera någon offert.

Två och en halv månad senare så startade Flashback en tävling i FNA, där man denna gång uppmanade Flashbacks läsare att försöka få fram den utlovade offerten från Internet 5.

"Flashback har förvisso lagt ned webbhotellet, men ifall Internet 5 ger oss den utlovade offerten, så lovar vi att starta webbhotellet igen - med endast en kund: Nationalsocialistisk Front (NSF)."

Flashbacks läsare lyckades inte heller få fram någon offert från Internet 5, och tre år senare såldes företaget till Telenor.

Björn Schröder slutade ett år innan, och började jobba för ett företag vars huvudsakliga tillgång var försäljnings- och sändningsrättigheter till porrfilmer. Han uppmärksammades också i Dagens Nyheter den 3 maj 2006 när man granskade finanssvindlare under rubriken "Gyllene tider för skojare."

Onsdagen den 8 november 2000 skickar Tele2 ett fax till Flashback och meddelar att man återkallar sin offert. Brevet är undertecknat Caroline Johansson.

Flashback ringer upp Caroline Johansson på Tele2 och undrar varför de återkallat sin offert. Hon berättar då att man brukar göra det ifall inte kunden hört av sig, när det gått över en månad. Flashback svarar att det knappt gått två veckor, och att man i så fall vill ha en ny offert.

Detta kan hon dock inte ge. Hon hänvisar istället Flashback till att ringa hennes chef Sara Abrahamsson som kan förklara mer. Flashback ringer Sara Abrahamsson och hon berättar då att Flashback inte är välkommen som kund hos Tele2.

I ett fax skickat till Flashback (atterat till ett felaktigt bolagsnamn samt till en postadress som bolaget aldrig haft) meddelar Tele2 några dagar senare att Flashback inte är välkommen som kund.

Internetleverantören Flashback Community blev nu tvungen att att läggas ned, då man numera saknade internetförbindelse. Tisdagen den 14 november skickar Flashback ut FNA Newsflash nummer 14, där man meddelar att Flashback inte längre kan fullgöra sina åtaganden som internetleverantör och att man därför beslutat att upphöra med verksamheten med omedelbar verkan.

Onsdagen den 15 november får Flashback ett fax från Telia. "Vi har mottagit Er offertförfrågan gällande internetkapacitet. Efter en sedvanlig affärsmässig bedömning, måste jag dessvärre meddela er att Telia inte kan erbjuda något avtal."

Fredagen den 24 november ringer AT&T till Flashback. Man meddelar då att det amerikanska huvudkontoret beslutat att inte sälja internetkapacitet till Flashback.

I både Telias och AT&T:s fall tog det över en månad att få ett svar. Telia berättade att man aldrig tidigare nekat en kund, och AT&T att man i Sverige var tvungen att få tillåtelse från huvudkontoret i USA innan man gav en offert till Flashback. Båda företagen kom med sitt svar långt efter att Flashback lagt ner Internetleverantören.

Den amerikanska telegiganten AT&T, med kontor i över 60 länder, meddelade att Flashback inte var välkomna hos dem, oavsett var i världen man kontaktade dem. Ett beslut om detta hade fattats på AT&T:s huvudkontor i USA.

Vid efterforskning visade det sig att nedstängningen var effektivt samordnad av intresseorganisationen Svenska Operatörers Förening, SOF, som metodiskt bearbetats av Lennarth Eriksson. Denna organisation var en sammanslutning där samtliga svenska internetleverantörer var medlemmar.

En månad tidigare, tisdagen den 17 oktober, höll Svenska Operatörers Forum (SOF) ett möte där man bl.a. diskuterade Flashback och en artikel i tidningen Metro kallad "Nätet ska inte styras av företag."

Strategiskt nog så fanns inte diskussion gällande Flashback med i varken protokollet eller bland minnesanteckningarna från mötet efteråt. Hela mötet (bortsett diskussionen om Flashback) fanns dokumenterat på SOF:s webbplats. En av deltagarna på mötet valde dock senare att bekräftade för SVT:s Rapport att denna diskussion om Flashback förekommit.

Post- och Telestyrelsen, PTS, bad under våren 2001 om att få bli medlem i SOF, eftersom det misstänktes att kartellbildning skett i samband med nedstängningen av Flashback. SOF meddelade att detta inte var någon bra idé, och i protokollet från ett SOF-möte den 2:a maj 2001 står: "Det finns en oro att med PTS närvaro riskeras att fokus flyttas från tekniska till politiska och regulatoriska frågor ..."

Många politiker, bland annat representanter för Socialdemokraterna i Värmland, kontaktade både dåvarande näringsministern Björn Rosengren och dåvarande justitieminister Thomas Bodström ett flertal gånger för att få klarhet i hur detta kunde vara möjligt. Efter månader av krav på reaktion och utredning, skickade Mona Sahlin ett vagt konstaterande till den värmländska avdelningen: "Ja, det finns ett problem ..."

Flashback påbörjade nu en egen undersökning av herrarna Fries och Erikssons verksamhet i Karlskrona kommun. När Flashback bad att få ut samtliga handlingar från Karlskrona kommun som rörde Flashback, möttes de av ett obstruerande beteende och en mängd bortförklaringar, då Flashback påpekade de lagbrott kommunen gjorde sig skyldig till. Saker och ting tycktes ta extra lång tid, ofullständiga svar gavs och endast delar av begärt material skickades. Eriksson försökte också hävda sekretess på en del av materialet, och hävdade felaktigt att han inte alls måste lämna ut även sekretessmaterial med det sekretessbelagda överstruket i kopieringen. Efter månader av korrespondens fram och tillbaka verkade det till sist som om Flashback fått ut större delen av materialet från Karlskrona kommun.

Hela affären visade med all tydlighet att det ägnats mycket tid åt att stänga ner Flashback och störa företagets verksamhet. Erikssons påståenden om att allt detta skötts på hans fritid skapade frågan om han överhuvudtaget haft tid att arbeta med annat, eftersom han uppenbarligen haft så mycket fritid. Påståendet visade sig också vara felaktigt då telefonsamtal och tidpunkter för e-postande m.m. delvis skett på dagtid och delvis från kommunens lokaler.

Den 7 februari 2001 lämnade Flashback in en anmälan till Konkurrensverket angående brott mot konkurrenslagen. Detta då konkurrenslagen förbjuder missbruk av dominerande ställning. Konkurrensverket meddelade i mars 2001 att man inte tänkte granska fallet.

Den 7 maj 2001 skickade Flashback även in en anmälan till Justitieombudsmannen för att pröva om Karlskrona kommuns agerande mot Flashback varit lagvidrigt eller innehållit maktmissbruk. Totalt 400 sidor med bevismaterial skickades in till JO. Justitieombudsmannen beslutade den 21 juni 2001 att inte granska fallet.

Retrospektivt betraktat var arbetet fullständigt förgäves. Flashback var tillbaka på nätet igen våren 2001, och var nu populärare än någonsin.

Det Erikssons arbete konkret resulterade i var konkurs för Powernet och konkurs för TeleBudget, eftersom de aldrig kunde repa sig efter den negativa uppmärksamheten i media, och Erikssons kontakter med bakomliggande samarbetspartners. MCI Worldcom drabbades något senare av egna problem i samband med en av de största bedrägerihärvor som någonsin uppdagats i USA. Detta var knappast relaterat till nedstängningen av Flashback, men visar på ett tydligt sätt vilket hyckel, för att inte tala om bristande moral, som genomsyrat företaget.

Nationalsocialistisk Front (NSF) registrerade en egen domän, och blev istället kunder hos ett webbhotell i USA. Webbplatsen som ursprungligen utlöste deras aggression, fanns kvar på nätet i expanderad version. Organisationen hade webbplatsen kvar fram till november 2008, då organisationen beslutade sig för att upphöra.

Företaget Air2Net blev i oktober 2005 försatt i konkurs.

Flashback tillbaka på internet: 2001

Mellan oktober 2000 och maj 2001 var webbplatsen Flashback.se nedstängd från Internet. Det visade sig att samtliga internetleverantörer i landet nekade Flashback och dess tillhörande domän Flashback.se som kund.

Istället registrerades domänen janaxelsson.org. Genom att agera som privatperson så kunde man kringgå förbudet mot Flashback. En webbplats lanserades där det fanns nyheter om nedstängningen, och där man även kunde prenumerera på nyhetsbrevet FNA.

Hur skulle kritikerna nu agera? Att stänga ned även denna webbplats blev svårt, och hur mycket munkavle kan man sätta på en person? Genom att enbart ha länkar till nyheter (som låg på externa adresser), så blev det mer eller mindre omöjligt att stoppa denna webbplats.

I och med detta hade Flashback nu också en kontaktadress på internet. Alla som ville kontakta Flashback gjorde nu istället detta via janaxelsson.org.

Nyhetsbrevet FNA fortsatte att komma ut regelbundet via e-post, och skickades nu från olika servrar runt om i världen. Nyhetsbrevet skickades ut på natten och helt oannonserat. Det tog cirka sex timmar innan alla mottagare (vid denna tidpunkt cirka 100 000 prenumeranter) fått nyhetsbrevet, och det blev mer eller mindre omöjligt för internetleverantörerna att stoppa utgivningen.

Man hade med andra ord stängt ned Flashback, men inte tystat Flashback.

Då en mängd nyhetsredaktioner både i Sverige och utomlands prenumererade på nyhetsbrevet, blev det hela en mycket omskriven affär där uppmärksamheten fokuserades på det övergripande problemet: har företag rätt att censurera internet på godtyckliga grunder?

"No freedom of speech in Sweden!", deklarerade amerikanska Newsforge. I nederländska tidningen Het Parool publicerades en stor artikel om yttrandefrihet och internet, i ljuset av monopoliseringstendenser bland internetföretag. Nedstängningen av Flashback upptog en tredjedel av artikeln och utgjorde även grund för en debatt i De Balie, där ordföranden för nederländska grundlagsutredningen deltog.

Men många företag blev också rädda att sammankopplas med Flashback efter nedstängningen. Stockholms Filmfestival hade under hösten 2000 kontaktat Flashback, och berättat att man önskade göra ett samarbete. Idén var att tillsammans arrangera en filmkväll på dåvarande biografen Olympia i Stockholm.

Stockholms Filmfestival kontaktade nu Flashback, och förklarade att man inte längre ville associeras med Flashback, då man upplevde att detta kunde leda till dålig publicitet för festivalen.

Flashback planererade vid samma tidpunkt att flytta kontor, och visade intresse för en kontorslokal på Drottninggatan 80 i centrala Stockholm. Samma adress som tidningen Cocktail haft på 1950-talet. Man fick visning av lokalen, och ett tillhörande hyreskontrakt att skriva under. Men dagen efter så kontaktades Flashback och informerades av dåvarande hyresvärden Skanska att man inte längre var välkommen som kund. Någon orsak gavs inte, men en rimlig gissning är att nedstängningen från internet (med tillhörande publicitet) hade en stor inverkan.

I februari 2001 tilldelades Jan Axelsson svenska Mensapriset "för det idoga kämpandet för oinskränkt yttrandefrihet trots häftiga protester från såväl myndigheter och media som den allmänna opinionen." Övriga kandidater till priset var bland andra Nobelpristagaren Arvid Carlsson, neurofysiologen Germund Hesslow och uppfinnaren Håkan Lans.

Men någon prisutdelning blev det aldrig, då interna stridigheter inom Mensa stoppade detta. Det visade sig nämligen att många inom Mensa inte uppskattade att Jan Axelsson fått priset, och även om det nu var för sent att stoppa, så har något diplom eller bevis aldrig lämnats över. Den planerade middagen som först planerades avbokades.

Trots att Flashback saknade både webbplats och garanterad distibution för nyhetsbrevet så fortsatte nyhetsbevakningen som vanligt. I mars 2001 uppmärksammar Flashback exempelvis hur en biograf i Stockholm nekas annonsera om en av sina filmer i landets dagstidningar. Det visade sig att alla bioannonser i Sverige sköts av ett enda företag - Branchmedia. De blockköper annonsplats i morgon- och kvällstidningarna som de i sin tur säljer vidare till filmbolagen - både platsen för de större annonserna och listningarna.

Branchmedia hade på eget initiativ bestämt sig för att den franska filmen Baise-moi inte bör visas i Sverige, och vägrade därför att både sälja annonsutrymme och - vilket är än mer anmärkningsvärt - att ta med filmen i listningarna för dåvarande Kvartersbion som visade den aktuella filmen. En plats vilken Kvartersbion köpte på årsbasis.

Det enda som återstod var att köpa annonsplats direkt av tidningarna som inte hade något emot filmen. Men där hamnade annonsen bland övriga nöjen - en plats där få letar efter bioannonser. Men utan reguljära bioannonser är en film i princip dömd till fiasko.

Kort sagt, företaget Branchmedia utnyttjade sin monopolställning för att agera privat filmcensur för en film som gått igenom den reguljära filmcensuren utan klipp. Den 6 mars avslöjade Flashback händelsen i FNA Newsflash nummer 16. Det blev en riksnyhet, som dessutom diskuteras på flera av landets debattsidor.

I mars 2001 lanserades domänen fna.se. Där kunde man finna alla utgåvor av nyhetsbrevet FNA. Man kunde även påbörja och avsluta prenumerationer från webbplatsen, som numera geografiskt låg i Nederländerna.

Genom att sprida verksamheten på olika domäner och dessutom lägga den i olika länder, så blev det allt mer hopplöst att motivera bannlysningen av Flashback.se. Hur många domäner skulle behövas innan hela webbplatsen fanns tillgänglig igen? För vad som hände var att del efter del av Flashback.se nu återvände till nätet.

Efter att ha varit nedstängd i närmare åtta månader, så var Flashback.se tillbaka på nätet igen den 24 maj 2001. Denna gång via den nystartade internetleverantören Port80. Intresset för Flashback.se var nu större än någonsin. Faktum var att man hade mer besökare nu än innan nedstängningen.

Flashback skaffade sitt första kontor. Ett kontor på åtta kvadratmeter. En annonssäljare anställdes, och några månader senare så började även Jan Axelsson att jobba heltid på Flashback. Orsaken till att han började var att han hade fått ett ultimatum av sin arbetsgivare, där han varit anställd fram till nu. Att sälja 40 procent av Flashback för 500 000 kronor, eller att sluta med omedelbar verkan. Han valde det senare. Han fick gå på dagen, och fick inte ens ut sin slutlön. Trots detta så skiljdes man som vänner, vilket kanske kan låta konstigt.

Fram till denna tidpunkt så hade Flashback endast varit ett hobbyprojekt som Jan Axelsson drev på sin fritid. Men sedan juli 2001 var han anställd på Flashback. Det tog över 18 år, men för första gången kunde han ta ut en lön, som betalades av Flashback.

Det var aldrig planen. Det fanns aldrig någon önskan om att få betalt för arbetet med Flashback. Men det fanns samtidigt ingen arbetsplats där han nu skulle få arbete, efter allt som hänt.

Jan Axelssons lön var under många år 15 000 kronor i månaden, (vilket blev 10 350 kronor efter skatt). Tidningen Resumé uppmärksammade vid ett tillfälle Jan Axelsson som Mediasveriges mest lågavlönade chefredaktör. Men Jan Axelsson var nöjd. Han kände sig väldigt rik, då han numera kunde jobba heltid med sin favoritsyssla. Att ta ut en hög lön skulle bara äventyra verksamheten, och det var betydligt viktigare att bygga upp Flashback så att verksamheten kunde överleva långsiktigt.

Vid nylanseringen av Flashback.se så bytte man även logotyp, och den s.k. "Flashback-katten", även känd som Axl Jansson, lanserades nu för första gången.

Flashback hade redan egna krönikörer, och man började nu även göra intervjuer med intressanta personligheter. Under rubriken "månadens intervju" publicerades en ny och intressant intervju varje månad. Här intervjuades personligheter som exempelvis Malcolm McLaren, Lars Hillersberg och Hans Scheike.

I augusti 2001 lanserade Flashback webbplatsen Popmart.se, där privatpersoner kunde annonsera för att köpa och sälja olika saker helt gratis. En sorts anarkistisk version av Blocket.se. Tidigare hade FNA haft gratis radannonser, men genom Popmart.se så kunde annonserna läggas ut direkt på sidan.

Det dröjde dock inte lång tid förrän nya försök gjordes med att försöka få Flashback nedstängda igen. Under hösten 2001 kontaktade Rädda Barnen internetleverantören Port80, och krävde att man skulle stänga av Flashback från Internet.

Man ansåg sig bland annat provocerade av att Flashback uppmärksammat olika organisationer i världen som ville legalisera pedofili. Genom att intervjua pedofiler, och även länka till organisationernas webbplatser (som var helt lagliga), så ansåg man att Flashback bedrev högst tvivelaktig verksamhet. Men någon nedstängning från internet lyckades man inte med denna gång.

Dagens Nyheter tog det hela ett steg längre, och ringde upp Flashbacks alla annonsörer. Dessa uppmärksammades dagen efter i tidningen som företag som stödde pedofili. Flera företag avbokade sina annonser, annonsbokningsbolaget Tradedoubler kontaktade Flashback och informerade att de inte längre var välkomna som kunder på grund av detta. När Flashback kontaktade övriga annonsbokningsbolag i Sverige så fick man nej från samtliga. Ingen av dem ville ha Flashback som kund. Debatten om pedofili - med tillhörande länkar - var dock fortfarande kvar.

Flashback valde som ett resultat av detta, att aktivt söka upp företag som annars nekas annonsering i etablerade medier. Man ville inte riskera att få en ny situation som den man precis gått igenom.

Ett av dessa företag var ett nazistiskt bokförlag som sålde Adolf Hitlers bok "Mein Kampf". Ironiskt nog så blev Flashback kort därefter utpekade av samma tidning - Dagens Nyheter - som tvivelaktiga för att man tog in nazister som annonsörer. Man ansåg att Flashback genom detta stödde nazismen. Flashback valde att låta annonsören få fortsätta annonsera.

Flashback Forum förbjuds i Sverige: 2002

I december 2002 tvingades Flashback att stänga ned Flashback Forum och webbplatsen Popmart.se. Marknadsdomstolen hade beslutat att Flashback måste förhandsgranska allt innehåll på webbplatserna innan det publicerades. Flashback tilldelades även ett vite på 400 000 kronor ifall man bröt mot beslutet. Dessutom tvingades man senare att betala rättegångskostnader på över 200 000 kronor. Någon möjlighet att överklaga domen fanns inte heller.

Rättegången som pågick i elva månader är något komplicerad, och inte helt enkel att få ett grepp om. Grundfrågan gäller i huvudsak lagen om elektroniska anslagstavlor. Enligt den ska ägaren "ha sådan uppsikt över tjänsten som skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten."

Flashback blev 2002 anmälda av företagen ComHem, Senda och ViaSat för att man enligt dem sysslat med "marknadsföring av olovlig avkodningsutrustning." En av åtalspunkterna gällde annonser som publicerats på webbplatsen Popmart.se.

Flashback var av åsikten att Popmart.se - liksom Flashback Forum - var en elektronisk anslagstavla, vilket de som åtalade Flashback höll med om. Däremot så ansåg dessa företag - och senare även Marknadsdomstolen - att man kan kräva förhandsgranskning av elektroniska anslagstavlor.

På Popmart.se var det högt till tak, men det förklarades samtidigt klart och tydligt att allt som såldes, köptes och så vidare, måste ligga inom ramarna för svensk lagstiftning. Med andra ord kunde man inte handla med narkotika, etablera kontakter för sexköp eller syssla med annan verksamhet som i Sverige är klassad som olaglig.

För att kontrollera att detta sköttes korrekt så infördes ett filter, där annonser innehållande vissa känsliga ord (uppenbarligen härrörande från illegal aktivitet) automatiskt filtrerades bort. Då annonsörerna försökte hitta nya vägar att få in sina produkter, utvecklades dessa filter vidare av Flashback.

Företagen ComHem, Senda och ViaSat tyckte att dessa filter inte var tillräckligt effektiva, då de vid ett flertal tillfällen hittat annonser om piratkort där. Att dessa annonser raderats när de blivit upptäckta var inte tillräckligt. Företagen krävde förhandsgranskning av innehållet, men Flashback svarade nej. Företagen gick därför gemensamt ihop och stämde Flashback i oktober 2002 för "marknadsföring av olovlig avkodningsutrustning."

Men för att göra målet mer krångligt, så åtalade ComHem, Senda och ViaSat även Flashback för att ha publicerat två annonser på webbplatsen Flashback.se. Man påstod att dessa två företag marknadsförde piratkort på sina webbplatser. Detta förnekades av Flashback.

Det första företaget, Bonab Teknik, marknadsförde en webbplats för teknikartiklar. Där har det enligt ComHem, Senda och ViaSat funnits en länksida, varav en av dessa gått till en helt annan webbplats där det funnits information om piratkort. Denna webbplats har aldrig länkats från Flashback.se, men genom att länka till Bonab Teknik, så gjorde sig även Flashback indirekt skyldig till marknadsföring.

Det andra företaget, Spel & sånt, hade en webbplats där man informerade om piratkort, och om hur man hittade kryphål i lagstiftningen. Någon försäljning har aldrig funnits på denna webbplats. Men genom sin "liberala" attityd kunde den inspirera fler att handla piratkort. Åtminstone ifall man får tro ComHem, Senda och ViaSat. Man kan undra vad som skulle hända ifall de använde samma lagstiftning mot drogliberala webbplatser, och började fälla dessa för narkotikabrott.

För att summera det hela så åtalades Flashback på tre punkter. A) För att ha publicerat en annons med reklam för företaget Bonab teknik (och som i sin länklista hade en "olaglig" länk). B) För att ha publicerat en banner med reklam för företaget Spel & sånt (som aldrig sålt piratkort, men hade en "liberal" uppfattning kring ämnet). C) För att man inte haft någon förhandsgranskning på en elektronisk anslagstavla (trots att inte lagen kräver detta).

Den 5 september 2003 lämnade Marknadsdomstolen sitt beslut. Domen gav ComHem, Senda och ViaSat rätt på alla punkter.

Marknadsdomstolen tog inte hänsyn till lagen om elektroniska anslagstavlor. Istället hänvisade man till Marknadsföringslagen och hävdar att Flashback varit aktivt delaktig i marknadsföring av de så kallade piratkorten. Kontentan var att om det i framtiden förekom annonser, eller information som på något sätt kunde leda till försäljning, av piratkort på någon av Flashbacks webbplatser så skulle Flashback få böta 400 000 kronor.

En tjänst som direkt drabbades av beslutet var Flashback Forum. Ett diskussionsforum där alla inlägg måste förhandsgranskas är inte mycket till diskussion. Även om diskussionsforumet inte var det som åtalades, så var det i fokus under hela rättegången. Både Popmart.se och Flashback Forum lyder under samma lagstiftning, och båda inkluderades av Marknadsdomstolens vite. Om någon postar ett inlägg på Flashback Forum med reklam för piratkort, så skulle Flashback kunna fällas för detta enligt Marknadsdomstolens dom.

Flashback Forum tillbaka på nätet: 2003

Ett halvår efter nedstängningen så var Flashback Forum tillbaka på nätet. Att Marknadsdomstolen förbjudit verksamheten i Sverige hade man nu löst. Diskussionsforumet på Flashback ägdes numera av ett helt nytt företag med säte i London.

Flashback Forum blev nu fristående från Flashback.se, och lanserades istället på domänen Flashback.info. Den lydde nu under brittisk jurisdiktion. Det vite Marknadsdomstolen tilldelat Flashback blev nu poänglöst, då den delen av verksamheten inte längre fanns kvar i Sverige.

Med tiden kom det att startas en del andra diskussionsforum i Sverige, där man öppet berättade att man planerade att konkurrera ut Flashback. Detta visade sig dock vara svårare än man kanske från början hade trott. En av dessa webbplatser var Backflash som lanserades i november 2003.

Backflash använde Flashbacks logotyp, men med skillnaden att man bytt plats på "Flash" och "Back" så att det istället stod Backflash. Den populära Flashback-katten byttes dessutom ut mot en bulldog.

Ägarna till Backflash registrerade sig på Flashback Forum och berättade för användarna att Flashback censurerade inlägg, samt att det inte fanns någon yttrandefrihet på Flashback. Man gjorde reklam för Backflash, som ägarna menade var ett alternativ för de som var trötta på censur. Användarna skrattade, och registrerade sig på Backflash för att se hur mycket allvar det låg bakom löftet om "riktig yttrandefrihet".

Det hela blev en ganska komisk historia då all kritik mot Backflash raderades, och med tiden infördes det fler och fler regler. I slutet hade man så många regler att det inte längre gick att använda forumet. Åtminstone inte om man ansåg sig förespråka yttrandefrihet. Backflash fanns cirka ett år, innan man beslutade sig för att stänga ner verksamheten helt.

En annan webbplats som försökte konkurrera med Flashback Forum var Backstab, men även detta blev en kortlivad historia.

Samtidigt som Flashback Forum nu växte, så skrämde Flashback.se fortfarande slag på vissa. När Jan Axelsson intervjuades av BBC i slutet av 2005, så var det nära att inslaget stoppades. Ledningen inom BBC ansåg att det kunde vara farligt att nämna Flashback vid namn i programmet, då detta - enligt BBC - kunde bryta mot brittisk lagstiftning. Man kom dock fram till att Jan Axelssons åsikter var lagliga, och så länge webbplatsen han företrädde inte nämndes vid namn så kunde inslaget fortfarande sändas.

En annan debatt var den om Muhammedbilderna i Jyllands-Posten. När den danska dagstidningen i september 2005 publicerade tolv satirteckningar av profeten Muhammed, så blev det kraftfulla protester inom den muslimska världen.

De flesta svenska medier valde att stå utanför, och avstod från att publicera satirteckningarna. Ett undantag var Sverigedemokraterna. Vilket resulterade i att en tjänsteman vid Utrikesdepartementet och personal från Säkerhetspolisen kontaktade Sverigedemokraternas webbhotell, Levonline AB, som den 9 februari 2006 stängde ner webbplatsen.

Det var uppenbart att bilderna inte skulle vara tillgängliga i Sverige. FNA publicerade därför ett temanummer om Muhammedbilderna. Här informerade Flashback om vart man kunde hitta samtliga bilder som blivit omdiskuterade, samt en lång lista på alternativa webbadresser ifall någon av dem skulle bli nedstängd. Man visade också exempel på liknande arabiska karikatyrer av judar, och informerade om intressanta artiklar om svensk censur.

FNA uppmärksammade även utrikesminister Laila Freivalds uttalande gällande konflikten om Muhammedbilderna. "Det är fruktansvärt att en liten grupp extremister utsätter svenska personer och svenska intressen för uppenbar fara."

FNA kommenterade det hela med; "Det är lätt att hålla med. Det är anmärkningsvärt att en liten grupp islamistiska extremister så ohejdat kan bränna ambassader och hota svenska medborgare, soldater och företag. Men ... Freivalds menade Sverigedemokraternas webbsida. Inga andra."

Nyhetsbrevet inleddes med ett citat av Ayaan Hirsi Ali: "Att begära att människor som inte godtar Muhammeds läror skulle låta bli att teckna honom är inte att begära respekt - utan att kräva underkastelse."

På Flashback Forum startade man vid samma tidpunkt även ett forum som enbart handlade om Muhammedbilderna. Förrutom att diskutera ämnet, så började vissa medlemmar att rita sina egna Muhammedbilder som de postade på nätet, och som man sedan länkade till från Flashback. Ingen av dessa publiceringar stoppades.

Medlemmarna på Flashback Forum kom med tiden att utmärka sig på fler områden, än bara i diskussionen. I november 2006 hade exempelvis Aftonbladet ett "bildextra", där barn fick skicka in egna bilder som de ritat på Christer Fuglesang i rymden. Ett litet oväntat bidrag kom från Martin, 8 år. För den som tittade noga så kunde man lite oväntat se Flashback-katten ritad på rymdraketen.

Medlemmarna började på olika sätt att försöka få in Flashback i de mest oväntade sammanhang. En medlem startade t.ex. en kampanj där man uppmanade Flashbacks medlemmar att märka svenska sedlar med Flashback och en valfri text efteråt, exempelvis sitt användarnamn.

I en annan tråd sammanställde man alla träffar. Det vill säga de medlemmar som mottagit en sedel märkt med Flashback. Om man får tro det som skrivits i tråden, så finns det idag ett par miljoner kronor märkta med Flashback.

Men det fanns även medlemmar som skämtade med andra medlemmar. En person på forumet valde t.ex. 2007 att skämta med medlemmen Roger Persson. Genom att ta en text han skrivit, och skicka den till Aftonbladet. Han utgav sig för att vara Roger Persson, och frågade tidningen om de ville publicera texten som en debattartikel. Dock utan att informera om att texten var hämtad från Flashback Forum. Aftonbladet uppskattade texten, och den publicerades i tidningen dagen efter. Medlemmarna på forumet var mycket roade, då de visste hur mycket Roger Persson, som skrivit texten, ogillade Aftonbladet.

Men detta visade samtidigt också vilken hög kvalitet många av inläggen på Flashback Forum har. Att inläggen många gånger skulle kunna användas som debattartiklar i de redan etablerade tidningar.

Flashback fyller 25 år: 2008

Den 25 februari 2008 fyllde Flashback 25 år. Flashback firade detta på ett högst annorlunda sätt, genom att stänga ned Flashbacks alla webbplatser på Internet.

Istället uppmanade man alla läsare att gå ut och fira.

Inspirationen hämtades från Nordkorea, och landets största dagstidning på nätet. När man tidigare besökte webbplatsen så hoppade ett fönster upp som visade Kim Il-sung, och Nordkoreas nationalsång började spelas. Inga nyheter, ingen information. Enbart propaganda!

Socialdemokraterna vill att man är ledig 1 maj, Nordkorea firar kommunistiska partiets födelsedag, så när Flashback fyllde 25 år så beslutade man sig helt enkelt för att alla skulle vara lediga.

Men en annan orsak var att man ansåg det vara befriande med medier och företag som tänker annorlunda. Möjligen ekonomiskt vansinnigt, men det är enligt Flashback roligare med företag som driver sin verksamhet på ett kreativt sätt.

Att Flashback fyllde 25 år och stängde ner verksamheten i 24 timmar uppmärksammades av ett flertal tidningar. Det blev också uppenbart för många hur tomt och tyst internet skulle vara ifall Flashback stängdes ner från Internet.

Vissa på Flashback Forum berättade om hur de besöker webbplatsen det första de gör på morgonen, hur de tillbringar stora delar av dagen där, för att besöka webbplatsen det sista de gör innan de går och lägger sig. En stor del av deras liv utspelar sig just på Flashback Forum.

Flashback fortsätter att uppröra, men man kan samtidigt se en viss attitydförändring. Långtifrån alla försöker framställa Flashback som något kontroversiellt och udda. Många har med tiden även börjat se fördelarna med det fria ordet.

När Läkemedelsverket exempelvis i oktober 2008 meddelade att man skulle starta en kampanj mot försäljningen av falska läkemedel, så valde man att lägga all nätannonsering på just Flashback Forum. Ett ovanligt klokt beslut ansåg många, då det var just där en stor del av målgruppen fanns.

Året därpå, i mars 2009, skickade Polisen ut ett pressmeddelande där man uppmanade tonårsföräldrar att besöka Flashback Forum. Detta för att de skulle få bättre kunskap om vart ungdomar gömmer sina droger.

Pressmeddelandet visade ännu en gång upp fördelarna med yttrandefriheten, och att den gynnar alla parter. För samtidigt som den främjar ett utbyte av information mellan ungdomar som vill gömma droger, så främjar den också ett utbyte mellan föräldrar som vill veta vart ungdomarna gömmer sina droger. Alla vinner på den.

Nöjesguiden skriver att Flashback förändrat journalistiken, och Dalademokraten menar att Flashback blivit en maktfaktor i medievärlden

I november 2008 meddelade en användare på Flashback Forum, st0ckis, att han hade tatuerat Flashbacks logytyp, den populära Flashback-katten, på sin hals. Efteråt har fler användare berättat liknande historier. En person har tatuerat den på sin arm, och en annan har den på ryggen.

Samma år rapporterar hackergruppen VFH på Flashback om flera spektakulära hack. Man hackar bl.a. Aftonbladet, Polisen, Spray och Bilddagboken. Lösenord och känsliga uppgifter sprids på löpande band, och Sverige drabbas av den största hackervågen på många år.

I oktober 2010 blir Flashback världsnyhet ännu en gång, då en användare på Flashback Forum hänger sig i direktsändning. Användaren berättade om hur han skulle direktsända sitt självmord via en webbkamera. Vilket han också gjorde.

En kraftfull debatt utbryter efteråt, men flera medier som från början var kritiska till Flashback ändrar senare åsikt. Man insåg plötsligt att Flashback var en plats som just räddade människor. Självmord var ett ämne som alla andra, och flera medier upptäckte att många som behövde hjälp, just fick detta på Flashback.

I januari 2011 nominerades Flashback Forum till Guldspaden för 2010 års bästa grävande journalistik. Det var tråden om Bjästafallet som nominerats.

Bakgrunden var att SVT:s Uppdrag granskning tagit upp händelsen, och för detta fått Prix Europa och Stora Journalistpriset för "årets avslöjande". Men allt som avslöjades i Uppdrag Granskning hade redan avslöjats på Flashback tre månader innan.

Flashback fick inget pris. Föreningen grävande journalister beslutade istället att inte dela ut något pris alls i kategorin webb detta år. Någon motivering ville man inte lämna.

Senare samma år får man däremot Sveriges radios journalistpris, Årets medieorm, för avslöjandet av naturfotografen Terje Hellesøs fotoförfalskningar. Enligt juryns motivering visade användarna på Flashback Forum "hur värdefullt kollektivets samlade kraft och kompetens kan vara för ett journalistiskt avslöjande."

Språkrådet väljer samma år att ta med ordet "terja" i sin nyordslista. Enligt dem betyder "terja" att "manipulera ett foto i bedrägligt syfte."

I december 2011 avslöjade en medlem på Flashback Forum att bilden på Kungen, där han enligt Mille Markovics påstås besöka en porrklubb, bara var en bluff. Han avslöjar att kungen är inklippt i bilden, och att kungens ansikte kommer från en SVT-intervju gjord 1976.

Flashback fyller 30 år: 2013

Den 25 februari 2013 är det exakt 30 år sedan som Flashback startade. Tiden går snabbt när man har roligt.

FB XXX