Psykedeliska Bokhandeln är åtalad för narkotikabrott. Här kommer lite bakgrund till åtalet, berättat av Psykedeliska Bokhandelns ägare. Bakgrund: Psykedeliska Bokhandeln och dess ägare är skäligen misstänkt för grovt narkotikabrott för att ha sålt THC-fri cannabis på Internet. Denna cannabis eller rättare sagt industrihampa innehåller så pass låga halter av THC att det är omöjligt att få någon som helst euforiserande eller berusande effekt av det, än mindre kan det vara beroendeframkallande. Att anklagas för grovt narkotikabrott för något som är totalt verkningslöst är en absurd och orimlig situation. Man kan därför fråga sig varför denna situation har uppstått. För att besvara detta behöver vi berätta mer om Psykedeliska Bokhandeln och dess bakgrund. Psykedeliska Bokhandeln startades i juli 1996 med det huvudsakliga syftet att nyansera debatten om medvetandeförändrande droger i Sverige. Det har aldrig varit fråga om en affärsverksamhet i egentlig mening och faktum är att Psykedeliska Bokhandeln har gått i förlust ända från början till slut. Verksamheten har sponsrats av ägarens andra företag inom databranschen. Psykedeliska Bokhandeln är således i första hand en politisk verksamhet som syftar till att väcka debatt om den svenska drogpolitiken. Mycket snart märkte vi dock att man inte fick ifrågasätta den förda politiken och att Psykedeliska Bokhandeln blev svartmålad som den främsta drogliberala kraften i Sverige. Det märkliga i sammanhanget är att vi själva inte betraktar oss som några hemska drogliberaler. Vi skulle nog hellre vilja beteckna oss som humanister. Det betyder att vi tror på människor och deras förmåga att ta ansvar. Det betyder även att vi tror att de bör ha tillgång till all information och att de utifrån denna information själva kan tänka igenom och ta ställning till olika företeelser. Vi har full respekt för människor som efter ett sådant tankearbete väljer att inte använda droger. Det enda vi begär är att respekten är ömsesidig, det vill säga att man respekterar människor som väljer att gå en annan väg än den som stat och samhälle påbjuder dem att gå. Människor är olika och de bör ha rätt att vara olika och alla dessa skilda människor har lika värde, även de som väljer att använda droger. Detta är humanismens grundläggande ståndpunkt och det är även det fundament som Psykedeliska Bokhandelns verksamhet bygger på. Någon kanske skulle vilja invända att Psykedeliska Bokhandeln har gått för långt åt det drogromantiska hållet. Det är mycket möjligt men vi har haft för avsikt att fungera som en motvikt mot den ensidiga och dogmatiska information som väller fram som störtfloder från myndigheternas sida. Om man tar del av båda sidors information så uppstår det en totalbild som förmodligen är mer korrekt än om bara en sida får komma till tals. Psykedeliska Bokhandeln vill att båda sidor skall få ge ut och sprida sin information och det är just denna brist på nyansering, mångsidighet och öppen debatt som har varit problemet i Sverige. Under 80-talet och större delen av 90-talet fick nästan enbart RNS, Hassela, FMN, ECAD och deras ideologer uttrycka sig i drogfrågan. Allt annat var tabu. Psykedeliska Bokhandelns primära syfte var att avskaffa detta tabu och få folk att börja tänka till i drogfrågan igen. Avsikten var inte, som några har insinuerat, att försöka få alla att börja använda droger. För att åstadkomma detta så använde vi oss inte enbart av information och kritik, utan även av metoder som är mer okonventionella i Sverige, nämligen satir och provokation. Vi skrev satiriska texter och skapade uppmärksammade bilder, tryckte provocerande tröjor med texten "Alkohol? Nej Tack", allt i förhoppningen att det skulle få folk att tänka till. Tyvärr var det många som enbart blev förbannade, i synnerhet bland myndighetspersoner och andra som har intressen att försvara inom den offentliga sektorn. Det satsas ju miljontals kronor i Sverige på så kallad drogförebyggande information där avsikten är att få människor att automatiskt säga nej till droger utan att tänka efter vad det egentligen handlar om. Sedan sticker det plötsligt upp en Psykedelisk Bokhandel med hundratusentals besökare som med enkla medel omkullkastar allt detta. Det är ju klart som korvspad att vissa personer blir ursinniga. Och som tar första tillfälle i akt att sätta dit Psykedeliska Bokhandeln och stoppa dess verksamhet. Ett sådant tillfälle uppstod när vi började sälja ett par provokativa produkter. Det började med de schweiziska cannabispastillerna, som är godis eller rättare sagt halstabletter med cannabissmak. De innehåller ingen THC eller andra psykoaktiva ämnen över huvud taget. Cannabis-pastillerna är menade som ett skämt, ingenting annat. Därefter drev vi provokationen ett steg längre när vi började sälja en fullt laglig tysk produkt som heter Knaster Hanf. Detta är en rökblandning som består av 50 procent verkningslösa örter som maskros, yerba santa och rödklöver, samt 50 procent icke-psykoaktiv industrihampa, det vill säga cannabis med extremt låg THC-halt. Denna provokation var tydligen mer än vad vissa personer kunde tåla så de uppmärksammade polisen om saken som förde vidare det till ravekommissionen som såg ett gyllene tillfälle att sätta en käpp i hjulet på Psykedeliska Bokhandelns verksamhet. Husrannsakan och häktning Den 7 april klockan 14.10 stormades, efter flera veckors spaning, Psykedeliska Bokhandeln av cirka 5-10 personer ur ravekommissionen. Husrannsakan hade begärts av åklagare Bo Josefsson. Resultatet av husrannsakan blev 4 paket Knaster Hanf à 35 gram, 61 askar med schweiziska cannabis-pastiller och två trubbiga sprutor med svampsporer. Dessutom fanns det dokumenterat i lägenheten att det hade handlats med ytterligare mängder av dessa produkter. Under de följande dagarna beslagtogs även ett stort antal papper, personliga brev, böcker, kontoutdrag, datorer, fakturor och så vidare. I samband med husrannsakan fördes jag omgående till Södermalms polisstation där jag tvingades av en så kallad polisläkare till blodprov. De icke-psykoaktiva produkter som påträffades i min lägenhet kallades av polisen för "en icke oansenlig mängd narkotika", varpå jag blev anhållen som skäligen misstänkt för grovt narkotikabrott. Jag blev placerad i en cell på Södermalms polisstation där jag skulle få tillbringa de närmaste tre dygnen. I denna cell fanns inga av de faciliteter som finns i till exempel Kronobergshäktet, utan man får sitta inspärrad i en ca 6-8 kvadratmeter stor cell med ingenting att sysselsätta sig med. Det kan vara svårt att föreställa sig hur detta känns när man inte har upplevt det själv men jag kan garantera att det är extremt psykiskt påfrestande. Dessutom är jag vegetarian och äter varken kött eller fisk, vilket de inte brydde sig om utan de vägrade att ge mig vegetarisk mat och sade till mig att jag skulle äta det som ställdes fram åt mig. Det enda som jag åt under dessa dagar vara potatisen och riset som låg vid sidan om kötträtterna. På grund av det började jag efter hand att känna mig allvarligt svulten och undernärd. I detta tillstånd rusade det in i min cell en aggressiv person ur ravekommissionen och hotade mig med att jag skulle få sitta i denna cell ända tills de hade hittat lagret. Han tjatade om och om igen "Var finns lagret? Var finns lagret?" Jag frågade honom vad han menade för lager, varpå han svarade: "Lagret där alla Knaster Hanf finns." Det finns inget lager förklarade jag för honom. "Allt jag har finns i min lägenhet" sade jag, vilket också stämmer till fullo. För att övertyga honom visade jag vart alla mina nycklar går och när han sedan skulle gå bad jag honom vara tillmötesgående tillbaka nu när jag hade hjälpt honom. Han sade bara kallt: "Ja visst är vi tillmötesgående. Varför tror du att vi har låst in dig i denna cell?" Den 10 april transporterades jag till Kronobergshäktet där jag låstes in i en smutsig cell på en av de sämre avdelningarna. Följande dag hölls det häktningsförhandlingar i Stockholms tingsrätt (avdelning 12, rotel 1) under vilka åklagare Bo Josefsson försökte få mig att framstå som en farlig narkotikabrottsling och yrkade att brottsrubriceringen skulle vara grovt narkotikabrott för den ickepsykoaktiva produkten Knaster Hanf. Tyvärr lyckades inte min dåvarande advokat att förhindra domare Ulla Bergendal från att gå på åklagarens linje och hon beslöt därför att jag skulle hållas häktad i ytterligare två veckor. Dessutom skulle jag vara häktad med restriktioner, det vill säga att jag fick inte ringa någon förutom min advokat och eventuella brev måste gå via åklagaren. Till det positiva hörde att jag omgående förflyttades till en bättre avdelning där det ingick tv och radio i cellerna. Dagen därpå fick jag besök av Bo Eliasson, som är den polis som sköter utredningen av mitt fall. Han erbjöd sig att hämta kläder åt mig från min lägenhet och bad mig visa vilka nycklar som han skulle använda. Troligtvis ville han komma in och titta igenom min lägenhet utan att begära tillstånd om husrannsakan från åklagaren. Han hade nämligen inte varit i lägenheten förut. Trots detta lät jag honom gå in i min lägenhet, dels därför att jag behövde nya kläder och dels för att jag inte hade något att dölja. Nästa dag hölls det ett polisförhör som leddes av Bo Eliasson och biträddes av Petra Granath. Under detta förhör berättade jag helt öppet om min verksamhet. Jag har ju aldrig haft för avsikt att bedriva någon kriminell verksamhet och då finns det heller ingen anledning att tiga eller ljuga. Jag har sålt Knaster Hanf och de schweiziska cannabispastillerna inte för att tjäna pengar utan för att väcka debatt. Det betyder att jag står för vad jag gjort och försvarar motiven bakom det. Annars blir syftet, att väcka debatt, omöjligt. Bo Eliassons förhörsteknik under detta förhör var exemplarisk, vilket fick mig att undra ännu mer om denna polisman. De som ingår i ravekommissionen är inte direkt kända för att vara eftertänksamma eller särskilt lyhörda. Varför dyker då denna Bo Eliasson upp och tar hand om mitt fall? Själv påstår han sig vara kommenderad dit men jag måste erkänna att jag har svårt att tro det. Det är möjligt att Bo Eliasson är en kompetent polis som bara råkat hamna i ravekommissionen, men enligt min mening är det betydligt mer sannolikt att han har kallats in för att kartlägga den så kallade drogliberala rörelsen. Jag erkänner villigt att detta bara är spekulationer från min sida men Bo Eliasson sticker ut allt för mycket i detta sammanhang för att jag skall kunna komma till en annan slutsats. Under min tid i häktet hölls förutom detta förhör ytterligare ett som leddes av Petra Granath ensam. Under detta förhör fick jag höra att min mamma skulle vara en medbrottsling till mig, att vänskapliga besök hos bekanta skulle vara en konspiration gentemot ravekommissionen. Dessutom var jag tvungen att förklara vad införselmoms är för något och hur man gör enkla banktransaktioner. Det var enbart dessa två förhör som hölls under mina tolv dagar i häktet. Under resten av tiden fick jag roa mig med annat. Bland annat tog de mina fingeravtryck och fotograferade mig. Jag lyckades även få en tid hos den tandläkare som kommer till häktet en gång i veckan. Hon lagade en fyllning som jag hade tappat och gjorde ett ovanligt bra jobb måste jag erkänna. Helt gratis för mig dessutom. En kioskvagn kom förbi ens cell två gånger i veckan där man kunde köpa godis och tidningar. En gång i veckan fick man besök av bibliotekarien som kom rullande med en bokvagn. Jag tittade igenom böckerna där men hittade inte något intressant så jag frågade bibliotekarien om hon inte hade några roligare böcker, science fiction eller något. Hon svarade att hon kunde gå ner i förrådet och leta. Efter någon timme kom hon tillbaka med tre böcker, två romaner av Philip K Dick som var alldeles utmärkta, samt en antologi som hette "Cyberkillers", som handlade om brott på Internet. "Den här boken borde du läsa!" sade hon och gav mig en menande blick. Jag fick även besök av en Christer Griborn från frivården. Han hade fått i uppdrag att skriva ett yttrande om mig som person till tingsrätten. Detta yttrande skulle användas ifall jag skulle dömas till någon form av frivård. Christer Griborn hade stora svårigheter att dölja sin häpenhet. Han hade förmodligen aldrig sett något liknande. Här satt en man som gått ut skolor med toppbetyg, studerat och forskat på universitetsnivå, startat framgångsrika företag, levde under ordnade förhållanden och inte hade några anmärkningar i brottsregistret. Denna man var nu anklagad för grovt narkotikabrott eftersom han med icke-psykoaktiva produkter hade velat väcka debatt om drogpolitiken. Christer Griborn fick tydligen inte detta att gå ihop och frågade därför mig: "Men var det värt det? Grovt narkotikabrott ger minst två års fängelse", varpå jag svarade: "Grovt narkotikabrott? Det är ju ett skämt!" och så skrattade jag ur djupet av mitt hjärta. Vidare ansökte jag om att få gå på den påskgudstjänst som skulle hållas på påskdagen i Kronobergshäktet. De skulle tydligen ha en hel kör med solister och orgelmusik. Det hade jag verkligen uppskattat men tyvärr missade jag det eftersom jag blev frisläppt den 19 april efter 12 dagar inlåst i en cell. Allt detta för produkter som inte har några psykoaktiva egenskaper över huvud taget! Juridiken Men står det inte i lagboken att all cannabis är narkotika och finns det inte stöd i juridiken för att denna absurda situation uppstod? Nej, egentligen inte. All cannabis är nämligen inte narkotika, varken i realiteten eller i lagtexten. Cannabis odlas faktiskt över hela Europa, även i Sverige, i form av industrihampa. Denna hampa är en speciell variant av cannabis som genom växtförädling har en mycket låg halt av THC. Industrihampa används i första hand för dess fibrer. Man gör därav rep, canvasdukar, tyger, kläder, papper och en mängd andra produkter. Industrihampans frön används som foder och hampfröolja och produkter gjorda av denna olja säljs över hela världen, bland annat av Body Shop. Denna odling av industrihampa är ingen kriminell verksamhet utan en fullt laglig aktivitet som EU sponsrar genom att ge miljontals ecu i bidrag till hampaodlare, det vill säga cannabisodlare. Det enda kravet som ställs är att THC-halten måste vara lägre än 0,3 procent, ett gränsvärde som är satt långt under den den THC-halt som finns i riktig marijuana som i dag kan innehålla ända upp till 30 procent THC. Det är från denna fullt lagliga industrihampa som produkten Knaster Hanf har framställts. Enligt analyser i Tyskland innehåller industrihampan i Knaster Hanf 0,13 procent THC, det vill säga betydligt lägre än EU-lagstiftningens gränsvärde på 0,3 procent. Sedan har industrihampan blandats ut med en lika stor mängd andra icke-psykoaktiva örter (maskros, rödklöver och yerba santa), vilket innebär att THC-halten i Knaster Hanf sjunker ända ner till 0,065 procent, eller annorlunda uttryckt 0,65 promille. Det är med andra ord fullständigt omöjligt att bli hög på denna rökblandning. Man blir betydligt mer påverkad om man dricker en lättöl. Vad gäller de schweiziska cannabispastillerna så innehåller de i princip ingen THC alls. Enligt analyser i Schweiz så innehåller de mindre THC än vad avancerade analysapparater kan spåra. Den gränsen går vid 0,1 mg per kilo, vilket är mindre än en del THC per 10 000 000 delar pastillmaterial, det vill säga mindre än 0,0000001 procent. Det betyder att de schweiziska cannabispastillerna innehåller inga psykoaktiva ämnen överhuvudtaget och att det är fullständigt omöjligt att bli påverkad av dem. Om detta är fallet varför grips jag då för grovt narkotikabrott? Tydligen utgår det från den felaktiga premissen att all cannabis skulle vara narkotika. Detta har inte stöd i svensk lag. För det första krävs det enligt narkotikastrafflagen för att något skall kunna betecknas som narkotika att det handlar om "en hälsofarlig vara med antingen euforiserande effekter eller beroendeframkallande egenskaper". Om inte denna förutsättning är uppfylld kan det omöjligen vara narkotika även om det finns upptaget i Läkemedelsverkets förteckningar över narkotika. Knaster Hanf har ingen effekt alls och kan därför per definition inte vara narkotika. När man därefter tittar efter vad som står i Läkemedelsverkets förteckningar över vad som är narkotika så står det ingenstans att all cannabis skulle vara narkotika. Vad som står är följande: "Cannabis, varmed förstås de ovanjordiska delarna av varje växt av släktet Cannabis (med undantag av frön), från vilka hartset inte extraherats." Det är formulerat på detta vis eftersom det är just hartset som innehåller de aktiva ämnena. Det betyder att cannabis med harts är narkotikaklassad marijuana, till skillnad från cannabis utan harts som är industrihampa. I denna industrihampa har hartset extraherats genom växtförädling. Om man inte gjorde denna självklara distinktion så skulle varje Konsumbutik begå narkotikabrott när de säljer rep och snören gjorda av hampa. Detta borde vara uppenbart för varje tänkande människa men tydligen har inte dessa självklarheter nått ända fram till Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) i Linköping. Där finns det en kvinna som heter Marianne von Wachenfelt som helt enkelt struntar i detta och följaktligen begår grova tjänstefel. Marianne von Wachenfelt är ansvarig för analyser av organisk narkotika vid SKL. Hon har fått Knaster Hanf skickat till sig för analys och konstaterat att det innehåller växtdelar av cannabis. Därefter har hon returnerat ett analysbesked där det står att det innehåller cannabis och att det därför är narkotika. Sedan börjar det märkliga, hör och häpna, Marianne von Wachenfelt vägrar, jag upprepar, vägrar att mäta THC-halten i Knaster Hanf. Tydligen är hon rädd att resultaten skulle visa att THC-halten är försumbar och i stället säger hon blankt nej: "Jag mäter inte THC-halten." Detta trots att hon själv i ett mål i Högsta domstolen 1998 just genomförde en sådan analys av THC-halten i ett cannabisbeslag. Det går inte dra någon annan slutsats än att Marianne von Wachenfelt begår grova tjänstefel och att det finns skäl att tro att hennes vägran beror på önskemål från personer som vill få mig fälld. Alla som jag har talat med beskriver Marianne von Wachenfelt som en ovanligt rabiat antidrogfanatiker som befinner sig på ett moraliskt korståg mot allt som skulle kunna hota utopin om det narkotikafria samhället. På grund av detta är även hennes vetenskapliga trovärdighet ifrågasatt på de högsta orter. Det principiella Av det föregående är det uppenbart att jag uppfattas som en extremt farlig person vars verksamhet måste stoppas, kosta vad det vill. Det finns således politiska motiv bakom aktionen mot Psykedeliska Bokhandeln, vilket ger upphov till en del intressanta frågeställningar. Har stat och samhälle rätt att gå tillväga på detta sätt gentemot människor med avvikande och obekväma åsikter? Vill vi ha ett land med politiska fångar? Går landets säkerhet och kollektivets intressen alltid före mänskliga rättigheter och individens personliga integritet? Står polisens reaktion i en rimlig proportion till företeelsen? Är inte tolerans mot avvikare att föredra i stället för intolerans? Och hur långt kan vi acceptera att statsmakten tränger in i våra personliga liv? Så vitt jag kan förstå så är Sverige på väg in i en skrämmande utveckling där statsnyttan går före i princip allt, även den enskilde individens människovärde. Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? Ett samhälle där fängelserna fylls med politiska fångar och där fruktan för överheten breder ut sig genom samhällslagren? Om ni inte vill leva i ett sådant samhälle ber jag er att motverka denna utveckling genom att protestera mot det övergrepp som jag har utsatts för och det justitiemord som just nu håller på att iscensättas. Ytterligare information: Psykedeliska Bokhandeln: http://www.psykedelbok.se Knaster smoking mixtures: http://www.flashback.de/herbal/mellow.html http://www.zentauri.de/sites/knaster.htm Swiss cannabis pastilles: http://www.swisscannabis.com/cannaengl.htm Ansvariga myndigheter och personer: Åklagare Bo Josefsson Åklagarmyndigheten i Stockholm Box 70296 107 22 Stockholm Telefon: 08-762 16 53 Bo Eliasson Ravekommissionen Narkotikaroteln Polismyndigheten i Stockholm 106 75 Stockholm Telefon: 08-401 03 96 Marianne von Wachenfelt Statens Kriminaltekniska Laboratorium 581 94 Linköping Telefon: 013-24 14 00