En då 17-årig hackare som tog sig in på Sprays dataserver har dömts till 60 dagsböter av Gävle tingsrätt. Hackern, i dag 20 år, var också åtalad för försök till utpressning, eftersom åklagaren hävdade att han krävt pengar för att inte avslöja företagets dåliga säkerhet. Men enligt ett avtal mellan 20-åringen och företaget fick han pengarna för att utföra säkerhetskontroller sedan han visat att det gick att ta sig in.

Pengarna betalades aldrig ut och 20-åringen friades från anklagelserna om utpressningsförsök. Han blev trodd av rätten när han hävdade att han levde i tron att han fått i uppdrag att kontrollera datasäkerheten.

FNA har kontaktat både Joel Eriksson och Svante Tidholm för en kommentar. Spray meddelar att man inte ger någon kommentar utan hänvisar till domen.

Joel Erikssons version kommer nedan:

En ledsen, trött och förbannad "Spray-hacker" talar ut.

Ni döpte mig till Spray-hackern, inget kunde vara mer fel. Om någon är intresserad av vad som verkligen hände för två år sedan då jag blev försedd med detta mindre lustiga öknamn så har ni chansen nu. För er som inte känner er särskilt manade om att läsa någon avdankad och besviken hackers historia, fortsätt läsa. Det jag kommer att klarlägga här är helt enkelt de lögner, rykten och missförstånd som har spridits både av Spray, åklagaren och polisen och som ni har svalt med hull och hår. Listan kan göras lång över de tidningar och även ett par TV-program som har varit budbärarna för dessa lögner, men det finns inget att tjäna på att dra den här.

Det har som sagt varit mycket oklarhet, många rykten och många lögner som cirkulerat angående mig och mitt möte med Spray fredagen den 13´e december 1996. Jag var tidigare anklagad för dataintrång och utpressning mot nämnda företag, nu har det dock varit rättegång och tingsrätten har fattat ett beslut.

Beslutet var att döma mig för dataintrång, men inte för utpressning. Jag står fortfarande fast vid att jag är oskyldig till bäggedera, men jag har annat att göra än att slösa mer tid på det som hänt än vad som redan gått åt. Jag har därför inga planer på att överklaga domen. Jag har tyvärr inte heller mycket tilltro till rättssystemet kvar, och kanske än mindre till media. Trots detta tänkte jag gå ut med detta meddelande till pressen och alla andra som är intresserade av att höra vad som verkligen hände. Orsaken är enkel, allt allmänheten har fått veta är Sprays och åklagarens version av det hela. De har svalt allting med hull och hår, lögner och missförstånd inkluderade. Även de som för länge sedan klarats upp dyker fortfarande upp.

Jag försöker på intet sätt förtiga det faktum att jag även blev fälld för dataintrång på Högskolan i Gävle, där jag numera själv studerar. Detta intrång erkände jag direkt av den enkla anledningen att jag är skyldig och inte har något intresse av att ljuga om något sådant. Det jag gjorde var helt enkelt att använda ett användarkonto på högskolans datorer för att kommunicera mot Internet, motivet var enkelt, tiden till mitt vanliga Internetabonemmang hade tagit slut och högskolan hade en lokal modempool vilket passade mig bra. Det var på den tiden då rikstäckande Internet leverantörer var färre och priserna lite dyrare, men det gör det naturligtvis inte mindre fel. Jag tror dock att de flesta kan hålla med mig om att brottet inte var särskilt allvarligt, särskilt om man tar hänsyn till min ringa ålder då det hela utspelade sig.

Med tanke på att jag sedan jag själv blivit student på högskolan, och därför har ett eget användarkonto där, har tipsat dem om ett stort antal allvarliga säkerhetshål, både innan och efter att rättegången ägde rum, så kanske man kan säga att jag faktiskt gjort något för att sona det jag gjorde, inte bara genom att snällt betala de böter jag blivit straffad med. Vilket jag naturligtvis också gör.. För de som inbillar sig att jag tipsat dem om säkerhetshål för att jag skulle ha något att vinna på det själv så vill jag meddela er om att jag har och alltid har haft större integritet än så, jag nämnde inget om detta vid rättegången och som sagt så har jag tipsat dem om säkerhetshål även efter den.

Det kanske är bäst att ta allting från början, för att förstå hur allting utvecklat sig är det bra att veta lite om min bakgrund..

Jag började med datorer när jag var sju år gammal och började nästan genast intressera mig för hur dessa fungerade och var uppbyggda. Ett intresse för datasäkerhet var någonting som fanns naturligt inom mig och som syntes redan då i mina första program som var av typen skriv-rätt-lösenord-så-kommer-du-vidare. Åren gick och intresset ökade, när jag var c:a 13 år gammal fick jag mitt första modem, det var då min utveckling verkligen kunde börja ta fart. En ny värld öppnade sig framför mig när jag inte längre var begränsad till min egen dator, jag kunde kommunicera med människor med likartade intressen och lära mig saker jag inte hade haft möjlighet till tidigare. Kunskap har alltid varit mitt mål, oavsett vad jag sysslat med.

På den tiden handlade det om så kallade BBS´er, Bulletin Board Systems, men det började närma sig tiden då Internet inte längre var begränsad till ett fåtal utvalda. Jag fick snart kontakt med nätet för första gången och insåg att det var här jag hörde hemma, här fanns möjligheterna att lära mig om så mycket mer än vad min dåvarande dator kunde erbjuda mig. Kunskaper i UNIX var ett måste för denna värld och den flora av operativsystem med denna samlingsbeteckning blev mitt största intresse. Programmeringen var inte längre det viktiga med datorn, men det var något absolut nödvändigt för att verkligen utnyttja de möjligheter som fanns.

När jag pratade med Svante Tidholm, webdesigner på Spray Interactive och frilansande journalist, första gången hade jag redan ett stort kontaktnät för en person i min ålder. Jag hade under årens lopp lärt känna många systemadministratörer och säkerhetsansvariga, som jag kunde ha många givande konversationer med. Allting var naturligtvis helt digitalt, trots att jag då och då träffade även dessa personer rent fysiskt.

Många av er som läser detta kanske redan har hört talas om Svante Tidholm, han har varit med i program som "Sajber" och intervjuats i tidningar som Internet Guiden. Mest känd utanför dator-branschen är han dock för sin bok "Loser", som består av en bunt av hans dagboksrapporter i form av e-mails till sina kompisar. Meningarna är delade om denna, men läs gärna denna träffande recension: Tidsfenomenet Tidholm Speciellt detta utdrag är lite lustigt:

"Under veckan har jag", skriver Svante i en rapport "haft mer än sex bra knull." Detta visar sig senare vara en lögn. Svante vill få uppmärksamhet av sina kompisar.

Orsaken till att jag inledde en konversation med Svante var att en av mina kontakter i branschen berättade för mig om en artikel som Svante hade skrivit om hackers och kulturen kring dem. Personen ifråga var rätt upprörd över artikeln, han tyckte att den var lite sensationslysten och inte överrensstämde alls med hans egen uppfattning om de människor inom denna kultur som han själv haft kontakt med. Jag läste artikeln och höll med om att det den beskrev inte hade någon direkt motsvarighet i verkligheten, även om jag tyckte att den rent språkligt var bra skriven.

Nu är vi framme vid någonstans runt början av oktober 1996, då jag hade min första kontakt med Svante. Jag är inte säker på om kontakten förmedlades via min vän i branschen eller om det uppstod en spontan diskussion mellan oss av någon anledning, men vi började åtminstone prata med varandra genom IRC, Internet Relay Chat, som är ett slags realtids diskussionforum över Internet som tillåter samtal i grupper eller genom privata meddelanden.

Det utvecklades ett slags samförstånd mellan oss, vilket verifierades av Svante vid rättegången. Vid tidpunkten upplevde vi bägge det som en kompisrelation. Vi diskuterade allt möjligt, inte bara datorer och säkerhet, även om det naturligtvis alltid var ett intressant och aktuellt ämne. Svante erkände bland annat att vi hade "diskuterat Sprays säkerhet" när han vittnade i rättegången mot mig.

Jag upplevde Svante som väldigt intresserad och kanske fascinerad av hackerkulturen själv. Han erbjöd sig bl.a. att designa websidor åt mig ifall jag hade tänkt göra något hemsidehack. Vid ett tillfälle bad han mig att ta mig in på "Galleri Lava" och radera hemsidor som en vän till honom hade gjort och som de fortfarande använde trots att de hade anlitat någon annan i slutändan. Att förstöra, vare sig det gäller data eller egendom, går helt emot alla mina principer, vilka jag håller på väldigt hårt. Därför var det aldrig aktuellt för mig att verkligen ta mig in på Lava, även om det nu kanske var så att de hade lurat någon.

Detta är någonting jag har försökt ta upp för både polisen och rätten, men det är ett faktum som blivit ignorerat. För mig är det något som tyder starkt på att denne man även varit fullt kapabel även till att be mig att försöka ta mig in på Spray, hans arbetsgivare.

Jag hade gjort ett officiellt säkerhetsjobb tidigare, samt många gånger helt ideellt hjälpt personer jag ansett vara mina vänner med säkerheten på sina system. Jag var sjutton år gammal och litade, ibland lite för mycket, på mina digitala vänner. För mig var det då inget konstigt med att Svante Tidholm bad mig att undersöka om jag kunde ta mig in på Spray för att se om de hade några säkerhetshål, utan såg det som en tjänst man gott och väl kunde göra vänner emellan.

Naturligtvis såg jag även möjligheten att jag skulle kunna bli anlitad för att göra en ordentlig säkerhetskontroll om jag nu lyckades ta mig in, eftersom det skulle tyda på att de behövde en genomgång av säkerheten. Förhandlingen om ett säkerhetsjobb var dock ett senare skede, vilket jag tycker är viktigt att klargöra.

Jag lyckades ta mig in på Sprays huvuddator natten till den 10:e december 1996, det var den första gången jag var inne på deras datorsystem. Efter att ha tagit mig in och skaffat mig root-behörigheter genom en känd bug i ett program som heter "Sendmail", det program som är vanligast för att hantera SMTP-kommunikationen (e-mail) på ett UNIX-system, så mailade jag genast Svante. För mindre tekniskt insatta kanske det är lämpligt att tala om att "root-rättigheter" innebär att man har full access till systemet. "root" är kontonamnet som normalt används för användaren med det priviligerade användar-ID som har fulla rättigheter på ett UNIX-system.

För att slippa göra om proceduren det innebär att först ta sig in på systemet och sedan utnyttja buggen i "Sendmail" för att få root-rättigheter när jag blev tvungen att visa för Svante att jag verkligen hade tagit mig in, vilket jag ansåg vara väldigt troligt att jag skulle behöva göra, så installerade jag även en bakdörr i ett program som heter rshd, Remote Shell Daemon. Jag var också mycket riktigt tvungen att "bevisa" för Svante att jag tagit mig in, vilket jag gjorde genom att skapa en fil med ett visst namn i en katalog som bara någon med root-rättigheter kunde göra.

Denna bakdörr gjorde jag ingen hemlighet av utan berättade om vid den första kontakten med Sprays systemadministratörer. Denna bakdörr var också det enda program jag installerade på datorn, jag tog mig inte heller in i några andra datorer på Sprays nätverk än denna. Jag rensade heller aldrig några loggar på datorn, eftersom jag hela tiden hade uppfattningen om att jag hade tillstånd av Svante att försöka ta mig in. Naturligtvis snokade jag inte heller runt på systemet eller tog hem någon information från dem.

Nu har jag klargjort några av de detaljer som åklagaren virrat ihop och fått ut i media. Jag installerade aldrig något sniffer-program på Spray och jag hade aldrig varit inne på Sprays datorsystem innan natten till den 10:e december 1996. På grund av att åklagaren inte tog sig tid att sätta sig in i målet och vad förundersökningen visat så har alltså upprepade felaktigheter avspeglat sig även i vad som kommer fram i media. Jag var aldrig någonsin anklagad för att ta mig in under "november och december", som åklagaren hade skrivit i sitt åtal mot mig. Inte heller har någon påstått att jag skulle ha installerat något snifferprogram hos Spray, annan än åklagaren i sitt åtal där han förövrigt gör både rena grammatiska fel, skrivfel och blunders som att kalla mig "Joel Söderberg" på några ställen i åtalet. De rena faktafelen rättades till av åklagaren själv i början av rättegången, min flickvän råkade t.om. höra att polisen som vittnade mot mig i rättegången sa åt honom om det, annars kanske han inte skulle ha upptäckt sina misstag alls..

Detta är alltså faktafel som bara beror på slarv hos åklagaren, som jag sedan blir tvungen att läsa i både fackpressen och kvällstidningar. Sedan att varenda tidning eller TV-program som tagit upp "Spray- hackern", med väldigt få undantag, skrivit att jag åkte till Spray och hotade dem med att jag skulle förstöra eller sprida ut att de har dålig säkerhet om jag inte får 10.000 kr känns rent ut sagt väldigt illa.

Vidare med vad som hände innan mötet med Spray. Med Svante kom jag överens om att diskutera vidare med deras systemadministratörer. Den första som nämner någonting om pengar överhuvudtaget är Svante själv, vilket också finns bevarat på hans egna bifogade IRC-loggar. Jag kunde aldrig i min vildaste fantasi tänka mig att Spray uppfattade det hela som en utpressning, de gjorde heller aldrig sken av att uppfatta det så.

Detta var alltså någon gång på eftermiddagen den 10:e december, fortfarande 1996. Jag hade en kortare diskussion med Svante, som vanligt var det en uppsluppen stämning och allting verkade som vanligt. Jag kom överens med Svante om att jag skulle diskutera vidare med systemadministratörerna sedan som sagt, vilket jag gjorde.

Fortfarande via IRC så förhandlade vi och kom fram till att jag skulle göra ett säkerhetsjobb för dem, jag bad dem nämna ett pris, vilket de besvarade med "bollen är din". Jag begär först 7.500 kr, men efter att ha fått reda på att de har mycket fler UNIX-datorer än nic.spray.se som var den enda jag kände till så ville jag istället ha 10.000 kr. Redan här kan man ju konstatera att det vore absurt att begära mer pengar för att det fanns fler system, som jag varken kände till eller hade kontroll över, om jag hade varit en utpressare. Nu var så inte fallet utan jag trodde fortfarande att allting rörde sig om en helt vanlig affärsförhandling.

Jag föreslår själv att jag ska åka ner till Spray och utföra jobbet, istället för att göra det hemifrån vilket skulle ha gått bra det också. Jag hade som sagt gjort ett säkerhetsjobb tidigare vilket jag blev erbjuden av en annan vän jag endast hade haft kontakt med via IRC och e-mail, personen ifråga vittnade via telefon på rättegången och intygade detta. Jag hade blivit rekommenderad av en god vän till honom och de hade varit mycket nöjda med jobbet jag utförde, som tydligen fick önskat resultat eftersom de aldrig drabbades av några intrång, vad de känner till åtminstone. Det jobbet hade jag gjort helt över nätet.

Sedan diskuterade vi när det skulle passa att jag utför jobbet, vilket de verkade angelägna om att skulle ske så snart som möjligt. Vi kom överens om att jag skulle åka ner till dem på fredagen den 13:e december, vilket jag gjorde. Jag antar att ni inte heller undgår att notera det ironiska i datumet, det faktum att rättegången utspelade sig fredagen den 13:e november 1998 gör det ännu "lustigare".

Nå, eftersom jag inte hade behövt orientera mig själv i Stockholm tidigare så bad jag natten till fredagen en kompis i Uppsala att följa med mig. Han hoppade följdaktligen på tåget jag åkte med på morgonen och följde med mig till tunnelbanan och upp till Sprays kontor där jag frågade om det var okej att han var med, vilket det inte var så han fick vänta på ett café i området istället.

Istället för att få sätta igång med att arbeta direkt, vilket hade varit vad jag förväntat mig, så blev jag ledd in i ett litet rum med fem män som alla skulle föreställa anställda på Spray, förutom Rikard Lindström som jag fick intryck av att vare en chefsperson. Männen var:

o Rikard Lindström - Spray Interactive, ställföreträdare
o Svante Tidholm - Spray Interactive, webdesigner och skribent
o Adrian Lozano - Spray Interactive, systemadministratör
o Olle Lagerholm - Databrottsenheten, Polis
o Jan-Michael Rynning - Incolumnitas AB , VD

När jag blev presenterad för Jan-Michael Rynning, som inte presenterade sig med sitt namn, så frågade jag honom om det inte var han som var VD för säkerhetsföretaget Incolumnitas eftersom jag tyckte att jag kände igen honom. Han blev väldigt röd i ansiktet och svarade inte, såg nästan rädd ut, men eftersom han gick framför mig och var på väg in i rummet där de nya förhandlingarna utspelade sig så antog jag att han helt enkelt inte hörde. Jag hade faktiskt aldrig kunnat tänka mig vad det egentligen var som pågick. Jag var själv lite nervös inför mitt första riktiga jobb som jag gör på plats, det tidigare arbetet hade ju skett genom enbart elektronisk kommunikation. Jag frågade dock igen efter ett tag väl inne på mötet, "det känner vi inte till" blev svaret från personerna från Spray, samtidigt som de log fånigt och verkade lite generade. Jag antog att det var min dumma fråga som var det pinsamma i situationen och trodde härmed att jag helt enkelt hade tagit fel.

Det var en rätt uppsluppen stämning på mötet, trots att både Rikard Lindström och Svante Tidholm vittnat om att det var en "väldigt obehaglig situation". Jag tyckte dock att även Svante Tidholm uppförde sig lite underligt och tycker i efterhand att han verkade känna sig illa till mods. Jag blev först av allt erbjuden något att dricka, Cola eller Jolt var alternativen och jag valde naturligtvis en Jolt. Sedan fick jag beskriva vad jag skulle göra för att förbättra säkerheten på Spray, vad jag hade upptäckt för säkerhetsbrister och att göra en skiss över Sprays nätverk där jag beskrev svagheterna och vad man kunde göra åt dem.

Efter att ha berättat vad jag skulle göra för att förbättra säkerheten så förändras plötsligt stämningen på mötet och jag tycker själv att stämningen stundvis blir lite otrevlig, för min egen del. Plötsligt säger de att de anser det hela bara vara på "förhandlingsstadiet" ännu, och börjar ställa mig väldigt ledande frågor. De frågar till exempel vad jag skulle göra om de inte gav mig jobbet, vilket enligt mig skulle ha varit avtalsbrott eftersom vi redan hade förhandlat och kommit fram till att jag skulle göra jobbet. De frågar till och med rent ut om jag "skulle förstöra eller vad jag skulle göra", och så vidare och så vidare.

Det närmaste man kan komma ett "hotfullt uttalande" från min sida är att jag säger att jag tänker gå ut öppet med att de inte håller sina avtal, jag säger däremot uttryckligen att jag inte skulle förstöra något på deras server, eller sprida ut information från deras system eller om hur man kan ta sig in på dem. Jag sa även att den största förlusten för dem om de inte anlitade mig skulle vara att de fortfarande skulle ha dålig säkerhet.

Till sist frågade de helt enkelt om jag ansåg att de hade något annat val än att anlita mig, eftersom de inte lyckades få mig att säga någonting annat de kunde använda mot mig, vilket jag svarade nej på eftersom vi redan hade ett avtal och att det skulle vara ett avtalsbrott från deras sida. Efter det skrev de hastigt ner ett kontrakt som jag skrev under med alla personuppgifter, inklusive adress och personnummer .. Verkar inte vara vad man väntar sig av en utpressare, eller hur?

När jag sedan var på väg från Spray så skickades en spangrupp iväg efter mig och min kompis som hade följt med mig till Spray, de hade väntat redan från morgonen. Andra förberedelser var en övervakningskamera vid ingången och en polis som övervakade rummet vi satt i från ett annat rum där han hade insikt genom fönstret ut. Samtliga poliser var beväpnade, vilket enligt representanterna från Spray gjorde dem ännu mer illa till mods berättade de under rättegången.

Både polisen som var närvarande vid mötet och representanterna för Spray vittnade om att det kändes lite "löjligt" när en 17-årig yngling kom dit, eftersom de hade väntat sig en "förhärdad brottsling", det hindrade dem dock som bekant inte från att fullfölja sin plan.

När vi hade hunnit gå till tunnelbanan och precis hade gått genom grindarna hoppar plötsligt två civilklädda poliser fram och beordrar oss att ställa oss med händerna mot väggen, de visiterar oss snabbt och för oss sedan uppför en trappa där vi blir fasthållna och får vänta på att en polisbil för oss till databrottsenheten på rikskrim. Först väl uppe på polisstationen blir jag informerad om varför vi blivit gripna, innan dess har de bara velat svara "det vet du redan" på den frågan.

Min kompis blev förd till ett separat rum och jag fick vänta i ett annat, själv togs jag om hand av en väldigt otrevlig och aggressiv polis, vilken kanske är bäst att inte nämna vid namn. Han var även förhörsledare i förhören med mig och även min advokat tyckte att han hade ett aggressivt sätt. De var inte intresserade av att höra min historia om vad som hände, utan tyckte att det kunde vänta till förhören, "för min egen skull".

När vi väl fick åka hem hade de skickat poliser till våra bostäder redan som övervakade vår datorutrustning. När jag kom hem satt en polis vid köksbordet och pratade med min mamma, den aggressiva polisen samt Olle Lagerholm som var med på mötet vid Spray och som var en bra bit trevligare följde mig in på mitt rum och sökte igenom det efter datorutrustning, disketter och annat. Jag erbjöd mig skruva ur hårddisken ur datorn så att jag inte skulle behöva bli helt utan dator på grund av det här, de sa att det var onödigt och bara tog extra tid. Ju snabbare allt gick desto snabbare skulle jag ju få tillbaka min dator. Men det tog ett halvt år innan jag fick min dator tillbaks, utan dess hårddisk som i domen ansågs förverkad enligt åklagarens yrkande. När min mamma "lade sig i" och höll med mig om att det var onödigt att ta datorn eftersom hårddisken är det väsentliga så blev hon utkörd ur rummet av den mer aggressivt lagda polisen.

Orsaken till att min hårddisk skulle anses vara förverkad var enligt åklagaren att den är ett farligt "brottsredskap" som jag kunde använda för att utföra fler brott. Vilket kanske mer än någonting visar på åklagarens ignorans och okunnighet när det gäller sådana här mål. Det är anmärkningsvärt eftersom Yngve Rydberg som han heter har gjort sig känd just för att vara åklagare när det gäller databrott, oavsett vart rättegången hålls rent geografiskt. Varför han har denna dragning vet jag inte, men jag har märkt en tendens för honom att uttala sig för journalister långt innan ens åtal har väckts. Jag pratade med honom personligen över telefon efter att han väckt åtal på alla punkter jag var anklagad för, mest för att jag var väldigt förbannad rent ut sagt när jag fick höra att valda delar av bandupptagningen på Spray spelades upp i ett nyhetsprogram där jag framställdes som en grov brottsling.

Det var mycket riktigt åklagaren som hade gett dem bandet, och det var även han som tidigare hade läckt valda detaljer till press och annan media. Han berättade för mig att det var fullt lagligt för en åklagare att diskutera den ännu inte offentliga förundersökningen med journalister, även om det nu är fallet så kan jag inte se någon som helst etisk försvarbarhet i något sådant och tycker rent ut sagt att det är för jävligt hur jag hela tiden utmålats som skyldig innan ens ett åtal har väckts. De enda som ens tog upp möjligheten att jag var oskyldig var "Dagens Industri" i en artikel som gavs ut en kort tid efter att jag blev tagen av polisen efter mötet på Spray.

När jag var mindre trodde jag på rättvisan, nu har jag själv fått erfara att någon sådan inte existerar i vårat "rättssamhälle". Det finns ingen som hjälper den som strävar efter rättvisa, det enda som betyder något är vem som har pengar, vem som har makten, och sist men inte minst vad som skapar rubriker och löpsedlar. Medias makt är enorm, var försiktig så att den makten inte missbrukas. Alla vet att de inte ska tro på vad de läser i en tidning som Se&Hör, men det är inte lika självklart för alla att även tidningar som Aftonbladet eller program som Norra Magasinet gör allvarliga fel ibland. Om och när en rättelse till en artikel väl görs så är den i regel bara en liten notis nere i hörnet av en sida, något som knappast ger upprättelse för en artikel över en halv sida där det helt utan några hämningar påstås saker som att "När hackern som ville ha 10.000 kr för att inte förstöra Sprays datorsystem kom till kontoret så väntade polisen på honom, Spray hade gillrat en fälla.", och så vidare. Skribenterna har inte ens fått åklagarens version rätt, utan ofta bara snappat en sak och fantiserat ihop två.

Min kompis blev anklagad för ett annat datorbrott fick jag senare veta. Utredningen lades ner "i brist på bevis" efter nästan två års tid. Jag vet med 100% säkerhet att han var oskyldig till de intrång han var anklagad för, eftersom personen som utförde dessa inte gjorde någon hemlighet av detta på IRC och även hade lämnat en slags signatur som bestod av den binära representationen av hans så kallade nickname i ASCII-format, dvs de talkoder som representerar tecken på en dator. Orsaken till misstankarna var att han var en av de säkert uppåt tjugo till trettio personer som hade anslutit sig mot datorn i fråga innan en websida på servern hade modifierats. Detta på grund av att säkerhetshålet i servern omtalades i en diskussionsgrupp på IRC.

Den enda orsaken till att han var den som blev misstänkt för att ha modifierat websidan var att de hade lyckats spåra honom, samt att han nu råkade springa rakt i händerna på polisen. De hade haft honom under uppsikt under ett halvår innan detta hände, enbart för att försöka hitta någonting annat de kunde anklaga honom för i samband med det första intrånget så att de skulle ha större möjligheter att få honom fälld.

På rättegången menade att de bara "spelade med" i förhandlingen om jobb, spelade med i vad kan man fråga sig.. De kontaktade Jan-Michael Rynning, VD för säkerhetsföretaget Incolumnitas samma dag som jag kontaktade Svante. Även det fick jag reda på i efterhand. Under hela förhandlingen om ett säkerhetsjobb så drevs de alltså endast av ett motiv. Att sätta dig mig..

Hela förhandlingen om ett jobb, och hela förhandlingen väl nere vid Spray gick bara ut på en sak. Att försöka få mig att säga något inkriminerande, något de kunde sätta dit mig för så att de kunde beslagta min datorutrustning inklusive en hög disketter eftersom de tydligen inte litade på att jag inte hade tagit någon information från dem. Kan tilläggas att ingen som helst information från Spray påträffades, precis som jag hade berättat för dem att skulle vara fallet..

Om jag hade gjort mig skyldig till någon utpressning, eller något annat brott, så hade de all möjlighet i världen att låta polisen ta mig direkt när jag kom ner till Sprays kontor. Det gjorde de inte, av en väldigt enkel anledning, ingen utpressning hade inträffat. Mötet vid Spray tog c:a 45 minuter, de 5-10 första gick ut på att jag skulle berätta vad jag skulle göra för att förbättra säkerheten på Spray. Resten gick enbart ut på att få mig att säga någonting som de kunde använda för att sätta dit mig för utpressning. Vad det här kallas i rättssammanhang är brottsprovokation, vilket är både oetiskt och olagligt.

Något jag inte förstår är varför inte betonas mer i media är att rätten faktiskt kom fram till att jag hade rätt och Spray fel, jag är oskyldig till utpressning. På bandupptagningen från Spray som användes i bevisningen säger jag uttryckligen att jag inte skulle förstöra något på Sprays datorsystem, inte sprida information och att jag inte hade tagit någon sådan, samt att jag inte skulle sprida ut något om deras säkerhetshål även om de nu skulle bryta sitt avtal. Däremot skulle jag gå ut offentligt med att de inte håller sina avtal, och hur hela affären gått till från början inklusive förfrågan av Svante Tidholm om att ta mig in och att jag så gjorde.

Orsaken till att Spray anmälde mig är att de var rädda, men inte pga något hot från min sida, utan pga deras rädsla för att någon hade kunskap nog att kunna ta sig in på deras system och att denne någon bara var 17 år gammal och att det inte skulle "se bra ut" för deras rykte i branschen om det kom ut att en 17-årig parvel tar sig rakt in på deras huvuddator med full behörighet.

I efterhand har jag ju blivit medveten om att Svante inte vågade stå för sina ord, vilket jag inte visste då. Jag kan tänka mig scenariot, Svante går till sina chefer med tungt huvud och berättar att en nät polare tagit sig in på deras känsligaste system, han visste mycket väl att han hade frågat mig om jag kunde hitta några säkerhetshål tidigare, men när det väl kom till kritan vågade han inte stå för det eftersom han då själv skulle hamna i kläm.

Jag tror att Svante mår väldigt dåligt av det här själv, vilket bekräftades vid rättegången där han verkade känna sig ytterst illa till mods och var otroligt nervös. På väg ut från rättssalen gav han mig en klapp på ryggen och sa "Lycka till", han såg väldigt ledsen ut. Det verkade vara menat som en slags ursäkt för hur otroligt fel allting blev.. Jag förstår honom. Det är inte roligt att behöva erkänna att man bett en 17-åring att ta sig in på sin arbetsgivares datorsystem, och dessutom lyckats. Speciellt inte med de konsekvenser det fick.

I domen står det att Svante Tidholm "bestämt förnekar" att han gett mig något uppdrag att ta mig in på Sprays datorsystem. Vad som däremot utelämnas, men vad som alla närvarande vid rättegången känner till, är att han på direkta frågor från min advokat om jag kan ha uppfattat något av vad han sagt som att jag hade hans tillstånd att försöka ta mig in var "Det vet jag inte, fråga Joel.". Min advokat ställde frågan upprepade gånger och detta var det enda svar Svante ville ge. Detta belystes även av en artikel i Arbetarbladet (1998/11/14) som skrevs av Tord Westlund, som var en av två journalister jag känner till som faktiskt var närvarande vid själva rättegången.

Jag har svarat, som bekant, och mitt svar är ja. Jag har definitivt haft den uppfattningen.. Ingen torde betvivla detta längre, nu när det till och med slagits fast av tingsrätten att det inte råder någon tvekan om att jag kom till Spray den dagen med uppfattningen att jag skulle göra ett jobb.

Kanske var det inte "allvarligt menat" av Svante när han frågade mig om jag kunde försöka ta mig in på sin arbetsgivare för att se om de har några säkerhetsluckor, kanske var han övertygad om att jag inte skulle lyckas. Det är frågor endast han kan svara på, i efterhand har jag mer och mer slutit mig till den teorin. Han kanske inte var uppriktig, det kanske inte var allvarligt menat, men det visste jag inte då. Jag visste inte, och han visste inte, vad allting skulle leda till. Men det är fortfarande ingen ursäkt. Fortfarande ingen orsak till att under ed påstå att han aldrig gett mig denna uppmaning / detta uppdrag / vad man nu vill benämna det som, ÄVEN om han inte menade det.

Digitala medier visar inte känslor, de visar inte vad som rör sig i avsändarens huvud, allt de visar är en sekvens tecken som ger mottagaren ett budskap. Det fanns ingen tvetydighet i det.

Jag kan inte bevisa att det jag säger är sant, eftersom jag på grund av respekt för människors integritet inte använder mig av IRC-loggar. Min flickvän vet att jag berättat om mina samtal med Svante innan allt det här hände, mina föräldrar vet det också, mina vänner, mina arbetsgivare, i princip alla som fått höra om vad som egentligen hände känner sig om inte helt säkra så åtminstone väldigt övertygade om att det jag säger är sant. Jag har aldrig gjort mig känd som lögnare..

Men det är inget värt i en rättssal, där mäts tydligen bara pengar och makt för att uppskatta trovärdighet. Detta är den enda slutsats jag kan dra av att jag blev fälld för dataintrång på Spray trots att det inte går att bevisa att jag inte hade fått denna förfrågan från Svante, trots att man så vitt jag vet ska anses oskyldig tills motsatsen bevisats. Tydligen fungerar inte verkligheten så. Endast jag själv kan väl besvara frågan om jag hade uppfattningen att jag hade att försöka ta mig in, vilket på något sätt ändå är själva kärnfrågan.

Sedan trappas allting upp, administratörer och chefer utgår från att jag bara tog mig in med berått mod för att sedan försöka tjäna en hacka på dem, Svante berättar om min bakgrund som hacker och visar upp utvalda delar av sina gamla IRC-loggar för att det ska verka ännu mer uppenbart att jag tagit mig in på eget bevåg, vilket gör de högre ansvariga på Spray ännu mer oroliga och rädda.

Även i domen förekommer förvånande slarvfel, som att det ges sken av att själva förhandlingen om ett säkerhetsjobb och om att komma ner till Spray gjordes med Svante Tidholm. Den delen av förhandlingen var mellan mig och Adrian Lozano som kommunicerade med mig via IRC i samråd med sina chefer och den huvudsakliga systemadministratören vid tidpunkten, Patrik Stymne. Mindre skrivfel som att Tidholm benämns "Tidlund" vid några tillfällen finns också, vilket inte har någon betydelse rent faktamässigt men även detta ger förstås ett slarvigt intryck.

Jag bifogar domen här så att var och en kan göra sin egen bedömning, naturligtvis gäller det även här att vara uppmärksam och kritiskt tänkande individer i vissa delar eftersom allting inte framgår i domen. Det huvudsakliga som kommer fram här och som jag är väldigt glad över att äntligen har bekräftats följer av nedanstående citat ur domen:

"Det intryck som tingsrätten fått av Erikssons uttalanden är emellertid att Eriksson ansett att han hade en överenskommelse med Spray och han menade att om Spray inte höll sin del av överenskommelsen behövde han inte vara lojal. För den uppfattningen talar, utöver det redan nämna, den omständigheten att Eriksson vid mötet den 13 december uttalade att han, om han får ett jobb, håller sig till riktlinjerna. Även samtalet på IRC mellan Eriksson och Tidlund ger stöd för den uppfattningen."
Samtalet de syftar på är mellan mig och Adrian Lozano och det ska vara Tidholm, inte Tidlund. I övrigt är det helt korrekt.

Slutligen skriver de:

"Med hänvisning till det anförda finner tingsrätten att Eriksson måste anses ha varit av den uppfattningen att han vid samtalen mellan Tidholm och Lozano fått ett uppdrag att göra ett datasäkerhetsarbete för Sprays räkning. Vid den bedömningen har tingsrätten även beaktat att Eriksson före denna händelse utfört åtminstone ett datasäkerhetsarbete samt att Eriksson bara var 17 år gammal. Trots de hotfulla uttalanden från Erikssons sida som uppenbarligen förekommit, kan Erikssons förfarande inte ses som ett utpressningsförsök. Åtalet under denna punkt skall följaktligen ogillas."
De "hotfulla" uttalanden som de menar har förekommit är som jag tidigare nämnt att jag skulle gå ut publikt med att de inte håller sina avtal, vilket i domen belyses av följande utdrag:

"Det framgår av bandinspelningen från det mötet att det tidvis varit en obehaglig ton och att det från Erikssons sida gjordes uttalanden med en hotfull innebörd. Eriksson sade t.ex. att han skulle hitta på något sätt att hämnas och att han skulle kunna sprida ut att Spray hade dålig datasäkerhet. Men Eriksson säger också att han inte skulle sprida uppgifterna för att misskreditera Spray utan bara för att tala om att det var så, och han tillade också att han antagligen inte skulle gå ut med den saken. Han sade även att han blåser dem om de blåser honom. Den inställningen från Erikssons sida framgår också av samtalet den 12 december mellan Eriksson och Lozano på IRC. Där sade Eriksson bl.a. att han inte ville göra något gratis för Spray och att han var "jävligt trött på folk som tror att de kan blåsa mig hur som helst"."
Alla är välkomna att begära bandinspelningen från tingsrätten och själva bedöma huruvida tonen är obehaglig och om jag verkar vara ute efter att utpressa Spray. Visst uttryckte jag mig ibland på ett olyckligt sätt, men tänk er själva hur ni som yrkesmänniska skulle reagera på att er arbetsgivare plötsligt skulle bryta ett viktigt avtal, speciellt med tanke på formuleringarna på Sprays frågor som enbart var ute efter att inkriminera mig. Nu kanske jag upprepar mig, men det är bara för att det är för viktigt för att missas bara för att någon inte tar sig tiden att läsa ordentligt. På bandupptagningen säger jag klart och tydligt att jag inte skulle förstöra någonting på Spray, inte sprida någon information från Spray eller om hur man kan ta sig in där, samt att jag inte själv hade något intresse av att gå in där igen.

Rätten har nu klargjort att jag inte har gjort mig skyldig till någon utpressning, men senast någon dag efter att domen offentliggjorts skriver en tidning i en mening om att jag blivit friad för utpressning och i nästa att jag hade tagit mig in på Spray under "november och december, lagt in olika program på servrarna och sedan krävt pengar av Spray för att inte avslöja hur man kunde ta sig in hos Spray". Denna tidning har dock nu lovat mig att en rättelse ska göras till artikeln.

Det som är så otroligt fel är att ingen hittills tar upp det faktum att Sprays och även polisens metoder i det här fallet har varit ytterst tvivelaktiga. Visst är det lättare att ge sig på en obetydlig tonåring från Gävle än ett ansett företag, men man tycker trots allt att det vore i allmänhetens intresse att få reda på vad som hände för att sedan bedöma själva vem som är boven i dramat..

Med tanke på hur många fel som har figurerat i press och andra media om den här historien så skulle jag, som journalist, tycka att det vore en utmärkt chans att äntligen få fram vad som verkligen hände och vad som faktiskt finns dokumenterat. Håller ni inte med..?

Vad som faktiskt skulle vara intressant att ta upp ur ett rent journalistiskt perspektiv är snarare hur det numera multinationella företaget och deras rent förkastliga metoder och ansträngningar bara för att svärta ner och sätta dit mig så hårt som möjligt.

Numera studerar jag på Dataingenjörsprogrammet på Högskolan i Gävle, började i höstas. Studierna går mycket bra trots att jag arbetar parallellt med skolan. Jobben varierar mellan rena programmeringsjobb, säkerhetsjobb och jobb inom system- och nätverksadministration. Jag lever ihop med min flickvän, som jag för övrigt var ihop med även innan allt detta inträffade. Vi väntar vårt första barn den 18´e mars nästa år.

Ni kanske förstår att det inte är särskilt roligt för mig att behöva stå ut med att jag utmålas som en utpressare och brottsling i media, att ständigt behöva mötas av faktafel och slarv, som kunde ha avhjälpts om någon skulle ha tagit sig tiden att kontrollera sina källor lite bättre, och inte lita blint på vad en åklagare påstår. Journalisten Tord Westlund som skriver för Arbetarbladet valde att kontakta min advokat för att få reda på min version av vad som hände innan han skrev sin artikel, det är jag väldigt tacksam för. Efter rättegången verkar det som att han blev än mer övertygad om att det verkligen var som jag påstått från början, en reaktion jag tror de flesta skulle ha om de varit med. För att ni som inte var med på rättegången personligen ska få ett hum om hur det var så läs artikeln jag bifogat, speciellt detta utdrag:

"När det gäller det andra intrånget och försök till utpressning kändes det inte som om den speciella dataexpertåklagaren Yngve Rydberg - från ekobrottsenheten i Stockholm - lyckats övertyga om att brotten ägt rum. I stället framstod det faktiskt som om det inte rent av begåtts brott av polisen i försöken att provocera den vid tillfället 17-årige Gävlegrabben just till att begå brott."
Med detta dokument lämnar jag härmed Spray-historien bakom mig för gott, jag hoppas att ingenting har lämnats oklart längre.

Joel Eriksson

Ytterligare information:

Artikel ur Arbetaren 981114:
http://www.ettnet.se/~jen/spray/artikel.html

Domen från Gävle Tingsrätt:
http://www.ettnet.se/~jen/spray/domen/dom_1.html

Kontraktet direkt ur det offentliggjorda förundersökningsprotokollet:
http://www.ettnet.se/~jen/spray/kontraktet.html