För ett par år sedan skrev jag en bok med titeln "Copyright finns inte". Titeln var då mest menad som en provokation, även om den politiska dimensionen av påståendet togs upp i boken. Men nu har jag tänkt efter lite mer.

Reaktionerna på bokens titel lät inte vänta på sig. Snart fick jag brev från upprörda människor som inte kunde förstå hur jag ens kunde antyda att det skulle vara något fel på upphovsrätten, ilskna tillrättavisningar, rena elakheter, ja man skulle rentav kunnat tro att det var någon religiös sekt man sprungit på.

Copyright är idag ett allt viktigare samhällsfundament, eftersom mer och mer av det som produceras i detta samhälle är av typen kunskap, exempelvis böcker, och mjukvara, vilket även det är en såkallat intellektuell produkt.

Vårt samhälle har (med viss överdrift) kallats kunskapssamhället. Om I-länderna förr grundade sin BNP på fabriker och naturtillgångar, bygger man den idag med intellektuella egendomar dvs kunskap, patent och mjukvara. De produkter vi framställer är till allt större del "mjuka".

Intellektuell egendom är stöld

Ur anarkistisk synvinkel är det inte svårt att argumentera mot copyright, man kan lätt bygga om Proudhons klassiska citat från 1840 till "intellektuell egendom är stöld", med den grund som användes redan då: eftersom samhällets alla egendomar skapats kollektivt, måste de också betrakats som kollektiv egendom, och att skära av något åt sig själv från denna mängd nyttigheter är därför att betrakta som stöld.

Med detta avses då inte privata ägodelar, något som man enligt Proudhon "besitter", utan den mera abstrakta, juridiska äganderätten, eller om man så vill: utsuganderätten. Det är denna som tillåter omåttliga rikedomar att gå i arv, samt hela det kapitalistiska utsugandet som illustreras bäst i Marx´ analys.

Men det finns även andra problem med copyright som är betydligt besvärligare ur filosofisk synpunkt, och det är särskilt besvärligt eftersom det bygger på ett tänkande som även liberaler brukar anamma. Man finner hos filosofen Rawls efter en ingående analys av människan, slutsatsen att en människas frihet bara får inskränkas om den annars hotar att inskränka på andra människors frihet. Detta accepteras ofta av liberala tänkare.

Enligt detta tänkande kan det vara förkastligt att ta ifrån en människa hennes personliga besittningar eftersom dessa utökar hennes handlingsförmåga, så som ett bra lexikon utökar min förmåga att skriva engelska eller ett datorprogram ökar min förmåga att publicera en tidning.

Problemet är att fotostatkopiatorer, kassettbandspelare, disketter och CD-ROM brännare gjort det möjligt att kopiera en sådan egendom utan att ta den ifrån dess nuvarande innehavare. Den ursprungliga friheten begränsas inte, den mångfaldigas istället, den blir än större på det samhällsliga planet. Vad har man egentligen för rätt att tränga in hos en tonåring och beslagta kassetter med kopierade skivor, piratkopierade dataspel och så vidare. Detta om något är väl ett intrång i den personliga friheten?

Du får kopiera

Den svenska upphovsrättslagen innehåller för övrigt ett undantag som gör det lagligt att kopiera böcker för eget bruk, vilket ofta döljs i baksidestexter som antar att allt kopierande är i kommersiellt syfte och därför förbjudet. Kopiering av CD-skivor och dataprogram innefattas dock inte av denna personliga kopieringsfrihet. Du får alltså låna en bok och kopiera den, men detsamma gäller inte för en CD-skiva. Att försvara denna ofrihet är mycket komplicerat.

Den inbegriper undantagslöst referenser till de rådande produktionssystemen och samhällsförhållandena. Ofta är resonemanget i stil med: jag vill ge ut en bok, hur skall jag försäkra mig om att kunna leva på boken? Hur kan jag få trygghet?

Det argument jag mött har varit att man skall kunna ta ett lån för att skriva och ge ut boken, sedan skall man sälja den på den öppna marknaden (och därmed utsätta sig för kapitalismens hasard) utan att behöva vara rädd för att den skall masskopieras. Mot detta vill jag för det första ställa det faktum att marknaden kanske inte alls är intresserad av boken, även om det är olagligt att kopiera den.

En kommunistisk lösning på detta är att förstatliga bokutgivningen. Då behöver man inte copyrightskydda någonting eftersom det ändå redan tillhör alla. Denna lösning luktar emellertid skunk. Vem skall i så fall avgöra vad som är lämpligt att ge ut och vad som inte är det? Den politiska nomenklaturan?

Förhandsbetalning

Nej, en vettigare lösning är väl att de som är intresserade av boken betalar på förhand, så att bokutgivningens finansiering är säkrad redan innan den påbörjas. Och i dessa fall gör det också detsamma om boken kopieras eller inte. Den är ju redan betald. Inga mer pengar behöver tjänas på den. Detta sker då utan vinstintresse och bara i sakintresse.

Denna princip är vad Proudhon kallade mutualism - ett ömsesidigt beroendeförhållande mellan konsument och producent utan abtrakta mellanled, ett mer mänskligt sätt att tänka. Principen tillämpas av diverse intresseorganisationer, och i ärlighetens namn har jag aldrig förstått varför de envisas med att copyrightskydda sina alster. Sker det bara av gammal vana? Copyright ska man inte sätta på sina böcker i onödan. Det ställer bara till det.

Mjukvaruexemplet

Mutualistiska principer kan givetvis tillämpas även på mjukvara och musik. På mjukvaruområdet är principen som tydligast inom Gnu-stiftelsen som initierades av MIT-hackaren Richar Stallman. Stiftelsen tillhandahåller en stor uppsättning programvaror och operativsystemet Linux som programmerats på kollektiv väg och därför explicit tillhör alla.

Mjukvaruindustrins branchtidningar har uppmärksammat dessa initiativ och de betraktas ofta som det enda hotet mot Microsofts mjukvarumonopol. Även på musikområdet finns liknande exempel. Den fråga som skjuts fram av den ökande tillgången på repliceringsutrustning är denna: hur mycket kopiering bör man tillåta i ett samhälle? Mitt svar på den frågan är så mycket som möjligt - det vinner vi alla mest på. Och copyright finns förresten inte. Det är bara något vi hittat på.

http://www.gro.o.se/yelah
http://www.df.lth.se/~triad

Text: Linus Walleij