"I never claimed to have any answers or solutions to the world situation; I merely report on it as I see it. But a common complaint about me is: "offers no solutions". Just because I call what's going on "disintegration" or "apocalypse now", I'm supposed to provide the salvation?!
You answer the fuckin' question... and answer it for yourself. Politicians offer solutions - they never work. My job is just to question the roots of the madness"

- Lydia Lunch (Angry Woman, Re/Search)

Först är det bara mörkt, förutom några ljusa, suddiga fläckar. Jag sitter uppkrupen i en soffa med en kopp te i handen, och försöker förstå vad jag ser på TV-skärmen. Det har filmats i ett mörkt rum och det går, bara nätt och jämt, att urskilja en kvinnofigur sittandes på en soffa, som jag. Filmens enda ljudsättning är en kvinnoröst som håller en ändlös monolog. En monolog som känns som om den är utan punkter, utan andhämtning, och utan mening, malande.

Jag ignorerar den och försöker kisa för att urskilja vad som händer på rutan medans kamerans lins, eller kvinnogestalten, vrider sig runt i dunklet. Undrandes lite för mig själv var Nick Zedd's vanligen masturberande, knivskärande och annars allmänt ångestskapande karaktärer tagit vägen?

Men så händer något. Inte med filmen, utan med mig. Den envist, malande rösten slutar plötsligt att kännas monoton, slutar att kännas likgiltig. Plötsligt har den ätit sig genom hörselgångarna, in i min hjärna, för att stanna. Lydia Lunch talar med sval distans. Varenda mening är en analytisk dissikering av hennes egen själ. Svalt och imponerande intelligent. Det enda som hindrar det till att bli kylig likgiltighet är den brännande intensiteten av att tala utan mer än knappa pauser. Den brännande tystnaden i de få pauser som ges, sällsynta pauser, av det som lämnas osagt.

Det är Lydia Lunch's avsked till Nick Zedd (som hon skickade till honom och som han, som hämnd, gjorde film av). Det är "The Wild World of Lydia Lunch".

"When Lydia Lunch speaks, the words get inside you, they invade a privacy and shed light on it. Resonating with a part of you that you'd rather overlook."
- Jon Seizer (Lime Lizard, September 1993)

Lydia Lunch kallar själv sina ord för virus, som infekterar. Om folk förstår vad hon pratar om eller inte är inget som bekymrar henne. För henne räcker det att veta att hon oroat folk. Planterat viruset, så att det långt, långt senare kan växa...

Att lyssna på Lydia Lunch gör en matt. I The Wild World of Lydia Lunch talar hon om sin egen förvirring, lägger upp situationen, analyserar, förklarar och fattar slutligen beslutet: att bryta upp, för att gå sin egen väg.

Jag vet inte om Lydia Lunch's avsikt var att bryta permanent då, eller om det bara var ett behov av avskildhet, men brytningen blev permanent. Så här efteråt, och som betraktare, slår det en onekligen att Nick Zedd's hämnd måste ha slagit tillbaka på honom själv. För The Wild World of Lydia Lunch är inte hans film. Han är, som jag, en betraktare av Lydia Lunch. Lysande och skärande skarp med sin intelligens medans den går bärsärkargång över känslorna.

Lydia Lunch, privat, fascinerar. Men Lydia Lunch, intelligensen, gör mer än så - den stör, rör upp, går in och gräver i mörker de flesta av oss helst önskar inte fanns, och inte vill veta om.

Lydia Lunch penetrerar, och det vet hon om. Penetrerar - och ganska ofta kastrerar. Tillfredställer, lika mycket som hon vägrar att tillfredsställa. Lika inbjudande som motbjudande. Ingen förstår mörker och det motbjudande så bra som Lydia Lunch som föddes in i det...

2 Juni 1959 i Rochester.

Lydia Koch ser för första gången världens ljus, eller kanske världens mörker vore ett bättre sätt att uttrycka sig med facit i handen. Pusslandes ihop bitar av uttalanden i intervjuer och monologer ur hennes egen produktion växer en bild fram av fattig, vit, arbetarklass, boendes i samma kvarter som lika fattig svart och mycket frustrerad arbetarklass. En bild av hopplöshet, förnedring, våld, alkoholism och sexuellt utnyttjande i form av incest. En bild som hela Lydia Lunch's resterande liv varit en bearbetning och uppgörelse med. För få har brunnit så destruktivt och ändå klängt vid livet som Lunch.

"But Life, that's what it's all about... only I never had what you might call a normal life. Not when my first memory is of being rocked like a football inside a cradle outside of a smoky game of Canasta that was pouring out of the living room where my dad yelling... YOU STUPID FUCKING CUNT, LUCY... I HAD A PAIR OF JACKS RIDING ON THAT DEUCE AND YOU GODDAMN BLEW IT... HOW GODDAMN STUPID CAN YOU GET??? & Ma'd go... STUPID ENOUGH TO MARRY A GODDAMN SALESMAN THAT DON'T KNOW HIS ASS FROM FIRST BASE... THAT'S HOW GODDAMN DUMB..."
- Lydia Lunch (Incriminating Evidence)

Sex år gammal, uppvuxen i en värld av frustration, irritation och stagnation. En värld där varje dag var en kamp för ekonomisk överlevnad. För överlevnad överhuvudtaget, med den amerikanska drömmen om att lyckas, som ett stort mörkt moln över de misslyckades huvuden. Beskrivandes efteråt sin far som alltid såg på världen som om den var skyldig honom något, evigt gnällande över de som hade det bättre, men aldrig orkade anstränga sig för att komma upp ur misären. Slö, bortskämd och egoistisk, förpestade han familjens liv tills den dagen kom när han inte bara förpestade sin dotters liv, utan även förstörde det. Satte det märket på Lydia som löpt som en röd tråd genom hennes liv sen dess. Något hon efteråt både talat och inte talat om. Hon har aldrig dolt det, och bearbetningen av det har skinit igenom i så gott som allt hon har gjort med sexuell underton, (och 90% av det Lydia Lunch skapat har haft en sexuell underton). I intervjuer svarar hon oftast svalt och torrt i en kort fras innan hon bett dem gå till nästa ämne. Men i hennes egen bok "Incriminating Evidence" finns ett brev till hennes far kallad Daddy Dearest. Daddy Dearest som skulle hjälpa henne att bli av med "vårtan" som Lydia Lunch i all sin 6-åriga oskuld inte förstod var en högst normal klitoris. Tricket för att bli av med "vårtan" var att fukta lappar med hett och iskallt vatten, trycka dem växelvis mot "vårtan", så skulle den trilla bort. Bara det att Daddy Dearest i denna "lek" gick lite längre. Sex år och förvirrad, men någonstans anande att något var fel, och "leken" blev ingen engångsföreteelse.

"That slight stink of my sweet sweet pussy mixing with your stinkie-stinkie cigarette & onion & a little bit of bourbon breath... Cause shit, you didn't have anywhere to go... All the time in the world and a thousand ways to kill it... What the hell... You didn't work a single solitary day in the first 8 years of my existence and while mom's away ole dick-head will play..."
"Like a thief in the night would and stealing from me my most precious possessions... Stealing from me every last vestige of selfrespect and privacy and goodness and hope and charity and faith... And putting in its place, cause you wouldn't take nothing without putting something twice as bad in its place... Putting in place of honor and dignity and respectability and normal god-fearing goodness your fingers and tongue and dick-dick-dicking me out of ever having a normal relationship with a normal man ever..."
- Lydia Lunch (Incriminating Evidence)

Att Lydia Lunch är ett incestbarn är ett faktum lika känt som hennes namn i USA's undergroundkretsar, och är ett ämne som ofta kommer upp i intervjuer. Men även om miss Lunch inte gärna går in på detaljer, så är hennes åsikt om barndomen som företeelse lika stark och fast som alla hennes andra åsikter.

"Childhood as a state is akin to slavehood in this country. I probably know people I could count on one hand that had a good childhood or that liked their parents."
- Lydia Lunch (Incriminating Evidence)

För har man gått igenom det Lydia Lunch har gått igenom har livet egentligen bara två vägar att välja mellan; att gå under eller att bli starkare än alla andra. Lydia Lunch valde det senare, även om vägen kantats av hårresande destruktivitet. Men man måste förstå det som hände den 6-åriga flickan för att förstå den vuxna kvinnan, och det hon skapat eller medverkat i. Konstnärer kallar gärna sina skapelser för sina "barn". I Lydia Lunch's fall vore en term som "aborterande missfoster" mer passande, och det med all respekt. Lydia Lunch's natts färd mot gryning har vindlat från barndomen i Rochester, till New Yorks mest alternativa kretsar där grunden till den kultförklarade Lydia lades, till New Orleans där hon nu söker frid med sig själv, och funderar på att finna den ultimata ensamheten för sitt skapande. Hon verkar inte glad över att ha blivit för känd vid det här laget...

1976. Sexton, nästan sjutton år gammal, flyttar Lydia ensam till New York. Trött på att vara Lydia Koch, boende i Rochesters instängda värld och sexuellt utnyttjad av sin far, hade hon redan flera gånger innan rymt hemifrån och spenderat perioder i New York. Sökandes sig till där "saker hände". 1976 i New York var CBGB-scenen där "saker hände", och i den spirande "No Wave-rörelsen" finner hon sina likasinnande och gör sig ett nytt "hem" rörandes bland folk som New York Dolls och Voidoids. Här blir Lydia Koch; Lydia Lunch och grunden lades för det som givit henne den "kult-status" hon har idag. Att verkligen sätta fingret på exakt vad som givit Lydia Lunch sin (ö)kändhet är näst intill omöjligt annars. Listan är lång på projekt som Lydia Lunch skapat eller tagit del i, (allt av skiftande karaktär). Lydia Lunch går inte att kategorisera under något annat än "Lydia Lunch". Möjligtvis som en alternativ konstnär & artist som sökt alla upptänkliga former för att uttrycka sig. För redan som sjuttonåring hade Lydia Lunch ett brinnande behov av att uttrycka sig. Om CBGB-scenen berättar Lunch efteråt: "The sense of community was very strong; people were having a good time & feeling good - it was before the big self-destructive binge when punk declined into death, destruction and drugs. It was more positive".

Lunch första projekt blev Teenage Jesus & The Jerks, som enligt Lunch's egen beskrivning "lät som orden kändes". Punkinspirerat med mer experimenterande i "anti-estetisk" riktning är kanske en mer förklarande beskrivning. Det blev en skivdebut och under 77-78 spelade de i Berlin. Våren 1978 arbetade Lydia Lunch med Brian Eno på samlingsskivan "No New York" och med gruppen Beirut Slump. I slutet av 1978, och i början av 1979, kom dock både Teenage Jesus & The Jerks och Beirut Slump att upplösas. Samma år spelade Lydia Lunch in "Queen of Siam". Ett album som blandar så vitt skilda musiksorter som punk, jazz och rock med en touché av Lydia Lunch's sedvanliga experimentella musik, och klicheér från underhållningsbranchen.

Våren 1980 gavs "Queen of Siam" ut, medans Lydia Lunch redan hade bildat ett nytt band: 8 Eyed Spy, (spelandes en form av punk-blues). Gruppen blev populär bland New Yorks tongivande klubbar, men gruppen upplöstes då en av medlemmarna dog av en överdos.

1980-81 bildades istället Devil Dogs som efter turné i Italen bytte namn till Devil's Dog (egentligen en petitess, men ändå, för protokollets skull). Gruppen höll dock inte länge, och Lydia flyttade till Los Angeles, bildandes en ny grupp; 13:13. Musiken beskrevs av Lydia som "Post-Romantic, Depressive, Slow, Pretty Music". En skiva hinner bli utgiven (13:13), innan även denna grupp blev historia.

I Oktober 1981 drog Lydia Lunch sin färde till London, där hon tillsammans med medlemmar från bl.a. The Cure och Siouxsie & the Banshees bildade gruppen The Agony is the Ecstasy (ett bandnamn som inte kunde vara "mer" Lydia Lunch) som i sin musik påminde om Lydia's första projekt; Teenage Jesus & The Jerks. Hon spelar sedan också in en EP med The Birthday Party, för att därefter även åka på turné med dem.

Någon gång under denna period hade Lydia Lunch även sitt förhållande med Nick Zedd. Med tanke på att The Wild World of Lydia Lunch kom ut 1983, så är det en ganska lätt slutsats att dra att förhållandet då hade tagit slut sedan ett bra tag tillbaka. Nick Zedd nämner i en intervju långt senare att han hade varit som besatt i Lydia Lunch, och att det hade tagit lång tid att komma över.

Under 1982 fortsatte Lydia outtröttligt vidare, växlande mellan London, Berlin och New York, (hon spelade in singeln "Some Velvet Morning" med medlemmar från The Birthday Party, och skrev ett gäng groteska, ultrakorta pjäser med Nick Cave. I Berlin arbetade hon med Einstürzende Neubaten och Die Haut, samt spelade in skivan "In Limbo" i New York med Sonic Youth).

Men i November 1982 sker något som verkar bli lite av en vändpunkt i Lydia Lunch's liv. Hon ger ut en diktsamling med titeln; Adulterers Anonymous, och börjar den gyllene tidåldern av en lysande, skarp och stingande tunga... (efter det verkar musiken bli mer av ett sidointresse). Det är uppenbart att Lydia hittat sin väg, och den brinnande själen ett språkrör.

1983 träffar hon Jim Foetus. De inleder båda ett förhållande och samarbete på det skapande planet. Samma år uppträder hon för första gången med egna historier istället för musik. Lydia Lunch, Foetus, Marc Almond och Nick Cave bildar gruppen The Immaculate Consumptives som var mer en blandning av ljud, texter och uppträdanden än musik. Arbetandet med dialoger har börjat, och Lydia går in med samma energi som i musiken tidigare. Hon spelar in dialoger med Michael Gira (i Swans) 1984, och hennes helt egna "The Uncensored Lydia Lunch" 1985. Samma år spelar Lydia Lunch även in filmerna "The Right Side of my Brain" och "Fingered". Lydia hade även tidigare medverkat i bisarra småfilmer, (som t.ex. Grutli Elvis '77, Black Box '78, The Offenders '80 och Vortex '82). Men det var med Richard Kern som Lydia Lunch blev ett stort namn som lever bland kultförklarade undergroundfilmer idag. Sedan kan det tvistas om det var Kern's geni som lyste över Lydia Lunch, eller Lydia's geni som lyste över Kern. Men faktum är att materialet till filmerna skrevs mest av Lydia, och Kern's filmer, efter samarbetet, allmänt inte anses hålla samma klass som de som producerades med Lydia Lunch. För de flesta är Cinema of Transgressions filmer svårsmälta historier. Vulgära, extrema och avgjort sjukliga har de fått en del att rusa gråtande ur biograferna. Längre från Walt Disney än så här kan man inte gärna komma - och Kern's filmer är knappast undantag i genren.

The Right Side of my Brain sysslade enbart med Lunch's sexuella fantasier, som inte direkt är av den rosenröda sorten... Både Foetus och Henry Rollins medverkar i rollspelen av våldsam dominans och förödmjukande underkastelse i scenerna som spelas upp.

Fingered handlar om hur Lydia försörjer sig genom telefonsex, men blir själv tänd på en av kunderna och bjuder honom hem. Det blir ett hetsigt samlag (ja, på riktigt) och fortsätter med en vild färd upp i ökenartade berg varvid "kunden" hinner ta livet av en man. De båda plockar upp en lifterska och näst intill våldtar henne, samt demonstrerar pistolens mer udda användningsområden...

Ingen av dessa filmer är något man sätter i videon på julafton för att avnjuta med familjen direkt. Som utomstående skulle man kunna betrakta dem båda som rent pornografiska. Själv svarar Lydia:

"I don't necessarily call them erotic, I don't necessarily call them pornographic. I call it pornographic of reality."
"I've always called upon a lot of the more negative aspect of sexuality, and that is probably what kept me out of the mainstream. I was calling to the foreground, the horror of it and the nightmare of it and why someone is attracted to that. I think that is what's probably kept me a couple hundred thousand miles away from Madonna. I'm not pretending that all sex, or even good sex, has to be pretty and nice."

- Lydia Lunch (Seconds #24)

Vi andra, med sliskigt, dreglande nyfikenhet, kan inte låta bli att undra vad som kan få en människa att ställa upp på råa sexscener utan att annars vara involverad i porrbranchen, och undergroundfilmer är knappast några "kassasuccéer". Vid förfrågan svarade Lydia (lite torrt, att anta) att hon "gjort det hundra tusen gånger förr, så det var inte direkt som om hon var oskuld." Hon betraktar Fingered som en uppgörelse med hennes egna mörka sidor, och Marty Nations, som är hennes motspelare i filmen, var en tidigare pojkvän. I en intervju säger hon lite kryptiskt att det mesta i filmen var självupplevt och att hon och Marty korsat det området och plockat upp liftare... En kommentar som känns ganska obehaglig när man ser Fingered. Det blir inte mindre obehagligt när hon tillägger följande om Marty Nations:

"No one believes for a second that Marty Nations was acting in "Fingered" because he isn't. Believe me, I lived with the guy for two years and I know it's not an act."
- Lydia Lunch (Film Threat Video #5)

Men man kanske inte ska ställa sig så förvånad när man läst Nick Zedd's kommentarer att han och Lydia planerat att kidnappa barn, för att göra barnporrfilmer, och sedan döda dem... Hur seriöst det nu verkligen var... Men Lydia's destruktivitet tog sig i ytterst extrema former som skulle få de flesta att rygga tillbaka. Hon ska, vid en tidpunkt av hennes och Nick Zedd's förhållande, ha krävt att han skulle skjuta henne om han älskade henne. Sådant kan få ens egna krav på partnern att verka ganska rimliga, för att inte säga futtiga...

Lydia Lunch egen kommentar om Nick Zedd är att han både fascinerar och är motbjudande. Men det är svårt att säga om det är han som person, eller hans filmer hon kommenterar... Eller båda två.

Med Richard Kern hände aldrig något, officiellt. Han och hans medarbetare Brian Moran hade tydligen ingått en pakt att ingen av dem skulle ha sex med Lydia. En pakt som Lydia fick nys om och retade sig en del på. Dels deras antagande att hon skulle vilja ha sex med dem, dels deras attityd att man kan inte ligga med en kvinna och respektera henne samtidigt. För Lydia var det en fråga om att hon inte kunde ligga med en man om hon inte respekterade honom. Varken Kern eller Lunch vill dock dementera eller bekräfta hurvida pakten hölls eller inte.

"Richard Kern is one of the few men who really gets where I'm coming from and is not frightened of it or running after my ass."
- Lydia Lunch (Film Threat Video #5)

Det är troligtvis, åtminstone i Europa, de här två filmerna (eller liknande sammanhang) som gjort hennes namn känt här, medans hon i USA verkar vara galjonsfiguren för den tidigare punkscenen i New York. Men bilden av Lydia Lunch är, utan tvekan, densamma; extrem, skarptungad, intelligent och framför allt - gränsbrytande. Lydia Lunch är ingen enkelt förklarad karaktär. Lika mycket god som ond. Lika svart som vit. Men hon vet vad hon vill, och allt färgat av en oupphörlig bearbetning av incesten.

Efter filmerna gick Lydia Lunch och Richard Kern skilda vägar. 1986 började Lydia att skriva texter, (tillsammans med bl.a. Nick Cave åt en splatterserie gjord av serietecknaren Mike Matthews). 1987 gavs konstboken The Right Side of my Brain ut, (i samarbete med Knud Odde Sörensen från Sort Sol). 1988 hade Lydia Lunch huvudrollen i en off-off-broadway pjäs som hette South of your Border som Lydia skrev tillsammans med Emilio Cubeiro. Hon gav också ut nästa bok, Incriminating Evidence, och videon The Gun is Loaded. Mellan 1988 och 1990 arbetade hon med John Duffy på ett manus till långfilmen Psychomenstrum: The case of the Premenstrual Syndrome Murders.

1990-91. Lydia får nog av hetsiga storstäder, och flyttar ner till mer sävliga New Orleans. Därifrån planerar hon det ultimata steget idag, att flytta ut i ödemarken. (Om hon inte, i skrivande stund, redan gjort det).

Lydia Lunch "försvinnande" från den aktiva scenen har gjort det lite tyst om henne. Trots det så är hon fortfarande produktiv, nu senast givandes ut Crimes Against Nature på en spoken word-CD, samt även arbetandes på en autobiografi kallad My Father's Daughter, vilket troligtvis kommer att vara hennes slutgiltiga uppgörelse med uppväxten. En bok som hon, vid en tidpunkt, lovade sig själv att börja skriva vid sin faders dödsbädd, (ett löfte som hon fick infria fortare än anat då fadern dog 1993). Lydia Lunch är kanske trött på den destruktivitet som tänjde alla gränser i det förflutna, men hon har knappast slutat brinna.
Och så vitt jag vet sitter hon fortfarande utanför sitt hus i New Orleans, under magnoliaträdets skugga och våldtar vårat mest undangömda, oönskade mörker...

"Because until you're over your personal problems, you are so self-obsessed, so wounded-animal-in-cave, that when you finally salve the wounds: admit, eliminate denial, go to confession, get over it... when you can see the bigger picture you realise that not only are you not alone, but there's even less hope for the whole picture then there was with you just crying in the bedroom with the gun in your hand. Now you need two guns - one in each hand!"
- Lydia Lunch (Angry Woman, Re/Search)

För den som haft liknande traumatiska barndomsupplevelser rekommenderar artikelförfattaren att läsa intervjun med Lydia Lunch i boken Angry Women, utgiven av amerikanska Re/Search.

LYDIA LUNCH: CITAT

"I'm always ironically, sarcastically, humorously, or factually proposing eye for eye, tooth for tooth, fight violence with violence, because you can't fight war with peace. Is that philosophical, is it political, or is it just performance art?"
(Mondo 2000 #9)

"Rap is the only form of music which hates the rest of the world as much as I do..."
(The Wire #114)

"I don't see the equality at all. I still see chronic domination by white middle-aged men in positions of power who will remain there forever, because they decide who gets to decide. Nothing short of total war between the sexes is going to eliminate that!"
(Angry Woman, Re/Search)

"Pornography is a symptom of the problem which is sexual inequality"
(Angry Women, Re/Search)

"I'm not trying to turn people on with these films. I'm trying to express certain obsessions that men and women have"
(Mondo 2000 #9)

"It's a fucking crime how culturally ignorant this country is"
(Mondo 2000 #9)

"Thank god for death! It will one day be over - at least this version of it."
(Angry Woman, Re/Search)

"When we only have Madonna as a femenistic icon of any kind of twisted feminine sexuality, well I'm afraid it's just to fucking lollipop for me"
(The Wire #114)

"When Sinéad O' Conner got booed off-stage in Madison Square Gardens and none of those middle-aged asshole alcoholic men came to her defence is an absolutely pathetic outrage - I mean, instead of ripping the pope's picture in half she should have shot him in the left temple"
(The Wire #114)

LYDIA LUNCH: DISKOGRAFI & BIOGRAFI

Inspelningar:
Crimes Against Nature (Triple X). 1993
Don't Fear The Reaper (Big Cat). 1991
Shotgun Wedding (Triple X). 1991
Conspiracy of Women (Widowspeak). 1991
Our Father Who Aren't In Heaven (Widowspeak). 1990
The Uncensored Oral Fixation (Widowspeak). 1989
Oral Fixation (Widowspeak). 1989
Drowing In Limbo (Widowspeak). 1989
Naked In Garden Hills (Widowspeak). 1989
The Crumb (Widowspeak). 1988
Stinkfist (Widowspeak). 1988
Honeymoon In Red (Widowspeak). 1987
Hysterie (Widowspeak). 1986
Better An Old Demon Than A New God (Giorno Poetry). 1986
Heart of Darkness (Widowspeak). 1985
The Drowning Of Lucy Hamilton (Widowspeak). 1985
The Uncensored Lydia Lunch (Widowspeak). 1985
Hard Rock (Ecstatic Peace). 1984
In Limbo (Doublevision). 1984
Some Velvet Morning (4AD). 1982
The Agony Is The Ecstasy (4AD). 1982
Thirsty Animal (GEMA). 1982
13.13 (Ruby). 1982
Live (ROIR). 1981
8 Eyed Spy (Fetish). 1981
Queen Of Siam (Ze). 1980
Teenage Jesus And The Jerks (Lust/Unlust). 1979
No New York (Antilles). 1978
Orphans (Lust/Unlust). 1978

Böcker:
As-Fix-E-8 (Last Gasp Press). 1993
Bloodsucker (Eros/Fantagraphics). 1992
Incriminating Evidence (Last Gasp Press). 1992
Adulter's Anonymous (Grove Press). 1982

Video:
The Gun Is Loaded (Widowspeak). 1988
The Right Side of My Brain (Widowspeak). 1985
The Wild World of Lydia Lunch (Weirdo Video). 1983

Text: Anki Wikman