Genesis P-Orridge, konstnären bakom projekt som COUM Transmissions, Throbbing Gristle, Psychic TV och Thee Majesty, är inte en lätt person att beskriva. Utseenden och intressefokus har skiftat ett stort antal gånger under hans 35 aktiva år som konstnär i England och internationellt. Hans produktivitet inom olika uttryck är legendarisk: hundratals skivor och konserter, tusentals intervjuer, bildkonst, ljudkonst, otaliga texter om konst och esoterisk filosofi ... Och detta är, enligt honom själv, endast innehållet i de "första faserna".

P-Orridge har en fantastisk förmåga att vara på rätt plats vid rätt tid. En förmåga att ta sina egna existentialistiska intryck av samtiden och mala ned dem genom nyskapande uttrycksformer. Performancegruppen COUM integrerade tydliga element av ritual och finstämdhet i ett tidigt 70-tal där det postmodernistiska självhävdandet började ta försiktig form. Throbbing Gristles legendariska ljudexperiment på egna bolaget Industrial Records har varit enormt inflytelserika på samtida konst-, ambient- och experimentmusik. Psychic TV:s lekfulla förhållande till olika musikstilar vävdes in i en kontext av en nystartad magisk orden, "Thee Temple ov Psychick Youth". I Thee Majesty, det senaste musikaliska projektet, axlar P-Orridge manteln efter sina två stora mentorer, författaren och målaren William Burroughs och målaren och författaren Brion Gysin. Fokus ligger här på ord och ordmanipulation och de musikaliska mattorna finns där men mer som mjuka och suggestiva bakgrunder.

I det att decennierna passerat revy, har den inflytelserike lille engelsmannen med det lustiga namnet haft och tagit lika många möjligheter att utvecklas och förändras. Då de tematiska favoritområdena rört sig i det etablerades allra yttersta ytterkanter, har kontroverser och konflikter varit lika bidragande till kreativa kvantsteg som de egna valda stegen.

I början av februari 2002 besökte Genesis P-Orridge Stockholm. Dels för att spela in en ny skiva med gruppen Cotton Ferox, dels för att föreläsa på anrika experimentetablissemanget Fylkingen. Inför fullsatt salong berättade han för den nyfikna publiken om sin historia, sin filosofi och sitt arbete. Många som förväntat anekdoter från Throbbing Gristle-tiden eller musikaliska detaljer fick i stället ta del av unikt bildmaterial från det tidiga 70-talet samt videoupptagningar från COUM-performances. Han avslutade den långa aftonen med att visa ett videosamarbete med medlemmar från Skinny Puppy, för att poängtera gränslöshet både i form och innehåll som kreativ ledstjärna. För honom själv var det mest fascinerande att både diabilder och videokassetter dykt upp som ur tomma intet nyligen.

"Då Scotland Yard 1991 hälsade på i vårt hus i Brighton tog de nästan varenda diabild, varenda fotografi, varenda video, varenda filmrulle", minns P-Orridge. "De togs och sågs aldrig igen. Det som fanns kvar fraktade jag över till USA ett och ett halvt år senare. Jag gick igenom lådorna, men bilderna fanns inte där. Så flyttade vi till New York och gick igenom alla våra saker innan vi packade. Vi hade gått igenom alla arkiv tre gånger, verkligen noggrant. Vi packade upp i New York, vilket då blev fjärde gången vi gick igenom allt. Diabilderna fanns inte. Så vi förmodade att de var borta. Jag kom ihåg att jag sa till min flickvän Miss Jackie att det var synd att det inte fanns några bilder från den tidiga perioden. En tid efter detta kom jag hem från någon av mina resor. Miss Jackie sa 'Förresten, jag hittade en kartong med konstiga kassettförpackningar ...' Jag öppnade dem och de visade sig vara diaförpackningar. Jag öppnade och fann flera hundra bilder från det tidiga 70-talet! Och de hade verkligen inte funnits där tidigare ... Det var bisarrt!"

Skeendet är typiskt P-Orridgeskt. Han älskar att entusiastiskt spekulera, filosofera och ge sina egna förklaringar eller förslag till förklaringar. Från COUM-tiden och framåt är hans konstnärliga bana kantad av egensinnigheter och, för utomstående, fenomen och händelser som gränsar till det uppseendeväckande. Själv har han ingenting emot att befinna sig i gråzonen mellan magi och vidskepelse. Tvärtom är den öppensinnade attityden en absolut livsnödvändighet, förklarar han.

"För många tycks det säkert konstigt", konstaterar P-Orridge. "Tack och lov så tror jag inte på slumpen. Jag kan inte spekulera exakt om den process som fick det att hända. Men jag kan bekräfta att dia-bilderna inte fanns där tidigare. De var absolut försvunna i många, många år. Då de behövdes, så dök de åter upp i mitt liv. I det här fallet var Miss Jackie bokstavligen ett medium som fick dem att dyka upp. Och själva bokprojektet, 'Painful but fabulous', var det inkallande, den invokation, som fick det att ske. Själva essensen i den kommande boken är att den magiska processen är en betydligt mer korrekt syn på världen än den materialistiska, vetenskapliga synen vi har i västvärlden. Logiken är något som faktiskt hindrar och begränsar oss. Och förmodligen något som hindrar tur och lycka. Diabilderna dök upp som en bekräftelse av den attityd vi representerar. Videofilmerna med COUM var också borta. De hade varit borta ännu längre. De försvann i England men dök plötsligt upp i ett skåp. Det finns ingen förklaring till det. Det är som om det fanns en slags öppning i den allmänna verklighetens yta. Det kanske är så det är med Sai Baba, som manifesterar saker ur tomma intet. I det här fallet var universum välvilligt. På uppdrag av sitt eget budskap, öppnade universum ytan och gav tillbaka videofilmerna. Kanske universum visste att vi inte var skickliga nog att ordna det själva ..."

Flum eller bara en radikal livssyn? Vad man än tycker, kan man inte förneka P-Orridges seriösa försök att uttrycka vad han funnit under sina expeditioner i det inre. Där Throbbing Gristle mycket handlade om att filtrera individuell förvirring och, i viss mån, en misantropisk svartsyn, fylldes tiden med Psychic TV och den egna magiska sammanslutningen "TOPY" av mer konkret utforskande av mänskliga egenskaper som vilja, sexualitet, öde, kontrollmekanismer och så vidare. Den (o)saliga blandningen P-Orridge intensivt och aktivt arbetade med under perioden mellan 1981 och 1991 ledde till många insikter som präglat hans senare konstnärskap.

"Jag tror verkligen på att ingen av oss äger något alls", berättar han, som ett exempel på en sådan insikt. "Brion Gysin sa att 'Poeter äger inte orden'. Under lång tid tyckte jag bara att det var en fyndig formulering. Det resonerade inte med mig vid den tiden. Det skapade ingen känslomässig resonans. Det verkade helt enkelt inte viktigt. Nu, efter att jag skaffat den erfarenhet jag har, inser jag att vi inte skapar några unika ord. I bästa fall känner vi igen det oundvikliga. I de ögonblicken är vi folkets röst, stammens röst, den utvalda gruppen eller den större familjens röst eller kanske hela artens röst. Allt beror på vikten av och relevansen i det vi försöker förmedla. Det är oundvikligt. Det kommer alltid finnas någon som uttrycker det budskap vi behöver för att utvecklas som art. Det är vad konstnärens och författarens arbete går ut på. Då man insett att saker och ting är oundvikliga och att det inte bara handlar om det egna geniet, det egna egot, den egna unika talangen som är så underbar, då ser man det hela på ett mer intelligent och fantastiskt sätt. Då man släpper den egna överlägsna synvinkeln, ser man sig själv som hängiven åt och underkastad det som ska ske för det stora helas bästa, för läkande och för mänsklighetens bästa. Man inser då också att det inte är ens eget. Kanhända skapar du det, kanhända formulerar du budskapet, du kanske skriver ned det eller målar det på en duk ... Du har rätt att signera det genom ditt medverkande, i det att du gör det synligt, tydligt. Men det är inte ditt. Det var då jag insåg hur kraftigt Brions budskap var. På ett sätt är det väldigt centralt på stigen mot visdom, på vilken man blir upplyst genom att bli äldre, genom att studera eller genom att lyssna ­ helst en blandning av alla tre. Man inser hur otroligt liten man är i universum, hur obetydlig och trivial man är som människa. Hur ytliga de saker är som jag investerar så mycket energi i. Om man blir ödmjuk, så läcker ödmjukheten in i ungdomens egokänsla. Det blir allt tydligare att vi alla är välsignade med möjligheten att kunna röra vid universums budskap. Men det är fortfarande inte vårt budskap."

Efter besöket i Stockholm åkte P-Orridge direkt vidare till Frankfurt, för att där ställa ut olika konstverk. Entusiasmen då han berättar om utställningen tyder på att detta var något han velat göra länge. Inte minst för att han genom bilderna och objekten får tillfälle att föra fram sin filosofi om att allt är möjligt med mycket vilja och ett magiskt sätt att betrakta världen. Bland annat ställde han ut så kallade sigill, grafiska och ofta även textuella verk med distinkta, specifika syften.

"Utställningen började med tio sigill från tidigt 80-tal", berättar P-Orridge. "De skapades utifrån polaroidbilder som togs vid själva ritualögonblicket. Vissa av sigillen har tagit tre, fyra, kanske upp till tio år att färdigställa ­ om de någonsin blir färdigställda. Det är en helt annan typ av estetik än den rent visuella. De skapas för att få något att hända snarare än att passa in i en tvådimensionell yta eller passa in i en normal salongsestetik. De kan vara ur balans, med färger som inte officiellt hör ihop. De kan ha text i sig, hårtestar, blod och de går ofta utanför ramarna och in i ett slags fantasirum. Jag ställde också ut dem på ett ickekonventionellt sätt, så att folk skulle förstå att det handlade om små brottstycken av tiden med specifika syften, snarare än bara grafiska bilder. För att kunna se allt, var man tvungen att böja sig lite framöver. Det jag gillar är att många av polaroidbilderna visar människor som böjer och bänder sig under sexmagiska ritualer. De efterliknades omedvetet av de som tittade på bilderna. De var tvungna att inta liknande positioner för att kunna se allt. Då de gjorde det kunde människorna som kom in i galleriet se att de gjorde något men de kunde inte se vad de tittade på."

Interaktionen med de betraktande är ett konsekvent drag i P-Orridges konstnärskap. COUM framträdde ofta på öppna, offentliga platser. TG provocerade aggressivt sin ofta förvirrade publik genom att regelbundet bryta förväntade mönster. Konserterna med Psychic TV blev ofta gemensamma ritualer som utmynnade i någon form av odefinierbar extas. Thee Majestys framföranden innehåller ofta en konkret dialog mellan P-Orridge och publiken. Att Frankfurtutställningen byggde på samma princip är alltså inte någon överraskning.

"Bakom en betongpelare i rummet hängde jag små fotografier i guldramar, en slags parodi på engelska miniatyrer. Då man kom runt på den sidan såg man de små bilderna som är så små att man måste gå nära för att se vad de innehåller. Det är en serie foton som visar två människor som älskar på ett billigt hotellrum. Det blir som en slags peep-show. Ett intimt ögonblick man egentligen inte borde se. Som om man passerade någons fönster och gardinerna inte var fördragna. En riktig 'Peeping Tom'-känsla", småler P-Orridge.

"Den första serien bilder sögs man liksom in i aktivt och den andra beskriver mer det förbjudna, det som är fyllt av skam och upphetsning ­ att se det man inte borde. Genomgående i hela utställningen var min önskan att leka med folks reaktioner, både fysiskt och mentalt. En nyare serie polaroider hade jag blåst upp stort och printat ut på duk, som målningar. Framför varje bild stod en pelare. På varje pelare fanns ett objekt som hade med bilden att göra. Ett exempel är en bild av ett bundet manligt könsorgan och någons fingrar med långa silverfärgade naglar, sådana de använder i Thailand och Indien vid speciella danser. På pelaren fanns en annan polaroid från samma sekvens och även ett rep. Där fanns också en del sentida sigill gjorda i trä, från det sena 90-talet. Under varje hängde ett objekt från ritualen. I grund och botten ville jag få fram att jag bjudit in dem att betrakta heliga ögonblick, personliga och intima ögonblick. Själva konsten är en dokumentation av ritual, skapad med heliga avsikter. Det är inte tänkt att processen ska ta slut då dokumentationen hamnar i en ram och visas upp. Den förblir levande. Vissa gjordes för att läka andra. Andra för mer världsliga syften som att generera och föröka pengar. Åter andra för mer allmänna syften, som till exempel för att sätta igång en förändring i den mänskliga arten."

I förklarandet av tematik och metodik, tycks det uppenbart att Genesis P-Orridge är på en slags livslång mission. Inte för att presentera färdiga lösningar som folk enkelt kan anpassa sig efter, utan snarare för att erbjuda möjligheter till reflektion och, förhoppningsvis, egna tappra steg på en egen väg.

"Bilderna är alla uppenbart prosexuella och det finns många svårtolkade bilder rent könsmässigt", förklarar han. "För mig handlar det mycket om att bryta ned ett binärt, dualistiskt system som jag upplever begränsar och hindrar oss alla och vår potential. Allt handlar om att befria och uppmuntra människor att förändras så att de kan omfamna sin egen 'genifaktor'. Alla har potential att uttrycka geni på något sätt. Alla kan vara alla på bästa möjliga sätt och alla kan sträva mot det högsta."

"Jag utmanas alltid av att ta något som vanligtvis betraktas som 'tabu' eller 'pornografiskt' och förändra det till något fyllt av hängivelse och helighet, för att säga att det är en helig metod, ett sätt att arbeta tillsammans med universum", berättar P-Orridge då jag ber honom, om möjligt, sammanfatta sin attityd i en enda mening. "Man är välsignad som kan bevittna det. Jag tyckte det var viktigt att folk gick omkring i galleriet och böjde sig som i religiös respekt, som man gör i en kyrka eller ett buddistiskt tempel. Jag är inte nöjd med att något bara ska finnas på en duk. Popkonsten handlade mycket om yta och att placera verkligheten i en ram. Warhol använde screentryckta motiv på duk i ram. Men han gjorde det för att göra verkligheten ännu plattare, för att avhumanisera den och ta bort känslorna helt och hållet. Jag använder det hela av exakt motsatt anledning. Jag vill ladda verken med godhet och respekt. Så att inget ska fastna på duken, låter jag saker ur dem ramla ut och tillbaka in i rummet. Saker som händer i mitt rum, i mitt heliga utrymme. Galleriet blir till en viss grad som en spegel. Rummet ramlar ut ur målningarna, liksom speglarna i en Jean Cocteaufilm. Mitt rum är fruset på dukens yta, men dess andra sida utgörs av galleriet. De blir som speglar."

Fler utställningar är planerade och P-Orridges arbetsschema är späckat. I det att ett nyväckt intresse för honom som bild- eller konceptkonstnär börjar skönjas, frågar jag varför han inte valde att stanna på den konstnärsbana han en gång var på, i förhållande till den etablerade konstvärlden.

"Jag drog mig definitivt tillbaka från konstvärlden 1976 eller därikring", minns han. "Det var efter utställningen på ICA, vilken var ett retrospektiv av COUM-tiden och våra individuella arbeten. Jag var intresserad av något mer dynamiskt. På den tiden handlade det om hur vi skulle kunna manipulera och arbeta i musikbranschen. Allt handlade om gatukultur. Vi tog rock'n'roll-arketypen och utforskade den. Vi ville vrida allt så det fick innehåll och även sensualism igen. Jag var mycket besviken på konstvärlden och dess sätt att objektifiera och kastrera konstnärens beslutsamhet. För mig handlar konst om personlig utveckling för hela den mänskliga artens skull. Konstnärens arbete är att ta risker. För mig personligen betyder de att vara villig att offra allt, både mental och fysisk trygghet, för att kunna finna vilka möjligheter och vilka glädjeämnen som ligger i människans utveckling. Vi är som de som besteg Everest först. Eller människorna som vill flyga snabbare än ljudet trots att de vet att planet kan gå sönder. Vi är de som är ansvarslösa men som är ansvarslösa för mänskligheten och det stora helas skull. Inte för äran och inte för adrenalinkicken. Inte för pengar, inte för självförhärligande eller ego, utan sannerligen för att vi vill att mänskligheten ska nå någon slags inre frid. Vi borde vara stolta över oss själva. För ögonblicket tycks vi mer skamsna över hur vi beter oss. Vi är reaktiva, våldsamma och primitiva. För mig handlar konsten om att gå från ett primitivt till ett utvecklat och underbart stadium."

Det finns många röda trådar och teman som genomgående dyker upp i P-Orridges arbete. Den viktigaste av dem alla, hävdar han själv, är behovet av konstant förändring, av ständig förnyelse som självändamål.

"Jag drog mig ur den etablerade konstvärlden för att jag var trött på den", betonar han. "För allt hyckel, för att folk inte trodde på konsten alls utan mer på den affärsmässiga sidan. De verkade tycka att varje konstnär ska göra samma sak hela tiden, bara mala på med samma formel. Man skulle liksom hitta en egen formel som skulle ge sken av att representera en idé och sedan bara repetera den. För mig var det fullständigt anatema, fullständigt motsatt mot det jag ville uppnå. Man ska inte göra samma sak som man gjorde förra året. Vad man än jobbar med, ska man göra det annorlunda. Vad ens jobb än är, om det så är att man sopar gatorna, så ska man sopa gatorna annorlunda än förra året. Livet handlar om förändring och att man ska utmana sig själv. Varje dag! Man måste bryta gamla vanor och försöka förstå om det man håller på med är verklig aktivitet eller endast inlärd aktivitet. Varje morgon vaknar jag upp och tänker 'Vaknar jag och gör konst i dag därför att jag gjorde det i går och jag är Genesis P-Orridge eftersom det bara är vad jag är och jag alltid varit det? Är det värt det? Vad hände i går då jag var konstnär?'"

Vid ett antal tillfällen har Genesis P-Orridge varit i klammeri med olika former av samhällelig rättvisa. På 70-talet åtalades han för att ha skickat anstötliga collage som vykort. William Burroughs, som då var bosatt i London, klev fram och försökte förklara för domstolen att P-Orridge bara använde sin konstnärliga frihet, men det hjälpte inte. Med nöd och näppe kom P-Orridge undan med böter. På det tidiga 90-talet, då hans provokationer gått från det ockulta och experimentella till frispråkiga experiment i Acid House- och ravescenens extatiska excesser, slog självaste Scotland Yard till och konfiskerade stora delar av P-Orridges arkiv. Han befann sig själv i Nepal vid tillfället och fann det säkrast att inte återvända hem. 1992 fann han sig plötsligt, med egna ord, leva i exil i USA.

"I många fall handlar det om total sorg och smärta", suckar P-Orridge. "Man attackeras, kritiseras och förlöjligas. Men det finns också de underbara ögonblick då någon man inte känner kommer fram till en och säger att 'Jag vill bara tacka dig. Du har förändrat mitt liv. Du har inspirerat mig till att våga göra något som fått mig att bli en mer tillfredsställd och fridfull människa ...' Allt beror på var och hur man betraktar och mäter sig själv. Om man mäter sig mot den kommersiella verkligheten eller den etablerade sociala verkligheten, då är det väldigt lätt att känna sig besviken och hopplös. Varför ska jag exponera mitt hjärta inför dessa människor? Det konstnären gör är att leva och arbeta exponerad. Det är på ett sätt som att gå runt utan hud. Allt som händer är enormt känsligt. Det som kan tyckas som endast ett litet skeende för någon kan för en annan skapa ofattbart mycket smärta, speciellt för någon som verkligen försöker förstå vad allt handlar om, varför vi lever, varför vi dör och så vidare. Varför kärlek smärtar och varför kärlek är en glädje. Varför vackra saker kan förstöras av dumhet och ignorans. Varför hyckleri tycks synonymt med kontroll och makt och varför integritet tycks attackeras och mosas och behandlas med en form av föraktande. Om man jämför sig själv med vad samhället förväntar sig och värderar, är det enormt svårt att fortsätta. Men om man bara tar ett steg tillbaka och kommer ihåg att man måste älska allt det man drömde om i början, då går det bra. Det man drömmer om i början är oftast det man är tänkt att syssla med."

Psychic TV tog sig ett par nya skepnader i USA, men P-Orridges fokus drevs mer och mer mot att skriva och att fortsätta med de collage som alltid funnits närvarande, om än lite i skymundan. 1995 slängde han sig ut ur ett brinnande hus, bröt armen och skadade sig svårt. Producenten Rick Rubin, husets ägare, hade slarvat med brandsäkerheten och fick se sin digra penningpung tömmas i olika riktningar, bland annat i P-Orridges. Konvalescensen gav många tillfällen till eftertanke, både om de egna riktningarna och generella filosofiska frågor.

"Mycket handlar också för mig om att förebygga isolation hos andra", förklarar P-Orridge om sitt nyvunna fokus. "Isolation är en av de allra största fienderna. Folk vill vara förälskade, folk vill vara tillsammans, de vill vara sammankopplade med andra. De vill värdesättas och leva. Det vill vi alla. Det är därför som den enklaste stigen kan vara den svåraste. Att kunna släppa begäret efter framgång och bara hålla fast vid det som ges från de som verkligen förstår. Det är en hård stig. Det är både enkelt och svårt att släppa de egna behoven men det skänker en stor frigörelse. Vi lever ju i ett samhälle där behoven och tillfredsställandet av dem utgör själva ryggraden. Då man avslöjas som någon som förnekat dessa samhällets illusioner, speciellt materialismen, så betraktas man ofta som ett hot. Det okända och det rena är oftast det som attackeras. Man behöver bara titta på historiens många helgon för att se att det stämmer. Jag försöker verkligen inte hävda att jag är något slags helgon ­ det vore långt från sanningen! ­ men vad jag vill säga är att renhet nästan betraktas som en förbannelse."

"I slutänden handlar allt om avsikt och syfte", förklarar han vidare. "Om man besitter en klarhet och ett rent syfte så tror jag att universum beskyddar en på de grundläggande sätten. De sätt genom vilka man framstår som sårad eller ledsen kan bli de visaste och mest användbara lärdomarna. Då man tror att man attackeras eller skadas eller att man förlorar något, inser man ofta att det måste ske för att man skulle kunna få något än mer fantastiskt. Det finns definitivt vissa tidpunkter då man behöver vad den kristna kyrkan kallar tro. Man behöver verkligen tro på att universum har goda avsikter. Det vecklar ut sig i sin egen symmetri. Det går inte att kontrollera. Då man försöker kontrollera det, det är då den sanna smärtan inträder och det är då man kan göra både sig själv och andra illa. Under årens lopp har jag lärt mig släppa taget mer och mer."

Efter några händelserika år i det soliga Kalifornien, blev det dags för nytt liv, ny look, ny flickvän och ny stad. I dag bor P-Orridge i New York tillsammans med sin partner Miss Jackie, även hon performancekonstnär. Thee Majesty tog form och ton och uppträdde för första gången i Stockholm 1998 tillsammans med marockanska mästermusikerna från Jajouka. P-Orridge samarbetade kring millennieskiftet även med konstnären Eric Heist på utställningen "Candy Factory", en installation i huvudsak bestående av sockerskulpturer.

"Jag tror att jag kommit tillbaka in i konstvärlden igen eftersom jag har mer kontroll över själva rummen nu", spekulerar P-Orridge. "Upplevelsen räcker längre. När det gäller musik, så bara händer det och sedan är det borta och existerar endast kvar som minnen hos de närvarande. Under lång tid var det just därför som jag uppskattade musiken så mycket. Jag ville bara finnas där, i minnet hos de närvarande. Men nu känns det annorlunda. Jag tycker om idén att jag kan göra något speciellt vid varje utställning. Det var inte bara att vandra in med samma tolv målningar och hänga upp dem. Galleriet är ett flexibelt utrymme som jag arbetar med för att få en reaktion från besökarna. Jag betraktar hela verkligheten så, som en performance. Där rummet är en plats för performance, oavsett om jag är där eller inte. Genom att jag drog mig tillbaka från konstvärlden, så har jag inget fast galleri, ingen handlare, ingen agent eller manager. Jag är helt fri. Om jag nu blir inbjuden någonstans, betraktar jag det som att universum säger 'Här får du ett utrymme att arbeta med ...'"

Simon Fords bok "The Wreckers of civilisation" från 1999 blev ännu en nytändning för Genesis P-Orridge. Boken tar upp tiden med COUM och TG ur en ny synvinkel ­ den specifikt konsthistoriska. Där Genesis och TG varit favorithyckelobjekt i den engelska musik- och kvällspressen, fanns det också de som förstod och uppskattade den integritet och idérikedom TG erbjöd. Det faktum att albumet "Second Annual Report" aldrig varit ur distribution på 25 år borde tala sitt tydliga språk vad gäller osannolik popularitet och intensiv influens. Simon Fords bok blev dock det slutgiltiga etablerandet av både COUM och TG som viktiga beståndsdelar i engelskt konstliv under 1970-talet.

"Det var en smula ironiskt, men också en ordentlig upprättelse", skrattar Genesis åt det hela. "Det kändes verkligen som om jag fick upprättelse. Vi var alla etablerade i performancevärlden och ställde ut och framträdde tillsammans med Gilbert & George och andra. Sedan vände vi det hela ryggen och gick precis i motsatt riktning. Många tyckte att vi förstörde för oss själva och att vi slängde bort en potentiellt sett lönsam och respekterad karriär. Allt som var sammankopplat med musik var värdelöst i folks ögon på den tiden. Efter att ha tittat på MTV, kan jag nog hålla med dem nu! Men vi ville just därför utforska och arbeta med det som medium, den typen av utmaning. Jag har hela tiden jobbat utanför. Jag har gått emot alla etablerade former för hur man erhåller uppmärksamhet. Så det var skönt för mig att i boken se hela perioden omvärderad och att folk nu börjat förstå relevansen av det vi höll på med. Och nu kommer snart den nya boken, 'Painful but fabuolus'. Titeln summerar ganska bra hur det är att leva som jag gör."

"Painful but fabuolous" är i lika hög grad en Genesis P-Orridge-retrobok som den är två steg in i framtiden. Grafiska verk och dikter varvas med tankar inför nya projekt och en hel del bidrag från andra konstnärer och författare. Onekligen en intressant kreativ cirkel, då den tar upp mycket ur det förgångna men presenterat för framtiden, hävdar Genesis. Ännu en cirkel är numer också sluten i det att anrika och inflytelserika Industrial Records ombildats i England av P-Orridge och hans TG-vänner Peter Christopherson, Cosey Fanni Tutti och Chris Carter. Målet är att släppa mängder av tidigare outgivet TG-material och en serie dvd-skivor med alla videoupptagningar av TG:s konserter. Rykten gör gällande att det även är TG-samplings-cd-skivor på gång!

"Vad jag gillar med 'Painful but fabuolous' är att jag nu måste ta ställning till hur jag betraktar mig själv som grafisk, visuell konstnär", fortsätter han. "Jag älskade måleri och andra grafiska former så mycket i början att jag tyckte det var ett heligt kall, ungefär som att vara präst. Då jag insåg hur korrumperad hela branschen var blev jag så upprörd och arg att jag aldrig ville ha något med den att göra igen. I det tror jag att jag trängde undan en stor del av mig själv. Jag har ju alltid fortsatt med att skapa bildkonst, men jag har på ett sätt hållt det i det dolda eftersom jag var rädd för att folk skulle kränka mig. Jag tänkte att de skulle döma och kritisera på helt irrelevanta sätt eftersom de inte förstår vad jag håller på med."

"I det att jag tvingats dra mig till minnes om allt detta, inser jag att jag redan 1964, 1965, 1966 höll på med samma saker som jag gör i dag", avslöjar P-Orridge. "Det finns en målning från 1966 som heter 'Saint Margaret'. Den är målad på trä, precis som de sentida sigillen. Det är en silhuett av en kvinnokropp utan huvud som därmed är ganska androgyn. Det finns en annan del av den som också innehåller samma vita silhuett med ett psykedeliskt mönster i sig. Hela målningen består av dessa två delar, vilket gör att de kan flyttas runt i rummet eller vara i två helt olika rum och miljöer. Redan då, 1966, gjorde jag målningar som på något sätt befann sig utanför tid och rum. Det var först långt senare jag medvetet insåg hur besatt jag är vad gäller vissa typer av teman eller innehåll. Att arbeta med den nya boken har gett mig en inblick i kontinuiteten som funnits där hela tiden. Där andra håller konsekvens i form och kanske alltid målar prickar eller vad det nu kan vara, så rör det sig i mitt fall alltid om idéer, att arbeta med idéer på olika sätt. De stilar jag använder har mest med samtiden att göra och vad den kan erbjuda rent produktionsmässigt."

Genesis P-Orridge kan inte ens själv förneka att 90-talets limbodecennium med olyckor, skilsmässa och liv i exil kommit att vändas till en ljus och kreativ början av 2000-talet. Han är själv medveten om att en av hans starkaste kvaliteter rent personligt är en arbetsdisciplin som heter duga. Till och med en luttrad lutheransk svensk kan häpna då man ser tillbaka på allt det P-Orridge varit inblandad i. Och den nu 52-årige P-Orridge tycks verkligen inte ha några planer på att varva ned. "No rest for the wicked!", skrattar han. I den enorma produktiviteten ligger dock en del faror. Tiden med Psychic TV var ett bra exempel på detta, menar han. Man släppte helt enkelt så många skivor att marknaden inte orkade med! En plats i Guinness Rekordbok var endast en liten tröst i sammanhanget.

"För att vara helt ärlig, skulle jag vilja tas lite mer på allvar", förklarar P-Orridge, dock fortfarande med glimten i ögat. "Med förhoppningen om att liknande människor, min utökade familj, även de jag inte träffat än, också kommer att tas mer på allvar. Jag vill att folk ska inse att konst fortfarande kan handla om idéer och kan skapas tillsammans och till och med vara en löst sammanfogad familj bestående av människor som använder kreativitet för att till fullo göra verklighet av sina egna visioner. Konsten är ett trick genom vilket vi når andligt guld. Det är uttryck för det allra viktigaste som medvetenheten kan göra möjligt. Det är vad jag vill att konsten ska vara ­ en utlösare. Jag är mycket glad över att olika människor skriver i boken. Det är inte min bok. Det är inte en biografi. Det är en bok som utlösts av min existens. Och det gör jag för att andra ska få komma till tals. Därför tror jag det kommer bli en mycket intressant bok. Boken har blivit ett konstverk i stället för bara en bok, vilket bevisar mina teorier om kreativitet. Den har sitt eget liv och vi äger den inte. Jag äger inte boken och jag äger inte de effekter min konst får. Jag skapar och är välsignad som har möjligheten att göra det jag vill. Det är en bok för alla, att användas till att få saker att hända. Tanken bakom det är att maximalt många, människor som verkligen är intresserade av att växa och förändras, ska kunna finna en ursäkt för att pröva att leva livet på det sättet. Man kan leva på det sättet. Man kan leva ett bohemiskt liv baserat på magi och sensualitet och kärlek och kreativitet och överleva. Och samtidigt uppleva ett spännande och kul äventyr. Vad mer kan man begära?"

I Genesis P-Orridges experimentlusta-som-självändamål finns en mängd utseenden och stilar, varav många blivit trendskapande. Om det inte varit för hans pådrivande energi i sammanställandet och utgivningen av amerikanska RE/Search-volymen "Modern Primitives", hade 90-talets massiva tatuerings- och piercingvåg sannolikt inte blivit mer än en fluga. I alla skepnadsskiften ligger naturligtvis många insikter både om den egna identiteten och om omvärldens tolerans. Inte minst tydligt blev detta då P-Orridge började experimentera med att klä sig i kvinnokläder och agera som en kvinna ...

"Jag är förvånad över hur rätt jag hade", berättar P-Orridge om sin transvestitiska period. "Det förvånar mig fortfarande hur smid- och formbar verkligheten är. Jag prövade hur det skulle kännas. För mig har det varit oerhört befriande eftersom jag nu kan vara en hel människa och inte bara en man eller en kvinna. Som väntat ... Vad kan vara mer befriande än att vara precis vem man vill? Det tycks som om den bild vi ser i spegeln endast är ett inspelat minne av vad andra har sagt åt oss att vi är. Men vi är inte alls det. Vi kan hålla med gnostiker och mystiker i historien ­ det synliga är endast en illusion. Ingenting är fast eller hållbart. På samma sätt är personligheten och identiteten lika flytande och formbar och ickeexisterande. Vi är endast vad vi tror vi är. Det omfattar även den fysiska kroppen och det könsmässiga. Naturligtvis kan man uppnå sina syften genom att till det yttersta experimentera med den yta vi tycks ha ­ kroppen, huden, och så vidare ­ men det är förvånande hur det ofta är väldigt små förändringar och saker som utgör de universella könssignalerna. Som exempel ... En av de mest kraftfulla förändringarna jag gjort var helt enkelt att plocka och forma mina ögonbryn. Av någon anledning associeras plockade ögonbryn med femininitet över hela världen. Då det gäller tatueringar kan det vara mer kraftfullt att endast tatuera en liten skönhetsfläck i ansiktet än tusentals tum av polynesiska stammönster. Det är de finstämda och små detaljerna som folk uppfattar bäst i sina kulturella visuella betraktelser. Det faktum att någon har extra välvårdat hår, ett örhänges speciella stil, ögonfransarnas mörkhetsgrad, hur man vårdar sina naglar, att man som man bär en diamantring och så vidare. Det är förvånansvärt hur många som reagerar på små, ytliga detaljer."

"För mig låter det helt absurt att anta att vi är begränsade till en enda personlighet bara för att vi tillfälligtvis har just en enda fysisk kropp", fortsätter han upphetsat, som för att starkt betona att vi närmar oss ett område som ligger honom nära om hjärtat. "Jag kan inte förstå hur någon ens kan tro det. Jag skulle inte ens vilja förolämpa djur genom att hävda att de är endimensionella varelser. Jag tror att de flesta av dem inte är det alls. Till och med myror verkar rätt så sofistikerade. Även om vi skulle förmoda att vissa varelser är endimensionella, så är medvetenheten så uppenbart ett holografiskt fenomen. Det är verkligen inte bundet till en kropp. Vi drömmer och hallucinerar och det finns de som kan få tillgång till helt olika röster och personligheter ­ medier, yogis, rinpoches, så kallade schizofrena och så vidare ... Bevisningen är klar och övertygande: Det bor många här! En teori jag hört om i samband med detta och i samband med reinkarnation är att det inte finns tillräckligt många kroppar, så kropparna delas. Därav människans olika personligheter. Men det är inte riktigt vad jag vill hävda. Jag vill hävda att jag vet att det finns många olika sidor inom mig. Det finns en del som är snäll, ödmjuk, tankefull och mycket feminin. Förmodligen en kvinna. Sedan finns det en del av mig som är en aggressiv schimpans, som hävdar revir och slår sig för bröstet. Ibland kan jag ha motsägelsefulla dialoger med mig själv och jag tar alla åsikter och ståndpunkter på fullt allvar. Och jag är inte unik. Jag är inte annorlunda. Man måste göra antagandet att vi alla är ganska lika."

"Vi är inte ensamma inombords ...", hävdar P-Orridge allvarligt. "Jag tror det är mycket sundare, som en slags mental, andlig eller psykisk hygien, att anta att det finns många personligheter inombords. Det är en välsignelse att kunna ha kontakt med dem alla och inte bara hålla sig till den nedärvda versionen och den nedärvda arketypen. Det är något som förmodligen bara skapats för att göra det enklare för andra. Den person andra hävdar att du är ... 'Du är man ... Dina roller i livet är dessa ... Dessa är förväntningarna ... Ditt namn är ... Din sociala status är ...' Vem tjänar på det? Det är som Burroughs brukade säga: 'Se alltid vem som tjänar på det hela och du kommer att få rätt svar!' De som kontrollerar skulle älska om vi alla trodde att vi är begränsade till en personlighet, utan möjlighet till förändring. Men så är inte fallet."

"Olika andliga och filosofiska skolor lär oss, om vi bara vill lyssna, att universum är holografiskt och all medvetenhet är en och densamma", fortsätter han. "Vem vi än tror att vi är, så kan vi alltid ha kontakt med alla andra och allt annat. Det finns en kontakt, en länk, från varje medvetenhet tillbaka till allt annat. Det är klart och tydligt genom LSD, genom yoga, genom transupplevelser i voodooritualer eller vad det nu än månde vara i olika kulturer. Alla har någon slags disciplin eller andlig utforskningsteknik som förlitar sig på att alla och allt är ett. Vi har alla rätt att ta kontakt med vad vi vill: förfäder, dåtiden, framtiden och så vidare. Dalai Lama sa en gång: 'Vi har alla vid något tillfälle varit varandras mamma.' Vid något tillfälle i den icke existerande tiden har vi alla varit varandra och alla har fött fram varandra. Allt är möjligt och alla bor här. Och alla är vänligt sinnade om man bara visar respekt. Det är en fantastisk tanke och ett fantastiskt fenomen att man faktiskt kan få tillgång till och samarbeta med vem som helst eller vad som helst som någonsin tänkts eller levt."

"Vore det inte fantastiskt om undervisningen baserade sig på utveckling av medvetenheten i stället för repetition?", frågar P-Orridge filosofiskt. "Om man gick i en skola som hade en shamanisk, andlig, metafysisk syn på universum? Att man gick i skolan för att lära sig hur välsignad man är i det att man andas varje ögonblick, att varje minut av existens är en välsignelse och att ingen har rätt att ta den välsignelsen från någon annan. Och då det väl är sagt, vad kan man göra med det? Vilket sätt är det mest användbara, fantastiska och upphetsande sättet att dela med sig av allt detta till andra på? Det är vad jag kallar undervisning. Undervisning, kreativitet och andlighet blir ett och detsamma. Det är en annan anledning till varför den konsten jag skapar är utan gränser. Existensen är gränslös. Tänkandet är gränslöst. Älskandet är gränslöst."

Som alla New Yorkbor påverkades P-Orridge av terrorattacken mot World Trade Center i september 2001. Kanske lite mer än andra till och med. Han och flickvännen hade bokat tid på ett spa och träningscenter precis i World Trade Center-kvarteret klockan 09 på morgonen. Hon insisterade den aktuella morgonen att hon inte orkade och att de skulle stanna i sängen ... De låg kvar och tittade på tv men var snart tvungna att ta sig upp på taket för att se om det verkligen var sant, berättar P-Orridge. Som många andra påverkades han negativt hälsomässigt av röken. Inte så mycket på grund av röken i sig som av vetskapen om att det var upplösta, dödade människor han andades in.

"Allt har blivit så episkt", konstaterar han med sorg i rösten. "Det är fascinerande att dessa ganska trista böcker ­ Bibeln, Koranen och andra ­ plötsligt blivit så avgörande. Det är många förutsägelser som vecklar ut sig. Jag tror det har att göra med att vad man än skriver som man verkligen tror på kan komma att förverkligas. Så man bör vara försiktig med vad man säger och skriver. Budskapet till världen borde bli: 'Var så vänliga och börja skriva något lite mer intelligent med lite mer medkänsla!' På så sätt kanske något fantastiskt kommer att manifestera sig i framtiden ..."

"Att förhindra fundamentalisternas utrotande av intelligens är nog den viktigaste uppgiften de närmaste 50 åren", deklamerar upplysningsmannen P-Orridge. "Det är det viktigaste jobbet för alla oss som har en själ. Det är som munkarna på den mörkaste medeltiden som kopierade böcker och manuskript för hand så att de skulle kunna spridas. Vi är här för att bevara och för att upplysa och för att upprätthålla de allra högsta av ideal. Det spelar ingen roll var vi befinner oss så länge vi håller kunskapen levande. Ignoransens och mörkrets makter använder det allra mest primitiva av alla vapen ­ våld. Det verkar som de sjunger på sista refrängen. De försöker på något sätt desperat upprätthålla eller återta kontrollen över den mänskliga medvetenheten. Allt känns bibliskt, mytiskt på många sätt. Som vanligt är det poesins och magins undangömda röster som försöker hindra det. Det har gjorts förr. Magin har alltid överlevt. Folk, språk och kulturer som nästan utrotats har överlevt. Jag tror faktiskt att hela den här planeten är en inspelningsapparat. Allt har spelats in. Från dinosaurierna i fossilform till böcker till digitala medier. De goda nyheterna är att allt som tänkts och allt som levt och alla kulturer som försvunnit i någon grad har bevarats."

Det stökiga New York, det paranoida New York och det stressade New York är ingen idealisk plats för honom, medger han. Fördelarna med en viss anonymitet och ett rikt kulturliv kompenserar i viss mån men inte för alltid. Under hela sitt liv har P-Orridge rört på sig och aldrig stannat alltför länge på en och samma plats. Detta som en naturlig följd av hans föränderlighetsresonemang.

"Jag räknar inte med att vara kvar i USA för alltid", berättar han eftertänksamt. "Jag är beredd att stanna om det är det som krävs av mig. Jag vill vara där jag är mest användbar. Det är något jag accepterar. Det är mitt jobb. Jag ska vara där det händer en massa spännande saker och improvisera med det som finns där. Livets rymd, galleriets rum, utrymmet på en cd ­ allt är detsamma för mig. Jag försöker göra det bästa av allt på ett kreativt och positivt sätt. Jag vet inte vad som kommer härnäst och det känns ganska upphetsande faktiskt. I dag tycks de faktiska fysiska platserna bli mindre och mindre relevanta genom Internet och mobiltelefoner. Vad som händer är kanske vad Timothy Leary förutspådde, att all kommunikationsteknologi skapas för att den mänskliga kroppen ska kunna resa maximalt fort med minimalt besvär. Det bästa med flygtrafiken var att man kunde förflytta sin hjärna någon annanstans. Nu är vi i en situation där vi knappt behöver flytta på oss alls. I vilken utsträckning det är bra eller dåligt vet jag inte. Jag misstänker att det leder till lättja eftersom all den information som man får tillgång till är redigerad. Redigerad av de som har ett intresse av att den ska vara redigerad."

"Min intuition säger mig att faktiskt fysiskt resande kommer bli fullständigt nödvändigt", spekulerar den erfarne resenären P-Orridge. "Min och Miss Jackies plan är att kunna vara väldigt mobila och nomadiska. Att inte ha några speciella destinationer eller förväntningar i förväg. Nästan som en liten specialtränad kommandogrupp, redo att fara iväg på uppdrag närsomhelst, varsomhelst. Det är bra att arbeta i rakt motsatt riktning mot vad kontrollsystemet vill. Det vill säga att vara flexibel, effektiv, filantropisk, öppenhjärtad, mobil och full av medkänsla. Små kreativa enheter, små kreativa grupperingar som kan hålla upplysningens eld vid liv."

Webbadress:
http://www.genesisp-orridge.com