Mats Hinze och Anders Varveus, två kända provokatörer från nyliberala Frihetsfronten, närde i mitten av 90-talet en dröm. Drömmen var att skapa en klubb för technoälskare, lika fantasifull, sinnesvidgande och lössläppt som de klubbar de båda besökt utomlands. Efter en tids tvivel och därefter massivt arbete skapade man 1995 klubben i fråga - Docklands. Till deras stora glädje blev verksamheten snabbt en succé. Unga technoheads, delar av Stockholms jetset och många andra fann en färgstark fristad i det dystra hamnområdet. Ryktet om de intensiva festerna spreds snabbt - på gott och ont. Det var nämligen inte bara de festsugna i Stockholm som sökte sig dit. Nackapolisen knackade med sina batonger allt hårdare på dörren och de nästan regelbundna razziorna blev heta förstasidesnyheter över hela Sverige. Efter bara två säsonger kände Varveus och Hinze sig bittert nödgade att stänga igen Docklands. För tillfället.

Vad som hände sedan är minst lika osvenskt och, på många sätt, osannolikt. Hinze grips med en sprängladdning på Millesgården på Lidingö i Stockholm. Där finns Carl Milles staty "Människan och Pegasus", symbolen för Stockholms Stads fåfänga dröm om att OS 2004 ska äga rum i huvudstaden. Precis då Hinze ska hänga upp sin ryggsäck hör han två vapen osäkras. På grund av andra sprängningar, bland annat på Stockholms Olympiska Stadion från 1912, har polisen beslutat vakta den symboliskt signifikanta statyn.

Hinze in i häktet. Hinze in i rättssalen. Hinze in i en parodisk process som tar fallet ända till Högsta domstolen. Hinze in i fängelse ... Se upp för dörrarna, dörrarna stängs!

När Flashback hälsar på i gamla ärevördiga Kumlafängelset, har Mats Hinze endast ett par dagar kvar av sin tid där. Efter över fyra år bakom galler i detta högst skräckinjagande sciencefiction- komplex, ska han flyttas till en öppnare anstalt, för att så sakteliga förberedas för frigivningen i maj 2002. Mats är bitigare - fysisk träning har gjort sitt till. Han har dessutom studerat psykologi och religion på distans vid Örebro universitet. Det är uppenbart att han inte velat slösa bort någon tid på att stirra i en självömkande vägg av betong.

Den erfarne rättshaveristen Mats Hinze har ingalunda mjuknat bakom galler ... När tillfälle att kritisera "samhället" och "staten" gives, hugger han till direkt. Under och innan Docklandstiden gjorde han nästan karriär på att under Frihetsfrontens nyliberala baner provocera samhället till det yttersta. Han sålde sprit dygnet runt på svartklubben Tritnaha - även på öppen gata! - och gjorde trafikbötessamlande till en ädel sport (som nu ackumulerat skulder på sammanlagt över en miljon kronor). Därhelst det gick, var Hinze, Varveus och deras mer extrema kamrater från Frihetsfronten framme för att markera vad som var möjligt, trots att lagen hävdar annorlunda. Deras eskapader har onekligen lett till samhälleliga förändringar. Beslutet om att vissa klubbar och restauranger numer kan få utskänkningstillstånd till klockan fem på morgonen är ett direkt resultat av Tritnahas upptåg. På samma sätt kan Ravekommissionen sägas vara ett resultat av Docklands provocerande attityd. Det är uppenbarligen inte alltid provokationer får önskat resultat!

"Ravekommissionen är en direkt följd av Docklandsskriverierna.", förklarar Hinze. "Det finns ett konstant tryck i samhället, från statsmaktens sida, att utöka makten. Det är konstant pågående. Hur långt man kan gå bestäms av opinionen. I vissa opinionslägen ges det plötsligt tillfällen att ta ett långt kliv framåt. Docklands var ett sådant exempel, Göteborgskravallerna ett annat. Och terroristattackerna i New York framför allt. Här kommer ingen och talar om mänskliga rättigheter och integritet. Man vrider på det och frågar "Vill du att dina barn ska brinna upp i skyskraporna?" De som inte är med oss är emot oss och så vidare. Men vem är egentligen fundamentalist?"

"Oavsett vad polisen säger som myndighet, så har många poliser en fascistisk ådra. Det är Ordnung som gäller.", konstaterar Hinze. "Jag tror inte att de ser sig själva som fascister. Jag tror inte att de förstår om man drar i konsekvensen av deras resonemang. Man vill ha ordning och reda och man vill ha kontroll. När tillfälle ges och man ser en öppning, så flyttar man fram positionerna. Kolla på narkotikapolitiken 1965-1966, då maxstraffet var ett års fängelse. I dag får folk 18 år för grova narkotikabrott.", suckar den ökände drogliberalen.

Det som måste ha slagit poliserna hårdast, menar Mats Hinze, var hur kul folk faktiskt hade det på Docklands. Många frivilliga ställde upp för att skapa fester ingen närvarande skulle kunna glömma. "De sa att folk smetade ecstasy på väggarna ... Jag undrar hur man gör då?", skrattar Hinze. "Vi hittade lokalen i slutet av 1994. Vi förhandlade fram till våren. Under sommaren 1995 byggde vi om och vi öppnade den andra september. Innan vi hade öppnat, hörde värden av sig. Rykten hade redan börjat sprida sig och polisen hade tagit kontakt med värden. De ville få kontraktet uppsagt. De hade inte tagit kontakt med oss alls. Då vi öppnade tog vi själva kontakt med polisen. Vi åkte till polischefen i Nacka och pratade med honom. De ville att vi skulle skaffa ett danstillstånd och vi menade att vi inte behövde det eftersom vi skulle ha konserter. Till det behövs inte den typen av tillstånd. Lokalen var brandgodkänd. Vi insåg att vi hade olika sätt att se på det hela, men förklarade att det bästa kanske vore om de anmälde oss så att vi skulle få ta det till länsrätten. Om vi skulle haft fel, hade det rört sig om några tusen i böter. Vi sa att om det blev några problem så kunde polisen bara höra av sig till oss. Vi hörde inte ett ord ..."

Men trots tystnaden hände saker. I det fördolda konspirerades det mellan Nackapolisen och andra stationer. Man ville se vad som försiggick och varför det annars så öde hamnområdet nu plötsligt kunde vara så populärt. Man misstänkte det värsta och agerade därefter.

"I december 1995 började det dyka upp civila poliser som gick runt och kollade ...", minns Hinze. "Vid något tillfälle hade de en idiotisk attityd i dörren att jag sa att de inte fick komma in. Då tog de sig in i alla fall. Som en blixt från klar himmel kom sedan första razzian i februari 1996. Från det att vi öppnade och i nästan sex månader var Docklands en enorm succé. Vi körde en gång i veckan och det var proppfullt varje gång. Dagen efter första razzian hade Mats Svegfors skrivit i Svenska Dagbladet om oss. Han tog oss i försvar. Expressen vacklade och körde faktiskt en bild av en tjej som blev misshandlad av poliser utanför. Men en vecka efter razzian hade medierna bestämt sig för att vi var ondskan. Polisens bild började redovisas okritiskt. Vad vi än sa, förutsatte man att vi ljög. Efter en vecka var plötsligt allt negativt. Ett undantag var Channa Bankier som skrev på DN:s kultursida."

"Det finns en forskare som skrivit en uppsats om det. Han ser det hela som ett fall av moralisk panik.", förklarar anarkisten Hinze. "Det rör sig om något okänt, man vet inte hur man ska reagera men man litar ju på poliserna. Man behöver bara säga "knark" och så kan poliserna göra vad de vill. Ingen orkar eller vågar hålla huvudet kallt. När processen väl är igång, går den inte att stoppa. Folk började undra om vi finansierat det hela med bankrån eller knarkhandel ... Det var deras bild av oss. Om man pratar om de brott som vi möjligtvis begått så är det att vi anordnat fester utan så kallat danstillstånd."

"De var på oss för att det var rave, för att det var techno. Det hade inte med Tritnaha att göra.", minns Hinze. "Kopplingen till Tritnaha kom fram långt senare. De hade ingen aning om det. Det mest fascinerande var att det visserligen fanns en animositet mellan oss och polisen då det gällde Tritnaha. Om jag träffade en Tritnahapolis två veckor senare skrattade jag bara åt det. Men på Docklands var det en helt annan nivå på deras insats. Det handlade om fullständigt gränslöst hat från deras sida. På första razzian var det så många poliser att de måste ha kommit från hela Stockholm. Det var över 100 poliser där ..."

Frågan är om inte de 100 poliserna hade gjort mer nytta på Café Opera eller på Stureplanskrogarnas toaletter. Hinze tror deras brutala agerande handlade mer om deras egen rädsla än något annat. Docklands var helt enkelt en alltför okänd miljö för myndigheterna.

"Vad de inte fattat eller kunnat acceptera är att narkotika är en integrerad del av nöjesindustrin i hela Västvärlden. Det gäller även ungdomskulturen. Det där går i vågor och skiljer sig lite mellan olika kulturer. Men generellt sett är det en integrerad del. Under 90-talet växte det explosionsartat. Det finns gott om droger inom raven precis som det finns gott om droger i andra kretsar också."

"Man var väl rädd ...", spekulerar Hinze vidare. "Förr i tiden var det dansbaneeländet eller jazzen där 'negrerna förförde svenska flickor'. Jag tror att deras plan var att gå in och hitta säckvis med knark. Det var vad de trodde att de skulle hitta. De var säkra på att alla var påtända. Det blev inte så. Först är det lugnt, lugnt och så skulle det dödande slaget komma. Här skulle de kunna visa upp så och så mycket bevis. Det var stängt till eftermiddagen dagen efter på grund av brottsplatsundersökningen. Vi lyckades öppna senare men de fortsatte göra sina razzior."

Kärnan i den arbetsgrupp som skulle stoppa Docklands växte och spirade till något som i folkmun kommit att kallas "Nöjes-Gestapo". Där en klubb eller en fest erbjuder en miljö att koppla av i och där det dansas och has kul, då kommer de förr eller senare att dyka upp - Ravekommissionen. Det som utomlands endast betraktas som ett dåligt skämt är i Sverige en bister verklighet.

"Ravekommissionen var också ett Nackapolisen-projekt från början.", minns Hinze om sin polisiära Nemesis. "Vi var som någon slags jordens avskum. Man sågs som den värsta typen av knarkare bara man vistades på Docklands. I samband med första razzian gjordes en grundlig brottsplatsundersökning. Sju människor hamnade i rättegång. Två blev frikända, fyra fick dagsböter och en femte fick en månads fängelse. Det var resultatet av 100 polisers arbete! Och de hävdade ändå att det var Sveriges värsta knarkhåla ..."

Kampen mot kommissionens patruller gick vidare. Trots magra resultat, lyckades Ravepoliserna med mediernas hjälp måla upp en bild av ett totalt och intensivt Sodom & Gomorra. Med resultatet att alla ungdomar naturligtvis ville dit så fort som möjligt ... Man försökte frenetiskt punktera ballongen genom att ge sig på de främsta initiativtagarna - Mats Hinze och Anders Varveus. Dessa herrar erbjöd dock mer motstånd än väntat.

"Polisen sa till och med att 'det här är inga ravers' och syftade på Varveus och mig. 'För ravers gör inget motstånd.' För dem betydde det att vi bara var 'knarkprofitörer'", minns Mats Hinze. "Jag var ute och gick en dag och såg Aftonbladets löpsedel. 'De har tjänat tre miljoner på Docklandsfesterna!' Jag ringde upp Aftonbladet och frågade hur de fått uppgiften. De svarade att uppgiften kom från polisen. Dagen efter hade de en liten rättelse på sidan 13 eller något liknande. När processen väl är igång, har polisen en strategi. Medierna bara publicerade rätt ut, baserat på uppgifter från polisen. Helt absurda uträkningar ... Jag tror att de verkligen trodde att första razzian skulle vara dödsstöten. Brandmyndigheten var där ena veckan och tyckte att vi gjort ett bra jobb. Två veckor senare kommer de tillsammans med poliser och slår ner på en massa saker. Det är ingen tillfällighet. Vi började förlora hos länsrätten och till slut, framåt sommaren, insåg vi att loppet var kört. Nuförtiden är det mer så att länsrätten hör av sig till polisen och ber dem skärpa sig. Men för fem-sex år sedan var situationen omvänd. Även domstolarna kan låta sig påverkas av den moraliska paniken i samhället."

"Vi svarade med juridiska medel.", fortsätter Hinze. "De förbjöd mig och Varveus att anordna fester, men då klev andra fram och vi lyckades öppna. En gång kom Gudrun Schyman dit och då kunde vi öppna igen. Vi hävdade också att vi hade politiska möten och då kunde vi öppna. Gudrun Schyman var bra. Det kändes verkligen bra. Politiskt står vi milsvitt från henne men ändå klev hon fram för vår skull. Jag har stor respekt för henne."

Hinze & company upplevde nu att deras egen verklighet inte längre kontrollerades av dem själva. Inte heller formulerades den av dem själva. "Jag slutade med Frihetsfronten 1995 och Varveus strax efteråt.", berättar han. "Vi kände att vi ville strunta i politiken och göra något vi bara tyckte var kul. När medierna och razziorna kom igång, ville de väldigt gärna göra Docklands till politik. De hävdade att Fritt Forum, föreningen som hyrde lokalen, var en politisk organisation som var drogliberal. Fritt Forum hade inte gett ut ett enda politiskt dokument eller uttryckt en enda politisk åsikt. Det var helt opolitiskt och det står till och med i stadgarna att allt var öppet för alla och envar och att vi var politiskt oberoende. Vi hade skickat ut stadgarna till medierna men det nämndes inte. De stirrade sig blinda på mina och Varveus tidigare aktiviteter. Poliserna hävdade att vi skulle bjuda på det första knarket gratis och så vidare. Och så skulle vi sprida vårt anarkistiska budskap. Och efter det revolution. Det var polisen som gjorde det hela till en politisk sak." Mats Hinze stannar upp en stund och tänker till. "Det allra mest frustrerande var att vad man än sa, så bara sket de i det. Det var som att prata med en vägg. Vi faxade ut stadgarna för att visa att det poliserna sa inte stämde, men ingen brydde sig."

Godnatt Docklands! Myndigheterna lyckades i sitt uppsåt att lägga locket på den gryta som puttrade av okända kryddor och ingredienser. Hellre lite fylleslagsmål på trottoarerna i stadskärnan än att stirra in i lyckliga, dansande människors ögon - till synes från en annan planet men i själva verket bara ute efter att ha kul på sätt de valt av egen fri vilja. Tilläggas bör att det sedan de tumultartade "första faserna" varit en hel del fester och arrangemang på Docklands. Om det är ett resultat av en vändande vind eller att något numer sköts mer diplomatiskt än 1996-1997 låter vi vara osagt.

"Det var en intensiv tid med Docklands och jag kände mig helt utbränd efteråt.", minns Hinze. "Jag var utomlands ett tag. I början av sommaren insåg vi att det var kört. Jag bodde i Libanon ett halvår hos en kamrat. Jag tror jag kom hem i december 1996. Under våren körde vi någon fest igen och vi försökte flytta fram positionerna. Den avgörande punkten var då vi skulle ha en fest på Valborg 1997. Vi var lite nervösa. Vi hade inte hört något från polisen och vi bokade in en DJ från England och jobbade som fan med lokalen. Klockan fem på eftermiddagen kommer värsta konvojen med snutar. Vi låste in oss i lokalen. De försökte ta sig in och vi svetsade igen dörrarna. Vi fick öppna klockan sex på morgonen så att vi skulle kunna förbereda den demonstration vi sa att vi skulle ha på första maj. Framåt nio öppnade någon idiot en dörr och plötsligt rusar det in snutar. Då var det kört. De stod och skrattade och hånade oss. Jag kände att "det här tar inte jag" ... Nu fan skulle de få! Det var då jag bestämde mig för att det fick vara nog. Jag hade en upplevelse av att de drev oss in i ett hörn. Massmedierna, poliser, myndigheter - alla visade ett totalt oförstående. Många i våra egna led tyckte vi borde ha samarbetat mer. I början tyckte alla att Varveus och jag var riktiga hjältar som slogs med polisen och vägrade ge upp. Men de orkade inte hålla ut själva. För mycket motgångar. Och så började de tycka att allt var vårt fel."

"Docklands var ett stort och löst kollektiv och folk gled in och ut, hjälpte till, försvann och så vidare. I den här ganska stora gruppen fanns det människor som började vackla. De vände det hela emot oss. I det här upplevde jag att antingen lägger jag mig ner och dör eller så slår jag tillbaka. Det var en stark förnedring i det hela. Vi hade sovit för lite, jobbat flera veckor i sträck och var helt utarbetade. Det var som om någon stuckit hål på ballongen och så står den där jävla snuten där och ler i mjugg för att visa vem som bestämmer. Det kunde jag inte ta ...", berättar Hinze.

Vad som hände sedan? Om bandet spolas fram en kort tid, finner vi Mats Hinze stå blickstilla på Millesgården. Två poliser riktar sina tjänstevapen mot honom. Hinze inser i ögonblicket att han själv antingen är en idiot som undervärderat polisen eller att han haft absolut maximal otur ...

"Det jag har erkänt är att ha befunnit mig på Millesgården med en dynamitladdning som jag hade för avsikt att hissa upp men inte spränga. That's it.", berättar Hinze. "Jag är dömd för branden på Lidingö Tennishall och för att ha haft för avsikt att detonera sprängladdningen på Millesgården. Jag kände mig inte skitförbannad och att jag måste slå till på en gång. Jag fokuserade och funderade på vad jag skulle göra. Det hade varit debatt i flera år om OS-ansökan. Det var något som folk i allmänhet var ganska negativa till. Men framför allt handlade det om de människor och det etablissemang som inte ville ha Docklands. Jag har ingenting emot OS. Om några vill arrangera OS får de jättegärna göra det. För mig var det mer en symbolfråga. Jag hävdade i rättegången att mitt syfte var att driva gäck med polisen, men det var ju bara en del av sanningen. Det var riktat mot etablissemanget och inte mot någon specifik grupp eller individ. Carl Cederskiöld är en avgörande del i det etablissemanget - de maktfullkomliga lokalpolitikerna."

"I rättegången hävdade jag att det bara var själva ryggsäcken som var tanken. Jag skulle ringa till medierna och avslöja att det hängde en riktig sprängladdning där. Det var en av anledningarna till att det var en riktig sprängladdning. Om det hade varit en tom konstruktion så hade det ju inte fått samma effekt.", förklarar Hinze lugnt, precis som han gjort ett otal gånger under de olika rättegångsfaserna.

"De låg i buskarna med nattkikare. Jag klättrade över och smög fram. Då hör jag hur de osäkrar sina vapen och säger åt mig att stå still. Det finns ingenstans att fly. Bara den mur jag precis klättrat över och sedan 40 meter rakt ned. Jag stannade. Jag tänkte att nu är det kört så det är bara att hålla tyst. De kommer fram och den ena slår av min keps. "Är det du? Det är ju Hinze!", säger han. Han kände igen mig från någon incident på Docklands. De visste inte att det var jag som kom där ..."

"Under sommaren hade det ju smällt lite här och där.", fortsätter han. "En man åker sin bil och ringer plötsligt till polisen. "Fan, ni måste bevaka den här statyn på Millesgården ..." Polisen bevakade ju bara en massa idrottsanläggningar men insåg att mannen kanske hade en poäng med statyn. De bevakade den direkt efter det. När jag kommer där så tog de mig. Jag resonerade så här: Poliser är dumma i huvudet. Jag antog inte att de skulle ha bevakning där. Det var klantigt av mig att förutsätta att de var dumma.
Naturligtvis finns det folk som kan tänka där också. Jag fick skylla mig själv. Bakgrunden var alltså ett spontant tips från en förbipasserande. Det var dessutom en man som jag träffat! Men det fanns ingen misstanke mot mig innan."

För Mats Hinze är det av yttersta vikt att poängtera att bomben aldrig skulle utlösas. Trots en vedertagen samhällelig och smått romantisk bild av anarkisten som springer omkring och slänger sina hemmagjorda bomber, var det ingenting han försökte eftersträva. Tanken var snarare att driva gäck med auktoriteten på ett sätt som garanterat skulle uppmärksammas i medierna.

"Jag är anarkist, det stämmer fortfarande. Jag har tänkt mycket på våld här inne i fängelset. Det är alltid en svår avvägning. Samhället och staten bygger ju på våld. Det är bara att se hur det blev efter attackerna i New York. Absolut kontroll direkt och nu krig. Tanken om att våld inte medför en lösning har ingen plats i det moderna samhället. Möjligtvis på ytan men inte när det kommer till kritan. Jag vill inte bli som de är. När de pressar mig så till den grad att jag känner att jag måste slå tillbaka, så är det inte så jag vill vara. Jag vill inte hamna i sådana situationer där jag känner att jag måste bli våldsam. På något högre plan är det fel. Det är en fördel om man slipper."

Mats Hinzes tidiga klammerier med rättvisan gav en viss inblick i hur skevt och jävigt det svenska rättssystemet är. När han nu varit dess egen försökskanin sedan 1997, har han fått än mer vatten på sin anarkistiska tvivelskvarn. Han följer även samhällsutvecklingen och samlar exempel på saker som är fel och som borde åtgärdas. Kravallerna i Göteborg tar han upp som ett praktexempel på hur saker och ting kan gå fel, från trevande kravallbörjan till pinsamma juridiska efterspel.

"En sak jag alltid kommer säga till folk som tycker att polisen gjorde rätt ...", säger Hinze. "Det tyckte Jackie Arklöv också! Bara så att de förstår i vilket läger de placerar sig. Arklöv tyckte att polisen borde skjutit ännu mer in i massan. Ordnung! Jag sympatiserar inte för fem öre med det politiska budskapet demonstranterna förde fram. Jag är för frihandel och jag tycker egentligen de representerar en totalitär ideologi. Samtidigt har jag en viss förståelse för beteendet. Om man ska ha ett bra samhälle, kan polisen inte driva sin rätt in absurdum. Det började väl med Reclaim The Streets i Stockholm. Det är för jävligt att de klottrar, men jag tycker inte man ska slå ned dem för det. Det finns en rim och reson-proportion. Jag vet hur polisen agerar. De kan vara väldigt provokativa."

"Om det varit min kompis som blivit skjuten och kanske dött, så hade jag inte bara accepterat det. Aldrig i livet!", fortsätter han. "Bland de här unga demonstranterna, 18-19 år, finns en vilja att slåss mot stora, starka poliser. De är stenhårda och de tror på det de gör. Det finns en enorm potential för de människorna att ställa till med fruktansvärt mycket våld."

"Det stora problemet är det rättsliga efterspelet.", hävdar Hinze. "Hovrätten tycks ha sänkt en del av straffen. Samtidigt har jag förståelse för de kraftiga straffen eftersom det ju var grova kravaller. Om man nu ska ha ett rättssystem, så är det inte ologiskt. Det kanske slutar med att polisen får större befogenheter trots allt. En ökad tolerans inför polisiärt våld."

Det leder in samtalet på om huruvida saker och ting medvetet tilläts gå fel i Göteborg så att polisen senare skulle kunna hävda att man behöver ännu större befogenheter och fler vapen av olika slag. Hinze håller inte med.

"Jag tror i princip aldrig på konspirationsteorier.", avslöjar han. "Systemet är riggat till maktens fördel. Juridiskt sett ser vi hur medierna går i maktens ledband. Det är ju först efteråt som de själva börjat granska och kritisera. Polisen är så trygg i sin situation där de kan göra vad som helst. Det händer ju nästan aldrig att en polis åker dit. Det finns också en enorm inkompetens inom kåren. Till och med poliserna själva säger ju att ledningen befann sig i totalt kaos."

En av Mats Hinzes hjärtefrågor är den svenska narkotikapolitiken. Under tiden hos Frihetsfronten skrev han debattartiklar som pekade på behovet av en större öppenhet och en mer vidsynt debatt. Bland annat intervjuade han doktor Sven-Erik Åhström, som på 60-talet ledde ett experiment med legalföreskrivningen av amfetamin.

"Ibland kan man får en känsla av att systemet är riggat för att vi ska slippa tänka och se oss själva.", filosoferar Hinze. "Ett ekorrhjul där man inte behöver tänka. Staten ska ta hand om allting. LSD kan vara en risk där, i det att människan blir fri. Det ligger något i det. Det är därför man tillåter alkohol, för att folk blir dämpade. Det är ju värre om folk börjar tänka konstigt. Systemet är byggt på det sättet. Men jag tror inte att det finns en specifik tanke mot just psykedeliska droger. Människorna som fattar de här besluten har ingen aning om vad LSD är. De fattar inte hur stor en LSD-upplevelse är. En av anledningarna till att opium förbjöds i USA var att de kinesiska gästarbetarna jobbade för bra. När det gäller hampan, var det amerikanska bomulls- och textil- industrin som var rädda för att bli utkonkurrerade. Det är alltid ekonomiska intressen som styr. Allt det andra har kommit senare."

Hinze följer pågående debatter i EU och internationellt så mycket han kunnat i fängelset. Han är övertygad om att liberala och ljummare vindar kommer att prägla de kommande decennierna. Han hoppas också att han och kamraten Anders Varveus provokativa debatter och artiklar bidragit i någon mån.

"Jag tror att man kommer få oväntat stöd. När det gäller prostitutionen och trafficking, kan man säga följande: Om man legaliserar, då kommer förmodligen de ljusskygga elementen att försvinna. Man kan kontrollera och förebygga sjukdomar. Det är samma sak med drogproblematiken. Staten borde kunna se att man kan beskatta och tjäna pengar. Alkoholen har alltid funnits. Någon indianstam i New Mexico är den enda i USA som får hålla på med Peyote. Det är en del av deras religion, en del av deras kultur. Staten har ett kontrollbehov och man vill hela tiden förbjuda saker och skapa lagar. Man såg effekten av spritförbudet tydligt i USA. Det var det som lade grunden för maffian och den organiserade brottsligheten. Ändå kör man vidare med samma beteende ...", säger Hinze och rycker på axlarna. Han fortsätter att spekulera i varför det endast är ett fåtal länder (USA främst och Skandinavien minus Danmark) som kämpar emot en uppluckring av droglagstiftningen.

"Det finns en slags Bengt Westerberg-fascism i Sverige, välvilligheten där man kramar ihjäl. Det är ju jättefint att papporna är hemma med barnen, men varför ska det lagstiftas om det? Även om det är under ett sken av att man vill väl, handlar det ändå om att man tvingar folk. Skillnaden mellan den gamla käringen och den nya, Axén, är inte stor. Axén har tagit det ett steg längre men det är fortfarande samma idiot- mentalitet. Det är som att jämföra Gun Hellsvik med Laila Freivalds - det är ingen skillnad. Om man ser till vad som hänt, så har straffen bara blivit hårdare och hårdare under 90-talet ... Socialdemokratiska justitieministrar! När det gäller benådningar av livstidsdömda, har de skjutits upp mer och mer. Det var Laila Freivalds som gick ut och sa "Livstid är livstid!" Nu låtsas man inte längre. Innan hade man sagt att livstid är ett långt straff. Men i och med Freivalds var det slutdiskuterat." Onekligen något Mats Hinze själv fått erfara!

Mats Hinze hävdar själv att det är mycket i hans rättsprocess som inte gått rätt till. Han vill inte ta det så långt att han kallar det ett regelrätt justitiemord, något andra gladeligen gjort, men sticker heller inte under stol med att han fått en negativ särbehandling. Orsaken, enligt honom själv, är utan tvivel det tidigare 90-talets liberal-anarkistiska provokationer.

Bevismaterial som inte visas upp, som visas upp partiellt, undermåliga bevis, jäviga expertutlåtanden och så vidare. Dessa pinsamma företeelser, plus det faktum att han direkt namngavs i medierna så fort han gripits, är sådant vi inte vill förknippa med svenskt rättsväsende. I Hinzes fall var samtliga faktorer bidragande till ett långt fängelsestraff.

Hinze dömdes även för den anlagda branden på Lidingö Tennishall. Beviset? Ett fingeravtryck på en plastpåse som hittats i närheten. Mats Hinze kunde inte tro att det var sant då detta blev ett fällande bevis.

"Det finns många skumma grejer i det hela ...", berättar han. "Vi begärde att få ut alla papper kring det där fingeravtrycket. Efter det får vi ett dokument daterat sex veckor efter det att jag gripits! Där stod det att det var mitt fingeravtryck som hittats. Efter branden hittades det en del saker. Man gjorde en undersökning av allt och kom fram till att det rört sig om en blandning av bensin och diesel. Men det fanns inte ett ord om något fingeravtryck. Det borde ha noterats. Hittar man ett avgörande bevis på en brottsplats, så måste det ju noteras ned. Det första dokumentet om fingeravtrycket är daterat sex veckor efter att jag gripits. Dagen efter jag gripits tog de mina fingeravtryck och fotograferade mig. Det första de gör är att skicka in informationen i datorn för att jämföra. Sedan dröjde det alltså ytterligare fem veckor innan jag blev delgiven misstanke. Då kommer plötsligt det här pappret fram samma dag. I hovrätten ifrågasatte min advokat vad som hänt. Fanns det över huvud taget något fingeravtryck? De lyckades skaka fram någon snut som kom med en hel låda full med grejer. Bland annat en plastpåse där de hävdade att det suttit ett fingeravtryck. Men det gick inte att se längre."

Hinze själv förstår inte vad de tror att motivet för att bränna ned tennishallen skulle ha varit. Det är mycket i hela hans fall som är ett mysterium, säger han. Polisen tycks heller inte ha känt till det faktum att många saker brunnit på Lidingö under årens lopp.
Gymnastikbyggnaderna på både Bodal- och Hersbyskolorna har vid olika tillfällen brunnit ned till marken. Lidingö Tennishall användes flitigt av ungdomar under många år som en plats där man samlades och drack sprit innan man skulle vidare in till Stockholm. Att tennisbranden skulle kunnat vara ett pojkstreck på en ö bevisligen befolkad av amatörpyromaner tycks polisen inte ha tagit med i protokollet.

"Polisen hade en målsättning. Det var att få mig fälld ...", påpekar Hinze. Under den första tiden i häktet valde han därför att vara helt tyst. Han var övertygad om att de skulle anpassa sina versioner efter det han eventuellt skulle säga. "Om jag hade sagt det jag senare sa i första början, då hade de kommit med alternativa beskrivningar av hur det hade gått till. Det finns något som kallas "slasken" - det är det som inte tas med i förundersökningen. Jag har en massa kompisar som jag vet blivit förhörda. Jag har inte fått se någonting av det materialet. Det fanns inte ens med i slasken. Det finns alltså en ytterligare slask. En kompis som blev förhörd berättade att han sett tio pärmar med mitt namn på i förhörsrummet. Jag har själv sett fyra. Jag vet inte vad som finns i de andra. Om jag hade pratat från början hade det blivit ännu lättare för dem att välja ut det bevismaterial som passade dem. Det beslöts också att vissa delar av slasken fick bara min advokat se, men inte jag. De hävdar att det materialet härrör till andra brottsutredningar som inte har med det här att göra. Min flickvän var på tre eller fyra förhör. Jag har bara sett två av dem. Vi har begärt att få se alla papper, men de hävdar att vi redan har sett allt som finns."

Officiellt sett berodde straffets hårdhet och längd på den påstådda sprängstyrka Hinze bar med sig i sin ryggsäck. Man tog i beaktande vilken typ av skada som skulle kunna ha åstadkommits. En sprängexpert från Försvarets forskningsanstalt hävdade att sprängverkan var kraftig. En professor vid Tekniska högskolan, även han expert på sprängkraft, hävdade motsatsen.

"I tingsrätten satte åklagaren på en video som skulle visa att sprängladdningen faktiskt fungerade. De hade gjort en rekonstruktion för att visa att den var funktionsduglig. När scenen är slut sprang hon fram och stängde av videon. Jag tänkte inte på det då. Sedan visar det sig i hovrätten, då hon försäger sig, att det på videon finns material där den nationella insatsstyrkan försöker kasta upp det här repet som jag hade med mig över en stege lika hög som statyn för att se om det var möjligt. Men det var inte möjligt. De lyckades inte. Det fick vi reda på först i hovrätten när hon försa sig!"

"KTH-professorn ställde upp pappfigurer runt sprängladdningen som skulle föreställa statyerna runt omkring "Människan och Pegasus". Överingenjören hade gjort en radie runt 500 meter och beskrev att på det och det avståndet händer det och det. Han hävdade att de närmaste statyerna, gjutna av metall och fastgjutna i betong- fundament, skulle slitas loss och flyga bort. Pappfigurerna som stod på samma avstånd rörde sig inte när KTH-bomben detonerade! Och ändå trodde man mer på överingenjören. Professorn som sprängde var fruktansvärt upprörd. Han tyckte att de totalt ignorerade vad han sa. Överingenjören på Försvarets forskningsanstalt är expert. Det är professorn på KTH också. Två erkända experter på området. Och ändå sopade de bort KTH-professorn."

Hur känner man sig då när man döms både mot bättre vetande och mot bättre bevisning? Mats Hinze var inte munter då det begav sig, det är en sak som är säker. Känslorna har förvisso lagt sig under åren i fängelse, men åsikterna är fortfarande desamma.

"Min uppfattning är att bevisvärderingar i svenska domstolar är åt helvete och det beror mycket på narkotikamålen.", hävdar Hinze. "Det finns oftast inga paket med fingeravtryck eller andra bevis. Det är ofta bara folk som hävdar saker. Det har spritt sig. Vad de har gjort i mitt fall är att de har känt ett starkt tryck på sig och därför gått ett steg längre. Man kan jämföra med Christer Pettersson och Palmeutredningen. Jurister säger rätt ut att om det handlat om ett annat mordoffer, så hade Christer Pettersson fått livstids fängelse direkt. I mitt fall var trycket annorlunda. Det handlade helt enkelt om att jag skulle fällas. Docklands, knarkliberalism, anarkism, förledande av ungdomarna och bla bla bla. Det var det trycket de befann sig under. Jag vet inte om man kan kalla det justitiemord, men det är anmärkningsvärt att de inte över huvud taget bryr sig."

När det gäller kvällen då tennishallen brann, visade det sig att ord stod mot ord. Till dess man hittade en polisrapport som sa att tre poliser faktiskt träffat Hinze och en kamrat vid Stureplan den aktuella kvällen. Det räckte dock inte som bevis, enligt domstolen.

"Jag hävdade att jag varit med en kompis hela den kvällen. När polisen frågade honom frågade de bara 'Vad gjorde du kvällen den 27 maj?", utan att nämna att de tittat på våra telefonlistor och sett att vi pratat med varandra. Han svarade att han inte hade någon aning. När jag fått se hela förundersökningen nämnde jag att jag varit med honom hela kvällen. Då förhör de honom igen. Jag nämnde att vi träffat tre poliser från Ravekommissionen som jag började tjafsa med på Stureplan. Polisen hade till och med kvar en notering av det som hände. Då kom min kamrat ihåg det. Men då hävdade de plötsligt att hans vittnesmål inte gällde! Därför att han först sa att han inte mindes. Rätten förutsätter att åklagaren har rätt. Sedan blir det upp till mig att bevisa motsatsen."

Det som enligt Hinze själv var mest kränkande var att medierna så fort han gripits publicerade hans namn. Dessutom med epitetet "OS-bombaren". Detta gjorde att han från dag ett i häktet inte bara var känd som kriminell utan även sammankopplad med de andra explosioner och bränder som förekommit i samband med Stockholms ansökan till OS-rådet. Det finns en anledning till att man enligt pressetisk sed inte publicerar en brottslings namn förrän en dom fallit. Även åklagare, domare och annan juridisk personal läser ju tidningar och tittar på tv. De påverkas av medierna precis lika mycket som alla andra medborgare.

"Jag är helt övertygad om att det påverkade.", konstaterar Hinze. "Christer Petterssons namn släpptes först efter domen i tingsrätten. Innan dess var det helt tyst om hans namn i medierna. Min flickvän undrade varför jag inte kommit hem på kvällen. Hon går ut på morgonen för att handla och ser mitt namn på löpsedeln. Det är fult gjort. Tidningarna ursäktade sig med att jag var en så offentlig person efter Docklands. Jag skrev till dem och sa att eftersom mitt namn ändå är ute, kunde de väl sluta kalla mig "OS-bombaren". Man hade ju innan pratat om en OS-bombare i samband med andra explosioner. När jag greps fick jag det epitetet trots att jag inte var misstänkt för någon av de sprängningarna. Jag skrev till Svenska Dagbladet, DN, Aftonbladet och Expressen. Jag tyckte det var bättre om de använde mitt namn i stället för OS-bombaren. Det var ingen som brydde sig om det."

"Jag var automatiskt ett lovligt byte.", minns han. "Polisen driver ju sina ståndpunkter både i rätten och i massmedierna. Det är mycket i medierna det utkämpas. Så är verkligheten. Medierna har en enorm makt och det är klart att det påverkar det juridiska. Domaren i tingsrätten var till exempel väldigt otrevlig och avbröt mig flera gånger utan anledning. Jag betraktades väl som en slags paria. Journalister är flockdjur som saknar förmåga att tänka själva och de är ofta okunniga om juridik. De skriver ofta om saker som de inte har någon koll på. Om man bara accepterar den givna bilden, blir allt så mycket enklare. Då behöver man inte tänka så mycket."

Att hela processen lett till en hel del misantropiskt filosoferande i den numer 31-årige fången Mats Hinze torde vara uppenbart. Allt det han propagerade emot och försökte väcka debatt om, fick han hårt tillbaka rakt i ansiktet - med råge!

"Ibland kan jag tro att folk hellre skulle leva i ett koncentrationsläger än i ett fritt samhälle. För då vet de i alla fall att det kommer en vattnig soppa klockan 12. Annars vet de inte om det blir gåslever eller ingenting. Politikerna säljer en illusion av trygghet: 'Rösta på mig så fixar jag allt!' Polisen har fått mer och mer kritik för övervåld och andra övergrepp. Trots det har de enormt höga förtroendesiffror i undersökningar. Det tycks inte spela någon roll vad de gör. "Om vi slutar lita på polisen, vem ska vi då lita på?" Man måste vara realist och inse att det alltid kommer finnas folk som kommer att skada andra och begå brott. I ett fritt samhälle kommer nog alltid en kontrollfunktion att uppstå. Men om medborgarna är starka, kan polisen inte bete sig hursomhelst. Om det skulle finnas en lag i Sverige om att man för varje dag man satt i häkte i onödan skulle få en miljon kronor, hur många skulle då sitta häktade och hur länge?"

Livet på Kumla och de andra anstalterna Mats Hinze ofrivilligt frekventerat har lett till insikter för honom. Inte bara negativa, är han snar att tillägga. "En sak som är positivt med att vara isolerad är att man får tid att tänka och läsa. Ett tänkande kräver lång tid. Det är det enda man har på isoleringen. Det är positivt. Men tänkandet kan också vara jobbigt. Det blir ju en process där man rannsakar sig själv. Man stannar upp och ifrågasätter vad man ägnat sitt liv åt.", medger han. Studier och fysisk träning har gjort sitt till för att skapa en mognare typ av anarkist. En anarkist som direkt slängde ut tv:n från cellen och som korresponderat med Noam Chomsky. Det mest negativa, menar Hinze, har utan tvivel varit den negativa särbehandlingen.

"Jag fick min första riktiga permission i augusti 2001.", berättar han. "Det var efter nästan fyra år. Jag har fått dåliga villkor. Även andra har fått det. Det är helt godtyckligt. De säger inofficiellt till mig att det rör sig om politik. Det skulle se för jävligt ut om något hände. Då står de där och det vill de inte. De tar hellre det säkra för det osäkra. Efter Malexander har det blivit mycket hårdare. Alla agerar bara för att skydda sin egen rygg och säkra sin position. De fina målen som ska uppnås existerar i praktiken inte. Gängtillhörighet gör att man får sämre villkor. Politiska intressen likaså. De utgår ifrån hur medierna skulle reagera om den eller den personen skulle rymma. En känd brottsling får det svårare därför att om den personen gör något, så står det om det i tidningarna. En okänd person uppmärksammas inte."

"Man håller på med olika motivationsprogram härinne och jag har konsekvent vägrat att delta.", berättar Hinze med glimten i ögat. "Mest av principskäl eftersom jag inte är i behov av vård. Jag har gjort det jag har gjort av egen fri vilja och för det har jag blivit dömd. Jag är inte sjuk. Jag behöver ingen vård. De vill gärna att man ska göra det. Men det är ändå ett repressivt system. De flesta som går in i det här programmet gör det bara för att de tror att de ska vinna fördelar. Inte för att de tror på programmet. Narkotikaprogrammet bygger på tolvstegsprogrammet och det bygger i sin tur på en kristen grundtanke. Man skickar några plitar på en kurs i några veckor och sedan ska de klara av det! De bryr sig ju inte. De gör det bara för att få en tusenlapp mer i lön. Det är fel att man håller på på det sättet. Det finns säkert program som fungerar. Men så fort de hamnar hos kriminalvården blir de totalt urvattnade och förstörda. Det är bara ett spel för gallerierna som ska se bra ut."

"Jag arbetade under två månader.", svarar Hinze då jag frågar vad man egentligen gör som fånge på de hårdast bevakade anstalterna i Sverige. "Men jag insåg att det bara var vansinne. Man står vid en maskin och borrar hål i en sak. På Hall finns det tvätteri men då jag var där satt jag på en avdelning där man inte behöver jobba. På Tidaholm är det en träverkstad eller någon slags metallverkstad. Här finns det bara idiotjobb, typ att lägga ihop två saker och stoppa dem i en plastpåse. Jag har pluggat nästan hela tiden. Jag har läst 40 poäng psykologi och jag håller nu på med C-kursen i religionsvetenskap vid Örebro universitet. På vissa ställen erbjuder de utbildningar till fångarna, men det rör sig mest om högstadie- och gymnasienivå. Systemet är inte byggt för att man ska göra något själv. Man ska bara följa de mallar som redan finns. I början var det svårt att komma igång med studierna. Men här på Kumla var vägledaren bra och hjälpte till. Psykologin fixade jag helt och hållet själv. Alternativen var annars sociologi eller religion. Jag tycker det är intressant men det är inget jag kommer att bygga på i framtiden. Men det är en skön känsla inför att jag ska mucka att jag i alla fall pluggat i nästan tre år."

"Om man inte gör något alls, får man 180 kronor i veckan. Max här på Kumla om man arbetar är nio kronor i timmen. Det finns andra anstalter där man kan tjäna upp till 14-15 kronor i timmen. Man får inte göra av med mer än 660 kronor i veckan, hur mycket pengar man än har. Det finns ett kontantlöst system. Jag har ett litet kort med min bild och mitt nummer på. När jag går till kiosken lämnar jag fram det. De ser hur mycket pengar jag har på mitt konto. Det är för att motarbeta frihandeln ... Kumla är en av de första anstalterna som infört det systemet. Pengarna går mest till telefonkort och cigg för de som röker. Pengarestriktionerna, att man inte får ha kontanter och så vidare, har tagit bort mycket av knarkandet. Det finns en kiosk på varje anstalt där man även kan köpa mat som man kan laga själv. Om man sitter med ett gäng som är ett bra gäng kan det vara trevligt att laga mat ihop. Det är ett av de få sätt på vilket man kan förhöja sin livskvalitet utan att det blir strul. Vissa avdelningar har till och med bra, moderna kök. På disciplinavdelningarna är allt av plast. Men det finns ingen konsekvens i reglerna. Det finns en kniv i varje kök som sitter fast i en kedja, med avkapad spets. Besticken är vanliga metallbestick. Det finns ingen konsekvens i det. Folk är påhittiga. De bränner och slipar tandborstar så att de ska kunna hugga med dem."

Under våren 2002 kommer Mats Hinze släppas fri från livet i fångenskap. Liksom för alla långtidsdömda är framtiden oviss. Hinze räknar på hjälp från de kamrater som stött honom under fängelsetiden, och även från sin familj. Han utesluter inte någon form av politisk aktivitet men undviker gärna direkta konfrontationer med rättsväsendet i framtiden.

"Det blir väl en del uppföljande granskning då jag släpps, första året eller så. Jag måste ha övervakare.", suckar Hinze. "De får gärna spana på mig, det ser jag inte som ett problem. Det är svårt för mig att göra en bedömning av hur människor kommer att reagera på min person när jag kommer ut. De människor jag har kontakt med, det är antingen mina vänner ... De ser inte brottet utan de ser mig som person. Och människorna här inne är ju alla brottslingar. Det är svårt för mig att göra en bedömning av hur det kommer att bli. Tiden är en viktig funktion i det här. Ju längre tiden går, desto mer minskar upphetsningen."

"Jag ångrar ingenting jag har gjort. Jag har ingenting att skämmas för.", fortsätter Mats Hinze. "Men den situation som var då, 1997, finns inte i dag. Det har gått nästan fem år och jag känner mig som en ny person. Jag har ett annat fokus. Jag har inte samma behov av att göra revolution längre. Då valde jag att agera på ett visst sätt därför att jag var tvungen att agera. Jag kunde inte acceptera de övergrepp jag såg från myndigheternas sida. Om jag skulle hamna i en likadan situation igen, så vet jag inte hur jag kommer reagera. Förmodligen kommer jag att reagera annorlunda, helt enkelt därför att jag är äldre."

En kliché som visar sig vara sann i Mats Hinzes fall, är att det finns ingenting som en "volta" i fängelse för att visa vem som är ens sanna vänner. Då han greps var det många bekanta från Frihetsfronten som snabbt och bestämt stängde sina dörrar. Hinze hävdar att han inte känner någon bitterhet över detta och att han mest är genuint lycklig över att kontakten med hans egen familj förbättrats och fördjupats.

"Jag skulle vilja påstå att kontakten förbättrats.", säger han leende. "Jag är lyckligt lottad. Jag har haft ett bra stöd från familj och vänner. De kommer på besök och hjälper mig med vissa praktiska saker. Det har gjort att tiden går mycket lättare. Det viktigaste är ändå alltid relationen till andra människor. Det blir extra tydligt här inne. Materiella saker finns ju liksom inte. Relationerna är det som avgör hur man mår. Har man bra relationer till folk på utsidan och även här inne så blir livet mycket, mycket enklare. Har man ingenting på utsidan, blir det svårt även här inne."

"Alla människor har gjort saker som man ångrar. Framför allt i relation till andra människor. Det är det enda som är betydelsefullt. Att man begått ett brott eller hamnat i fängelset kan vara obetydligt. Relationer med familjen, relationer med kompisar är viktigare ... En anledning till att man inte tänker på det under normala omständigheter är ju att det kan vara smärtsamt. Det första steget i en slags självläkelseprocess eller att man växer och mognar som person är att man ser och inser att det finns. Steg två är att man bearbetar det och steg tre kanske att man accepterar det. Den processen innehåller smärtsamma delar. Sådant kan vara jobbigt när man är ensam för mycket. Det är därför isoleringsstraffet anses vara ett hårt straff."

"Min målsättning är framför allt att försöka skapa ett bra liv.", berättar han vidare. "Jag vill inte bli en Svensson och jag tror aldrig att jag kommer att bli det. Mina politiska åsikter är desamma fast kanske lite mer mogna. Jag tycker fortfarande att det anarkistiska systemet är det enda rätta. Här inne har jag verkligen fått bekräftat hur meningslös statsapparaten är. Men jag känner inget behov av att kämpa in i döden för mina principer. Det är det som är skillnaden. Det är väldigt lätt att skaffa sig ett hämndbehov när man sitter här. Men jag känner inget sådant."

Men Hinze berättar samtidigt att kampen för upprättelse ändå kommer att gå vidare. Juridiska rådgivare har berättat att det alltid finns en sannolikhet att få resning i högre instanser. "Jag tar fallet vidare till Europadomstolen.", berättar han. "Problemet är att kvarnarna mal så otroligt långsamt. Ärendet har redan legat där i flera år. Anledningen är att det kommer in så många öststatsärenden som är mycket grövre än de vi har i Västeuropa. Därför kommer det ta tid. Jag kan även begära resning i Högsta domstolen om jag har ny bevisning ... Men det är osannolikt eftersom fallet redan varit uppe i hovrätten."

En av höstens stora filmer har varit Colin Nutleys utomordentligt tunna soppa "Sprängaren", baserad på Liza Marklunds folkhems-pulp fiction. I den tas en fiktiv historia om "OS-bombaren" upp, dock milsvitt från fallet Hinze. Det är ändå intressant hur berömda brottsfall och brottslingar skapar ett behov av kultdyrkan till och med i det svenska samhället. Kanske Hinze själv borde skriva om sina spektakulära erfarenheter av det svenska rättssystemet? Docklandsavsnitten skulle onekligen bli underhållande delar av The Mats Hinze Story. Kanske man till och med skulle kunna göra en dokusåpa på det: Tio individer inlåsta på en stor technoklubb ... Hur överlever man varandra och polisen som bankar på?

"Det är många som tagit upp att jag borde skriva om hela fallet, men jag har inte känt något behov av det.", förklarar Hinze. "Studierna har tagit för mycket tid. Och jag vill ifrån det gamla vanliga artikelskrivandet. Det känns inte lika viktigt längre. Så fort man tar tag i ett ämne för att skriva om det, inser man så mycket och man frågar sig om världen verkligen är så här sjuk som den verkar. Kan människor vara så här dumma? Jag har svårt att engagera mig med bara ett ljummet intresse. Antingen ska det vara ordentligt eller så skiter jag i det. Jag pratar gärna politik med kompisar, men kan inte tänka mig att ge mig in en offentlig debatt igen."

Efter tre timmars konversation är besökstiden över. Hinze tar farväl med fast handslag och klarblå blick. Det är uppenbart att det i honom finns ett fokus som gör att han ser framtiden an med stor tillförsikt. Den provokative spjuvern har blivit en man. Bäva månde Sverige? Eller kanske Moder Svea borde välkomna åter en av sina mest färgstarka dissidenter till sin ymniga barm?

Mats Hinzes avslutande ord ringer i huvudet som en förhoppning inför framtiden då Flashback slutligen lämnar det imposant abstrakta konstverket Kumla. "Livet är komplext men jag vet att det kommer tillfällen hela tiden. Det är upp till en själv vad man gör av dem. Jag är inte så orolig för att det inte ska gå bra. Jag är säker på att det ordnar sig."

Kontaktadress:
Mats Hinze, Box 191, 114 79 Stockholm.

Docklands webbadress:
http://www.docklands.org