På en svagt upplyst scen i en klubblokal i Köpenhamn träder en synnerligen säregen figur upp. En naken man (naken sånär som på ett par stora blöjbyxor) med kroppen full av ärr och mystiska inristningar ser sig om. Med sig upp på scen har han ett papper och en amerikansk flagga. Det är tre veckor efter attacken mot World Trade Center och mannen börjar med att fräsa ur sig en förbannelse mot George W Bush och USA. Med frenesi och aggressivitet fortsätter han sedan med att bränna flaggan och skära sig själv så att blodet ymnigt flödar över att ark på scengolvet. Den häpna publiken är blickstilla och knäpptyst. Vad kommer att ske härnäst ...?

Steven Johnson Leyba är förmodligen USA:s mest kontroversielle konstnär. Inte kontroversiell på ett Jeff Koons-mysigt, institutionellt sätt. Inte som någon som gillar att chockera en smula för att få konstsamlarna att hoppa till lite i sina fåtöljer innan de plockar fram kreditkorten. Inte som en "pranks-provokatör" som gärna trycker på ömma nerver men egentligen mest väntar på recensionerna. Steven Johnson Leyba är kontroversiell på riktigt.

Som aktiv inom måleri och performancekonst har han haft möjlighet att provocera på bred front. Varandes apacheindian och satanist, har Johnson Leyba sparkat uppåt mot både rasistiska koloniala arv och kristet hyckleri i USA. Turerna kring hans kontroversiella framträdanden har varit många och långa.

Johnson Leybas måleri, i huvudsak sammanställt i sex handgjorda böcker som väger åtskilliga kilo var, är en odyssé i mörker och dramatik. Könsorgan i collage, fotografier, pärlor, klädesplagg, blod, urin, avföring, pentagram, hakkors, amerikanska ikoner och en stor portion vrede över USA:s behandlande av indianbefolkningen blandas samman till en häxkittelhelhet av hårt slående slag.

För en etablerad och trygg kulturmiljö skulle det kunna vara enkelt att avfärda hans arbete som infantilt och effektsökande. Problemet för hans kritiker är dock att både Johnson Leybas framföranden och hans utställningar av böckerna rönt oerhört positiv uppmärksamhet bland etablerade likasinnade. Med epitetet "the father of sexpressionism" har Johnson Leyba förmedlat konstverk till dunkelt orienterade samlare som H.R. Giger, Clive Barker, Charles Gatewood, Stephen King, Lydia Lunch, Fakir Musafar, David Cronenberg, Tom of Finland Foundation, Church of Satan, William S. Burroughs archive, Cornell University och Musée d'Art Contemporain Pornographique i Schweiz.

Uppmärksamheten är något denne sataniske indian gläder sig åt. Med sig i bagaget till Köpenhamn har han boken "Coyote Satan Amerika" (Last Gasp, San Francisco), en utsökt producerad bok med reproduktioner av hans måleri ur de minst sagt tunga volymerna, samt en hel del relevanta manifest och texter.

"Då jag gick i skolan hade jag en mycket bra lärare", berättar Steven Johnson Leyba om hur arbetet med böckerna började. "Han förde dagbok som också inkluderade collage. Jag tyckte det var ett bra sätt att dokumentera livet på. Då min farbror, som för övrigt inte har mycket gott att säga om min konst, såg 'Coyote Satan Amerika' sa han 'Det är inget fel med pornografi, men det här är sjukt ...' Detta kom från en man som en gång var en besatt Brooke Shields-fan! Alltsedan han såg 'Pretty Baby'. Han gjorde enorma collage med bilder av Brooke Shields och var helt besatt av henne. Å ena sidan fanns min lärare och hans dagbok och å den andra min perverse farbror som var sexuellt besatt. Så jag tänkte att jag kunde göra en bok om rumpor. Det blev den första boken, 'My stinking ass'. Det är spännande att se hur långt man kan ta en besatthet ..."

"På 60- och 70-talens konstskolor hölls det tekniska kunnandet nere medan man uppmuntrade innehåll och känsla", förklarar han vidare. "På 80- och 90-talen fanns ingen disciplin och inte heller innehåll uppmuntrades. I USA stöttades den abstrakta konsten av regeringen, nästan som om den vore propaganda. Så nu finns det inget innehåll alls i amerikansk konst. Jag vill gärna ha med allt i min konst. Känsla, aggression och innehåll, uppbackade av teknik."

Så kan man passande beskriva Leyba Johnsons måleri! Hade det varit slarvigare utfört, hade det definitivt inte haft samma genomslagskraft. Han är själv nöjd med hur han utvecklats som konstnär under årens lopp och hur han parerat både negativ och positiv kritik. Han sticker inte heller under stol med i vilken riktning han vill.

"Hela vägen till toppen!", skrattar han så att hela kroppshyddan skakar. "Jag är fortfarande lite av en outsider i konstvärlden. Jag skulle vilja glida ifrån de getton som utgörs av amerikansk indiankonst och satanisk konst. Jag vill helt enkelt vara en samtida konstnär. Det absolut viktigaste är att fortsätta kommentera vårt liv som art."

"Större framgång är en möjlig utveckling", fortsätter han. "Jag är positivt inställd till den. Jag har haft tur i det att jag blivit accepterad av en grupp som en gång aldrig ville ha med mig att göra. Och jag har ändå bibehållit min identitet. Min största oro är att bli assimilerad i den samtida kulturen. Det värsta vore att bli någon slags popstjärna. En värld där alla bär Leyba-T-shirtar. Det skulle vara slutet ..."

Steven Johnson Leybas mastodontvolymer är unika konstverk. Men i deras tyngd ligger också problem, inte minst i utställningssammanhang. Han har dock inga planer på att avsluta en process han hittills funnit så givande rent konstnärligt. Den sjätte boken, "Skinwalker", är nu i långsam produktion.

"Jag sålde en sida från den andra boken till pornografimuseet i Zürich. Två sidor från 'MAIM - My American Indian Movement' finns i H.R. Gigers samling. Han vill ställa ut dem permanent i sitt museum. Jag har väldigt svårt för att plocka ut sidor ur böckerna. Men den nya boken kan man faktiskt öppna och stänga igen utan att behöva riva sönder något. Men om jag väl börjar sälja sidor, kommer ju boken att försvinna. En kamrat påpekade att den nya boken skulle kunna bli en evig bok eftersom jag skulle kunna sälja men också lägga in nya sidor. En bra idé. Men då skulle det ju samtidigt bli min sista bok ... Om jag inte producerade två böcker vid sidan av varandra ... Om jag säljer måste jag också ha klara och koncisa kontrakt om att jag kan låna tillbaka dem för utställningar. Jag vill inte att de ska försvinna in i någon rik persons perversa samling ..."

"Jag tror att det är viktigt att stjäla tillbaka konsten från den del av västerländskt tänkande som försökt skapa ett intellektuellt schackspel av den", reflekterar Johnson Leyba. "Konsten bör återtas till att bestå av hantverk och rituella objekt. Mina böcker är något som folk måste röra. Det är en bok. Det är en skulptur. Den har använts i magiska ritualer. Jag vill återföra funktionen i konsten. Bort från mentala trick och retoriksmörja. Det var sådant jag fick lära mig i konstskolan, men det håller inte i dagens värld."

Johnson Leybas arbete har kritiserats för att begrava sig i till synes makabra och perversa frågeställningar utan svar. För honom själv har den mörka, instinktiva tematiken en helt annan innebörd. Det som av andra upplevs som negativt, dystert och, enligt dem, ondskefullt, är för Johnson Leyba en hemmasnickrad och väl fungerande terapimetod.

"Motsättningarna försätts i en naturlig balans", konstaterar han. "Kristendomen har försatt allt ur balans. Man ska bara leva i ljuset och förneka mörkret. Men båda extremerna är lika dåliga. Man måste ha en balans. Då man lägger all negativitet i sin konst är det något positivt. Många tycks tro att det bara befrämjar mer negativitet men så fungerar det inte. Det är så jag lär mig. Om något är fel, vill man ju fixa det. I västvärlden gillar man att sopa allt under mattan och låta politiker, präster och Hollywood tala om för oss vad vi ska göra. Det är fullständigt patetiskt."

Men Johnson Leyba vill heller inte förlora sin kreativa nerv genom att sträva efter att bli fullständigt harmonisk, påpekar han. Det vore ett mer skrämmande scenario än alla hans målningar tillsammans ...

"Jag tänker ofta på det som att om man uppnår en perfekt sexuell höjd, så skulle man inte ha mer sex efter det ... Då man uppnår det, finns det ju inget mer att lära sig", hävdar han.

Parallellt med arbetet med böckerna har Steven Johnson Leyba varit en aktiv del av USA:s avantgardistiska och ofta sexuellt laddade performancescen. Där många endast gör spektakulära framföranden för att få en kick eller för att det är en trendig del av amerikanskt konstliv, har begreppet "performance" för Steven Johnson Leyba mer varit synonymt med "offentlig ritual".

"Jag brukar ha någon liten text jag förberett", berättar han. "Antagligen en förbannelse eller något slags aktuellt uttalande. Jag vill inte att själva uppträdandena ska bli teater, så jag lämnar alltid lite utrymme för improvisation. Jag har aldrig lärt mig några texter utantill. Jag lämnar lite åt slumpen. Då jag målar är jag mer specifik och håller mig själv hårdare, så jag gillar att vara lösare i fogarna och lite mer spontan i mina performances. I varje framträdande finns en övergripande avsikt eller ett tema."

"Jag utför blodsritualer i mina framträdanden.", förklarar Johnson Leyba då jag frågar varför han så ofta använder vassa, skarpa objekt på sig själv. "Folk stirrar på blodet. Jag kanske har en målning där som jag precis börjat på, så jag använder blod till den. Folk har oftast ingen aning om vad jag håller på med. Energin från ritualen förs in i målningen. Senare slutför jag tavlan i olja och andra material. Så det finns två syften: Ett politiskt uttalande i en ritual och ett konstverk, ett objekt."

"Då man framträder inför publik får man energi från deras energi. Men som i all slags magi, kan man bara nå fram till en viss del i en grupp. Individen förlorar alltid i grupp. Den moderna konsten har alltid varit individens tolkning och vilja som tryckt sig på omvärlden. Man uppnår inte den typen av djup introspektion i en grupp. Då jag senare gör klart målningen ensam, är det som om jag avslutar ritualen då. Det kan jag inte göra i en grupp."

"I början var jag intresserad av det som av antropologer kallades 'primitiv' konst.", anförtror han vidare. "Indianska saker ... afrikanska masker som smetades in med avföring och hår ... Det är väl det Carl Jung syftade på när han pratade om det universellt undermedvetna. Kanske är det något i vår DNA som kommer ihåg vad våra förfäder höll på med. Att tro att konstnärer håller på med avföring endast för att väcka uppmärksamhet är höjden av kristen arrogans. Konstnärer använde det långt innan dess, långt innan det ens väckte uppmärksamhet. Det finns kraft i det. Det är ett offer, en offergåva. Då jag utför blodsritualer, är det ett offer. Jag vill att ritualen ska åstadkomma något i omvärlden."

"Jag vill ha en effekt. Jag kallar det bönens motsats. Då man ber om något, är det som om man vill ha något för inget. Då man erbjuder sitt offer, sitt hår, sin avföring ... Det är kroppsligt material. Man ger av sig själv för att få något tillbaka. Då man tror att performancekonstnärer gör det endast för att vara lite avant garde eller för att chockera, då har man gått på den kristna arrogansen. Det finns något andligt över det hela, något som stammar från hednisk tid. Folk blir väl mest illa berörda för att det även är sexuellt. Det tränger sig på. Speciellt inom performancekonsten, eftersom det görs inför publik. Det är som att knulla inför publik. Det gör folk illa berörda oavsett om de är sexuellt frigjorda eller inte. Det är att ta något ur sitt kulturella sammanhang. Jag tror det har ett värde. Kroppsvätskor är något av det mest värdefulla i det samtida konsten, anser jag. Och så finns det ju alltid en humoristisk sida av det också ...", avslutar han resonemanget.

Liksom andra pionjärer i amerikansk performancekonst, till exempel Fakir Musafar och dennes många kroppsmodifieringar och shamanska experiment, strävar Johnson Leyba efter att i förhöjda sinnestillstånd ladda sig själv eller de utvalda konstverken med ett syfte. Johnson Leyba påpekar dock att det inte är det kontroversiella eller provokativa i sig som skapar det sinnesvidgande. Snarare är det de egna reaktionerna på fysisk och psykisk smärta i hans fall.

"Jag transcenderar och är helt och hållet inne i mig själv", berättar han. "Det är inte någon eskapism. Det är inte som det känns då man tagit droger. Jag är hela tiden fullständigt fokuserad och medveten och inne i mig själv. På droger låter man det som händer hända. Men att rituellt transcendera sig själv är själva motsatsen till att vara självdestruktiv. Folk förstår det inte eftersom de inte förstår andlighet över huvud taget. Den icke-officiella officiella religionen i USA är kristendomen och i den finns ingen andlighet, bara dogmer. De tror att religion och andlighet är detsamma. För mig är andlighet något oerhört personligt."

Att Johnson Leyba valt en extra mödosam väg i livet är han medveten om. Men han tycker själv att det varit värt både spott och spe. Om han inte valt konstnärens bana hade utsikterna varit betydligt dystrare, om än kanske lika äventyrliga, förklarar han.

"Jag skulle blivit brottsling. Jag skulle varit en förbannat bra brottsling. Jag trodde faktiskt alltid att jag skulle bli en brottsling. Men jag har min talang och jag har självdisciplin. Det finns även en kreativ ådra i min familj. Min far var definitivt en brottsling ... Jag har studerat lite juridik med fokus på konstvärlden. Att vara på lagens sida är nästan detsamma som att vara en brottsling", skrattar Johnson Leyba. "I viss mån tycker jag att narrfiguren står över lagen. Det är narrens jobb att ifrågasätta samhället och provocera."

I förklarandet av sina strategier på scen och av tematik och form då det gäller hans visuella konst, står det klart att Johnson Leyba kopplar hela sin existens och hela sitt skapande till krafter som inte riktigt ses som rumsrena, varken i samhället i stort eller i den på ytan öppensinnade konstvärlden. Kanhända är det det som gör honom extra kontroversiell? Att han är så pass frispråkig om vad han tror på? Att han kallar sig satanist men inte helt enkelt går att dubbelexponera mot mediernas klichébilder?

"Alltsedan jag var barn har jag varit intresserad av det ockulta", förklarar han. "Jag har en annan farbror som sa åt mig att jag skulle läsa allt. Vi var i en ockult bokhandel och jag såg 'Den Sataniska Bibeln'. Jag läste den och fortsatte sedan att läsa om den, om och om igen. Den påverkade mig. Då jag gick på konstskola skrev jag brev till konstnärer och andra som jag beundrade. Jag skrev då till Anton LaVey. Han svarade och vi sågs och åt middag. Och så blev det. Vi blev vänner och jag hälsade på varje år och visade nya saker jag gjort. Han utnämnde mig till präst i Church of Satan eftersom han gillade vad jag höll på med i min konst. Då jag var i Holland nyligen ställde en bekant en fråga. Vi var på ett hotellrum där varje rum var tillägnat en speciell filosof. Hon frågade om USA någonsin producerat en filosof och jag svarade 'Ja ... Anton LaVey'. Det amerikanska samhället försöker alltid undvika att bli sofistikerat. Man vill alltid bara förenkla saker. De förstod aldrig Anton LaVey och utmålade honom som någon slags charlatan eller narr. I den indianska kulturen är narrfiguren en väldigt religiös och seriös figur som gör narr av samhället och lättjan. Det är något bra, något som behövs. Det var också vad konsten var mellan krigen. Picasso, Duchamp och Dali var narrar. De ifrågasatte samhället och senare assimilerades de i kulturen. Vem håller på med det nu?"

Förutom de rena referensinfluenserna ur konsthistorien finns det givetvis en mängd saker som bidragit till att skapa konstnären Johnson Leyba. "Mest visuella saker ...", minns han själv. "I den nya boken finns det till exempel en massa trosor, speciellt från 60- och 70-talen. Färger och mönster. Indianskt pärlarbete. Vissa färger, vissa stilar. Allt politiskt som hände på 60-talet då jag växte upp. Jag försöker få in det i mitt arbete. Jag vill sexualisera det och göra det ännu mer politiskt. Viss musik. Då jag var barn brukade min pappa och jag åka ut och campa i öknen. Han gillade att lyssna på Eagles. Vi campade och träffade indianer. Senare fick Eagles 'Hotel California' en helt annan innebörd för mig. Jag hade nöjet att fråga Anton LaVey om det. Han förnekade inte sammanhanget men sa heller inte att låten specifikt handlade om The Church of Satan. Jag vet att Don Henley ställs den frågan om och om igen. De träffades tydligen på en del fester och umgicks med samma människor. Så Eagles var åtminstone inspirerade av den sataniska filosofin. När det gäller LaVeys medverkan på albumomslaget, var han tydligen bara där på hotellet och letade efter en toalett ... Det var baptisterna som först lärde mig om det hela. De hade all slags information om baklängesmeddelanden i rockmusik. Men då det gällde 'Hotel California' hävdade de att det inte fanns några sataniska baklängesmeddelanden alls, endast tydliga och klart markerade sataniska meddelanden 'framlänges' ... Det är en vacker låt!", konstaterar Johnson Leyba.

Förutom de konkreta intrycken från uppväxten och det brinnande intresset för satan som en kreativ symbolisk kraft, har det indianska påbrået mer och mer kommit att betyda något centralt för Johnson Leyba, både privat och i arbetet.

"Jag visste hela tiden att jag hade indianskt blod men inte i vilken utsträckning", förklarar han. "Apacheindianerna var de mörkaste och mest sataniska av alla stammar, så det var passande att jag upptäckte att jag stammar från Apache Mescalero-blod. De kristna betraktade dem som väldigt ockulta och sataniska med sina ritualer vid lägereldarna. Jag attraherades av den indianska kulturen och dess religiösa aspekt även innan jag visste var jag kom ifrån."

Under mitten och slutet av 90-talet försvann en hel del stjärnor på den subkulturella himlen. William Burroughs, Allen Ginsberg, Timothy Leary och, inte att förglömma, Anton LaVey tackade för sig och lämnade scenen åt yngre förmågor. Känner Steven Johnson Leyba sig som en person som medvetet för en liknande provokativ hållning vidare i sin konst?

"Absolut!", påpekar han bestämt. "Jag kände det första gången då jag blev vän med den schweiziske surrealisten H.R. Giger. Han är en fan och också en samlare av min konst. Han har på något sätt fört lågan vidare från surrealisterna och Salvador Dali. Både Burroughs och LaVey uppskattade mycket vad jag höll på med innan knappt någon annan visste vem jag var. De betraktade mig som en like och det uppmuntrade mig verkligen. Så visst känner jag att jag för facklan vidare. Men jag känner mig också ensam. Burroughs hade sina samtida, med Ginsberg och många andra Beats. Det upplever inte jag att jag har. Jag har visserligen stöd från många människor, men inte riktigt från konstnärer som har något att säga till om."

"Man är inte en framgångsrik konstnär i USA om inte alla hört talas om en och alla gillar en", berättar han om konstklimatet i USA. "Och om alla älskar en, så måste man ha något att säga som är ... Absolut ingenting. Det amerikanska förenklandet. I Europa finns det en konsthistoria och en kännedom. Man uppskattar innehåll. Man ifrågasätter också samhället mer i större utsträckning. Det finns väl ett intresse för att det finns en historia, antar jag. I USA berättar historien att puritanerna ansåg bildkonst vara satanisk. Det finns något i det amerikanska psyket om att visuell konst är något sataniskt. Man förstår det helt enkelt inte. Och jag gör ju saken ännu värre genom att ha så mycket sex med. Vad som slår mig är att amerikaner alltid tycker mitt arbete är 'reaktionärt' eftersom det innehåller sex och blod och skit. Jag tycker tvärtom att sex är den slutgiltiga gränsen som ska passeras. Sex utgör den mänskliga erfarenheten. Konsten har alltid skildrat den erfarenheten. Vi borde ha utvecklats som art och vi borde kunna betrakta den mänskliga sexualiteten. Men det kan vi inte på grund av lagstiftning! Det är de religiösas fel, de som försöker förbli vid makten. Vi har en självutnämnd president, någon som efter valfusk utnämnde sig själv som president. Först pratar han om religiös frihet och mångfald och senare vill han läsa för alla från Bibeln. Det är helt sjukt. I den amerikanska kapitalismen kommer pengar verkligen före allt annat. Bristen på andlighet är slående."

"Jag tror att vi kommer uppleva många hårda uppvaknanden framöver", suckar Steve Johnson Leyba. "Nästa teknologivåg handlar om genetik. Och vetenskapen är endast intresserad av profit. Saker betraktas över huvud taget inte som nyttiga och välgörande om de inte är lönsamma. Det är därför vi har den amerikanska kultur vi har och det är därför vi är världens poliser. Det är också därför alla hatar och älskar USA på samma gång. Vi bryr oss inte om andlighet. Det finns ingen som helst ödmjukhet."

"Jag känner mig ofta sorgsen", fortsätter han. "Människan verkar inte vilja lära sig något som art. Det är så lätt att bara upprepa samma misstag. Det verkar som om vi närmar oss tredje världskriget. Ändå ifrågasätter inte amerikanerna sin regering. Jag ser mig själv som någon som dokumenterar den mänskliga arten. Det spelar ingen roll var man är för den finns överallt. Jag tror inte att det kommer bli någon biblisk undergång. Jag tror vi kommer få oss några brutala lektioner. Kanske ännu ett stort krig med mängder av döda, förmodligen framkallat av mänskligt oförstånd."

Jag undrar lite försynt om det inte finns något han uppskattar med sitt "home of the brave, land of the free" ...? "Landet i sig", svarar han snabbt. "Identiteten i Amerika har alltid byggt på själva marken, landet. Det bästa i Amerika är andligheten och animismen i naturen. Landets historia. Och mina förfäder som uppskattade landet och sökte en balans i sina liv."

Det är uppenbart att USA är ett land i förändring, menar Johnson Leyba. Han tänker dra sitt strå till stacken för att åstadkomma en förhoppningsvis radikal förändring men hyser ingen större optimism inför en nation vars syn skyms av alla sina vajande flaggor. Johnson Leyba citerar Louisianas senator mellan 1931 och 1935, Huey Pierce Long, i "Coyote Satan Amerika": "When fascism comes to America, it will take the form of Americanism."

"Folk vill ha mer övervakning ...", skrattar han. "De använder sig av termer som 'liberal' och 'konservativ' men de är båda precis likadana. Samma människor, samma Country Clubs. Till och med de liberala i Kalifornien hävdar att vi måste ge upp friheter för den egna säkerhetens skull. De är inte särskilt specifika heller. Om det betyder att man måste vänta ytterligare två timmar på flygplatsen så är det väl OK. Men om det betyder att någon har rätt att undersöka ens hus när som helst så är det inte OK. Det är skrämmande. Det amerikanska folket tror på fascism och den samtida fascismen bygger på en slags korporatism, på de stora företagens makt. Folk vill ha övervakade shoppingcenter. De vill träffa likadana människor för att försäkra sig om att de ser på rätt tv-program. De vill ha samtal som de redan haft. Det är intressant att amerikaner ofta betraktar masochism som något självdestruktivt!"

"I en icke andlig, icke ifrågasättande konsumtionskultur, är den som leder ifrågasättandet ett högre stående djur.", förklarar Steven Johnson Leyba avslutningsvis om sin ståndpunkt. "LaVey sa att det inte finns något gott i att tjäna massor av pengar om man ändå inte gör något med den talang eller den kraft man har. Fröet till kapitalismens fall är kortsiktigheten. Amerikanernas bristande insikter om historia är inte direkt något gott. De vill att konstnärer ska vara underhållare, inte upplysare. Det var så Rom föll. Estetiken fattas. Det är inte konstnärens jobb att vara en popstjärna och accepteras av kulturen. Det är konstnärens jobb att hålla folk på spänn ..."

Webbadress:
http://www.satanicapache.com
http://www.unspeakablemovie.com
http://artists.mp3s.com/artists/285/united_satanic_apache_fron.html