Har du verkligen glömt bort Hans Scheike? Har du glömt bort grafologiexperten som i slutet av 80-talet fick megamedial uppmärksamhet som "sexsektsledare"? Som utpekades som Sveriges egen Charlie Manson? Som fick lösnummerförsäljningen av aftonblaskorna att skjuta i höjden?

Svaret på ovanstående frågor borde bli "Nej", förutsatt att du var i någorlunda medveten ålder kring 1988. Smiskförespråkaren Hans Scheike dömdes till ett långt fängelsestraff och betraktades som antingen en till straffet välförtjänande, grym brottsling eller som ett tacksamt offer för en skuggrättegång, ett offer för medialt justitiemord.

Snabb tillbakablick: Hans Scheike började praktisera pisk- och smiskterapi, så kallad risterapi, under det tidiga 70-talet. Tillsammans med "sina" trogna och tillika villiga kvinnor skapade han en frisinnad och tolerant miljö där allsköns livsstilsexperiment var möjliga. Att sådana fenomen och personer inte blir populära vet vi alla om. Att kvällstidningarna ligger på lur och väntar på rätt tillfälle att slå till vet vi också. Efter att ha anordnat mer eller mindre välorganiserade ridläger i Kopparberg tillsammans med kvinnorna och andra väninnor brakade det loss: "Sexsekten" och dess "hjärntvättande" ledare Scheike hade förgripit sig på småflickor ...

Vi skall här inte reda ut huruvida straffet var kopplat till ett faktiskt brott eller inte. Scheike satt av tre år i Härnösand, medan den i vissa kretsar förekommande indignationen kring straffet snabbt domnade bort. Men vad hände sedan med honom och hans kvinnor? Och vad var det i hans beteende, livsstil och uppenbarelse som kunde reta gallfeber på ett i det närmaste enat Sverige, idogt påhejat av kvällstidningarna?

"Människor är alltid väldigt oroliga för det annorlunda", anförtror Scheike då Flashback hälsar på i Kopparbergsidyllen en vacker höstdag. "Att man är orolig för smisk beror på att det sätter igång så väldigt mycket i en människa. Om man tänker sig att många människor skulle börja hålla på med det, antingen som givare eller mottagare, skulle det få konsekvenser ... 'Varför ska jag jobba som jag gör ...? Det finns tydligen annat inom mig som har lika stort behov av att få komma fram ...' Det skulle bli ett samhälle av konstnärer. Det låter väldigt fint, men det fungerar ju inte. Jag tror att det rådande samhället skulle braka ihop. Därför måste de bekämpa sådana tendenser, precis som mycket annat man bekämpar: friskolor till exempel, som kan medföra att folk börjar tänka annorlunda. Ett samhälle måste ju försöka bevara sig själv."

Tillsammans med sina favoritkvinnor Agneta Ogebratt, Brita Sylvan och en och annan smiskgäst lever Scheike i dag ett tillbakadraget liv i de djupa skogarna i Bergslagen. Man ägnar sig åt det man älskar: risets filosofi i teori och praktik. Videoproduktion och distribution skapar en struktur för arbete och man upprätthåller därigenom många kontakter med likasinnade över hela världen. Trots att det inte finns någon enorm lönsamhet i så pass smala produkter, går det inte att ta miste på att de har det bra tillsammans. Då vi samtalar, sticker kvinnorna ofta och entusiastiskt in med repliker och uppsluppna kommentarer. Att de brinner för att sprida sitt risets evangelium är mer än uppenbart.

"Det var kanske bara fem år sedan man inte kunde säga att man var homosexuell ...", fortsätter Scheike fördjupande. "För tio år sedan var det nästan straffbart. Nu måste man nästan säga att man är det så att man inte verkar omodern. Det är omodernt att tycka om motsatta könet. Vi ser tendenser till ljusning i fråga om det här. Det märker vi också på de som hör av sig till oss. Fler och fler vågar gå in i sitt inre för att se vad som finns där. Det man är lite rädd för är man ofta intresserad av ..."

"Det finns mycket information om smisk på Internet nuförtiden. Och jag tror att vi här har gjort en del nytta när det gäller att informera på området. När vi var med på Erosmässan var det en kvinna som kom fram och sa att jag gjort stor nytta och att jag givit stjärten ett ansikte ...", skrattar Scheike. "Jag tycker man kan se en väldig ljusning jämfört med hur det varit. Folk är väldigt öppna nuförtiden när det gäller sådana saker. Det finns ju även män som vill ha smisk. Ganska många faktiskt. Utmärkande för alla de som vill ha smisk är, motsatt mot vad de flesta tror, att de är ytterst starka människor. Kraftfulla, vitala ... En del av de här karlarna som vill ha smisk ... Man skulle inte våga nämna det i deras närhet en gång ... Då det sker blir de så följsamma och snälla. Det är samma sak med kvinnorna. Det är verkligen inga veka varelser som hör av sig. För en stark människa är det härligt att komma i den här konfrontationen med något annat, något överväldigande, något starkt som han eller hon måste parera och klara av på något sätt."

Hans Scheike växte upp i Stockholm på 20-och 30-talen i en tjänstemannafamilj. Livet i skolan var enligt honom själv inte hans bästa period. "Det där med att plugga, det fattade jag aldrig riktigt. Jag tror att jag redan då tänkte på ett annorlunda sätt som inte fanns med i skolplanerna. Det logiska, systematiska tänkandet, att plugga in något man inte var intresserad av ... Det var inget för mig.", minns han och suckar.

Scheike intresserade sig i stället för trädgårdsarbete och började sälja växter och blommor på Östermalmstorg som han själv odlat på familjens landställe. "Det var inte så mycket att leva på men det var trevligt att hålla på med det.", berättar han. "Jag träffade också på grafologin och började studera de svenska böcker som fanns och i viss mån också de tyska. Jag gjorde det i stor utsträckning för att försöka förstå mig själv bättre men tänkte efter ett tag att man kanske skulle kunna leva på det också. Det kunde man inte, men å andra sidan dog man inte av det heller. Varje gång jag tänkte slopa det och syssla med något annat, så började det gå lite bättre. Jag hankade mig fram, helt enkelt."

"Jag började arrangera grafologikurser genom TBV. Då kom det väldigt många intresserade, huvudsakligen kvinnor. I samband med det ville de gärna ha en analys av sin handstil för att kunna lära känna sig själva lite bättre. De ville gärna prata om sig själva. De började prata om mannen eller barnen eller annat. Det utvecklades till djupa samtal och en hel del kvinnor återkom regelbundet till mig. Det var tydligen en slags befriande samtal för dem. Men om man bara samtalar kommer man till en punkt där man måste gå vidare för att det inte händer så mycket. Det måste skakas om på något sätt."

Då Hans Scheike själv fantiserat om smiskandet och dess olika användningsområden började det formuleras renodlat terapeutiska teorier i honom. "Om man använde smisk på stjärten så skulle det hända något i den kvinna som fick smisk. Det hade jag räknat ut.", minns han. "Jag hade själv varit intresserad av smisk sedan jag var i tioårsåldern. Överallt påstods det att det handlade om sadism men jag tyckte inte det stämde alls. Jag fick inte ihop att jag skulle vara så sadistisk. Inte alls. I den vevan kom det ut en bok som hette 'Primalskriket' av Arthur Janov. Han hade en teori om att om man stängde in människor i ensamhet eller på andra sätt provocerade dem så uppstod det något inom dem. Då började de komma ihåg händelser, hur de upplevde saker som barn, de började skrika och gorma och kände sig efteråt befriade."

"Jag tyckte det stämde väl överens med mina teorier om smisk.", konstaterar Scheike. "Jag frågade några av de här tjejerna vad de tyckte om det eftersom jag visste att de också läst boken. En del av dem tyckte att man kunde väl försöka ... Är det bra så är det, är det inte det så är det inte det. Jag satte igång och det var många som upplevde det hela som en väldig befrielse. De fick skrika, de fick gråta, de fick barndomsupplevelser ... Det blev en slags förlösning. Det var då jag träffade både Brita och Agneta. Båda två upplevde den här befrielsen i samband med smisk."

Agneta och Brita nickar medhållande. Något måste det väl ligga i det, eftersom de båda varit tillsammans med Scheike i över 25 års tid. Brita hävdar att Hans är ett "bra föredöme för en man" och att kontakter med medier i gemen är meningslösa då alla redan från början vet vad som kommer att skrivas. Det viktigaste för henne och Agneta har varit och är den varma samvaro och det terapeutiska arbete de har och bedriver tillsammans med Hans Scheike.

"Man måste ju också kombinera riset med samtal. Det är viktigt ...", fortsätter smiskgurun Scheike. "Jag började själv inte med smisk förrän jag var 48 år, men det blev en väldig uppsjö av kvinnor under en tid i början. Ibland hade jag fyra-fem kvinnor om dagen. Det var intressant, men ibland fick jag vad jag kallade klimatsjukan. Att vara med en kvinna kunde vara som att vara i Afrika och då man kom in i en annan kvinnas liv kunde det vara som att vara på Grönland. Allt inom loppet av en timme. Det blev väldigt många snabba omställningar inom mig."

Efter några hektiska år av experimentellt terapiarbete i Stockholm, flyttade Scheike och kvinnorna först till Molkom i Värmland och därefter till Kopparberg. Där kunde de inte bara leva som de ville och som de lärde, utan också ta sig tid att experimentera med olika flagellationstekniker och material. Scheike kom fram till att björkris definitivt är det bästa materialet för, som han säger, "både vardags- och ritualsmisk".

"Det är lättast att smiska med ett björkris eftersom det blir så nyanserat.", förklarar han. "Har man en rotting eller en piska, så kan man inte nyansera särskilt mycket. Det sprider också en smärta som är uthärdlig. Vissa är väldigt känsliga och då får man smiska väldigt lätt. Andra kan man dra i lite mer på. Det skadar ju inga inre organ. Björken är också oerhört hållbar jämfört med andra träslag. Många andra går av om man använder dem. Björkriset kan man använda väldigt många gånger."

De närvarande kvinnorna nickar instämmande med något drömskt i blicken. De vet vad Hans pratar om. Deras stjärtar vet vad Hans pratar om. De berättar också att det väldigt sällan har med sex att göra, att det missförståndet är det vanligaste hos folk som nyfiket kontaktar dem.

"Det är klart att smisket kan vara en väldigt fin inledning till sex, lite vid sidan om.", förklarar Scheike. "Mannen får släppa fram sin dominans och sin lust att styra och kvinnan kan släppa fram sin följsamhet. Jag har pratat med många män och många kvinnor om var de fått sin smisklust ifrån. De flesta tycks känna att de är födda med det. De har ingen aning om var det kommer ifrån. En del har fått smisk som barn och de ser det som en fin upplevelse. Andra tycker inte att det varit en fin upplevelse. Men det är många som aldrig fått smisk och som ändå är intresserade av smisk, som ändå har en dragning till det. När jag var barn fanns det generellt mer smisk i uppfostran. Min smisklust dök upp ur tomma intet. Det är ytterst besvärande att ha en sådan lust men att inte bli erkänd av samhället. Jag tycker det verkar vansinnigt att spela golf, att gå omkring och slå på en liten boll, men det är godkänt av samhället. Om man skulle gjort det på 1700-talet skulle man säkert ha blivit inburad!"

"Jag var väldigt sen i det sexuella.", fortsätter Scheike, till synes medveten om att just den frågan stod med på mitt papper. "Smiskintresset var aldrig kopplat till det sexuella och det har aldrig varit det senare heller. Det är en sak för sig och det sexuella är en helt annan sak. Man får annorlunda upplevelser av dem. Jag tycker att det är dumt att kombinera smisk och sex. Ibland kan man väl göra det. Men alla de upplevelser som äger rum både för mannen som ger och kvinnan som får försvinner om man för över det till sex eller om man ens har med det som en tanke. Det är som att gå på en fin konsert och lyssna på den och att man samtidigt skall äta en komplicerad middag. Det blir så mycket på en gång. Det ena förtar det andra."

Ändå var det på sexuella grunder domen föll. Enligt Scheike själv och andra ett resultat av psykos hos en förskjuten kvinna som spred sig till barn, polis, åklagare och medier. Advokat Per Svensson, vars bok "Sanningens eld, lögnens lågor" tar upp det nästan tabubelagda faktum att det svenska rättssystemet alltför ofta backar då känslorna blir för starka, skriver i förordet till Brita Sylvans "Jordbävningen - en häxprocess i modern tid": "Våra egna fördomar, vår egen förträngda sexualitet gör oss till självklara domare. Massmedierna att tillåts förmedla berättelser och bilder som verkligen är säljande: Kvinnor och barn som piskas av en galen sexsektsledare. Tortyrrummet visas, piskan med knut likaså. Kvinnorörelsen rasar och jordbävningen blir ett faktum. I sanningens namn måste vi ställa oss frågan: Blev den hårda domen mot Scheike en dom över en livsstil eller sitter han fängslad som en dom över våra egna fördomar och vår egen återhållna sexualitet?"

Scheike själv är i dag dock inte överdrivet bitter vid minnena från rättegången och tiden i fängelset. "Nej, jag tycker snarare tvärtom att det var viktigt och givande på något sätt. Annars hade jag heller aldrig kommit ut med det här. Det verkar nästan som om det var styrt på något sätt. Vi har blivit berikade av det. Vi har lärt oss klara av svåra händelser och vår gemenskap har blivit starkare. Jag skulle inte vilja göra om det men jag tycker det har varit väldigt starkt och berikande. När man satt där var det naturligtvis oroligt och framförallt för er som var utanför."

Han småler också vid tanken på hur pass konstruktivt tiden i fängelset kunde utnyttjas ... "Jag satt i tre år. Jag skrev mest. Jag satt där för att jag sysslade med smisk och det enda jag skrev om var smisk och noveller och berättelser och slutledningar om smisk ... Jag fick mycket producerat där!", skrattar han.

"Både de fängslade på min avdelning och personalen var väldigt fina och vänliga. Jag kan verkligen inte klaga på deras sätt att vara. Jag satt i Härnösand. Första gången man får permission får man 24 timmar. Jag förklarade att om jag skulle vara tillbaka på utsatt tid skulle jag bli tvungen att åka från Kopparberg vid åtta på kvällen. Men de sa att jag inte fick köra på natten och undrade hur lång tid jag behövde. Jag fick inte åka sex på morgonen men klockan nio gick bra. Det var en väldigt välvillig anda som fanns där.", minns Scheike.

"Den kvinnliga fängelsechefen var inte orolig för att Hans skulle rymma utan mer för att någon skulle göra honom illa. Hon var väldigt omtänksam.", sticker Brita in.

"Och du piskade oss då du var på permission ...", fortsätter Agneta. "Vi hälsade på och vi smugglade med oss ris i stövlarna ... Det måste ha hörts ut då vi höll på! Och du smiskade ju till och med en journalist som kom och hälsade på. Vi fick lägga upp oss en efter en och du smiskade oss alla. Det var en mycket laddad situation för vem som helst hade kunnat komma in i rummet ... Det var hisnande!"

"Man måste hålla sin linje.", hävdar Hans tillbakablickande. "Annars tappar man styrfarten. Om jag skulle börja tänka på vad alla andra håller på med, då skulle det inte gå längre. Jag måste hålla på mitt. Sedan får de andra kryssa med sina båtar, det kan inte jag göra något åt." Jag undrar om han tror att egna avvikande intressen automatiskt skapar en större tolerans för andra oliktänkande. Han nickar jakande. "Ja, det tror jag. Antingen förbjuder man sig att tänka det man tänker eller också inser man att toleransen är nödvändig därför att man själv ruvar på konstigheter. Man accepterar andra människors konstigheter."

I de få fall man hör talas om Hans Scheike och hans kvinnor i dag är det fortfarande från diametralt olika källor. Feminister å ena sidan avskyr det han, enligt dem, representerar. Män såväl som kvinnor inom subkultur, sexuell eller annan, nästan avgudar honom. Det finns faktiskt till och med en Hans Scheike Fan Club!

"Det var mycket intressant då vi var med på Erosmässan i Stockholm.", minns Scheike. "Det kanske var för en fem-sex år sedan. Jag vet inte hur jag står i förhållande till människor ute i samhället. Jag satt där i vårt lilla stånd och plötsligt kom det några killar som spärrade upp ögonen. De kunde knappt tro att det var jag tydligen. De ville komma fram och ta i hand. Det var tuffa killar i läderjackor som man inte skulle våga möta på en mörk gata. De var så vördnadsfulla och kallade mig sin idol ... Det var ganska kul. När det är marknad i Kopparberg kommer det många fram och undrar hur jag har det. Jag har en slags grunduppskattning, främst hos yngre män. De tycker jag representerar något som är en motvikt mot hela feminismen."

Även Brita Sylvan och Agneta Ogebratt är snara att kritisera den typ av feminism som varit rådande de senaste decennierna och som lett till ineffektiviserande könskvoteringar och ökad utbrändhet hos kvinnor i alla samhällsklasser. Hans Scheikes recept är enkelt. Om män tilläts vara män och kvinnor kvinnor, skulle mycket lösas automatiskt, hävdar han. Med sitt motto "Mannens vilja, kvinnans villighet" är det dock inte svårt att förstå hur lätt han retar gallfeber på feminister i alla åldrar!

"Kvinnan är ett vilddjur för mannen.", förklarar han. "Alla har vi ju haft en mor. Hur snäll hon än var, så höll hon på att flytta oss hit och dit och gjorde saker som kanske var vällovliga men ändå kände man att man inte klarade av denna varelse längre ... Om man ger sig in i det här med smisk och klarar av det, så reflekteras det även i vardagen."

Jag undrar om han tror att alla kvinnor skulle kunna ha nytta av att bli smiskade och Scheike skrattar till då han minns att det var samma fråga Jan Guillou ställde till honom då det begav sig. "Ja, det tror jag att alla kvinnor skulle ha ...", svarar han nu. "Om det gavs på rätt sätt. Framförallt skulle alla män ha nytta av att få släppa fram den starka, styrande kraften. Att känna att kvinnan följer honom. Alla ord som att "foga" sig, att "underordna" sig är så värdeladdade nuförtiden. Men i samlaget måste kvinnan följa och även i ett havandeskap. Det går inte att säga att "Nu skiter jag i det här!". För all del kan man göra abort, men det naturliga är att kvinnan överlåter sig för att kunna leva som kvinna. Fram till 70-talet kunde man prata om sådana saker utan att det var så laddat."

"Mycket av dagens feminism är ynklig ...", hävdar Brita Sylvan. "De är som små ungar som gnäller avundsjukt i stället för att hitta sin egen kvinnliga kraft ... Det är ynkligt!"

"Hon blir lugnare och mer harmonisk efter smisk.", förklarar Hans då jag som smisknovis undrar vad effekten blir, förutom den ömma och röda rumpan. "Hon blir gladare och befriad på något sätt av det hela. Hon strålar ... Hon får lättare att ta tag i vardagen. Jag tror att ett sådant förlopp lite då och då skulle vara befriande för många kvinnor. Det kan också förnya ett äktenskap, en samlevnad. Det är en del som hör av sig till oss och berättar att de kört fast. De undrar om smisk kan hjälpa och om de skall gå vidare på den vägen. Men oftast pratar inte människor med varandra om det här."

"Jag kommer ihåg en gång när Brita och Agneta var i Uppsala i något ärende.", fortsätter den lugne men entusiastiske flagellationsmaestron. "Då kom en kille på motorcykel som tvärstannade, slängde motorcykeln på sidan och rusade fram och omfamnade dem. Han sa att 'Ni har räddat vårt liv ...' Han syftade på att han sett tv-programmet där tjejerna var med och visade smisk. Han hade aldrig drömt om att piska eller smiska någon. Han kunde inte prata med sin sambo om det kände han, men när de såg tv-programmet visade det sig att han ville pröva och att sambon faktiskt ville ha smisk! Då hade de levt i tre år utan att våga yppa det ... De flesta som yppar sitt intresse råkar illa ut för att den andra inte förstår eller är för intolerant."

Hans Scheike är, sitt experimenterande till trots, mycket väl medveten om att flagellation har långa historiska anor. Pisk och smisk har förekommit i många kulturer, nästan uteslutande i samband med fruktbarhetsriter. Här i Skandinavien och i Finland används fortfarande björkris i bastun. I olika delar av Ryssland betraktades det ända fram till ryska revolutionen som onormalt om mannen inte gav sin kvinna ris. I den romersk-katolska kyrkans yttre geografiska regioner används självflagellation fortfarande som ett medel att nå religiös extas. Och så vidare ... En snabb antropologisk tillbakablick ger att människans förhållande till smisk, ris och aga inte på långa vägar när är så udda som till exempel Hans Scheikes kritiker vill hävda.

"Att smiska är en konst", förkunnar han. "Jag måste ha en lust, en glädje i att göra det för att jag ska kunna komma igång. Samtidigt måste jag se något meningsfullt i det. Det är den drivkraften som driver mig framåt. Samtidigt måste jag ha stark kontakt med den kvinnan och uppleva hennes ljud, hennes rörelser. Jag måste avläsa henne precis som en hockeymålvakt, jag måste veta vad som skall ske. De första gångerna man piskar en kvinna kan man inte ge sig hän särskilt mycket själv utan man måste själv hela tiden vara den som styr, den som verkställer. Och ändå inte glömma bort sig själv. Ibland upplever man mycket starka saker. En kvinna som gått hos mig många gånger hade med sig en väninna som också ville få smisk. Vi satt alla tre i rummet och höll på. Plötsligt var det som om hela rummet värmdes upp, det började nästan brinna ... Man trodde att man var någon annanstans. Flagellationen ger extas som förändrar ... Det händer många gånger."

Scheikes generella lugn vittnar om en man som funnit sin väg i livet och som hållit sig på den framgångsrikt. I det idoga arbetet med tekniker som frammanar gränsöverskridande fysiska och psykiska upplevelser och i användandet av ordalag som "extas som förändrar" ligger något som gränsar till det religiösa. Scheike och kvinnorna håller med då jag nämner det. "På vårt landställe har vi inrett ett rum som vi kallar för 'kapellet'. Min son och jag har inrett det. Det är fint inrett med enkla medel. Bara man stiger in där blir det som en högtidlighet. Om man sedan klär sig snyggt och kvinnan klär sig snyggt och så utför man det här under lugna rituella former med ordergivning ... Då sjunker man in i det, ungefär som under en gudstjänst. Det blir definitivt en schaman- eller prästkänsla som man kommer in i. Det blir något helt annat än vardagssmisket eller det lekfulla smisket. Det finns så många olika typer av smisk. Det rituella smisket är väldigt fint. Vi har spelat in en hel del sådana filmer. Några av dem är inspelade just i kapellet."

Förvånande för många som gärna skulle avfärda Hans Scheike som en pervers libertin utan högre strävande är säkert hans medvetna sökande efter Gud i naturen. Både den mänskliga och den i Kopparberg. "Jag är uppvuxen i ett hem där mamma och pappa var vardagsreligiösa. De deltog en del i församlingsarbetet. Vi gick då och då i kyrkan men det pratades inte om Gud direkt. Gud och religionen fanns ju med hela tiden. Det har följt med mig. Jag är väl vardagskristen på något sätt. Jag har mina samtal med Gud. Det har jag haft sedan länge. Han förstår mig ganska bra och jag förstår honom lite grann ... Jag tror inte på någon vitskäggig farbror som sitter i himlen, men visst finns det en kraft som är bortanför oss, en högre makt. Någonting genomsyrar oss och det vore dumt att förneka det!"

I enkla och minimalistiskt producerade filmer sprider så Scheike och kvinnorna sitt evangelium. Genom företaget Insektens distribuerar de filmerna per postorder till finsmakande kunder med stjärt- och rispreferenser. "Det påstods ju att vi var en sekt ... 'Sexsekten'", förklarar Scheike. "Vi försökte försvara oss mot det där men det lyckades vi föga med. Om de åtminstone hade kallat oss för 'Smisksekten' hade det gått an. Sex fanns ju inte med just någonstans. Men det var väl ett slående namn som Aftonbladet och Expressen hittade på. Jag skrev något som förklarade att om vi ska vara en sekt, skall vi alla fall vara 'Insekten' ... Redan Sokrates påstod att han var en fluga för folket, en fluga som satt sig på deras näsa. Jag ville förklara att vi var en insekt som smugit sig in i deras hem genom medierna. Ville folk bli av med oss var det nog svårt i och med att vi redan var inne. Det går inte att förneka det längre. Det blev ett lite lustigt namn ... Vi träffade en man som åker omkring på en massa marknader. Han var här uppe i trakten och hade frågat om någon visste var Scheike bodde. Folk berättade att de tyckte vi var konstiga eftersom de trodde att vi åt insekter ..."

"Vi har en fast kundkrets.", fortsätter han. "Den är inte särkilt stor men den är gedigen. Huvudsakligen är det äldre män, från 50 och uppåt, som köper av oss. De tycks trivas med våra alster. Vi har också fått en ganska stor marknad i Norge. Vårt smisk är ju naturligt. Det är natursmisk och inte en massa S/M och läder och koppel och hänga upp tjejerna i taket i kedjor ... Det handlar om vardagssmisk och ibland lite rituellt smisk. Grunden för det hela är det uppfostrande smisket. Verksamheten går ju inte särskilt strålande men vi hankar oss fram på den."

Sverige är enligt Hans Scheike och hans kvinnor ett land under djup "kulturhypnos". Därför har Internet, precis som för många andra smala producenter och konsumenter, blivit ett intressant forum. Både då det gäller affärsmässiga aspekter och renodlade kontakter med nyfikna av båda könen. På besök då Flashback var i Kopparberg i det Scheikeska residenset var till exempel en ung norska som sökte bra uppfostran från en erfaren smiskare och som hittat det genom Insektens webbsida. "Hans Scheike är populär i Norge ...", log hon och poserade villigt med naken rumpa i Scheikes knä då det blev dags att ta lite bilder.

Den snart 80-årige spjuvern Scheike ger ett synnerligen balanserat intryck då man träffar honom. Han är en man som tycker om att promenera och filosofera i skogen, att plantera blommor vid vägrenen, att skriva "Erosdikter" om möten mellan människor och möten mellan björkris och kvinnostjärtar. Om hans terapeutiska teorier i framtiden konkret kommer att få ett värde inom psykologi eller psykiatri återstår att se. Till dess tycks dock Scheike själv vara oerhört nöjd med att bara njuta av livet tillsammans med sina kvinnor i den vildvuxna naturen i Bergslagen. Innan vi skiljs ställer jag frågan om han själv njuter av att få ris. Svaret blir ett sedvanligt Scheikesvar: glasklart men samtidigt fyllt av både humor och ärlighet ... "Nej, jag gör ju inte det. På så sätt är jag ensidig. Jag vill bara ge ..."

Webbadress:
http://www.livslust.t.se