Stewart Home är okänd i Sverige. Ett fåtal besök de senaste åren, nu senast på Spoken Wordfestivalen hösten 2001, men ingen nämnvärd distribution av hans böcker eller uppmärksamhet i medierna. I England betraktas han dock som en författare, satiriker och konstnär av provokativ rang. Då Home började skriva om gör-det-själv-kultur och musik under det punkexplosiva 70-talet med en tidstypisk ettrighet och stark vilja, fanns där alltid även en utpräglad intellektualism och politisk vänstermedvetenhet som gärna användes för att kritisera den samtida konsten och det samtida engelska samhället. Klädd som en skinhead i bomberjacka, kängor och med rakad skalle, deklamerade unge Stewart Home Marx, Engels och sina andra politiska profeter och fann sig själv utsatt för precis den förvirrade kritik han önskat.

Enklare texter växte till mer utarbetade practical jokes och större ambitioner. Home samarbetade med Neoisterna, ett nätverk av post- surrealistiska konstnärer som alla använde pseudonymen "Monty Cantsin". Homes distinkt vänsterorienterade patos blandades med åren alltmer ut med proletärpornografiska stycken och en osalig stilistisk blandning av engelsk satir, detektivromaner, pikaresker samt demagogi och retorik från diverse politiska riktningar. Förutom romaner, artiklar, debattinlägg, kortfilmer, pranks och förvirrande kampanjer, har Home även utarbetat en spoken word-rutin av osedvanlig klass. Stewart Home läser nämligen inte sina rika och mångordiga texter ­ han reciterar dem utantill. En i vår tid synnerligen ovanlig företeelse!

De senaste åren har Home befunnit sig i en märklig och förmodligen oväntad ställning. Han som en gång hävdade att "feuding is the highest art" har nu blivit kulturellt rumsren (mot sin egen vilja) och till och med erhållit bidrag och priser från statliga institutioner, vars väggar han tidigare gladeligen klistrade fulla av anstötliga affischer.

"Jag tycker det är en svår sak att prata om.", medger den på ytan så försynte Stewart Home då han besöker Stockholm sent i oktober 2001 för att framträda på Spoken Wordfestivalen. "Vad är egentligen insidan och vad är utsidan? Innanför vissa institutioner finns det vissa hinder. Jag tycker inte att någon som är på insidan nödvändigtvis är en dålig person. Då det gäller att få anslag från helt vanliga institutioner i England var The British Council de allra första som gav mig pengar. Det var de som betalade för mig att komma till Malmö 1998. Efter det betalade de så att jag skulle kunna vara Writer in Residence vid universitet i Finland för ett par år sedan. Jag hade väldigt trevligt där. Och så finns ju The Arts Council. Jag har fått pengar från dem också, för projekt som kallas 'combined arts'. I huvudsak gick pengarna till någon annan, men jag togs ombord i efterhand. Ett väldigt bra projekt var till exempel 'Blipverts'. Sex konstnärer betalades för att göra varsin 45-sekunders 35 mm-film. Dessa filmer visades tillsammans med vanliga reklamfilmer på engelska biografer. Nästan en miljon människor såg filmerna. De som drev projektet berättade att min film blivit väldigt väl emottagen. I den bär jag boxhandskar och talar aggressivt. Kameran drar sig tillbaka och visar att jag också bär en minikjol och Dr Marten's-kängor. I slutet kommer en slogan: 'Länge leve den revolutionära kommunismen! Länge leve internationella hermafroditsamlingen!' De berättade att Labours kulturminister såg filmen och skrattade högt."

Den sardoniskt korrekte Stewart Home fyller 40 år 2002 och har varit aktiv sedan slutet av 70-talet med en stor mängd projekt och publikationer. Att trägen på något sätt alltid vinner fick han bevis på förra året, då ett av hans konstprojekt grusades på ett för honom högst oväntat sätt ...

"Jag har ett rykte om mig att vara lite utanför. Jag försöker vara utanför så mycket jag kan men vill ändå gärna röra mig innanför. Jag hittade faktiskt på att jag varje år i 20 år skulle söka om The Arts Councils största anslag för författare och sedan, som ett konstprojekt, visa hur och varför jag aldrig fått det. Jag ansökte väldigt seriöst och trodde verkligen inte att jag skulle få något. Men de förstörde mitt projekt och åtta års arbete genom att anslå 7 000 £ till mig! Och de fick Salman Rushdie att dela ut checken till mig! Jag är verkligen inte Salman Rushdies favoritperson ... Han vet vem jag är. Han skakade min hand men sa ingenting. Vad kan man säga? Han har väl också sina problem ... Jag var i alla fall lycklig som hade bra styrelsemedlemmar. Även de verkade glada över det hela. Det var faktiskt inte så länge sedan som styrelsen knappt kände till de författare vars ansökningar de skulle fatta beslut om! Att jag fick anslaget visar att det inte bara är vinklat och nepotismiskt. Jag ville ju bevisa just det genom mitt projekt, men det saboterade de ... Om man är någorlunda känd är det naturligtvis till stor hjälp. Jag kan lugnt gå nedför Oxford Street och ingen kommer att känna igen mig. Ibland händer det att någon stannar mig för att hälsa, men jag är verkligen ingen kändis. Skandalpressens läsare har ingen aning om vem jag är. Jag är bara synlig och känd i vissa små kretsar."

Stewart Home har i sina två huvudsakliga roller, som författare och konstnär, gjort det svårt för sig, liksom många före honom. Om det är något en specifik kulturbransch kräver för att ge framgång tillbaka, är det trohet och rutin. I Homes fall har skrivandet mer och mer tagit överhanden de senaste åren, men han vill inte påstå att han numer lagt konsten på hyllan.

"Jag har alltid försökt jobba över gränserna.", förklarar han. "Men det är något som mest förvirrar folk. Konstpubliken förstod mig lite bättre under en ganska lång tid. Men jag har yttrat mig ganska hårt om min syn på 'estetikens gettofiering'. Det är inte det att jag inte vill integrera konsten och livet, som ur ett klassiskt avant garde-perspektiv. Men jag ser det mer som Marx uttryckte det. Jag vill vara 'en jägare på morgonen, en fiskare vid lunch och en kritisk kritiker på kvällen.' Jag vill vara en hel människa utan separation mellan sinne och kropp. Den klassiska avant garde-önskan är intressant och användbar men för mig handlar det inte bara om en integration av konst och liv. För mig är det ett bredare projekt, eftersom man ju också måste arbeta i ett socialt system med restriktioner. Jag försöker inte förringa det estetiska, men man tycks behöva handskas med det i dess gettofierade form, i 'konst- världen'. På många sätt är det förvånande hur långt jag faktiskt tagit mig trots att jag haft den attityd jag haft. Förhoppningsvis kan jag fortsätta arbeta inne i systemet utan att behöva kompromissa alltför mycket."

I det att åren gått sedan neoisternas busiga upptåg, har Stewart Home som person mognat. Han ser inte längre ut som en pommes frites-flottig skinhead och alla spår av pubertal skämtsamhet är nu enbart förpassade till segment i hans böcker. Han är själv förundrad över och rätt nöjd med hur saker och ting utvecklat sig.

"Jag befinner mig i en märklig position.", bekänner Home tyst. "Under hela 2001 har jag till exempel gjort många saker på det österrikiska kulturinstitutet i London. Då riket bestod av både Österrike och Ungern hade de behov av en väldigt stor ambassad, men nu har de definitivt mer utrymme än vad de behöver. Kulturinstitutet är som en annexbyggnad till ambassaden och de har en mängd konstevenemang där. Och en intressant historia. De flesta österrikarna i London kommer från familjer som flydde från nazisterna. Så det är en annorlunda samling människor mot vad folk tror, Haider till trots. Jag finner Haider vara mycket problematisk men folk tycks inte kunna förstå att Österrikes kulturinstitut är något helt annat. De attraherar verkligen intressanta människor. De är rättframma och tycker Haider är hemsk. Plötsligt en kväll befann jag mig där ensam i en korridor, med nycklarna till Österrikes ambassad i min hand. Helt bisarrt! Det hade jag aldrig kunnat tro för tio år sedan. Jag försöker se det ur ett dialektiskt perspektiv: Varje arbetare i ett kapitalistiskt samhälle skapar sin egen alienation och så lever man med dessa underliga motsägelser och försöker göra det bästa av det."

Den kultur som intresserat sig mest för Stewart Homes våldsamma, sexuellt laddade och ofta stört absurda romaner är den finska. För den oinvigde kan det kanske tyckas märkligt. Home själv medger att det lika mycket handlat om tur och tajming som om en fullständig resonans mellan hans i många fall proletära romantik och den finska dysterheten.

"De flesta av mina romaner har faktiskt översatts till finska. Det finns nog bara en som inte översatts. Den är full av ockult, arkaisk terminologi och det skulle ta honom tre-fyra gånger så lång tid att översätta den. Den tyske översättaren hade samma attityd.", suckar Stewart. "Ursprungligen var det så att det fanns ett band som hette Blaggers ITA. De blandade ska, punk och hip-hop och var aktiva på antifascistscenen i London på 90-talet. Jag tyckte de var jättebra, så jag träffade trumpetspelaren ett par gånger och gick sedan för att se dem spela. Jag lärde känna dem. Min finske översättare var också en vän till dem. De gav honom ett exemplar av min första roman. Han var arbetslös då, så han översatte den för att ha något att göra. Han frågade mig om han fick sprida den per diskett i Finland. Jag bad honom kolla med mitt förlag och olika finska förlag. Han försökte med Like i Helsing- fors och de gav ut den. Det gick bra, så de bara fortsatte ...", minns Home nöjt.

"Plötsligt var intresset stort, så jag åkte över till Finland för att göra lite reklam. Detta var 1995, i samband med min bok 'Defiant Pose'. Den första boken handlar om eko-terrorism och min resa sammanföll med Animal Liberation Fronts första stora manifestation i Finland. Stort medieintresse kan man lugnt säga!", skrattar Stewart Home. "Där jag kommer ifrån vill ingen uppmärksamma mig, men i Finland tyckte till och med min förläggare att det blev för mycket! De tog mig till en stuga vid en sjö så att jag skulle kunna koppla av lite. De hade aldrig upplevt ett så starkt intresse för en av deras författare. En vecka var kul, men jag skulle aldrig kunna hålla på så hela tiden."

Stewart Home är en författare som gärna tar från andras verk och stuvar om så att materialet passar i hans egen litterära gryta. På samma sätt är han flexibel till exempel då det gäller översättningar av hans egna böcker. Han inte bara godkände utan även uppmuntrade till förändringar i romanerna då de skulle komma ut på finska.

"Jag sa åt Likeförlaget att böckerna måste översättas i och till deras egen kulturella kontext.", förklarar Home. "Den första romanen har referenser till den tidiga punktiden i London. Översättaren ändrade dessa referenser så att de mer stämde överens med finska förhållanden. Det fungerade bra. Här i Sverige kanske den skulle innehållit Rude Kids eller Ebba Grön. 'Raggare is a bunch of motherfuckers' är verkligen en klassisk låt! Jag är lycklig över att det gick bra. Jag refererar till Londonpunk, men det spelar inte så stor roll för mig. Min attityd och min humor tycks passa finnarna bra. Jag älskar att åka till Finland och jag har alltid väldigt kul där. Om man lämnar västkusten, som ju liknar resten av Skandinavien, så är det verkligen annorlunda. Betydligt mer slavisk påverkan. Det är något jag uppskattar. Det känns inte som resten av norra Europa. Det känns som om jag inte är hemma och det är något jag verkligen uppskattar. Så jag förmodar att det hela handlade om tur, tajming och att förlaget var villigt att lyssna."

Homes medvetna citerande av långa passager från andras böcker har blivit lite av vardagsmat och varumärke för honom. Somliga skulle hävda att det är ett fräckt och billigt sätt att tota ihop en egen skapelse. Andra att det är att visa verken och författarna respekt, om än på ett hittills ganska okonventionellt sätt i litteraturhistorien. Stewart Home själv tycker naturligtvis, med glimten i ögat, att båda ståndpunkterna är lika sanna och godtagbara.

"Jag lyfter ibland hela stycken ur andras böcker. Främst 1800-tals material och gärna tidigare material också. Detta på grund av copyrightaspekten. Man kan ju ta små fragment eller någon mening här och där, men inte mer. Kathy Acker råkade illa ut efter det att hon tagit fyra hela sidor ur en Harold Robbinsbok. Boken i fråga blev indragen. Jag skulle gärna göra något liknande, men det är inte ett bra alternativ om man ges ut av kommersiella förlag. I mitt fall ändras det från bok till bok. I 'Red London', till exempel, ville jag ha in mer skräck och fantasy än tidigare. Så jag tog material från klassiker som 'House on the borderline' och liknande.", avslöjar han.

"I nästa roman som kommer ut, '69 things to do with a dead princess', blev jag så trött på att skriva de rent pornografiska delarna, så jag tog passande material från den viktorianska eran. Jag blev tvungen att skriva om lite grann eftersom de bara använde samma få ord för mannens och kvinnans könsorgan. Jag ändrade lite grann men i grund och botten är styckena rena plagiat. Boken handlar om en 20-årig student. Hon åker till världens största koncentration av stencirklar, som ligger strax utanför Aberdeen. Det finns en speciell cirkel där det finns en stor liggande sten som omgärdas av andra stenar. Hon besöker den och har med sig en buktalardocka och en äldre man, som förmodligen är hennes egen skapelse. Hon har sex med både mannen och dockan, samtidigt som de diskuterar litteratur. I de styckena finns det 1700- och 1800-tals-texter om de gamla stencirklarna som jag tagit från andra källor."

"Den bok jag gjorde för Attack Books, 'Whips & Furs ­ My life as a bon vivant gambler love rat', av 'Jesus H Christ', inkluderar sexpartier som är tagna från viktoriansk porr. Jag var så innerligt trött på att skriva om sex!", upprepar han. "Men även dessa stycken var jag tvungen att skriva om. Jag tog också några bitar från Grant Allens 'An African millionaire', en tidig detektivhistoria."

"Jag är helt nöjd med att ta av andras arbeten.", summerar Home. "Jag gillar själva collage-effekten i det hela. Jag tror att det har med min attityd gentemot konst i allmänhet att göra, och i synnerhet min attityd gentemot modernismen. Om man läser Berger, en av de huvudsakliga teoretikerna, och betraktar collaget som konstform, så inser man ju att man har hela konst- och litteraturhistorien att plundra! Folk glömmer ofta bort att det är på det sättet som litteraturen ursprungligen uppstod. Titta bara på Chaucer, Shakespeare och Marlowe ... De tog gladeligen andras arbeten och idéer. Det är en tradition. Det är en metod."

En annan författare som arbetat med liknande tradition och metod är amerikanen William Burroughs. Influerad och instruerad av målaren Brion Gysin och inspirerad av dada-ikonen Tristan Tzara. Skillnaden var att dessa pionjärer valde stycken och sedan skapade nya fragment genom att klippa sönder och sätta samman delarna slumpvis. Stewart Home känner sig dock en smula reserverad inför Burroughs och dennes litterära arv.

"Burroughs är viktig, det går inte att komma undan.", förklarar Home. "Han är ju den internationellt sett mest välkände experimentelle författaren under 1900-talet. Jag har dock en lite ambivalent känsla inför Burroughs. Av taktiska skäl brukade jag faktiskt kritisera honom eftersom jag var så trött på den Burroughskult som uppstått i England och internationellt. Men visst tycker jag att 'Naked Lunch' är en mycket bra bok. Jag tycker att de tre första cut-up-böckerna: 'The Soft Machine', 'Nova Express' och 'The Ticket that Exploded' är sant poetiska och vackra böcker. 'Junky' är inte alls lika viktig som de tre och 'Naked Lunch'. Jag tycker att de böckerna utgör Burroughs kärna. Jag håller inte med de flesta, i det att jag inte uppskattar den senare trilogin: 'Cities of the Red Night', 'The Place of Dead Roads' och 'The Western Lands'. Jag gillade inte den så mycket. Jag tror faktiskt han skrev dem för att kunna göra en slags comeback och kunna få nya möjligheter. Jag tycker också att hans berömmelse existerar på bekostnad av andra långt mer intressanta författare."

"Jag tycker att Burroughs skrev en del intressanta romaner, men den paranoia som fungerar så väl i romanerna gör det inte i hans andra arbeten", fortsätter Home, någonstans mycket väl medveten om att hans egna böcker förmodligen aldrig skulle sett ut som de gör om det inte vore för Burroughs influens. "Hans essäer är nästan pinsamt dåliga, tycker jag. Som bäst var han en bra romanförfattare. Och han är definitivt en viktig person. Man kan liksom inte undkomma honom. Min första erfarenhet var i och med 'Dead Fingers Talk', en bok som sattes ihop för den engelska marknaden. Calder, hans förläggare, var orolig inför att ge ut det tidigare materialet. Jag hade ju hört om Burroughs då jag var tonåring så jag läste boken. Jag kommer ihåg då jag kom till den scen där en man försöker lura en annan på pengar. 'Du stal en lunga från din mormor och nu vill du byta mot en konstgjord njure ..., eller något liknande. Jag skrattade högt när jag läste det, minns Home.

Med friskt och kämpaglatt humör har Stewart Home vid ett flertal tillfällen och under ett flertal pseudonymer i sin karriär publicerat manifest som ofta förvirrat snarare än förtydligat eller konkret uppmanat. Oavsett om det gällt neoisternas upptåg, fast rotade i en konsthistorisk medvetenhet, eller senare kaotiska upptåg tillsammans med medlemmarna i engelska gruppen KLF, finns det en bokstavligen röd tråd i Homes polemik och retorik. Vid många tillfällen vävs också ett symboliskt språk, lånat från ockultismens inspirerande mylla, in i en suggestiv och imperativ helhet. En text författad strax efter attackerna i New York hösten 2001 signerades 'Jacques de Molay'. De Molay var de beryktade Tempelriddarnas siste officiella ledare i samband med att de på 1300-talet otacksamt förbjöds av påvedömet efter att de agerat som korstågens militära och polisiära styrkor. Enligt myten gick Tempelriddarna under jorden i ett par hundra år och återuppstod igen som Frimureriets grundare.

"Jag är på ett personligt plan inte så intresserad av den typen av strukturer", erkänner Home, trots att han friskt hämtat näring ur esoteriska källor i många av sina texter. "Men strukturerna tycker jag utgör intressanta och fascinerande jämförelsegrunder med terroristceller. Alla hemliga sällskap liknar terroristceller. Jag vet hur den typen av grupper fungerar och arbetar. Min insyn kommer ifrån att ha läst en hel del om radikala politiska grupper i Ryssland på 1800-talet. Ryska nihilister ... Bakunin, till exempel. Eller så kan man betrakta frimureriet. Jag tror inte på någon världsomspännande frimurarkonspiration. Men visst finns det tankar och texter som kan bli oerhört farliga då de just betraktas som konspirationer. 'Sion Vises Protokoll' är ett slående exempel. Det råder inga tvivel om att de är ett falsarium. Men de blev ett officiellt berättigande för nazistisk antisemitism och för förintelsen. Man måste förstå att det går att behandla seriöst material icke-seriöst och vice versa. Det är ett helt område fullt av tankar och texter som fått fruktansvärda resultat i historien."

"Det grundläggande problemet med den typen av struktur ...", fortsätter han, "Är att man ju inte vet vem det är man svär trohet och lydnad till. Det är verkligen ett tveeggat svärd. Man vet inte vem som bestämmer och det finns ingen riktig orderräcka. Den namngivne ledaren kan inte alltid kontrollera allt som händer. Det är av en av de saker jag förstått av engelska mediers presentation av Twin Towers-attackerna, al Quaida, Usama bin Ladin och det som hände sedan. Även om de som utförde attackerna var kopplade till al Quaida, behöver bin Ladin inte nödvändigtvis ha känt till det hela. Människorna i en cell känner inte de övriga i andra celler. Vem som helst som är bekant med strukturen i frimureriet, hemliga sällskap, radikala politiska grupper, terroristceller, kommunistiska celler, Baader-Meinhof eller vilka som helst, vet att det inte finns någon övergripande kontroll eller någon orderräcka. Om man inblandar sig i det, gör man det utan att till fullo känna till allt. Om man får order, vet man inte var de kommer ifrån. Man vet inte varför man ska göra det eller varför man ska lyda eller inte. Cellerna arbetar oftast utifrån egna initiativ och sedan måste organisationen som sådan ta ansvar för något de kanske i själva verket inte vill stå för", säger Home och nickar då jag nämner irländska IRA som ett passande exempel på detta.

"Jag är inte alls för hemlighetsmakeri ...", fortsätter Home entusiastiskt. "Jag är för en absolut öppen debatt. Men jag tycker att mytologin som kretsar kring dessa grupper är oerhört intressant. Ur ett retoriskt perspektiv finner jag många gamla ockulta texter väldigt vackra. Orsaken till att jag använde Jacques de Molay var att texten i fråga blev klar den 13 oktober. Då ägde massiva demonstrationer mot det begynnande kriget i Afghanistan rum. Det är också årsdagen av det slutliga undertryckandet av Tempelriddarna. En av de många saker som är intressanta med Tempelriddarna är att de förmodligen stoppades av politiska och ekonomiska skäl. De hade ju blivit väldigt mäktiga. Men det de anklagades för var kätteri, i det att de enligt uppgift skulle dyrka en djävul vid namn 'Baphomet'. Det är vida accepterat att 'Baphomet' är en korruption av namnet 'Muhammed'."

"Då Bush pratar om ett korståg mot terrorismen är det enkelt för en muslim att tolka det som att det handlar om ett korståg mot islam.", inflikar Home och för resonemanget vidare. "Tempelriddarna anklagades för kätteri. Kätteriet bestod i grund och botten av att de islamifierats. De lärde sig om bankväsende från muslimerna. Det fanns många positiva aspekter i korstågen, varav den främsta var att det faktiskt kom in ny lärdom i det annars så efterblivna Europa. Utan den lärdomen hade renässansen aldrig ägt rum. Den aspekten av historien är jag mycket intresserad av. Men jag förstår att jag blev missförstådd genom att använda de Molays namn. Det finns alltid en risk i att använda värdeladdade namn."

För Stewart Home, som genuin Londonbo, har fascinationen för det muslimska alltid funnits närvarande. En stor del av invandrarbefolkningen i London kommer från muslimska Pakistan och de pakistanska områdena är miljöer Home känt sig mycket hemma i, även om han ofta hade svårt att förklara sin utpräglade skinhead-look för unga muslimska kamrater.

"Där jag gick i skolan, var 25 % av eleverna muslimer från Pakistan", berättar han. "Jag bodde nyligen i ett område där 70 % av befolkningen är muslimer från Bangladesh. Emellan pakistaner och de från Bangladesh finns en enorm konflikt sinsemellan. Från början bröt de sig loss från Indien och efter översvämningarna och svälten 1971 bröt sig Bangladesh loss från Pakistan. Då jag bott i sådana områden har jag blivit mycket medveten om den typen av konflikter. Hela processen är enormt komplicerad. Tony Blair, som jag avskyr, har försökt få alla engelska muslimer ombord på skutan, men med den korstågsretorik som även han nu använder kommer det inte att bli lätt. Hur kan alla dessa människor tolka hans prat som något annat än en attack mot deras religion? Det intima förhållandet mellan religion och politik gör det hela mycket svårt", konstaterar Stewart Home i resonans med större delen av västvärlden.

"En av de saker som skulle intressera mig att gå vidare med, är betraktandet av protestantismen som en form av islam. Om man följer linjen från Tempelriddarna, via renässansen till protestantismen, kan man se det som en sammanblandning av specifikt arabisk och muslimsk lärdom. Protestantismen är mycket närmare islam än vad den katolska eller ortodoxa kyrkan är. Jag vill gärna betrakta det som en slags religiös anarkism, där ett nära och personligt förhållande till Gud är det viktiga. Det finns en mängd grupperingar inom islam och även dessa kan man bryta ned i fraktioner. Inte alla sunnimuslimer är desamma. Inte alla protestanter är desamma. Inom alla dessa områden, vill jag gärna bryta ned ytan på det viset. Jag är motståndare mot begrepp som 'kriget mellan civilisationerna'. Det finns tre huvudsakliga monoteistiska religioner och en stor mängd grupperingar inom dem. Men i sin essens är de i grund och botten samma religion."

Stewart Homes hjärta sitter till vänster, det går inte att ta miste på. Men tack och lov är han sällan dogmatisk och propagandistisk, utan snarare nyfiken på allsköns teorier och kosmiska tokerier ­ Pragmatiska byggstenar i hans mångfacetterade litterära värld. Han börjar också, berättar han, tröttna på att bli betraktad som en utpräglat politisk varelse.

"Folk brukade kalla mig för kommunist eller anarkist, men det var ett misstag. Jag har aldrig varit en anarkist. Yttersta vänstern är en sekt och jag vill inte vara med i någon sekt. Det finns ingen skillnad mellan dem och andra sekter som till exempel The Moonies. Men det är svårt när jag väl en gång använt den typen av stil. Folk ser mig som en bolsjevik och då antar de att jag är till vänster och då antar de att jag är anarkist. Jag skulle inte vilja placera mig själv där alls. Jag tror snarare att jag försöker undvika det. Förr i tiden kunde jag säga att jag var anti-kapitalist. Men nu, då fler och fler högergrupper rör sig i den riktningen, vet jag inte längre. De kommer förmodligen att stötas bort av anti-globaliseringsgrupperna. Många högergrupper ställer upp på den antiglobala retoriken. Det förekommer en hel del förvirring eftersom folk tycks tro att anarkismen automatiskt ligger till vänster. Men det betyder ju egentligen bara en anti-statlig ståndpunkt, från vänster till höger. Anarkism i sig uttrycker ingen distinkt plats i det politiska spektrat. På grund av att folk bär på den missuppfattningen, tror de att Proudhon finns till vänster. I själva verket har han utövat ett stort inflytande på den franska fascismen."

Trots att Home gladeligen pratar politik och på intellektuella plan tycks mycket aktiv, verkar det sena 90-talets spekulationhysteri och brutalkapitalismens frammarsch i de forna öststaterna dämpat kampglöden en smula. Eller kanske det helt enkelt i Homes fall handlar om att konsten och litteraturen tagit överhanden i hans liv?

"En satiriker är en bättre definition av mig än en ironiker", förklarar Home då vi leder in konversationen på litterära ängar igen. "Wyndham Lewis pratade om ickemoralisk satir och det gillar jag, trots att jag tycker hans politiska åsikter är fruktansvärda. Det är bättre att bara driva med någon utan att ha en moral att behöva stödja sig på. Satir skrivs ju vanligtvis från ett eget och hävdande perspektiv. Det är då en fråga om att underminera motståndaren. Något som grundar sig på en egen moral. Jag är personligen mer intresserad av att plocka isär något utan att exakt veta vad jag ska ersätta med!", skrattar Home belåtet.

"För det mesta kan jag bara inte låta bli", svarar Stewart då jag frågar om satiren är ett medvetet stilgrepp eller en automatisk process i honom. "Jag bara måste ha med den eller den specifika meningen. Några av mina flickvänner har klagat på mina dåliga skämt i texterna under årens lopp. Själva skämtet är att skämtet är så dåligt! På sistone har jag faktiskt försökt hålla i mig själv, hålla mig själv tillbaka. I den nya romanen finns det en del drömsekvenser. I en av dessa upplever huvudpersonen att hon är död men att hennes buktalardocka lever. De har sex tillsammans och hon lever ut en nekrofilsk fantasi i det att dockan suger urinen ur henne med ett sugrör. Så jag skrev 'He was taking the piss'. För mig var den raden ingenting av vikt. Men jag kunde bara inte låta bli ... Förlaget, Canongate, är ett bra förlag. Han som äger förlaget sa att det är en jättebra bok, men den raden var lite för mycket ... Han bad mig ta bort den och det gjorde jag. Jag bryr mig inte om den raden finns där eller inte. Meningen är inte av vikt för romanen som sådan."

"Jag skrev en annan roman, 'Come Before Christ & Murder Love', i vilken berättaren är schizofren. Varje gång han får orgasm, byter han personlighet. Och eftersom det är i en av mina böcker, får han många orgasmer! Förlaget, Serpent's Tail, stödde mig och tyckte allt var kul. Men själva redaktören avskydde boken. Han kunde inte förstå vad som hände. Allt bara ändrar sig hela tiden och det är ju det som är själva tanken. Det är omöjligt att veta exakt vad som försiggår, precis som i en konspiration. Man kan inte lösa konspirationsteorier. Det ligger liksom i deras natur. Redaktören ville att jag skulle skriva om hela boken i tredje person! Hur kan man skriva om en sådan bok i tredje person? Det var något jag kämpade för och jag hade tur eftersom killen som äger förlaget tyckte att det var det bästa jag skrivit. Folk vet inte vad som brukar försiggå mellan författare och redaktörer. I journalistiken är det tydligare gränser, men då det gäller skönlitteratur är det mer som en öppen diskussion. Då kan man råka ut för sådana absurda saker", konstaterar den produktive författaren och rycker på axlarna.

"Jag skrev en bok som jag döpte till 'Cunt' och det orsakade naturligtvis problem", skrattar Home vidare. "Den är som en slags postmodern version av pikaresken, en löst fogad reseskildring. Jag var väldigt inspirerad av elizabethansk litteratur. Pikaresk kommer från spanskans ord för 'kuk' och boken heter 'Cunt'. Jag knullade litteraturen, kan man säga. Det var svårt för mig att hitta någon förläggare som ville röra den. Då man ligger på ett mindre förlag innebär det naturligtvis att man säljer färre exemplar. Allt handlar om hur mycket de har att säga till om i branschen och hur bra distributionen är. Det här var också precis efter min offentliga kritik mot Salman Rushdie, som var i det närmaste heligförklarad vid den tidpunkten. Så jag förstörde för mig själv dubbelt upp! Jag vet att jag förlorade arbete på det, att redaktörer på tidningar inte ville ha artiklar av mig längre och så vidare. De visste att jag använde ordet i fråga i mina texter, men de accepterade inte då det blev så synligt som det blev i själva titeln. Men just i det fallet tycker jag det var värt det. Man måste kämpa där och när man tycker det är viktigt!", avslutar så den luttrade kämpen på de intellektuella barrikaderna i, som han själv kallar det, "Labourgeoisins England".

Webbadress:
http://www.stewarthomesociety.org