I slutet av maj 2002 fyller konungarikena Elgaland-Vargaland tio år. Dessa annorlunda länder grundades av de svenska konstnärerna Carl-Michael von Hausswolff och Leif Elggren som ett renodlat konstprojekt. Men under årens lopp har själva projektet vuxit och kommit att inrymma vida ifrågasättanden av begrepp och koncept som många människor tar för givna: Vad är en stat, ett land, en nation, en gräns? Och vem har egentligen rätt att bestämma och diktera för andra hur de ska leva sina liv? Elgaland-Vargaland, som nu har cirka 600 medborgare över hela världen, ämnar fortsätta med dessa ifrågasättanden, berättar grundarna i Stockholm, där de är fullt upptagna med att förbereda tioårsjubileet på Lydmar Hotel den 24 och 25 maj.

Genom att annektera alla gränser, alla ingemansområden, alla virtuella och alla hypnagoga tillstånd, tog sig KREV, som länderna förkortat kallas, in i en världsmedvetenhet, om än i en än så länge liten utsträckning. Men efter år av utställningar, vernissager, fester, öppnanden av ambassader, installationer, performances och mycket annat, har dessa svenska kungar sakta och strategiskt tagit sig in i folks sinnen. Projektet har nu vuxit och vill, enligt grundarna, bli något mer än endast något man kan läsa om på kultursidorna.

"Jag tror inte någon av oss tänkt på det hela så konkret innan.", berättar von Hausswolff om projektets födsel. "Vi brukade bara ses och prata om saker. Jag kom upp till Stockholm och vi skulle prata om vad vi skulle hitta på tillsammans den närmaste tiden. Då dök idén upp. Leif hade rört sig i sina trakter och jag i mina. Maktstrukturer, symbolik ... Hur kan man praktiskt ta dessa koncept och göra något med dem? Mycket av det som gjorts tidigare hade en botten i en undersökning av symboler. Vi ville pröva att omsätta det i direkt, praktisk funktion."

Tanken på att ha ett eget land eller, i det här fallet, två, grodde snabbt och man beslöt göra slag i saken. Trots insikten om att det skulle kunna växa snabbt och innebära massor av oväntat arbete, valde man att rivstarta. De första idémötena i oktober 1991 ledde till de första nationella manifestationerna under våren 1992.

"Vi undrade hur vi skulle göra för att utropa det här landet vi pratat om", fortsätter von Hausswolff. "Vi ställde oss helt enkelt utanför fönstret på Galleri Andréhn-Schiptjenko och utropade staten i de fyra väderstrecken. Så spreds det ut i etern via 'The Butterfly Effect'. Efter det krävdes det inte så mycket. Vi kom ganska snabbt på vad projektet skulle heta, vad nationerna skulle heta. Vi satte in en liten annons i Dagens Nyheter om att vi annekterade vissa saker från och med då. Det var också ganska lätt att göra. Det svåra arbetet kom efteråt, under hela det år som följde. Författningen och sådana saker. Där gällde det ju att vara mycket mer precis. Vi behövde vara pålästa om hur det ser och har sett ut internationellt." von Hausswolff och Elggren har rört sig i liknande territorier tidigare. Båda stammar från Linköping och har känt varandra sedan länge. Båda har sysslat med experimentell musik och performance, von Hausswolff tillsammans med Phauss och solo och Elggren tillsammans med Guds Söner och solo. Från tiden med skiv- och produktionsbolaget Radium 226.05 i Göteborg och fram till i dag har teman som makt, övergrepp, reaktion och motrörelser alltid funnits närvarande hos dem båda. Man kan undra om det konstanta ifrågasättandet av befintliga maktstrukturer är ett generationsfenomen?

"Jag blev medveten vid 1972 ungefär", berättar von Hausswolff. "Jag var aldrig med om några studentrevolter. Men på ett senare stadium var jag ganska antipolisiär och närde antiborgerliga värderingar och så vidare. Men det fanns en avsaknad av att inte ha fått tillfälle att vara med kanske tio år tidigare. Hela proteströrelsen, hela engagemanget emot kapitalism, emot smygfascistoida värderingar som folk får i ett kapitalistiskt samhälle, allt det slogs successivt bort för mig då jag växte upp. Man utvecklade sina egna sinnen med LSD och olika grejer för att se om det fanns något där i stället. Om jag tittar på det nu, så skulle en liten del av det mycket väl kunna vara användbart. Men den totala konfrontationen leder bara till ökad polisiär makt och en slags assimilering av kritik som bara gör att makten blir starkare. Kontrahenterna är inte starka nog att göra revolution. Jag blev intresserad av att se efter andra sätt, andra metoder. Det är visserligen en slags konfrontation men det finns också infiltrationsmoment i det underliggande konceptet. Det infiltrerar och försöker förändra inifrån i stället för att bara gå på rakt angrepp."

Med ett 20-tal ambassader och konsulat runt om i världen, med över 600 medborgare och med en mängd ministrar med ämbeten som "Minister of Persuasion", "Minister of Sorts" och "Minister of Lost Illusions", har KREV etablerat sig med besked, framför allt de senaste åren. De båda kungarna tror dessutom intresset kommer öka ännu mer den närmaste tiden.

"Vi ser oss själva som någon slags igångsättare, en slags grundare", förklarar Elggren. "Allt har redan fått en fart, ett eget liv. Det lever redan nu oberoende av oss. Det är intressant. Det är jämförbart med vilken social rörelse som helst. En grupp människor som kommer samman och skapar något gemensamt. Ringarna sprids på vattenytan. Handlingarna får konsekvenser. Det är en mängd olika människor som är involverade redan nu. Jag tror vi har 615 medborgare just nu. Det är väldigt många av dem som tar egna initiativ. Den senaste tiden har det verkligen rasat in medborgare. Skulle man göra en liten statistik skulle man se att det definitivt ökat den senaste tiden. Önskan om att få bli medborgare ökar. Det kan ha att göra med hur det ser ut i världen. Och kanske hur det ser ut i den konstnärliga världen. Projektet tar ju sitt avstamp ur konstvärlden men har samtidigt utomkonstnärliga ambitioner. "

"Vi har rätt att ta oss vatten över huvudet när vi vill", förklarar von Hauswolff vidare. "Vi utgår från ett sätt att vara på, att agera på, en konstnärlig handling som är en medveten handling även om den ofta kan ta sig spontana uttryck. Det är en medveten men spontan aktion. Vi brukar säga att om ledare runt om i världen anammade en mer konstnärlig ton i sitt ledarskap, så skulle de inte vara så tråkiga som de är. Så instängda i sin egen förträfflighet. I helheten ser man att ett politiskt system med strategier måste basera sig på en kompositorisk funktion. Tänker man i kompositions- termer och förvandlar ett handlande till komposition, så är allt konst. Orsaken till att det tog lång tid att utforma författningen var just att vi ville skapa ett system som är okränkbart. Det handlar inte bara om ett politiskt system utan snarare om hur vi i våra resonemang sökte och söker det perfekta konstverket. Anledningen till att man går vidare i ett konstnärskap är att det aldrig blir perfekt. Man utvecklar hela tiden ... Men vi frågar oss fortfarande hur man skulle kunna skapa det perfekta konstverket, något som är oförstörbart. Något som är föremål för kritik men ändå oantastligt. Så länge det finns gränser så existerar vår stat. Oavsett om vi finns kvar i den här köttsliga skepnaden eller inte. Dessutom är vi ju odödliga enligt författningen! Funktionen i projektet är oändlig om den politiska kartan ser ut som den gör och människor tänker som de tänker och agerar som de agerar. Då kommer vi alltid att vara en pinne i hjulet."

I det att KREV vuxit som fenomen har de båda grundarna varit noga med att bibehålla en bra balans mellan det humoristiskt kommenterande och det seriösa, strategiska i att upplysa och ifrågasätta givna (för)ordningar. Svingar det över för mycket på en sida, tappar helheten kraft och styrfart, menar de.

"Jag kommer ihåg när vi ansökte om medlemskap i FN, 1994.", minns Elggren. "Vi riktade oss dit helt naturligt och ganska tidigt i projektet. Vi ville tas på allvar och bli en del av den planetära unionen. Många tyckte nog att det var en ploj, en lustifikation. Retroaktivt har konsten alltid fungerat på det sättet. Den har alltid påverkat oss som människor. Inkluderat tänkande, framflyttande av positioner i den mentala sfären. Det är konstens uppgift, konstens funktion. Men det sker alltid med en oerhörd fördröjning. Det finns alltid ett avstånd mellan när det görs och när det får en samhällelig konsekvens som håller hela vägen. Vi tyckte att FN borde lyssnat mer på oss. Det hade fungerat så väl åt båda håll. De skulle kunna ha nytta av det konstnärliga sättet att tänka och handla. Det får alltid sina konsekvenser och borde blandas in mer i vardags- politiken. Det är något alla har något att vinna på."

"De flesta medier har en direkt ton i sig som gör att ingenting förändras", hävdar von Hausswolff. "Det som möjligtvis kan förändra någon nuförtiden är väldigt intrikata bilder. Bilder på döda människor, döda barn ... Det kan förändra direkt. Men man vet ju aldrig hur vinklat det är. Det kanske inte är så intressant med den typen av propaganda egentligen. Så fort vi tittar på något som vi figurerar i, så betraktar vi ju det från projektets synvinkel som ren propaganda. Det gör att vi kan vara ganska plumpa. Vanligtvis är man som konstnär ganska emot att figurera i en viss typ av press. Man vet att den kanske är populistisk eller att det mycket mer handlar om journalisten än det journalisten skriver om. Men om man vänder på det och bara ser det som propaganda, så gäller det bara att få ut allt."

"Intressant nog finns det ändå en hel del beskrivningar av projektet i olika medier", sticker Elggren in. "Det har blivit ett ganska omvittnat projekt. Det finns en fascination samtidigt som det finns ett ironiskt sätt att betrakta oss. Ironin kommer inte från oss. Vi jobbar med det här på fullaste allvar, fullt ut. Vi vill skapa en maximal utrymmesmöjlighet, en maximal rörelse- möjlighet."

Att projektet nu i allra högsta grad är internationellt är både naturligt och önskvärt, anser de båda högheterna. Om det hade förblivit i Sverige, hade effekten av det hela inte alls varit lika stor. Och att effekten nu faktiskt finns där är de båda övertygade om.

"Det finns en del underliggande mediala funktioner som jag tycker är intressanta", förklarar von Hausswolff. "Om man tittar på en del händelser som sker vid vissa gränser, vid vissa överträdanden av folks integritet, så tycker jag det känns som om folk mer och mer tycker att gränser tycks lite fånigt. Det var mycket allvarligare förr i tiden, för tio år sedan. Det var mycket självklarare då. Nu är det mer fånigt. Det finns ett löjets skimmer över Gaza och Israel till exempel, samtidigt som det är allvar. Hela det politiska gränsdragningsspelet blir mer och mer en ganska fånig idé. Det tycker jag man kan se överlag. Ett sådant projekt som vi håller på med kan på någon nivå bidra till denna typ av syn. När vi säger att vi annekterat alla gränser över hela jorden, så tycker de flesta att det är jätteskojigt. Lite ironiskt, lite fånigt och pojkaktigt. Men samtidigt bidrar det till att varje gång man hör ordet 'ingenmans- land', så är det hos många människor en slags analog till vårt projekt. 'Det är ju ert land', brukar de säga. Då tillåter man ju mottagaren att fatta det beslutet i stället för det propagandistiska pådyvlandet om att något är rätt eller fel. De får själva avgöra vad som är rätt och fel. Det tycker jag är intressant. Det envisa malandet som kanske resulterar i något ytterligare."

Förutom de publikt orienterade konstutställningarna och framförandena, som ju talar till en tämligen esoterisk miljö av redan likasinnade, har KREV strävat efter att i största möjliga mån anamma dokument, procedurer och förhållningssätt från andra nationer. Även om mål- sättningarna är annorlunda, vill man i allra högsta grad betraktas som en riktig nation. Därav KREV:s gemensamma författning, pass, nationalsånger (ett flertal varianter finns), flagga och så vidare.

"En av de första handlingarna vi utförde var att skicka ut ett brev till jordens alla nationer, i vilket vi berättade om vår existens och krävde att bli erkända", minns Leif Elggren. "Vi uppmanade annars till att de skulle gå ihop med sina grannar och på så sätt utradera oss. Nu pratar man om ett globalt samhälle och EU. Det är de första stegen mot att eliminera gränser. Man åker ju fritt nu mellan olika länder. Inom konsten har man ju alltid pratat om gränsöverskridande. Hela modernismen är full av gränsöverskridare. Sådana som tagit sig in i andra domäner. Själva säger vi helst att vi är själva gränsen. Vi behöver inte överskrida någon gräns ... Vi är den redan."

"Det blev en kompakt tystnad som svar på brevet", berättar von Hausswolff. "Vi fick ett brev från Domenica, en liten ö i Västindien. De skrev från presidentens kontor om att de mottagit vårt brev och vidarebefordrat det till premiärministerns kontor. Det var vad vi fick! Men det var ju också ett erkännande. Det kan vara de små erkännandena som räknas. Det finns fler medborgare som alltid överräcker sitt Elgaland-Vargalandpass tillsammans med det vanliga. Ibland lyckas de få en stämpel i det. Passkontrollanterna ser det kanske som något skojigt men vad de inte inser är att de ju är officiella tjänstemän som representerar sin regering. På en nivå erkänner de Elgaland- Vargaland som en stat genom att stämpla passen. Sådana små saker är ganska viktiga ..."

"På en av de första utställningarna på Andréhn-Schiptjenko skickade vi ut vernissageinbjudningar som var som om de vore från en ambassad", fortsätter Elggren. "Vi skickade dem till olika ambassader i Stockholm. Det var någon afrikansk ambassad som ringde till galleriet och meddelade att de tyvärr inte kunde komma. De hade inte kunnat hitta oss i atlasen! Men de visste ju, berättade de, att det bildas så många nya länder hela tiden. Det var också en underbar bekräftelse."

Elgaland-Vargaland har genom synnerligen idogt arbete fått en effekt runt om i världen, en närvaro som nu i det nya seklet så sakteliga börjar lämna konstvärldens intrampade stigar. Att helt sonika utropa ett nytt land på en mer politiskt orienterad arena låter sig inte göras hursomhelst. Statskupper leder oftast till nya omstörtande och våldsamma bakslag. Ofta, om det skulle lyckas, innebär det bara att samma infrastrukturer och system används men under ny kontroll. I konstvärlden har dock betydligt fler framgångsrika experiment funnits, även om just erkännande från FN och andra nationer inte åstadkommits. Musikkollektivet Laibachs slovenska NSK-stat är ett exempel på ett konstprojekt som anammar en nations klädsel såväl som beteende.

"Det finns flera liknande företeelser som hävdar sin rätt", menar von Hausswolff. "Gabriele D'Anunzio gjorde det på sitt flamboyanta sätt i Mussolinis Italien. Att läsa om honom var verkligen fascinerande och stimulerande. Här kom en diktare och bara tar över en hel stad ... Det fanns också någon som tidigare utropat hela världen till ett land. Han delade ut pass till världsmedborgarna. Det var en konstnär som hette Jim Haynes. Han bor i Paris nu. Han gjorde det på tidigt 70-tal. Men den direkta inspirationen för oss kommer nog snarare från det som man inte riktigt tycker om. En viss typ av auktoritetshantering från makten. Inspirationen kommer från något negativt: förtryck av mänskliga värderingar."

"Och så finns det ju också frihetsivrarna inom konsten", fortsätter han. "Yves Klein är en sådan, som kastar sig ut i det fria, rakt ut i luften. Bara den bilden är otroligt inspirerande. Strävan efter en viss typ av frihet, där man till och med kan offra ett antal brutna ben flera gånger, är fantastisk. Man kan också gå till en viss typ av musik som ger samma effekt. Jag kommer ihåg första gången jag hörde Brötzmann och Stockhausen. Det bröt upp alla konventioner på en gång och det tyckte jag var oerhört stimulerande. Politiskt sett vet jag inte. Det bottnar nog ganska mycket i det tragiska, det misslyckade ... Röda Arméfraktionen till exempel. Man visste ju inte riktigt vad som försiggick där på den tiden. Meinhof var ganska intellektuell och ganska smart. Baader var väl nästan som en slags brottslingstyp. Man visste väl inte vad det var för en slags dröm de hade. Men måttet av att leva fritt i en fri stat fanns definitivt där."

"Det var också den drömmen man såg i tonåren när man började intressera sig för konst", minns Elggren. "Då man skrapade på ytan och tittade vid sidan av det som man fick sig tilldelat i skolan. Författare, konstnärer, kompositörer ... Det fanns alltid något annat vid sidan av. Man hittade nya saker som var så extremt stimulerande. De som satte fart på känslan av att så oerhört mycket fanns öppet. Det var så lätt att hamna i fällan där allt blev instängt, förutbestämt och förutsägbart. Tack och lov fanns det inspiratörer som erbjöd nya vägar och nya öppningar. Då man upplever den svindlande känslan av att vara född på den här planeten och att allt faktiskt ligger öppet inför en. Man kan göra vad som helst. Men tyvärr så släcks det där efter ett tag av olika samhälleliga bakslag och motstånd. Många har en rädsla som styr inombords. Samhället erbjuder stöd för den rädslan, som en slags trygghet. Yves Klein kastade sig ut och knäckte några ben. Det finns alltid ett pris som måste betalas. Det är samma sak om man går ut i konstens domäner. Man har ingen trygghet att förlita sig på. Man får förlita sig på sitt eget engagemang, sin energi och sina ambitioner. Och, inte minst, sina vänner och kollegor. Man hjälps åt och bygger tillsammans. Det är viktigt i vårt projekt: att bygga en social struktur av människor som känner sig lierade. Människor som kan överbrygga en massa saker som är befintliga."

"Det finns en humanistisk försiktighet i det här projektet", förtydligar von Hausswolff. "Det har pratats mycket i medierna den senaste tiden om 'bilden av en självmordsbombares psyke'. De försöker förstå dem. Jag kan inte förstå att de har sådana svårigheter att förstå. Det bygger på exakt samma principer, det är hur enkelt som helst. Medierna hävdar att det är för att familjen till självmordsbombaren får X antal dollar från Saddam Hussein. Det är ju inte det som är drivkraften. Drivkraften är heller inte hjärntvättad in i ett antal ungdomar. Det bygger snarare på en gemensam idé om en viss typ av frihet. Den frihet som togs ifrån palestinierna för över 50 år sedan och som familjerna fått leva vidare utan. De drivs av en önskan om en viss typ av frihet. Nu är ju frihet ett ganska relativt begrepp, men det handlar i alla fall om en frihet där man kan röra sig någorlunda. Det gör att de personerna tar till sådana medel mot den förtryckarstat som Israel är. Det handlar om ett inre begär efter något som flera kan dela. Som självmordsbombare dör man ju bara. Men det är något man delar med ett stort kollektiv, ett stort antal människor. Vi rör oss i samma domäner. Men vi agerar på ett mycket försiktigare sätt."

Gränsdragningar, gränsöverskridanden, nationer, nationella intressen, etniska och kulturella intressen ... Och, inte att förglömma, ekonomiska intressen. I alla medier påminns vi dagligen om hur strukturerad världen vi lever i är. Men en snabb tillbakablick i historien visar också tydligt hur snabbt saker och ting kan förändras. Den struktur vi ser är egentligen oerhört flyktig, menar von Hausswolff och Elggren. Gränser finns där mycket för att upprätthålla en slags psykisk trygghet inför begrepp som till exempel "tillhörighet". KREV-kungarna är medvetna om det paradoxala i det hela, men de vill både se ett totalt gränsupplösande och bibehålla så många gränser som möjligt.

"Vi har inte utvecklat några specialkoncept för de nya ambassaderna i Köln och Mexico City än men jag hade väl något förslag om att vi skulle försöka promota hur Tyskland såg ut innan det blev Tyskland: småstater", skrattar von Hausswolff. "Gränserna mellan dessa små furstendömen är ju vårt territorium. Det vore kul om de kunde återskapas. Vi skulle ju också vilja återinföra Berlinmuren eftersom området mellan öst och väst ju tillhör oss. Det är intressant att titta på gamla tyska och italienska kartor. En människa från Bayern är ju faktiskt helt annorlunda som typ än vad en från Sachsen är."

"Man kan ju se hur lätt sådana saker kan blomma upp igen", inflikar Elggren. "I gamla Jugoslavien till exempel. Det är intressant att se hur lätt allt faller isär. Jugoslavien var ju en union som Tito lyckades hålla ihop under lång tid. Men när han dog och det hela släpptes så åkte allt tillbaka till hur det var innan."

Motsägelser stör uppenbarligen inte dessa pragmatiska kungar. Om det skulle bli för frapperande med motsägelser från de kungliga kamrarna skulle de säkert bara anamma och annektera begreppet motsägelse som deras eget territorium. Precis som de gjort med det hypnagoga tillståndet, det vill säga tillståndet mellan vakenhet och dröm. Överlag ligger alla mittemellantillstånd mycket nära dessa kungarikens domäner.

"Projektet med Elgaland-Vargaland tangerar också det som vi själva brukar balansera mellan", förklarar von Hausswolff. "Vågen har balanserat över till den fiktiva konstens fördel. Inget ont om fiktionen. Den går ihop med illusionen och är definitivt en del av verklighetsbegreppet. Men vi tycker att det vägt över för mycket till att det bara ska vara fiktivt. Det som är reellt, det som har reella handlingar uttryckta som konstnärliga, förpassas till det icke-seriösa. Man anammar inte verklighetsprincipen. Elgaland- Vargaland står hela tiden och balanserar. Man kan tala om projektet som en fiktiv situation om man vill. Eller som en reell. Det finns alltid fler sätt att hantera det på."

I det att nationerna manifesterades, fokuserades det mycket på von Hausswolff och Elggren som grundare, kungar, författnings- författare med mera. Och tillika konstnärer. Det är en av de få saker de båda kunnat irritera sig över under tiden med detta projekt.

"Först och främst måste man ju utgå ifrån att man begår misstag", förklarar von Hausswolff. "Men man ska aldrig ångra dem. Det är bara att gå vidare. Det finns ett par saker som jag tycker har varit besvärliga och det handlar nog säkert mest om min egen indoktrinering, hur jag har indoktrinerats som medborgare i Sverige och världen. Jag försöker brottas med att inte vara diktatorisk själv. Nu är man ju grundare och det är lätt att bara börja bestämma. Men det finns också andra som ska bestämma. Om någon gör något som jag inte gillar, så gillar jag inte det. Men varför ska jag gilla det? Egot säger ifrån ibland. Vi pratar ofta om hur vi ska hantera sådana situationer. Vi vill ju att projektet ska balansera på de grundvalar vi satt upp. Samtidigt måste man vara på det klara med att andra medborgare måste göra på sitt sätt. Enligt författningen har de rätt att göra det. Det har ibland varit ett problem. Hur ska jag kunna sätta mig åt sidan och vara som alla andra? Kan alla vara grundare? Alla kan ju i alla fall vara kungar. Det räcker med att utropa sig som kung. Det finns några sådana saker som jag tyckt vara ett problem. I Johannesburg till exempel, när vi öppnade ambassaden där, så bjöd vi in medborgare att skicka in saker som skulle visas på ambassaden. Det kom massor av foton och bilder och det var kul. Det kanske fanns några bilder som man inte riktigt tyckte var bra. Rena värderingsfrågor. Vi undrade var vi skulle placera vissa saker ... Det blev ett sätt att hantera makt på. Till slut bestämde vi oss för att placera just de verken vi ifrågasatt centralt. De totalitära anspråken kommer upp till ytan och sedan eliminerar vi dem."

"Det viktiga i projektet är den humor som hela tiden finns närvarande", menar Elggren. "Det är en humor som vi har oss emellan. Den kan lösa mycket och den kan vara oerhört befriande och förlösande. Jag kommer ihåg hur vi stod i det där rummet i Johannesburg och höll på. Vi undrade vad folk egentligen hade skickat in och började snabbt att tjuta av skratt ... Det gäller också våra sessioner när vi träffas för att tillverka passen. Vi brukar ses på en restaurang eller på en bar och upprättar där ett passutfärdandekontor. Vi bara tjuter av skratt efter ett tag!"

"Det finns en mängd projekt som vi inte gjort än, men vi har aldrig sagt nej till något", berättar von Hausswolff. "Jag kan heller inte komma på att någon annan kommit med ett projektförslag som vi sagt nej till. Om någon annan kommer med ett förslag så brukar vi säga 'Gör det då!'. Ofta föreslår folk för oss att vi ska göra saker och att det då blir upp till oss att göra det. Men de är ju också medborgare och kan ju lika gärna göra vad det nu gäller. Det finns många projekt vi inte hunnit göra än. Och det dyker ju upp nya projekt hela tiden som omöjliggör de äldre. Nu ska vi ju öppna en ambassad i Köln i juni och en i Mexico City i augusti. Vi tänker på vad vi kan inlemma i dessa projekt ... Finns det något vi har på lager eller ska vi hitta på något nytt? Några nejsägare har vi aldrig varit."

"Jag tänker också på de medborgaransökningar vi får", fortsätter Elggren. "Det står ju Godkänd eller Icke godkänd på dem. Det är ytterst få som inte har blivit godkända. Vi resonerar som så att om man sätter sig ned och fyller i en ansökan så är man ju motiverad. En person som blev nekad hade skickat in ett foto på en sak. Traditionellt har man ju ett foto på sitt ansikte men vi har även godkänt att man haft en bild på en tatuering. Men inte ting. Det ska åtminstone vara ett försök att åskådliggöra kroppen."

"Man måste vara aningen intresserad om man tar sig tid att fylla i det här pappret, ta två fotografier och sedan skicka iväg det hela", konstaterar von Hausswolff. "Däri finns någon form av engagemang. Men det handlar också om vår fascination för stämplar, för byråkratiska principer... Ett land som har ett antal medborgare styrs också av byråkratiska principer och en viss typ av ordning. Ordningen är ju inte bara kompositorisk utan för oss ganska fascinerande. Den omsätter det gamla 70-talsgnället om att Sverige är så byråkratiskt. Sverige var ett av världens mest byråkratiska länder, men nu har många andra länder hunnit ifatt. Många som kritiserade och kritiserar har inte en aning om vad det innebär att ta emot en ansökningshandling och behandla den i någon form av datasystem ... Vad det handlar om för oss är att vi ses och sitter och stämplar. Passen och ansökningshandlingarna blir ju också konstverk i sig. Alla ansökningshandlingar är som grafiska blad. Just nu 600 grafiska blad med alla möjliga slags roliga människor. Samlingen är lika värdefull om det hade funnits en medborgare som nu då det finns över 600 medborgare. Värdet i sig är lika högt."

I det att det numer finns medborgare över hela planeten och alla säkerligen har sin egen tolkning av begreppet och konceptet KREV, något kungarna för övrigt uppmuntrar, kan det vara intressant att höra vilka olika reaktioner de mött i olika kultursfärer.

"På en ren konstteoretisk nivå så kan det vara en stor skillnad", berättar von Hausswolff. "Inte mellan en japansk och en europeisk eftersom de teoretiskt sätt ligger nära varandra. Men om man går utanför den kulturella och intellektuella grupperingen och umgås med vanliga människor, så är det faktiskt sällan vi förklarar projektet som en konstnärlig handling. Vi pratar nästan oftare om det som ett skämt, som ett pojkstreck. Någonting man kan ha kul med. Allt beror på hur man presenterar det hela."

"De flesta människor förstår det hela efter ett tag", menar Elggren. "Man kan se det på människor som aldrig hört talas om det innan. Efter ett tag kan man verkligen se att man får ett gensvar i det djupt mänskliga, att verkligen erbjuda sig själv, att erbjuda en frihet. Friheten slår ut allt det traditionella, pretentiösa, auktoritära ... Det spolar bort allt och visar en typ av nakenhet. Man kan laborera med alla dessa mekanismer på ett väldigt befriande sätt. Det tror jag många människor upplever som väldigt befriande. Det finns något i det som vi alla delar, oavsett var vi kommer ifrån."

"Det känns som om vi lyckats hålla projektet ganska avstängt från våra egna egon, från våra egna privata projekt", kommenterar von Hausswolff vidare. "Oftast har det ju gått under namnet Elgaland-Vargaland. Då tänker folk inte direkt på oss. Det kan ju ha varit andra människor som figurerat i sammanhanget, till exempel på ambassaderna. Det gör att det blir mer som en kollektiv enhet än de separata projekten där våra namn står med precis som alla andras namn står med. Dessutom finns en tredje del: musikdelen. Det är ju inte bara 'visual arts' eller konceptkonst det handlar om. Det finns en elektronmusikdel också, vilket gör att folk inte riktigt känner till allt. Jag tror vi försökt hålla Elgaland- Vargaland ganska åtskilt. Men visst blir många idéer kors- befruktade ... En sak leder till en annan. Det är också i det närmaste omöjligt att separera saker och ting från varandra."

"Vissa projekt under den här tiden har känts extra minnesvärda", berättar Kung Elggren. "Första initieringen på Galleri Andréhn- Schiptjenko till exempel, där vi försänkte oss i sömn och låg där i fyra timmar och sov ... Det var så genomgripande. Jag kommer aldrig att glömma det. Vi gick in i det med hull och hår. Vi satsade allt. Det var mycket positivt."

Det finns naturligtvis en mängd andra minnesvärda ögonblick i KREV:s korta men ändå omfattande historia. Kung Carl-Michael von Hausswolff minns två ögonblick speciellt mycket.

"Det mest absurda måste ha varit resan mellan Stockholm och Tallinn ... Vi försökte komma in i Tallinn med våra Elgaland- Vargaland-pass, men de var helt oförstående. Vi var tio stycken som åkte och vi försökte låta bli att tala om att det gällde ett konstnärligt projekt. Inlämnandet av ansökan om FN-medlemskapet 1994 var också absurt. Det är väl de två gånger som allt varit bortkopplat från en rent konstnärlig kontext. Det har bara varit i den kontext som passavdelningen eller FN styrt. Och det blev väldigt absurt, väldigt kul."

"Varje gång jag läser tidningen så finns det någon händelse som ägt rum vid någon gräns", konstaterar von Hausswolff avslutningsvis. "Det är sådana saker som projektet kan och borde kommentera. Kommentaren kan jag sakna. Inte inom mig själv men jag saknar att den inte går ut hela tiden. Vi har inte möjlighet att göra det just nu. Det kan jag känna en frustration inför. Det finns ingen tid till det. Vi har ju inte infört skatt så finanserna är inte alltid de bästa", avslutar han skrattande.

Webbadress:
http://vvv.it.kth.se/KREV/unem.html