Dag Öhrlund:

Motvind

Ibland har jag ont. Ibland kan jag bara inte. Ibland syns det inte.

Ibland syns det inte. Vintermorgon. Vaknar som ett lik av väckarklockans obarmhärtiga slammer. Inser att det inte finns någon återvändo, fast: Idag vill jag bara dö. Eller åtminstone ligga kvar, skita i allt. Känner du igen det? Bra. Men kanske inte följande: Natten har varit smärtsam, men inte av bakfylla. Jag pratar om smärtor, en cocktail av smärtstillande tabletter. Om att vakna mitt i natten av dödsångest orsakad av svåra benkramper som får mig att vräka mig upp från sängen, dödstrött börja en till synes ändlös vandring i ett nattligt tyst hus. Och minnas. Filmen spolas tillbaka till fredagen den 13 september 1991. Borta av smärta skjutsas jag snabbt ner till akut operation på Karolinska Sjukhuset, sedan benen börjat domna bort och förlamas. Läkarna har begått ödesdigra misstag, nu är det bråttom. Nästa morgon vaknar jag efter en feloperation, med samma ryggsmärtor. Och känslolös, förlamad från midjan och neråt. Efter akut omoperation och 13 timmar på operationsbordet vaknar jag, vill tro att det är en ond dröm. Möts av en läkare som säger att han gjort allt han kan, men att det tyvärr var för sent. - Du kommer att få tillbringa resten av ditt liv i rullstol. Dina nerver har legat avklämda så länge att skadorna är irreversibla. Du får börja tänka i nya banor. Det gör jag. De nya banorna är att jag vill dö. Jag ligger i en säng med en blöja som är min toalett. Jag måste ringa på en klocka och be två tjejer om hjälp att vända mig. Jag får inte duscha, raka mig, klippa håret när jag vill. Jag har ingen värdighet kvar. Vid 33 års ålder vill jag inte, efter ett liv som resande reporter runt halva klotet, fortsätta livet i rullstol, be om hjälp med detaljer du inte ens vill höra talas om. Snabbspolning: Fyra månader senare stapplar jag ut från ett rehabiliteringssjukhus. Jag är en mager, kraftlös skit, går som en gammal gubbe. Men för egen maskin! Med en kraftansträngning, peppning från omgivningen, otrolig sjukvårdspersonal och en skänk från Gud eller Djävulen, har jag mot alla odds kommit på egna fötter. - Omöjligt, säger överläkaren, ett mirakel. Du kan inte gå, men gör det ändå! Det gör jag än idag. Inte vackert, men ändå. Mina fötter smärtar, jag har ingen känsel i låren, jag har kramper och ångest. Men jag går, arbetar, reser, lever och kan ibland lyfta mina barn. Första gången vi möttes skulle du inte märka det här. Inte förrän vi promenerade och du märkte att jag inte hängde med dig, såg uttrycket i mitt ansikte, hörde smällandet mot trottoaren från min högra sko när foten lade av efter några hundra meter. De där dagarna, när allt är ett helvete, åker jag Färdtjänst till jobbet. Och ännu efter tio år frågar kollegerna: - Varför åkte du taxi idag? Bakfull, va? He-he ... Än idag säger folk: - Öh grabben, hugg i här! när en bokhylla ska flyttas. Och, när jag förklarar att jag inte kan lyfta, inte kan balansera: - Lat, va..? Nej. Inte lat. Märk väl: Det är inte synd om mig. Jag har fått en andra chans som är få förunnat. Jag kan göra det jag drömde om när jag låg förlamad; gå in på ett varuhus eller restaurang för egen maskin. Gå på toa själv. Duscha utan hjälp. Jag kan. Även om det gör ont ibland. Och jag är oändligt tacksam för att jag kan göra saker som är självklara för dig. Det finns många andra i både din och min omgivning, som har ett tusenfaldigt värre helvete. Utan att du ser det. Människor med ett evigt ringande i öronen, som gör dem halvt galna. Människor med envis, krypande smärta eller stickningar som vägrar lämna dem annat än för några timmar i taget. Människor med svår ångest, med okontrollerbara ryckningar som får dem att spilla. Människor med nedsatt hörsel och syn. Whiplashoffer som plötsligt tappar närminnet eller får smärtattacker av höga ljud. Människor med handikapp du inte alltid ser eller förstår. Men som vägrar lägga av, sjukpensionera sig. Vägrar bli vårdpaket och stanna hemma. För självkänslans skull. Kanske för att det är rätt kul att jobba. Och framförallt för att få fortsätta känna sig som fullvärdiga människor. Tänk på det nästa gång någon inte vill hjälpa till med en hylla, eller inte svarar direkt när du ställer en fråga. Det kan finnas en anledning du inte förstår. Ett handikapp du inte ser. Var tacksam för att det inte är ditt. Verkligheten kan överraska även dig på en sekund, förändra ditt liv på ett dygn. Be för att det inte sker.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2006-03-01