Dag Öhrlund:

Konflikt

Vi har tittat skrämt på USA.

På kravaller, gängvåld, knark och dödsskjutningar. Nu är Sverige där, men få vill prata om det, allra minst politikerna. Bromma Gymnasium en gråtrist januaridag: 16-årige Nicola Vasmatzis liv avslutas på några sekunder. De som skjuter honom är 17 och 19 år. Tidigare dömda för misshandel, rån, narkotikabrott, brott mot vapenlagen, bland annat. I en undersökning anger var fjärde gymnasieelev att det finns vapen på deras skola. Två av tio har själva sett vapen i skolan. Nu är vi där, som i USA. Snart har vi metalldetektorer och urinprov i skolorna, för att hitta vapen och spår av knark. Jag läser att några kommunala bostadsbolag tänker satsa hundratals miljoner på ökad säkerhet åt sina hyresgäster. I första hand genom starkare och fler lås, genom bevakningskameror, koder och larm. Alltmer följer vi USA, gärna på de dåliga områdena. Rasism och gängbildningar ökar. Gängkrig startar, knarklangare återtar förlorade positioner. De flesta av våra politiker tiger besvärat. I slutet av 1980-talet bodde jag i Hollywood, Kalifornien. I månader följde jag Los Angeles-polisens olika specialstyrkor för olika insatser. Mot knark, gängbildningar och våld. Och tro mig, de pojkarna har erfarenhet av gängkrig. Hundra år eller så. USA byggdes på att folk från hela världen slog sig ner där och skulle samsas. I Sverige är det en relativt ny företeelse. När jag växte upp i Blekinge på 60-talet fanns där en och annan finne och jugoslav som kommit för att hjälpa till att bygga upp landet. Ekonomin var stark, framtiden såg så ljus ut att man måste ha solglasögon. Inga problem. Finnarna och jugoslaverna jobbade hårt, tjänade pengar och köpte villor som andra medelklassvenskar. Många återvände så småningom till sina hemländer, nöjda och belåtna. Så började den stora mottagningen. Svenska politiker ville brösta upp sig och visa att Sverige var landet som kunde och hade råd att ta emot fler flyktingar och asylsökande än andra. Man tog in dem, planterade dem i baracker, knäppte med fingrarna och hoppades att problemen skulle lösa sig själva. I dag, många år senare, ser vi resultaten. I städernas invandrarghetton är arbetslösheten pinsamt hög. Många välutbildade människor med kapacitet stirrar arbetslöst ut genom dammiga fönster, ser hopplöshet, våld och meningslöst klotter, ser barn växa upp till kluvna, rotlösa, hatade, missanpassade varelser. Stockholm är på god väg att bli ett nytt Los Angeles. Sedan länge kommer ligorna in från förorterna till centrum för att råna andra ungdomar på mobiltelefoner och småpengar, för att slå ner tanter och ta deras handväskor. Det där är bara början. När ligorna tröttnar på ett urvattnat city skaffar de bilar, vapen och komradio, precis som Crips- och Bloodsligorna i Los Angeles. De gör räder till de rikaste förorterna bara för att finna att villakvarteren där redan är välbevakade av tv-kameror och vaktbolag. De kör då till de näst rikaste förorterna. Rånar och plundrar, rensar villor på dagarna, återgår till egna revir med lastade bilar på nätterna. Likadant blir det i Malmö och Göteborg. Till att börja med. Redan nu bygger vi Amerikainspirerade villaområden med murar omkring, med vaktbolag, tennisbanor och swimmingpooler på området. Villorna kostar några miljoner mer än vanligt, och säljs snabbt. För tio år sedan hade en skottlossning i Stockholm rapporterats på tidningarnas förstasidor i flera dagar. I takt med att gängens interna krig ökar kan någon nu bli skjuten och därefter hamna i en notis på sidan sju. Vardagsmat. Den här glödheta potatisen kan ingen ta i utan risk att skällas för rasist. Och få politiker vill kännas vid den. Att släppa in hur mycket folk som helst i landet var lätt. Att sätta dem i baracker eller ge dem lägenheter och en packe pengar gick bra. Att ge dem ett liv, en värdighet, ett arbete, var inte lika lätt. Att köpa sig loss från problemen eller köpa sig ett världssamvete gick inte. Vi sitter på en tickande bomb, det är kanske dags att börja ta hand om problemen. Inom få år kommer vi att ha fler renodlat rasismbaserade krig, tjuvräder, våldtäkter och misshandlar som påminner om dem i Los Angeles. Så vad är lösningen? Fråga inte mig. Blandar man under några få årtionden hundratusentals människor från tiotals nationer och kulturer i samma områden i tron att allt bara ska gå bra om man ger dem bidrag, går det åt helvete. Min uppfattning är att alla människor måste få ha en värdighet. Känna att de har en plats, att de uppskattas efter förmåga, att de behövs. De gör alltför många av dem inte i dag och mycket kunde göras åt det. Nu kan vi fortsätta blunda eller ta tag i det allvarliga innan mer blod flyter över svenska gator. Hur vill Persson och resten av våra folkvalda ha det? Och hur vill du ha det? För det här handlar om oss alla. Det handlar om verklighet och människor, inte om kreativa valmanifest på tryckta affischer. Att ställa sig i Tensta, hålla handen och sjunga "we shall overcome" räcker inte, vilket Friggebo och Bildt fick erfara. Någon som har goda idéer?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2002-04-01