Dag Öhrlund:
Smyg!
Vi är ett trött gäng som börjar bli torra på samtalsämnen. Det är då Åke kommer dragandes med Drömmen Om Den Stora Vinsten.
Efter det blir ingenting som förut ... För ett tag sedan hamnade jag på sjukhus med våldsamma blödningar. Jag tillbringade ett par dygn på intensiven och där kunde jag hålla mig för skratt. Jag hade ett clips i örat, en motordriven blodtrycksmanschett runt vänster överarm, dropp i vänster arm, en kateter i Petterniklas och bloddropp i höger arm. Jag var varm, svettig och fylld av dödsångest. Jag fick inte äta, dricka eller röra mig. Ibland kom en sköterska och fuktade min mun med en blöt bomullstuss. I sängen bredvid låg en senildement finsk tant och vrålade och mitt emot låg en dansk som skrek och ville gå hem. I ett hörn låg en tyst tant och dog i plågor. Det var ett jävla liv och jag fick aldrig sova. Jag var dödstrött efter att ha förlorat över fyra liter blod, men klarvaken ändå. Det pep och tjöt och ringde. Folk sprang och gapade och skramlade med saker. Det var rätt ruttet alltihop, men jag försökte hålla modet uppe. Janne dök upp med en fantastisk rysk plåtleksak från tidigt sextiotal, och det hjälpte ju en del. Lasse kom upp och sa uppmuntrande att det kunde vara värre, jag kunde ju ha bantat tjugo kilo på tolv minuter om jag som hans andre vän, fått bägge benen amputerade. Det är just sådant man behöver höra när man ligger på intensiven! Med vänner som Lasse behöver man inga fiender ... När läkarna ansåg att den värsta faran var över kom jag upp på avdelningen. Gänget som samlades i dagrummet för att prata skit var inte att leka med. Här fanns Putte, före detta svetsare som krökat sönder levern och nu levde på att kränga antikviteter de dagar hälsan tillät det. Bosse, frisör med lika många domar för fyllkörning som fel på ämnesomsättningen. Oleg, en estnisk lastbilschaufför som nasade smuggelcigaretter och var öppen för alla affärsförslag. Och så Åke, en äldre man med obestämda sjukdomar, som mest muttrade när doktorn kom in och gav honom förhållningsorder. Efter ett tag tröttnar man på tjafset om allas sjukdomar, provtagningar och operationer. Sporten och tjejerna är uttjatade, ingen vill höra mer om den andres bravader på vare sig det ena eller andra området. Det blir tyst. Och timmarna är långa och tystnaden plågsam, så man börjar skruva på sig. Det var just vad vi satt och gjorde när Åke kom upp från kiosken med lotterna. Åke, den ende pensionären i gänget, hade en osannolikt stor erfarenhet av alla slags lotter. I början såg vi med överseende leenden på honom när han köpte triss- och allehanda skraplotter, men vartefter han började lösa in småvinster blev vi kollektivt och lite avundsjukt oroliga och frågade hur det gick? - Hyfsat, sa Åke lugnt. Efter fyra års skrapande ligger jag på plus. En gång vann jag tiotusen och tog en taxi direkt till Regeringsgatan och löste in pengarna. Numera är jag glad om det går jämnt upp, men ibland smäller det ju till ... Vi garvade åt honom. Rolig gubbe, men han visste ju inte vad han snackade om - eller? En dag gick Åke omkring med en bunke vinstlotter under koftan och alla ville veta hur mycket han vunnit. Han sa lite finurligt att sådant svarade han aldrig på, men att han skulle köpa nya lotter till sina systrar för att fira. Jag har aldrig i mitt liv skrapat lotter och visste knappt vad en tia eller skraplott var. Men som de andra grabbarna blev jag avundsjuk och började så smått spionera allteftersom Åke gjorde sina drag. Till sist gick det inte längre. Jag hasade ner till sjukhuskiosken, stödd på en rullstol eftersom den långa promenaden nästan fick mig att svimma. Men lotter skulle jag ha. Jag skrapade och skrapade och skrapade. Jag vann någon tia eller tjugofem spänn. Inget stort, men jag blev hakad i alla fall och köpte fler lotter. Tydligen spred sig lottsjukan över sjukhuset också av andra anledningar än Åke. Efter tre dagar var det hysteri och kiosken hade gått tom. Vi gapade och skrek om att de skulle ta hem mer. Ryktena började gå om att någon vunnit tiotusen någon dag tidigare och allt blev ännu mer hysteriskt. Åke bara flinade, kramade sina vinstlotter innanför koftan och muttrade bestämt att det var skraptekniken som avgjorde om man vann eller ej. Efter ett par dygn visste jag inte om jag befann mig på en kirurgavdelning eller på psyket. Till sist bad jag om Åkes experthjälp. En sen kväll när alla somnat smög vi ut i dagrummet tillsammans. Åke satte sig bredvid mig i soffan och gav mig exakta instruktioner när jag började skrapa min Trissbingolott. Jag tänker förstås inte avslöja tricksen här, men jag följde instruktionerna till punkt och pricka och såg plötsligt hur det började gå bättre! Jag närmade mig slutet på lotten och Åke såg belåten ut när han såg oddsen för vinst. - Smyg nu, viskade han. Du måste smyga på slutet. Smyg, för fan ... Och jag smög. Skrapade de sista rutorna och såg vinsten komma fram. En lodrätt rad, trettio spänn tillbaka. Ingen dundersmäll. Inget som förändrar livet. Men ändå. - Alltid något, sa Åke, då går det i alla fall jämnt upp och det är det viktigaste. När jag sedan skrapar själva trisslotten och får upp många 25:or säger han att det är bra med mindre belopp, det ökar sannolikheten för att man ska vinna. Men mer än de 30 kronorna blir det inte den här gången. - Ge inte upp, viskar Åke i mörkret. Tänk på att jag sopade in tiotusen. Förr eller senare är det din tur, grabben, det säger oddsen. Någonstans långt inne vet jag att det han säger strider mot all statistik och allt sunt förnuft. Men det första jag gör nästa morgon är att stödd på rullstolen masa mig ner till sjukhuskiosken för att plundra den på allt som finns kvar av trisslotter. Jag gömmer dem under min slitna landstingskofta, smugglar upp dem på avdelningen och skrapar när ingen ser på. Och naturligtvis smyger jag på slutet ...
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2003-09-01