Dag Öhrlund:

Medicinmän

På resor har jag ofta fått konstiga sjukdomar. Men läkarna jag mött har varit ännu konstigare. Och de har aldrig haft vita rockar.

Jag låg på ett hotell på Rhodos och spydde galla medan diarréerna kramade tarmarna ur mig. En skaldjursmiddag hade satt sina spår, och inte ens en rejäl whiskykur förmådde bota eländet. Min dåvarande flickvän tittade bekymrat på mig, och ringde efter läkare. Han var ung, prydlig och hade en svart attachéväska av läder. Han undersökte mig, hmm-ade och ååh-ade, innan han tittade allvarligt på mig och sa: - Du har nog blivit matförgiftad. Jotack, det hade jag redan räknat ut. Han sa att jag skulle dricka mycket och äta kycklingsoppa. Sedan kom ett längre föredrag om hälsosamt leverne. Han fiskade upp ett papper ur sin väska: - Här är en lista över saker som inte är bra att äta. Följ den! Så var han borta. Listan innehöll i stort sett allt. Tomater och gurka, sallad och paprika, äpplen och päron, nästan all fisk och fågel, kött, pasta, potatis, rotgrönsaker och gudvetvad. Det hade varit enklare om han gjort en lista över de tre-fyra saker man fick äta. Jag slängde listan, tog två Immodium och ett par rejäla Fernet Branca. Nästa dag mådde jag bättre. Några år senare åkte jag på en rejäl influensa i New York. Efter åtta dagar utslagen i sängen beslöt jag att konsultera en medicinman. I samma sekund som han kom in i rummet, ångrade jag mig. Han var gammal, långt ifrån ren och hans engelska var minst sagt knagglig. Han drog upp en gammal skitig termometer ur kavajfickan, synade den bekymrat och drog upp en lika skitig näsduk som han hastigt torkade av den med. - Jag behöver inte ta den i munnen, va? stönade jag. Efter viss tvekan gick han med på armhålan. Diagnosen var influensa. Han skrev ut ett recept och sa: - Ät de här. Och varje timme ska du öppna dörren till badrummet, skruva på hett vatten för fullt, låta ångan fylla rummet och andas in den. Han reste sig och gick mot dörren. Vände sig om och pekade på mina cigarretter: - And quit smoking, Mr Ohrlund, it´s barbarisch! Och sluta röka, herr Öhrlund, det är barbariskt! Han uttalade det verkligen barbarisch, fast det heter barbaric. Jag bad en hotellpojke gå ner och köpa medicinen. Han kom tillbaka med en påse. Det kostade över tusen spänn. Jag exploderade: - Det var inte hela apoteket jag skulle ha, bara fyra burkar. - Jag är ledsen, sa han. Men du vet hur det är ... - Nej, det vet jag inte. Berätta! - Oftast, sa pojken, har läkaren ett avtal med apotekaren. Läkaren får procent på allt han skriver ut. Så är det bara. Pojken höll fram handen. Jag grävde fram några dollar och tackade för hjälpen. Jag åt medicinerna men blev bara sämre. Till sist gav jag upp och kastade hela skiten i resväskan. När jag kom hem var jag fortfarande dålig. Jag tog med mig medicinerna till vår företagsläkare som gick under namnet Doktor Hjälplös, eftersom han var mer intresserad av att spela piano och diskutera musik, än av att bota folk. Men med envishet kunde man få honom att lyssna. Hjälplös tittade på burkarna och slog i internationella medicinlistor. Han lyckades bena ut att en av medicinerna var sulfa - i stort sett det enda jag inte behövde. De andra tre fanns inte ens med i några förteckningar. Hjälplös log: - Gå hem, lägg dig och ta två magnecyl. Om fyra dagar är du bättre. Han hade rätt. Sedan reste jag runt i Mexico med min fru Katten. Vi landade i en håla som heter Puerto Vallarta. På hotellet trängdes vi med kackerlackor och konstiga spindlar som också ville ligga på kudden. Medan jag var sjukligt noga med att inte ens borsta tänderna i vattnet, drack Katten glatt allt möjligt och åt kemigrön isglass som borde få vem som helst att dö på fläcken. Katten förblev frisk som en nötkärna. Jag fick ett våldsamt anfall av magsjukan Montezumas hämnd. Det var något av det jävligaste jag varit med om, så vi ringde efter doktor Gonzales. Den mexikanske medicinmannen kom glatt visslande och tog upp en spruta som ur mitt perspektiv tedde sig närmast gigantisk. - Vad är det där? undrade jag. - Fråga inte, senõr, log han. Den kommer att göra er frisk. Jag fick sprutan och han rekommenderade - kycklingsoppa. Ett dygn senare var jag frisk. Än idag vet jag inte vad det var i den där sprutan. Jag tror inte att jag vill veta det heller ...

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2003-08-01