Dag Öhrlund:

Att tukta en lapplisa

Jag satt och fikade med Sven-Anders en dag, när han plötsligt berättade att han nu har gjort det många drömmer om. Sven-Anders har sparkat en lapplisa i arslet.

Jo, det är faktiskt sant. Nyligen dömdes han av tingsrätten för missfirmelse och misshandel av tjänsteman. Tre tusen spänn i dagsböter. Det var värt vartenda öre, sade Sven-Anders. Nu skall du veta att Sven-Anders är en snäll kille och en glad skit. Han är pappa och morfar och gör egen saft till sina barnbarn. Han har spelat trumpet på Frälsningsarméns söndagsträffar. Han ställer upp för sina vänner i alla väder. Han gillar brudar och tackar inte nej till ett järn. Han är, kort sagt, hyvens. Men han har en liten egenhet - han är väldigt petig med sin bil. Ingen får röra hans bil, utom han själv. Det är därför det blev som det blev. Sven-Anders hade stannat utanför Björnes butik för att lasta ur några kartonger. Han sprang in med lådorna och så var det inte mer med det. Trodde han. Men när han kom ut igen stod lapplisan och skrev. - Var lite schysst nu, sade Sven-Anders. Du ser ju att jag lossar. Jag sprang bara in och ut. Lapplisan glodde sådär ilsket som bara en lapplisa kan glo, och skrev frenetiskt i njutning över att kunna klämma ännu en stackars bilist på 700 spänn. - Okay din gamla kolja, ("kolja" var missfirmelse, enligt tingsrätten) sade Sven-Anders. Om du tvunget ska ge mig böter, så gör det. Men ge då lappen till mig. Sätt den inte på bilen. Folk började samlas på trottoaren för att följa bataljen. - Varför det? undrade lapplisan surt. - Därför att det är min bil, sade Sven-Anders trumpet. Du får inte röra min bil. Ge mig boten i handen. Lapplisan skrev klart. Hon flinade snett mot Sven-Anders och rörde sig självsäkert, triumferande mot hans Volvo. Sven-Anders gick upp i varv. - Om du rör min bil sparkar jag dig i arslet, sade han. Kolja, lade han till för säkerhets skull. Prestigekriget var igång. Med publik på trottoaren hade lapplisan inget val. Hon måste markera vem som var lagen. Hon satte lappen under Sven-Anders vindrutetorkare. Den annars så snälle Sven-Anders blev blossande röd om kinderna och fick något vilt i blicken. - Jag tog nog sats en tre-fyra meter innan jag sparkade, sade han. Jag kände hur foten borrade sig in mellan skinkorna på henne. Kärringen lyfte från gatan, flög en bit och landade. Det kändes härligt! Det blev förstås ett jävla liv. Folket på trottoaren visslade och applåderade, lapplisan skrek och tjöt och så småningom kom polisen. En överlycklig Björne betraktade skådespelet från dörröppningen. Hans sympati för lapplisor är tämligen begränsad. Så småningom blev Sven-Anders kallad till rättegång. Han avstod från advokat, förklarade att han ville försvara sig själv. Rättssalen var full av nyfikna. Nämndemännen bläddrade i sina papper och hade svårt att hålla sig för skratt när de såg detaljerna i målet. Lapplisan fanns på plats, sjukskriven sedan händelsen. Dels för psykiska besvär, hette det. Dels för att hon inte kunde sitta. Det där hade Sven-Anders lite svårt att förstå. - Hur fan kan en lapplisa få vara sjukskriven för att hon inte kan sitta? undrade han. Hon ska väl gå. Sitter hon kan hon väl inte lappa bilar? Rättegången började. Åklagaren drog målet och frågade till sist Sven-Anders vad han hade att säga till sitt försvar? Sven-Anders berättade allt, precis som det var. Och avslutade med: - Jag sa till henne att jag skulle sparka henne i arslet om hon rörde min bil. Och ändå rörde hon min bil. Då sparkade jag henne i arslet. Så enkelt var det. Då kunde rättens ledamöter inte hålla sig längre. Några vek sig, röda om kinderna. Någon fnissade med handen för munnen. Lapplisan snyftade. Åklagaren såg bister ut. Eller försökte, åtminstone. Domen meddelades några veckor senare. Sven-Anders tyckte som sagt, att det var värt vartenda öre. Vi läser ofta om att lapplisor blir hotade, får på käften, blir jagade med bil och påkörda. I lagens och moralens namn är det förstås tveksamt att ge sig på dem fysiskt. Den gamla tesen att "de gör ju bara sitt jobb", gäller ju faktiskt här också. Men ändå. I kamratkretsen och hos alla som hört historien, har Sven-Anders blivit en hjälte och kultgubbe. - Sven-Anders, säger de. Var det inte han som sparkade en lapplisa i arslet? För de flesta är det både logik och dröm. Frågan är om inte Sven-Anders skulle bli en riktigt hyfsad statsminister. Han är fan så mycket roligare än Göran Persson. Han skulle aldrig låta våra gamla mammor och pappor ligga på taskiga britsar i kalla sjukhuskorridorer. Han skulle, som han alltid brukar, uppriktigt önska alla människor en härlig tillvaro. Och han skulle garanterat avskaffa lapplisorna över en natt. Det vore väl en bra början?

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2000-11-01