Charles Mansons son: Mike Brunner

Mike Brunner föddes som son till massmördaren Charles Manson, och den före detta "family"-medlemmen Mary Brunner. Ingen talade om hans bakgrund, utan istället växte han upp ovetande och trodde att hans mormor och morfar var föräldrarna, och att mamman Mary Brunner var hans syster. Detta pågick tills den dagen då han fyllde åtta år, och TV-kanalen CBS visade Manson-dokumentären "Helter Skelter" på TV'n... "DIN FAR ÄR EN MÖRDARE" Åttaårige Mike Brunner stirrade på lappen, blinkade och sökte sedan i ansiktena som fanns omkring honom på Arlington Elementary School's klassrum och såg efter den som hade skrivit den. Men ingen av dem avslöjade sig själv. Allt Mike såg var samma trista, tråkiga tredje klass som kopierade femmans tabell som läraren skrev på svarta tavlan. "5 ggr 4 är 20, 5 ggr 5 är 25, 5 ggr 6 är 30..." "DIN FAR ÄR EN MÖRDARE" Mike Brunner's bleka ansikte rodnade. Hans blonda hår gömde förbryllningen i hans blå ögon. Lappen betydde inget för honom. Hans far, John Brunner, var en trevlig man. "5 ggr 7 är 35, 5 ggr 8 är 40..." "DIN FAR ÄR EN MÖRDARE" Mike stirrade ner på de smutsiga små orden nerkladdade på pappret. Han visste att någon hade lagt den i hans bänk. Någon var riktigt elak. Men varför? Vad hade han gjort för att förtjäna detta? Mike kände sig sjuk. Han tittade upp på sin lärare. Hade hon märkt att han inte skrev? Han önskade att hon hade det. Han önskade att hon märkte att något var fel och skickade honom till syster. Han tog upp en penna och försökte arbeta. Men det tjänade ingenting till. Lappen hade redan förstört hans skoldag. Det kändes som om han hade ett stort hål i magen. Det kändes som om allt "gott" hade tagits ifrån honom, och för resten av dagen värkte såret. När Mike kom hem från skolan, berättade han om lappen han hade fått för sina föräldrar. För en tusendels sekund, delade John och Eva Brunner en blick. "Oh don't pay attention to it..." Någon retas bara med dig, det är allt, sa hans mamma. Och det var allt. Mike ville tro henne, men hon hade inte gjort någonting för att fixa till det hela, och det skrämde honom ännu mer. Vetskapen att han var tvungen att bemöta det här fula alldeles själv. "DIN FAR ÄR EN MÖRDARE" Några dagar gick innan han fick nästa lapp, och några veckor innan nyheten hade spritt sig över hela lekparken. Även om de flesta inte förstod varför de sa det, så gillade de hur det lät; "BRUNNER'S FAR ÄR EN MÖRDARE". Mördare lät tufft. Men vad var det för andra ord som inte verkade ha nån betydelse alls? Tokigt rimmande ord som skulle ha kunnat vara roliga om de inte hade inneburit sånt hot. "HELTER SKELTER" Mike skulle ha tagit det hela som ett dumt skämt om inte orden hade sårat honom där det gjorde mest ont. Ända sen han kunde komma ihåg hade Mike undrat över små skillnader som skilde honom från de andra barnen - som när hans mamma hämtade honom från scouterna en dag och han märkte att hans mamma var mycket äldre än de andra mammorna. Eller som när hans far kom för att se hans lilla lagspel och Mike märkte att hans far såg ut att vara gammal nog för att vara de andra barnens fäders far. Eller att Mike visste att han hade en vuxen syster som hette Mary - de hade foton på henne i huset, bilder på henne med honom som bebis, men att hon aldrig var där, och att hans föräldrar blev tysta när han någonsin frågade angående henne. Även utan att medvetet förstå, kände Mike Brunner att någonting i hans värld inte var riktigt som det skulle, och lapparna gjorde att dessa känslor av ett okänt hot ökade. John och Eva Brunner visste förstås, att de inte skulle kunna hålla sanningen från Mike för alltid, men de hade hoppats på att det skulle ta lång, lång tid innan de skulle behöva tala om det för honom. Även då, när den dagen kom, visste de att det inte fanns någonting som de skulle kunna göra för att skydda honom från den hemska sanningen om vem han egentligen var. Hur skulle John och Eva kunna behålla hemligheten från Mike om att Mary, hans äldre syster egentligen var hans mor? Att Mary inte hade tagit hand om honom när han var liten för att hon satt i fängelse för att ha gjort ett väpnat rån? Ännu värre, hur skulle de förklara för Mike att Mary en gång hade älskat en man som hade fängslat en hel världs fantasi genom att begå brott som var så hemska att hans namn är synonymt med djävulen? Hur skulle de tala om för Mike att Mary hade fått ett barn med den mannen, och att han, Mike Brunner, var det barnet? Hur i all världen skulle John och Eva hitta orden för att kunna berätta för deras tysta, blyga, adopterade son, att hans riktige far i verkligheten var Charles Manson. Kanske skulle en dag John och Eva hitta orden de behövde för att tala om det för Mike. Olyckligtvis tillhörde inte Brunner's hemlighet bara dem. Natten till Mike's åttonde födelsedag, den 1:e April 1976 - åtta år efter de stora tidningsrubrikerna - visade kanalen CBS den historiska dokumentären, Helter Skelter, baserad på åtalaren Vincent Bugliosi's bestseller bok om "Manson Family". Historien om Mike's riktige far var så chockerande, så monstruös och tagande att den blev en popkulturlegend. Spridd över två nätter var Helter Skelter det mest sedda TV programmet - 4 timmars skräck på bästa sändningstid - med 150 personer i studiopublik. Det var den mest ambitiöst gjorda TV-filmen på sin tid. För John och Eva betydde det spektaklet att de blev tvungna att återuppleva sin värsta mardröm, och det gjorde att deras chans att tala om sanningen för Mike om hans föräldrar på deras eget sätt, gick upp i rök. Även om de var säkra på att han inte såg nåt. Men det hjälpte inte mycket, för även om Brunners inte tittade på det så satt alla i Amerika som ville ha en uppfräschande kurs om Charles Manson, klistrade vid TV'n. Tidigare hade Brunners kunnat lita på att de flesta amerikaner som deras grannar i Eau Claire, Wisconsin, inte läste. Säkerligen fanns pocketboken Helter Skelter i hyllan hos Little Professor Bookstore. Kanske att någon skulle ta upp boken och bläddra i den och titta på de smarriga bilderna, men en bok på 676 sidor, lika tung som Dostojevskij - var för tjock för att läsas. Så Brunners trodde sig vara trygga. Det var ända tills CBS tog storyn till hemmen - till 50 miljoner hushåll - om att någon som hette Mary Brunner hade älskat en lösdrivare som hette Charles Manson och hjälpt honom med att samla ihop en kult av mördare kallade "The Family". Under veckorna som följde spred sig ryktet sakta genom den lilla staden att Helter Skelters Mary Brunner och Eau Claires Mary Brunner var en och samma person. Det tog inte lång tid innan den åttårige Mike Brunner stirrade på de nerkladdade orden på lappen i sin bänk och listade ut det som alla andra redan verkade veta - att hans far faktiskt var en mördare. När han blev äldre, och gick från mellanstadiet till högstadiet, pusslade han ihop delarna om sitt förflutna. Mike började även ängslas inför tanken att hans riktige fars galenskap en dag också skulle drabba honom. "Sådan fader, sådan son", blev Mike's största rädsla. Galenskapen som Helter Skelter innefattade, skakade Brunners första gången 1967, när deras enda dotter Mary tog studenten vid University of Wisconsin för att sedan lämna Eau Claire, Wisconsin för att bredda sin horisont. Hon flyttade till "The Summer of Love" i Berkeley, och tog jobb som bibliotekarie på University of California. Sedan väntade hon bara på att få sitt liv fyllt av Flower Power. Samtidigt, lämnade Charles Manson Terminal Islands fängelse i San Pedro, Kalifornien, och gav sig ut mot norr för att hälsa på några vänner från fängelset. San Francisco 1965 var moget för Manson. Ex-fången, vars enda talanger hade varit beväpnade rån och hallickjobb, började nu även se sig själv som en sångare. Beatles musik, och mer viktigt, deras fantastiska popularitet fascinerade Charlie när han växte upp i fängelset så mycket att han tog lektioner av den sista medlemmen i Ma Bakers gäng - Alvin Karpis. Sittande ensam i sin cell, knäppande på sin gitarr, drömde Charlie om att bli lika dyrkad som sina hjältar, The Beatles. När Charles kom till San Francisco tillbringade han sina dagar med sin gitarr slängd över axeln. Han liftade mellan Bay och Berkley, och fann en lugn plats på University of Californias gräsmatta, där han spelade och sjöng den musik han hade skrivit... "First they made me sleep in the closet, then they made me sleep in the hall..." Så som Charles själv kommer ihåg det, "Studenterna och de förbipasserande stannade ofta för att lyssna på mig, för att kommentera texterna och för att ibland ge komplimanger för musiken. Jag älskade det. Jag fick många vänner och blev stolt över det jag gjort och deras accepterande av mig." Det var vid Berkeleys universitet, när Charles satt på gräsmattan, spelande på sin gitarr och nunnande på en ton, som Mary Brunner hittade orsaken till varför hon hade lämnat Eau Claire. Just då levde Mary ensam med sin hund. Även vid denna tid med fri kärlek hade hon inte fått många vänner. Mary var Charlies typ. Hon hade den där vanliga, enkla, svaga Sissy Spaceklooken som kom att beskriva de flesta av Manson's kvinnor. Marys hund sprang upp mot Charlie och luktade på hans fot. "Jag lyfte på foten som för att sparka till hunden och flickans röst skrek till, 'Sparka inte min hund'," skrev Manson i Manson In His Own Words. "Jag tänkte aldrig sparka hunden, men när jag såg flickans reaktion spelade jag ett spel med henne: ta bort den här äckliga hunden från mig eller så placerar jag min fot i hans arsle. Flickan var smal, med stripigt rött hår. Hon var inte vacker, men när hon stog där beredd att försvara hunden mot någon som skulle kunna skada den, hade hon vissa kvaliteter." "Jag retade och hotade mera när jag såg att det irriterade henne. Inom några minuter märkte hon att det bara var för att retas, och skrattade då åt sig själv för att hon blivit så uppretad. Hon började kritisera min grammatik genom att säga 'Du borde sluta sjunga när du pratar som om du var en f.d. förbrytare'." Charles grimaserade - du har helt rätt där. Charlie Milles Manson - snart känd som Jesus Christ, Gud, Själen, Djävulen - var född "No Name Maddox" den 12:e November 1934 av Kathleen Maddox, en 16 årig prostituerad. Charlie's mor var en kort tid gift med en man som hette William Manson som inte gav Charlie något annat än sitt efternamn. När Charles fyllde 5 år satt Kathleen i fängelse för väpnat rån. Han bodde då hos olika släktingar, och sedan när hon kom ut, hos sin mor igen som då gjorde det klart för honom att han inte var önskad och placerade honom vid Indiana Gibault School For Boys. Charlie rymde, blev fasttagen vid ett rån och skickades till Father Flanagan's Boys Town. Han rymde efter 4 dagar, men kom tillbaka till fängelset när han hade fyllt 13, denna gång för väpnat rån. Vid den tiden då Mary Brunner och hennes hund kom och gick, var Charlie 32 år, och hade tillbringat 17 år av dessa - halva livet - i fängelse. Charlie förförde Mary med prat i hopp om att få stanna över natten. Hans första tanke var "Bra, jag kommer att lyckas". Men Mary från Eau Claire knuffade iväg honom. "OK" sa hon, "Jag ger dig en plats att sova på ikväll, men jag ska inte sova med dig". Charlie behövde en plats att stanna på mer än han behövde sex, så han övertalade Mary om att han var en gentleman i utbyte mot ett par extranätter på hennes soffa. Nästa dag, när Mary jobbade på biblioteket, flyttade Manson in allt han ägde - en resväska med 3 ombyten, en sovsäck och sin gitarr. När Mary kom tillbaka på kvällen, lät hon honom veta att han utnyttjade sin tur, men det var ju detta som hon hade kommit till Kalifornien för, för att få erfarenhet av det fria hippielivet. Så när Charlie erbjöd henne att hjälpa till med hyran, skydda henne från alla dåliga pojkar och att hålla sig på avstånd, lät hon honom stanna. Men Charlie hade inte "satt ihop två strån de senaste åtta åren", och det dröjde inte länge förrän Charlie tänkte "Hur kommer det sig att jag inte gör det med henne? Hon är min typ av brud. Hon håller på med sitt eget, ber inte, har ett öppet sätt och vi har underbara konversationer". Så Charlie skrev en serenad åt henne på sin gitarr... "I am a man torn - wanting the girl I love to ease my struggling and be my love, sharing my lust with some of her own..." Det fungerade. Mary som hade gjort det klart för Charlie att hon inte var intresserad, vände, och talade om för honom att hon hade ändrat sig. "Vi kysste varandra och smektes medan vi tog av oss kläderna", minns Charlie. "Mina läppar flyttade sig över hennes bröst medan mina händer tog av henne kläderna. Under tiden knäppte hon i sin tur upp mina byxor... Hon var starkare och hungrigare än jag. Hon drog mig mot sängen och ville ha mig i sig. Istället lät jag min hand glida in mellan hennes lår och fingrade på hennes kön. Ända tills hon bad mig, 'Oh Charlie, nu! Gör det nu. Förbaskade Charlie, stoppa in den i mig!' Det akuta behovet i hennes kropp drev henne hårdare och hårdare mot min hand, och jag kysste samtidigt hennes ansikte". I Juli 1967 märkte Mary att hon var gravid med Charlie. För en kort tid fortsatte Mary att jobba på bibioteket, försåg Charlie med en adress för hans övervakare, samt ett högkvarter när han liftade upp och nerför Kaliforniens kust och plockade upp flickor. Vid den här tidpunkten hade Mary övergett sin moral från Eau Claire för San Francisco's fria kärleks stil. Hon blev faktiskt vän med de flickor som hon delade Charlie med, flickor som Lynette Fromme, Patricia Krenwinkel, Susan Atkins och Ruth Ann Morehouse. Hon lät även dem stanna i hennes hem i Berkeley. Sanningen var att Mary hade någonting gemensamt med dessa flickor. Det verkade som om de alla hade flytt från samma hus, alla verkade söka samma sak. Författarinnan Cookie Mueller var i Haight-Ashbury det året. Hon mötte några av flickorna och såg sambandet. "De såg ut att vara lika gamla som jag, men verkade mycket yngre. Kanske var det deras uttråkade ögon, kanske deras flickaktiga pladder, men de verkade vara så tråkiga, klädda som hippies. De var som ankor som kvackar över några korn. Jag kände mig genast överlägsen. Det var något som fattades..." skrev hon i sin bok, Walking Through Clear Water in a Pool Painted Black. "När vi hade rökt en joint och pratat lite, frågade en av flickorna 'Skulle ni vilja följa med oss? Vi reser upp och nerför kusten i den här bussen'. Alla tyckte att det var en god idé och följde med dem. Jag tyckte att idén var lite plötslig: jag hade träffat dem för 3 minuter sedan, men dessa människor värnade om fred och fri kärlek, och kom direkt från deras föräldrars "wonderbread" och ostbågar, så de var verkligen entusiastiska... Det var inte förrän flera år senare medans jag läste The Family som jag kom ihåg bussen. Den beskrevs i boken precis som jag kom ihåg den. Dessa flickor var Squeaky Fromme, Susan Atkins, Mary Brunner... Jag missade Charles Manson med endast 5 minuter". Under sommaren 1967 var fred och kärleksrörelsen nära att nå sin egen förstörelse. Haight-Ashbury kunde inte hantera massorna av medelklassungar som kom till San Francisco för att leta efter paradiset. Emmett Grogan skrev i Ringolevio, att Summer of Love tagit slut innan det började och att Haight hade förändrats från "ett ställe för leende och bekväm enkelhet till ett spännt terrorfyllt ghetto". Tunga droger som heroin och speed hade infiltrerat scenen. Ett band av meningslösa mord - ofta karaktäriserade av tortyr eller stympning - dominerade de lokala tidnings rubrikerna. Brott som "The Psychedelic Murder" (mördaren togs fast i Haight med offerets avslitna arm i baksätet i bilen) och "Sadistic Orgy Killing" (en 19 årig flicka drogs från sin Haight-Ashburylägenhet av sju män och tre kvinnor som slet av henne kläderna, slog henne och skrev obscena slogans på hennes nakna kropp med läppstift, innan de sparkade in hennes huvud) hade blivit vanliga händelser. Som den gode fixare han var, packade Charlie ihop sin nya familj i en svart skolbuss med orden "HOLLYWOOD PRODUCTIONS" målat på den, och åkte iväg för att finna ett nytt hem. Våren 1968 bosatte sig Manson's trupp, nu 18 stycken, i Topanga Canyon, där Charlie och Mary's barn föddes. Redan från början av Mary's graviditet visste Charlie att det skulle bli en son. Han hade sett en vision i det 5 månader gamla fostret genom Mary's hud när han trippade på syra (LSD). Charlie beslöt att de skulle kalla honom Michael Valentine Manson efter rymdfiguren Valentine Michael Smith i Robert Heinlein's Stranger In A Strange Land. Redan från första dagen var Michael Valentine's liv verkligen underligt. Han föddes den 1:a april 1968 (April Fools Day) på en smutsig madrass i en hydda i Topanga Canyon. Mary hade sugit i sig en joint för att lätta upp värkerna, och hon delade miraklet att föda sin son med 15 höga sköterskor med namn som Sadie Mae Glutz, Squeaky, Ouisch, Snake, Big Patty, Little Patty och Yeller som assisterade vid Michael Valentine's ankomst till världen. Det var bara ett problem. De hade inga instrument som var tillräckligt vassa för att skilja babyn från modern, så Charlie fick äran att tugga av Michaels navelsträng med tänderna. "Jag var stolt över min Nalle Puh, som vi kallade honom", kom Charlie ihåg, "och han var i centrum för allas uppmärksamhet och glädje i våran grupp. Vi trodde att han skulle få växa upp utan den traditionella mamma-pappa uppbyggnaden. Han skulle besparas från alla klichéer som normala föräldrar brukade ha. Vi tillät honom att växa upp utan att bli utsatt för trånga, ensidiga åsikter. Han skulle bli en vuxen man fylld med kärlek och förståelse. Hans huvud skulle inte bli fyllt av tvivel eller dominanta föräldrar". Charlie höll sitt ord. Han besparade "Nalle Puh" från vanliga klicéer från föräldrar till barn. Vad han gav Mike var ett arv så chockerande att pojken knappt skulle komma ur chocken. Den 9:e Augusti 1969 hade Mike's mor tur, även om det inte verkade så just då. Kvällen före hade Charlie skickat iväg Mary för att "handla" vid Sears med ett stulet kreditkort, där hon arresterades. Lyckligtvis för Mary var hon i Sybil Brand Institute, Los Angeles kvinnliga häkte, i väntan på att "familjen" skulle betala borgen, när Charlie satte igång Helter Skelter. Natten den 9:e, talade Charlie om för Tex Watson, Susan Atkins, Patricia Krenwinkle och Linda Kasabian att de skulle köra till skivproducenten Terry Melcher's hus på 10050 Cielo Drive. Charlie skulle ha föredragit att Mary hade suttit bakom ratten istället för Linda Kasabian. Mary var den enda flickan som hade körkort bortsett från Linda Kasabian. Mer viktigt var att Mary redan hade bevisat sin lojalitet för Charlie. Några veckor tidigare hade Mary följt Bobby Beausoleil och Susan Atkins till Gary Hinmans hus. Hinman var en musiklärare och distributör av meskalin, som enligt Charlie var skyldig honom pengar. Hinman påstod att han inte hade några pengar - även efter det att Beausoleil besköt honom med en pistol. Även efter att Charlie kom och skar av honom ena örat med ett svärd. Bobby, Susan och Mary torterade honom under ytterligare två dagar, innan Beausoleil slutligen knivhögg honom till döds. Men missionen natten den 9:e Augusti var olik Hinmanmordet. Inget så obetydligt som ett hämndmord över drogpengar. Missionen till 10050 Cielo Drive var för att starta upp Amerikas slutliga raskrig, då de svarta skulle resa sig och förstöra de vita, och där Charlie och "familjen" sedan skulle styra över de mörkhyade som slavägare och skapa ett rasistiskt Shangri La, eller som Charlie hellre kallade planen - Helter Skelter. Efter det att Linda Kasabian hade parkerat bilen, klättrade de fyra medlemmarna i familjen över staketet som gick runt huset. Kvinnorna gömde sig i buskarna medans Tex gick uppför kullen som ledde till huset. Han stötte på en bil som kördes av den artonårige Steven Parent. Parent hade besökt dom som tog hand om huset. Tex tog Charlies 22 kalibriga Buntlinerevolver och sköt fyra skott i Parent's huvud. När de väl var inne i huset, instruerade Tex flickorna om att ringa in alla de som var i huset. Sedan Terry Melcher hade hyrt ut huset till filmregissören Roman Polanski den natten som "familjen" kom, så var den fylld av Polanskis vänner: Jay Sebring, 35, en internationellt känd hårfrisör, Abigail Folger, 25, hennes pojkvän Voytek Folger och Roman Polanski's höggravida fru, filmstjärnan Sharon Tate. Sebring var den första som gick åt - skjuten nästan genast av Tex. Ronald Markman, rättegångspsykiatrikern som bedömde Tex Watson på hans rättegång, gav denna version av vad som hände i sin bestseller bok, Alone With The Devil: "Vad ska ni göra med oss?" frågade en av dem. "Ni ska alla dö", svarade Tex. När Sharon och Abigail började be för sina liv, gav Tex order till Susan att gå över och döda Frykowski. Men Frykowski slogs tillbaka. Han tog tag i Susan's hår och drog i det så hårt han kunde. Susan skrek åt Tex att komma och hjälpa henne - och då släppte Frukowski henne och sprang mot dörren för att ropa på hjälp. Tex sprang efter honom och högg vilt den store mannen, och slog honom över huvudet med sin pistol. Han slog honom så hårt att pistolen gick sönder så att den inte längre gick att skjuta med. Frykowski slogs för sitt liv och klarade av att ta sig ut genom dörren och springa ut på gräsmattan, skrikandes. Han ramlade in i buskarna och kom upp igen och började springa över gräsmattan där Tex och hans rakkniv hann upp honom. Susan Atkins sprang ut ur huset och slog ihop sig med Tex där de våldförde sig på mannens kropp. Tillbaka inne i huset, när Tex och Susan närmade sig de två kvinnorna, bad Sharon Tate för sitt liv: "Snälla låt mig gå ...Allt jag vill är att få mitt barn". Susan tog tag i hennes hand och lade en arm runt hennes hals. Precis innan Tex började knivhugga Abigail Folger, tittade hon upp på honom och sade, "Jag ger upp, ta mig". Då knivhögg han henne upprepade gånger - men hon kom loss och sprang ut på gräsmattan. Tex jagade henne, fick fast henne på gräsmattan och högg henne om och om igen. Sedan gick han in igen. Enligt Susan Atkins egen beskrivning, "Katie (Patricia Krenwinkel) och jag stod vid Sharon och hon var alldeles ifrån sig". Sharon Tate Polanski och hennes ofödda barn var de sista att dö. Ordet "PIG" smetades med Sharon's blod på dörren. När Tex och flickorna gav sig iväg, hade Tate knivhuggits 16 gånger, Folger 28 gånger, Sebring hade blivit skjuten en gång och knivhuggen 7 gånger och Frykowski hade blivit huggen 51 gånger, skjuten med 2 skott och slagen över huvudet med en pistolhylsa 13 gånger. Under den natten hade hippiedrömmen förvandlats till en blodig mardröm. "Många människor som jag känner i Los Angeles är överygade om att 60-talet slutade abrupt den 9:e Augusti 1969, slutade vid den exakta tidpunkt då orden om morden på Cielo Drive for som en löpeld genom samhället, och på ett sätt är detta sant. Spänningen tog slut den dagen. Paranoian var fullkomlig", skrev Joan Didion i The White Album. Men för Charlie var detta bara början, och medan media återkastade de hemska detaljerna om Tatemordet, kundgjorde Charlie att hans utsända hade varit slappa. Han skulle ta ut dem igen, och visa dem hur man skulle göra. Den natten körde de i timmar för att hitta ett passande offer. Sen körde de in framför LaBiancahuset i Los Feliz distriktet i stan. Charlie bad dem vänta och gick in själv. När han kom tillbaka skickade han in Tex Watson, Leslie Van Houten och Patricia Krenwinkel, medan Charlie själv åkte tillbaka till ranchen ensam. Inne i huset hittade dom Leno och Rosemary LaBianca bundna i vardagsrummet där Charlie hade lämnat dem. De visste vad de skulle göra, och hämtade knivar i köket och gick loss i en ny knivhuggningsfest. Ett örngott placerades över Rosemary's huvud och Tex initierade knivhuggningen. Som Leslie kom ihåg det. "När vi väl kom in gick kniven in och ut hela tiden". Totalt gick den in 41 gånger. De skrev "DEATH TO PIGS", "RISE" och "HEALTER SKELTER" på väggarna med Lenos blod. De lämnade också en tvåeggad gaffel som stack ut genom hans mage, samma mage som de hade ristat in ordet "WAR" på. Sedan tog gänget en dusch och tömde kylskåpet innan de liftade tillbaka till Spahn Movieranchen. Trots Clem Tufts (deras försvarsadvokat) insisterande på att det inte var Charles Manson som var den riktige ledaren utan hans son "Nalle Puh" - fann man Charles Manson, Tex Watson, Susan Atkins, Leslie Van Houten och Patricia Krenwinkel skyldiga och de dömdes till döden. Deras domar ändrades sedan till livstid när Kalifornien tog bort dödsstraffet i början av 70-talet. När de huvudsakliga personerna var fängslade trodde myndigheterna att det var slut på "familjen", men de hade fel. De var inte av den sorten som gav upp lätt. Nästan ett år efter Tate-LaBiancamorden, lagrade "familjen" vapen som de skulle använda för att få ut Charlie ur fängelset. Vid en grym räd, rånade sex av Charlies mest trogna en vapenaffär på 13355 South Hawthorne Boulevard där de fick med sig 143 revolvrar. När de skulle fly kom polisen, och efter en 10 minuter lång eldstrid gav "familjen" upp. Av de sex, blev tre skadade. En av dem var Mary Brunner. I Mars 1973 mottog Mary två verkställande domar, en på 10 år, och en på livstid, och Mike hade en första sak gemensamt med sin far - båda hade en mor dömd för väpnat rån. Lyckligtvis hade Michael - "Nalle Puh" - Valentine Manson, blivit tagen från Mary under Tate-LaBiancaförhören och skickad för att bo hos Mary's föräldrar i Eau Claire. Det tog inte lång tid förrän minnena av "Nalle Puh", Michael Valentine, Charlie och "familjen" hade begravts i Mikes spädbarnshjärna. Han var nu Mike Brunner och helvetet skulle vara slut, men när Mike var gammal nog att förstå det, kunde han inte längre fly från det. För när Mike gick på högstadiet, började han förstå, att ha Charles Manson som sin far, var en verklighet som inte skulle försvinna. Ett par anskrämliga bruna polyesterbyxor och en lika äcklig gul polyesterskjorta. Det var vad som väntade Mike varje middag då han lämnade skolan för att byta till sin uniform. Detta var resultatet av vad några genier på Wisconsins skolstyrelse i Eau Claire hade kommit fram till. Detta skulle lösa Mike Brunners problem med skolarbetet, ett arbetsträningsprogram. Charles Mansons son var dömd till en ungdom, bestående av att skiva mackor vid stadens lokala Hardee's. Därför var han tvungen att lämna skolan varje lunch och gå hem och byta till sin bruna och gula uniform, så att han skulle se bra ut när han tillbringade eftermiddagarna med att förbereda rostbiffarna till sandwichen. Men, det var inte det värsta. Som om det inte var jobbigt nog att vara Charles Mansons son, så fanns det en medarbetare, Paul Garrett, som stog bakom disken varje dag och förväntade sig att Mike skulle avslöja sig. Varje dag mellan 12.00 och 15.00, när andra barn hade fullt upp i skolan, gjorde Mike sandwichs, medan Paul tittade över hans axel och väntade på att han skulle göra något Mansonliknande. Pauls bror Rick, som gick i samma klass som Mike hade talat om för Paul vem Mikes riktige far var. "Wow, holy cow!" hade Paul sagt när han hörde det. "Han måste ha någon slags mördarinstinkt". Så, när Paul skar rostbiffen höll han ett öga på Mike. Det enda problemet var att Mike inte hade någon "mördarinstinkt". I själva verket var det enda Paul bevittnade en fjortonåring som var plågsamt tystlåten och som knappt sa ett ord. Nej, ungen med sitt rödblonda hår och sina bleka blå ögon, som gjorde mackorna, kunde inte ge Paul några tecken på att han skulle bli en framtida mördare. Inte heller kunde Paul se någon fysisk likhet till den mörkhårige och vildögde Manson. Det tog bara några veckor innan Paul glömde allting. Han brydde sig inte ens om att tala om för någon annan på Hardees om Mikes bakgrund. För Paul var Charles Mansons son en stor besvikelse. Det var jämnt så när någon fick reda på sanningen. När Mikes vänner först fick reda på det, hade de tittat efter något tecken på att han var Charles Mansons son, men då de inte hittade några, återgick de snabbt till nästa evenemang. Boyd Gallatti, en av Mikes vänner från språkskolan, kom på varför Mike var så "normal" på högstadiet var det för att han inte visste allt om sig själv. Mike visste inte hur Charles Manson's son skulle bete sig. Det fanns ingen regelbok för honom. Hans morföräldrar John och Eva Brunner, hade gått runt sanningen när de - några år innan högstadiet - talade om för Mike vem hans far var. När de väl gett honom den upplysningen, gav de honom inte någon större hjälp i hur han skulle handskas med vetskapen, förutom att det var bäst att bevara den som en hemlighet. Med allt detta i "bagaget" hade Mike när han gick i åttonde klass blivit tillbakadragen och ensam. Mikes sätt att handskas med det hela var att bli osynlig. Om ingen märkte att han befann sig på den här planeten, så skulle kanske inte någon börja fråga alla dessa generande frågor. För Mike var det bäst att förneka allt, det amerikanska sättet att handskas med någonting. "Du skulle inte tro på vad jag har läst". Boyd Gallattis flickvän kom till honom när han satt på sitt rum i Eau Claire's South Junior High School. Hon höll upp en bok kallad The Family, av Ed Sanders. Hon öppnade den och visade Boyd några bilder av Charles Manson. "Det står här att Charles Manson hade en son som heter Michael, att hans mamma kom från Eau Claire och att hennes efternamn var Brunner", sa hon ivrigt. "Vet du vad? Jag tror att det är Mike!" Även om Boyd hade känt Mike sedan andra klass, hade Mike aldrig anförtrott sig till honom om sin far. Fast de två pojkarna gått igenom grundskolan tillsammans, hade de inte blivit riktiga vänner förrän på högstadiet. Om Mike verkligen var Charles Mansons son, tänkte Boyd att de var tillräckligt bra vänner nu för att Mike skulle ha berättat det för honom. "Näe, om det var sant skulle vi ha hört någonting", sa Boyd och skakade på huvudet. "Javisst, men tycker du inte att det är konstigt sammanträffande att de har samma efternamn?" "Det finns många Brunners i Midwest", sa Boyd avfärdande. Han hade rätt, det fanns 39 Brunners i enbart Eau Claires telefonkatalog. Det fanns ett annat barn som hette David Brunner i deras klass, och han och Mike var inte ens släkt. Boyd tittade i Sanders bok ändå, medan hans flickvän gick iväg och talade med någon som lyssnade bättre. Boyd började tänka till lite han också. Kanske det var sant. "Näe", tänkte han, "Mike är min vän, han skulle ha sagt något..." Boyd tänkte, "Mike? Charles Manson?" Det var alltför overkligt. Men, tanken gnagde i honom. En dag gick han ifatt Mike i korridoren och frågade honom. "Hey, vad är allt detta jag hör om att du är Charles Manson's son?" Mike bara stirrade på honom. Efter en lång paus kom det. "Yeah". "Verkligen?!" frågade Boyd förvånat. "Jap", sa Mike plumpt och satte stopp på konversationen. Boyd kunde knappt tro det. I alla tider som han kännt Mike hade han aldrig hört ett ord om detta. Medan Boyd kände sig lite åsidosatt, verkade alla andra lättade över att Mike inte ville prata om det. Speciellt hans lärare och skolan rektorer. Deras attityd var att minsta sagt om detta, desto bättre. När Mr. Froehle, Mike's SWAT ledare, hörde nyheten, så blev reaktion, "Holy Cow!", och när Helter Skelter gick på TV'n igen, tänkte Mr. Froehle att, "det här måste ha varit tufft för ungen". Men, han tog aldrig upp ämnet med Mike. När Mike inte heller tog upp det, brydde sig inte heller Mr. Froehle. "Jag tänkte att det var något som han inte ville prata om", sa Froehle några år senare. Froehley hade Mike i 2 år i sin arbetsstudieklass. "Vi behandlade många ämnen som mord, lag och historier ur verkliga livet", sa Froehle om klassen, "men ingen drog några paraleller med Mike". Han drog slutsatsen att det inte bekymrade Mike att vara Charles Mansons son. Men det gjorde det. Mike Brunners lärare var bara så blinda att de inte såg hur han led hela tiden. Ingen av dem märkte hur pojken vandrade i korridorerna med huvudet neråt och håret framför ögonen, eller hur han reagerade när någon konfronterade honom med hans förflutna. En gång, i skolkorridoren, förlorade Mike besinningen och tryckte en student hårt mot skåpen när ställt frågan, "Hey, hur känns det att var Charles Manson's son?" Rob Mickelson, som hade träffat Mike på gymnastiktimmarna, och som också var med i SWAT tillsammans med Mike, hade aldrig förut sett något liknande. Men lärarna brydde sig inte. En annan gång när Mike visade att det var jobbigt att vara Charles Mansons son var den dagen hans psykologilärare, Ken Ripp, undervisade i socio-patologi och kriminella sjukdomar för sina elever. Mr. Ripp hänvisade till en verklig händelse, Charles Manson, och en av hans elever steg upp och gick ut mitt under lektionen. Mr. Ripp ignorerade det hela. Vid den tidpunkten visste inte Rob Mickelson varför Mike hade flippat ut. Några av Mike's vänner ringde upp honom efter skolan för att höra om han var okej, men hans mormor sa att han inte var hemma. Senare hittade de Mike lyssnande på radio och drickandes öl i Carson Park. När Rob frågade varför han gick, svarade Mike, "Han pratade om min far". Rob frågade Mike om han kom ihåg någonting om när han levde med familjen. Mike svarade att han inte gjorde det. Det var sista gången de talade om detta. Men Ken Ripp brydde sig aldrig om att fråga. "Jag har inget minne av honom", sa Ripp några år senare. "Jag kommer ihåg namnet Brunner. Jag spelar basket med några killar som heter Brunner, men om jag hade känt till att jag hade Charles Mansons son i min klass skulle jag ha kommit ihåg detta". Eftersom Mikes far var en mördare, så fick han aldrig tappa kontrollen. När Rob, Mike och de andra grabbarna blev fulla och hängde vid McDonalds, vilket ibland slutade med att Rob började slåss, så stannade alltid Mike utanför. Det var okej för Rob, han väntade sig inte att Mike skulle hoppa in i slagsmålet, för Rob visste att Mike var livrädd för sin egen ilska. Men den där dagen i korridoren, hade Mike's ögon växlat från blå till grå med ett förblindande raseri som Rob aldrig sett. Efter det, drog Rob sällan upp ämnet om Mike's arv. Dessutom, förutom händelsen vid skåpen, tyckte Rob att allt var okej för han och Mike hade alltid så kul när de var packade. De hade öl i sina skåp, öl i sina bilar. De två pojkarna gjorde roliga saker som att dricka 32 ounce (1 ounce = 28,35 gram) öl genast efter att ha gett blod i skolans blodgivar drive och bli riktigt fulla. På helgerna stack de iväg till Wisconsin Weedstock och blev höga. De struntade i seniorbalen och stack ut och drack istället. "Ingen dans, bara dricka", det var så Rob kom ihåg det. För Mike's vänner var han bara en vanlig kille. Han hade inte många intressen. Bara bilar, hårdrock, att bli hög och bilshopen. I ett hus i Eau Claire, satt en pojke mitt på golvet i vardagsrummet. Han bar en t-shirt och ett par Levi's och hade en tattuering föreställande en kinesisk drake på sin högra arm. Han var full och de andra på partyt undvek honom instinktivt. Rummet var mörkt, förutom ljuset från TV'n som visade MTV's Headbangers Ball med ljudet avstängt. Stereon var på så högt att grannarna hörde den sex kvarter bort mitt i vintern trots att alla fönster var stängda. Ingen hörde när pojken mitt på golvet började gråta. Det var inte förrän när Lisa såg på honom som hon märkte att något var fel. "Hey Mike, vad är det?" frågade Lisa. Hon brukade gå ut med Mikes granne Matt och hon visste allt om Mikes förflutna. Hon hade varit hos Brunners på julfest när hon var 14 och Mikes syster Mary var där. (Mary Brunner släpptes ur fängelset efter 4 år). Även om alla visste att Mike's syster var hans riktiga mor, brydde sig ingen om charaden. "Alla hatar mig", sa Mike sluddrigt. "Vad pratar du om?" frågade Lisa. "Alla hatar mig, för den min far är och det han har gjort", talade Mike om för henne. Lisa visste inte vad hon skulle svara. Hon visste att det inte fanns många i Eau Claire som visste eller brydde sig om vem Mikes far var, men hon visste att det bekymrade honom. På högstadiet drack hon ofta ett six pack Miller med Mike, Matt och några andra av deras vänner i Mikes sovrum nere i källaren hos hans "föräldrar". En gång var Lisa där då Mike visade bilder på honom som baby, med Mary, hans riktiga mamma. Mike undrade ofta hur hans liv skulle ha sett ut om hans riktige far inte varit Charles Manson. "Alla hatar mig, på grund av det han har gjort", släppte Mike ur sig till Lisa på festen. "Som om det var ditt fel? Du var inte ens där när det hände", försökte Lisa. Men det hjälpte inte. "Jag vet att alla dömer mig vart jag än går..." Lisa tyckte att det var synd att han inte kunde prata om detta hemma. Eller någon annanstans. Det var som om alla, från Mikes föräldrar till hans lärare och vänner, hade satt ihop sig i ett massivt förnekande och lämnade honom gråtande och förbryllad på vardagsrumsgolvet. För det var endast när Mike var full som han kunde se det hela och bemöta smärtan. "Vet du vem jag är?" frågade Mike den söta, vänliga flickan med det smutsiga, blonda håret som kastade dart. "Yeah" svarade Jodi Welks honom, även om hon aldrig hade träffat honom. Men hon hade hört hela berättelsen. "Gör det något ifall jag pratar med dig?" Jodi sa att det var okej, för även om det syntes att Mike var full, så försökte han ändå inte stöta på henne. Och förövrigt var Jodi på festen med sin pojkvän. Så de satte sig på köksgolvet och Mike frågade henne igen. "Vet du verkligen vem jag är?" "Yeah", svarade Jodi, "Jag vet vem din far är..." Jodi rodnade. Hon visste för att hennes kusin hade talat om det. Jodis kusin var en av de få som Mike hade varit tillsammans med på högstadiet. Jodi och hennes kusin stog inte varandra jättenära, men en gång hade hon sagt sanningen om Mike till Judi. "Skrämmer det dig?" frågade Mike. "Lite", svarade Jodi som ville vara ärlig. När hon sa det, kom en bild fram på näthinnan då hon såg honom gåendes i korridoren på skolan. Han hängde med ett gäng som alla kallade "the grubs". Ett gäng som gillade bilar och hårdrock. Medan de flesta av "grubs" såg lite ruggiga ut enligt Jodi, såg Mike alltid ut som om han bar på en stor smärta. Utanför skolan hade Jodi märkt att han var mer nöjd med sig själv - utanför vid "rökhörnan", picnicborden där "grubs" rökte en snabb cigarett mellan lektionerna. Eller vid "grubs" parkeringsplats. Platsen vid skolans bilaffär, där "grubs" tog en öl när den hyrda polisen som patrullerade på skolan inte såg dem och gav dem 60 dollar i böter för ungdomsfylla och stängde av dem. "Grubs" brydde sig inte om ifall de blev avstängda. Avstängd från skolan betydde att de kunde stanna hemma och se på TV i några dagar. Den första gången som Jodi gick till "rök hörnan" var hon rädd för att bli knivhuggen. Hon bad faktiskt en av de hyrda poliserna att följa henne. Men, när hon kom dit förstod hon att "grubs" var okej. Hon kom ihåg att hon såg Mike där, och att hon tänkte att det nog var en av de få gånger som han såg ut att känna sig obesvärad med sig själv. Hon ville inte bli tillsammans med någon av dem, men de rökte och drack mycket, två saker som Jodi också tyckte om. En gång frågade någon vid "rök hörnan" Mike om hur det var att vara Charles Manson's son och Jodi kommer ihåg att Mike gjorde det klart för killen att han inte skulle prata om det. Där hon satt mittemot honom på köksgolvet på festen, kunde Jodi se att Charles Manson hade hunnit upp honom. "Kommer jag att bli som han?" frågade Mike henne upprepade gånger. Jodi försäkrade honom att han inte behövde bli som Charles Manson om han inte ville det själv. Att han kunde välja. Men hennes ord hade ingen verkan på Mikes rädsla för att hans gener bar på hans fars vansinne. Mike var livrädd för sitt eget humör. Han tvingades av alla människor som förväntade sig att han skulle visa sin "mördarinstinkt" att hålla inne med alla känslor tills han exploderade. Jodi fick intrycket att Mike inte pratade om detta alls hemma hos morföräldrarna. De verkade inte vara den sortens familj som man kunde anförtro sig åt. Hon upptäckte att det inte fanns någon lärare, rektor eller någon vuxen som Mike kunde prata ut med om sin rädsla. Om han kunde få ur sig allt till någon, tänkte hon, skulle han inte vara så flyktig. De kramade om varandra och Mike frågade Jodi om han fick ge henne sitt telefon nummer så att hon kunde ringa honom och prata någon gång. Han gav henne sitt nummer. De tre första numren råkade vara 999. "Vänd inte upp och ner på dem" sa Mike och skrattade. Men när Jodi ringde veckan därpå, var Mike mindre nåbar. Det stog klart för Jodi att Mike inte ville att någon kom honom för nära. Hon ringde honom i fyra, fem dagar innan hon slutligen nådde honom, då Mike bara sa att, "Folk vet eller också får de reda på det och dömer mig och tror att jag är som min far", och lade sedan på luren. En dag fick Mike ett telefonsamtal som verkade lova hans väg ut. Telefonsamtalet erbjöd honom att en gång för alla bli av med tyngden runt halsen, och göra pengar på samma gång. "Vad tycker du att jag ska göra?" frågade Mike Boyd en sommareftermiddag, när de svävade omkring i Eau Claire i Mikes Pontiac Fiero. Boyd lutade sig tillbaka, och blev tyst. Det var första gången som Mike nämnde Manson sen den dagen på högstadiet då Boyd hade frågot om det var sant. "Tycker du att jag ska ge intervjun, eller?" Den berömda skandaltidningen, Star, hade spårat Mike i Eau Claire och erbjudit honom 5.000 dollar för att få publicera berättelsen. Några månader tidigare hade Mike, som var 21, blivit hemkallad från armén efter ett slagsmål. Han hade levt av besparingar i några månader, och arbetade nu på en bensinmack nära motorvägen. Han var tvungen att erkänna att han skulle behöva ersättningen. Han tänkte också på att börja studera fordonsteknik vid Tech-Chippewa Valley Technical College - där många Eau Claire ungdomar tillbringade ett par år för att få ett betyg. De ville studera till något yrke efter att ha tröttnat på att jobba på div. bensinmackar, småaffärer och snabbköpskedjor som de gjort de första åren efter gymnasiet. Mike funderade på att rädda sin situation genom att sälja sin 3.000 dollars Kenwoodstereo som han hade köpt för 400 dollar när han fortfarande var i Tyskland, men han behövde den i huset som han hyrde med Boyd och två andra vänner, Randy och Don, för festerna som de höll två, tre gånger i veckan. Förresten skulle han aldrig få det som stereon var värd. "Mike, det är helt upp till dig," sa Boyd. "Men, jag tycker definitivt att om det här ska tära dig genom hela livet, att inte kunna prata om det, så bör du få ut det. Dessa människor vill betala dig en massa pengar för det". Boyd hade erfarenhet av dessa saker. När Boyd arbetade i sin mors bildelsaffär, jagade han gig åt sitt rockband, Mitzi Dupree - kallad efter en Deep Purple sång om en kvinna som sköt pingpong bollar med sin vagina. "Gör intervjun och bli av med pinan", sa Boyd. "Sen kommer det inte att bekymra dig mer". Efter 13 års liv av rädsla, för att någon någonstans skulle anklaga honom igen, efter 13 års vånda av att leva med ärret efter dessa hårda ord som kom till hans skolbänk i trean, och märkte honom för alltid - DIN FAR ÄR EN MÖRDARE - beslöt sig Mike för att få det sista skrattet över den anonyme författaren till lappen. Han sålde storyn till Star. Men tidningen ringde aldrig upp Mike för att bestämma datum för en intervju. Istället, en dag när Mike och hans rumskamrater målade huset de hyrde på Platt Street, kom en strikt klädd kvinna till huset. De stirrade på henne, och undrade vem hon var. Hon stirrade tillbaka någon minut, och tog sedan upp en målarpensel och började måla. "Vi hade aldrig träffat någon stor New York City reporter förut", sa Boyd, när de kom på vem hon var. När de såg henne delta i måleriarbetet och knäcka öl som en riktig jägare, viskade Boyd till Mike att han skulle tänka sig för så mycket som möjligt. Kvinnan frågade pojkarna vad de ville göra den kvällen. "Jag betalar", sa hon. Reportern tog Mike och hans fyra vänner till Houligans i Eau Claires centrum. De beställde förrätter och drinkar. På något sätt lyckades de göra av med 400 dollar av Stars pengar på mindre än en timme. Pojkarna bjöd Grace tillbaka genom att ta med sig henne till Eau Claires festarhus. Reportern blev så full enligt Boyd, att hon talade om för dem när de satt vid ett picnic bord att behålla hyrbilen och ta henne tillbaks till hotellet. "Hon kom till oss strikt och sex timmar senare hade vi brutit fasaden - hon var en helt annan människa", kom Boyd ihåg. De älskade henne allihop. Nästa dag, när pojkarna gjorde sig färdiga för att gå nerför Apple River, dök Star reportern upp igen, denna gång klädd i baddräkt och bärandes på en kylväska full med öl. Under fyllan, medgav Mike att han inte var stolt över att Manson var hans far, men att han inte förnekade det för någon som frågade honom. Han talade om för henne att han var vänlig mot sin riktiga mamma, och att de aldrig talade om det förflutna. Han nämnde att han hade fått anonyma lappar i trean, där det stog att hans far var en mördare, som om det inte vore något med det, och att han aldrig hade haft eller skulle ha kontakt med sin riktige far. Det som tyngt Mike i nästan hela hans liv, den stora showen över hans förflutna, var över på 15 minuter. Hela vittnesmålet som Mike hade hoppats skulle göra att han kom över skammen hände vid en bakfylla, över några kalla öl, när de låg på en flotte. När artikeln kom ut var Mike nöjd. Han var nöjd med att det inte stog någonting dåligt om honom. Han visade artikeln för några få i Eau Claire och sa, "Det är jag". Titeln lät, "SONEN TILL AMERIKAS MEST HATADE MAN!" Även om Mike knappast brydde sig om ryktbarheten artikeln orsakade, hade han offrat sin livsstil. Det fanns inte en chans för honom - i varje fall inte i Eau Claire - att leva osynligt längre. Även om de flesta i Eau Claire inte läste böcker som Helter Skelter eller The Family, så var Star magazine lättillgänglig - på gränsen till deras intressen. Så Mike använde pengarna han fått för artikeln, och flyttade västerut. Han gifte sig, fick en son och jobbar i en bar. Han är 26 år nu och har ännu en gång lyckats bli osynlig. Det kommer att ta lång tid innan någon kommer på honom, eller ger honom en lapp, som talar om hans hemlighet, "DIN FAR ÄR EN MöRDARE". Den verkliga tragedin i Michael Brunners story, är att om det händer, måste han flytta igen. Eftersom det enda han lärde sig i Eau Claire var att försvinna mitt framför ögonen. Text: Stacey Asip Översättning av: Marita Lamminmäki