Dag Öhrlund:
Dödens väntrum
När jag klagar för mycket brukar jag ibland tänka på dem i dödens väntrum. De som sitter där har helt andra problem än restskatter och griniga chefer ...
Det tog mig tre månader att få tillstånd att komma in. Nu insåg jag med en lätt rysning att det var dags. Det var en kall, fuktig vinterdag när jag styrde mot fängelset San Quentin utanför San Francisco. Vakthavande officer, Wayne Montgomery, såg mig i ögonen och läste högt: - Skulle ni bli tagen som gisslan, kommer staten Kalifornien inte att utväxla er mot fångar som vill fly. Dock kommer erfarna representanter att förhandla om ert liv och er frihet så snart det är möjligt. Har ni förstått - och accepterar ni - de här villkoren? Jag tvekade en sekund, nickade och skrev in mitt namn i en liggare. Ett skarpt ljud hördes. Den enorma stålgrinden gled upp. Jag gick in. Med en smäll låstes grinden bakom mig. Ytterligare tre grindar, ytterligare tre smällar och jag var inne i ett av USA:s äldsta, hårdaste, mest berömda fängelser. Jag stod bland drygt tre tusen mördare, våldtäktsmän, kidnappare, utpressare och tjuvar. 252 av dem skulle jag aldrig få se. Isolerade väntade de på att dö i San Quentins gaskammare. Fångarna i San Quentin vaktas dygnet runt av 683 vakter, 22 löjtnanter och tre kaptener. Min guide, Löjtnant Cal White, hade 22 år på San Quentin bakom sig. Trots att han var obeväpnad gav det en, möjligen falsk, känsla av säkerhet. Jag skakade av mig den obehagliga tanken på en rejäl fängelserevolt. San Quentin, byggt 1852, upptar 173 hektar land och har drygt 1 200 anställda. Fängelset består av fyra byggnader med totalt 2 800 celler samt byggnader som rymmer industrier, skola, administration, sjukhus, matsalar, brandkår och elverk. Delstaten Kalifornien delar upp sina fångar i grader mellan ett och fyra. Ända sedan San Quentin byggdes, har fängelset hyst grad fyra, de farligaste. Vi vandrade. Jag såg bittra män med hat i ögonen, inlåsta i identiska celler: en och en halv gånger tre meter med en väggfast bokhylla, ett handfat, en toalettstol och en brits. Allt i kallt, rostfritt stål. Från en stålgång fem meter ovanför oss, övervakade vakter allt med automatvapen, AK 7:or, och revolvrar av kaliber .38. Skotthål här och där vittnade om låg toleransnivå. Vi passerade den avdelning där ingen besökare släpps in. Det var här de satt, männen som sällan fick se solen. 252 män som väntade på att gasas till döds. På fängelsegården mötte jag 48-årige James White, Vietnam-veteran med 10 år i armén och marinkåren bakom sig. White hade suttit i Folsom Prison i fem år, sedan i San Quentin i tre och ett halvt. Dömd till livstid med små chanser till nåd. - Min 15-åriga dotter blev våldtagen av ett avskum som samhället inte gjorde något åt. Så jag tog lagen i egna händer och sköt skallen av honom. Jag är inte bitter på samhället, det mesta är OK här. Det värsta är att vara ifrån familjen. Jag har fru och fem barn här, två barn i Vietnam. White berättade om fängelsets hierarki: - På pappret bestämmer fängelsechefen, i verkligheten regerar "kungar", gruppbildningar och gäng. Jag är jude och för ett tag sen blev jag svårt knivskuren av "Ariska broderskapet". Det var inte populärt att jag umgicks med negrer. Fängelselivet hade lärt White en hel del: - Att det går att överleva på några kvadratmeter. Att en stek varje kväll, ny Mercedes och stort hus inte är så viktigt. Om jag någonsin kommer ut härifrån flyttar jag till Thailand. Jag vill bo där man inte behöver ha tre lås på dörren. Vintersolen sken över fängelsets gård. De fångar som studerat eller jobbat färdigt för dagen trängdes på en yta stor som ett par fotbollsplaner. Några spelade basket, några styrketränade. Andra vilade, pratade eller läste. Planerade kanske den stora flykten. Så mötte jag 45-årige Joe Morse, redaktör för tidningen "San Quentin News". Jag frågade hur lång strafftid han hade kvar? - Det har jag slutat tänka på. Jag var dömd till döden. Väntade i tio år på att bli gasad. Sen blev straffet omvandlat till tre gånger livstid. Det har gått 17 år nu. Jag kommer aldrig härifrån. Morse slog ihjäl sin mor och sin 13-åriga syster med en sten när han var 18. Två år efteråt dödade han en angivare i ett stadsfängelse. - Jag var ung, osäker och utan identitet. Tänkte nog inte en mogen tanke före 25 års ålder. Först i isoleringscellen på dödsavdelningen förstod jag vad jag gjort. Nu är jag tacksam för att få fundera över livet, utbilda och utveckla mig. Men jag saknar friheten, att få vandra i skogen. Om jag någonsin kommer ut kommer jag att bosätta mig i en liten stad, leva ett lugnt liv. Tio år på fängelsetidningen har lärt Morse mycket om San Quentins interna lagar: - Jag måste alltid tänka mig för. Jag kan lätt bli dödad om jag irriterar någon med mina artiklar. Jag frågade Morse vad som är det värsta i hans liv? Han tänkte i några sekunder: - Rutinen. Att veta exakt vad som ska hända i morgon och tio år framåt. Eller 20. När jag lämnade San Quentin tänkte jag på den äldste fånge som suttit här. Nummer 14447 Marcello Ayales, dömdes vid 98 års ålder till två och ett halvt år för dråp. Den 25 februari 1891 frigavs han, 100 år gammal. Andra kom aldrig så långt. På San Quentins kyrkogård ligger 699 män, identifierade enbart med nummer i gravstenarna. När jag kom ut hade det börjat regna. Och trots att det var samma luft utanför murarna som innanför, kändes det plötsligt lättare att andas.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2001-11-01