Dag Öhrlund:

Hoppet

Du ligger risigt till. Jag opererar dig akut nu, sa en allvarlig läkare med en packe röntgenbilder i handen. 20 års kånkande på kameraväskor hade fått ryggen att ge upp en gång för alla och nu var fan lös. Det sista jag tänkte innan dom sövde mig, var att det var fredagen den 13, men att det säkert inte spelade någon roll.

När jag vaknade upp efter elva timmar på operationsbordet, var jag totalt förlamad från midjan och neråt. Det hade gått åt helvete, sa läkarna. Jag skulle troligtvis få sitta i rullstol resten av livet. Dom var ledsna, sa dom. För mig var "ledsen" bara förnamnet. Det var en jävla mardröm! Jag hade aldrig tidigare legat på sjukhus. Nu låg jag där i fem månader. Jag hade mycket tid att tänka. Och man tänker konstiga saker när man är förlamad. Jag tänkte, bland annat, på att cykla. En månad tidigare hade jag köpt cykel. En svart citybike. Det var fredagseftermiddag och solen sken och jag ville ha den direkt. Dom hade bara en kvar i butiken. Den var ett nummer för liten, tyckte jag. Men min fru Katten hejade på: - Den är skitsnygg, den klär dig verkligen, köp den! - Men den är för liten, envisades jag. - Äsch, sa Katten. Det tycker du bara nu. Köp den. Jag köpte den. Jag tog hem den. Jag cyklade på den. Den var för liten. Och nu, i sjuksängen, tänkte jag att cykeln måste bytas innan den blev för gammal. Jag ringde cykelaffären. Dom sa att jag fick byta mot en större om jag la en tusenlapp emellan. Jag ringde min vän Janne. Dels för att han, till skillnad från mig, kunde gå. Dels för att han är bussig och har en Chevavan. Janne är alltid svartklädd, väger en hel del och ser ut som en väckelsepredikant. Att jag inte har följande scen på video smärtar mig fortfarande, men jag kan se den i detalj på näthinnan: Janne kommer in i cykelaffären. Killen jag har snackat med är inte där. Janne beskriver situationen för en annan expedit, som är mer än lovligt korkad. Janne brukar hävda att 95 procent av Sveriges befolkning är korkad, och har ingen förståelse för korkade människor. Han lägger ut en lång, tårdrypande text om mig, den förlamade cykelägaren. När han är klar stirrar expediten fåraktigt och säger: - Ursäkta, men får jag ställa en fråga? Janne offrar en liten portion tålamod, lägger huvudet på sned, ler och nickar som bara han kan. - Vad...vad ska han med en cykel till, om han är förlamad? Janne stirrar expediten rakt i ögonen en lång stund. Expediten ser nervös ut. Janne fortsätter att stirra. Efter en evighet svarar han med tung, dånande stämma: - Hoppet! Förstår ni inte, människa? Det handlar om Hoppet. Får han en ny cykel, får han också ett Hopp. Något att LEVA för! Expediten ser olycklig ut, hämtar genast en ny citybike och tar nästan skamset emot tusenlappen som Janne halar upp ur fickan. Janne kom upp med citrontårta på sjukhuset och återgav allt med en röst som dröp av ironi. Vi drack kaffe och åt tårta och garvade åt alltihop. På kvällen rullade jag och min rumskamrat Göran ut i sjukhusets trapphus i varsin rullstol. Jag hällde upp whisky ur den bruna apoteksflaska, som min vapendragare Micke fyllde på med jämna mellanrum. Göran hade cancer i hela kroppen och var mer förlamad än jag. Han skulle snart dö, men det visste inte jag, och själv försökte han förtränga det. Vi tände ett par cigg. Göran rökte utan filter. Vi snackade om livet. - Jag har fått en ny cykel idag, sa jag. - Kul, sa Göran. Vi snackade cykling ett tag, och drack mer whisky. Ett biträde kom och sa att nattsköterskan snart skulle gå på och att det började lukta lite väl mycket i trappan. Så vi rullade in igen och höll låg profil. Katten ringde samma kväll. - Cykeln är jättefin, sa hon. Skynda dig att bli frisk nu, så att du kan cykla på den. Det blev så, så småningom. Göran dog, jag pallrade mig upp ur sängen och kom hem. Utan rullstol. Livet är konstigt, och ofta orättvist. Jag cyklade senast igår, och det gick riktigt bra. Jag tycker att sadeln är för smal, men Kåge i min lokala cykelaffär försäkrar att det finns Hopp, att man fortfarande tillverkar traktorsadlar till cyklar också. Han tycker att jag ska komma in och titta på en. Den som lever på Hoppet, får se ...

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2005-01-01