Dag Öhrlund:

Det stora klippet

På stranden i Juan Dolio, Dominikanska republiken, sålde en gubbe pippande grisar i gips för två dollar. En annan klättrade upp i tiometerspalmer och högg ner kokosnötter för en dollar. En polare sålde stora, levande sköldpaddor, och en brud med toppiga tuttar ville att vi skulle följa med till hennes hydda för lite "focki-focki" och "socki-socki". Alla ville göra Det stora klippet.

Vi struntade i allt det där och gick till en bar för att snacka med Carlos och Ramon. Carlos är son till en höjdare i republikens ledning, Ramon en ljusskygg typ som flytt från England och livnär sig på att arrangera tuppfäktningar. Vi drack sockerrörsbrännvin vilket ökade kreativiteten men också fick diskussionerna att bli en aning grumliga. Bredvid satt Rambo, tyst och bedrövad. Han var en vilsen själ som hittat oss på en strand och förvandlat sig till vår guide med rätt att fixa allt. Men hans fixande ledde till massor av trubbel. Vi blev utkastade från ett par ställen, och tillbringade timmar i förhör på en polisstation sedan Rambo fört oss till ett lyxhusområde och lovat att vi kunde fotografera där alldeles gratis. Vid en finräkning visade sig området vara privat och ägt av rika amerikaner. Poliserna som kom och arresterade Rambo satte honom bakom galler i en jeep, och lät oss köra efter till stationen. Situationen blev ännu mer bisarr av att min kollega och jag åkte ensamma i en stor turistbuss med chaufför och allt, som vi hyrt i desperation eftersom alla hyrbilar var upptagna. Polischefen rynkade på näsan när han kände hur Rambo luktade, och hade svårt att tro att Rambo var anställd av oss. Vi hade ett helvete att få ut honom, men med lite mutor gick det. När vi åkte följde polischefen med ut på gården, log och kramade sedlarna: - Jo hävv najs time, eh? sade han. Visst, sade vi, och svor över att Rambo orsakat ännu en oförutsedd utgift. Så Rambo höll en rätt låg profil dagen efter. - Läsk, sade Carlos. Den som bygger ett nät av läskförsäljare gör Klippet! Fattar du vilka stålar det blir om man har tio öre upp på varje flaska turisterna köper! Investera tio tusen dollar här nu, och du kan dra dig tillbaka som en kung om tjugo år. Bygga tiorumskåk, ha tjänstefolk, pippa brudar dygnet runt och leva på räntorna. Fattar du? Vi räknade lite på det där, men det gick inte riktigt ihop. Carlos var full av skit. Han ville förstås bara låna tio tusen dollar och blev besviken när han fattade att vi var fel gubbar att prata lån med. Nu är det så i Dominikanska, att snittlönen är ungefär 300 spänn i månaden. I det läget gör de flesta sitt bästa för att göra Det stora klippet. - Man kan tjäna mycket mer på tuppfäktning, sade Ramon. - Varför är du inte rik då, fräste Carlos. Du har ju för fan kört tuppfäktningar i åratal! - Jag ligger bara lågt, sade Ramon stött. Sedan sade han inte så mycket mer. I veckan som kom hämtade Rambo sig avsevärt. Han var i form för att göra "big bisinäss" med oss drömtorskar. Han ville sälja sprit, knark, vapen och horor i stor skala. Trots att vi köpte hans guidetjänster för en med dominikanska mått mätt astronomisk summa gav han sig inte. Det sista han ville innan vi åkte till flygplatsen, var att sälja en av sina många systrars kropp till oss. Vi tackade nej. I stället gav vi honom rundligt med dricks och en packe överblivna t-shirts. Rambo sken som en sol. Det sista vi såg när vi åkte, var att han stod vid vägkanten och krängde våra t-shirts. Gud vare med honom. Mitt på vägen till flygplatsen satt en polis vid ett skrivbord! Taxichauffören bromsade, grävde i fickorna, slängde ut handen genom rutan och daskade till snutens hand. Snuten log. Chauffören gasade igen. Vi fattade ingenting. - Betalar vi inte så hoppar han på motorcykeln och stoppar han oss, sade chauffören. No good. VERY big problem! Bilen skulle aldrig klara en kontroll. Du vet, däck och lysen och ... Vi ville inte höra mer. På flygplatsen stod en man som ville sälja rosor. Det kändes plötsligt väldigt oskyldigt. Tills han också halade fram en alldeles äkta guldrolex ur fickan och frågade om jag var intresserad? På planet hem fick jag tag i en svensk tidning och läste om en kommunalpolitiker som lyckats bygga en hel villa med skattepengar. Och något senare kom Mona Sahlin på, att räntan på Toblerone-inköp blir mycket lägre om man använder statens kontokort. Min bäste vän Micke har för övrigt räknat ut, att man kan tjäna 4 800 spänn, om man köper 400 enkilosflaskor Heinz ketchup på Vivo Stinsen i stället för på Konsum. Alla jagar Det stora klippet på sitt sätt. Om du själv har bra tips om hur man blir plötsligt rik med små arbetsinsatser, så vill jag veta! Skicka ett e-brev med dina tips.

Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.

Publicerad 2000-09-01