Dag Öhrlund:
Skugga
30 grader. Luftkonditioneringen lägger av, bromsskivorna skevar av hettan. Svetten rinner, folk bråkar i husvagnarna och ungjävlarna skriker på baden. Men i doktorns trädgård är det förlåtande skugga.
Du vet hur det är. Eller? Semester, och allt ska vara bra. Men helt plötsligt kommer ångesten farande som en gummiklubba och träffar dig i nacken. Aj! Oj! Satan. Svetten rinner och du roterar bland lakanen, kan inte sova. Flugorna kryper i taket. Jag ringer Doc och kollar läget. Han ber mig komma till sommarstället och prata lite. Påpekar a) att jag bör stanna till middag och b) att han har en hyfsad vinkällare varför jag c) stannar till på ett systembolag för att kunna bidra till källarens fortlevnad. Jag köper några hyfsade viner, sen hittar jag en kul flaska med lingon på etiketten och frågar mannen bakom disken om det är gott. - Nä, säger han. Jag köper några pavor lingonvin i alla fall för det kan vara kul att ha. Sedan susar jag genom sommarlandskapet medan luftkonditioneringen lägger av. Jag ger upp, ordnar korsdrag och i farter över 100 blir det hyfsat effektivt. Jag passerar skånska småbyar och hittar så småningom Docs villa i det lummiga landskapet. Doc sitter i trädgården, rätt cool med bar överkropp och läser tidningen, allt utom sporten. Jag säger till Doc att jag är upprörd över några människor jag träffat de senaste dagarna. Doc förklarar hur man ska handskas med det hela rent mentalt. Han får mig långsamt att förstå att de flesta människor är rätt störda. - I själva verket, säger han, är jag en av de få människor jag känner till som är fullt frisk. Jag har ingen ångest, inga neuroser. Och jag har lärt mig acceptera verkligheten. Jag får en idé. - Är inte svaret på livsfrågorna mest ren och rak cynism? undrar jag. Doc tänker, ler och nickar gillande. - Jag tänker trycka en dekal att ha på bilen, säger jag. Där ska det stå: Cyniker – Det Enda Raka! Doc tycker att idén är lysande. Han vill ha en dekal på sin egen bil. Vi hör folk skrika och bråka långt borta. Doc påpekar än en gång vikten av att man ska ägna livet åt viktiga saker, strunta i idioterna och bara göra sånt man gillar. Se till att man mår bra. Sen häller han upp mer kaffe och serverar en god kanelbulle. Doc läser en lista över läkare som blivit prickade för felbehandlingar och är lättad över att hans namn inte finns på listan. Innan jag kör skriver han ut några piller som jag ska ta om jag blir upprörd. Det artar sig till en bra vecka. Flugorna dör mot vindrutan när jag kör tillbaka mot den heta staden. Jag tänker på den ruttna samhällsekonomin, på människor som bråkar i sina obetalda husvagnar och på att folk inte borde få ha fem veckors semester för att de inte har råd med det, vare sig ekonomiskt eller psykiskt. Priset för skugga är ibland alltför högt. Jag kör genom den svenska sommaren med flugor, glass och grillkvällar med billigt kartongvin. Jag kör genom hösten och kommer till storstaden och parkerar utanför ett stort hotell och går in i baren. Den är tom sånär som på en mycket välväxt – speciellt runt magen – herre som tycker mycket om att prata. Om sig själv. Han är 63 nu, berättar han. Han säger att han ska ta livet av sig när han är 73 för då får skiten vara slut innan han blir vårdpaket. Då ska han åka över till hippieområdet Christiania i Köpenhamn och köpa tre överdoser morfin, en till sig själv och två till polare som också vill göra slut på eländet. Jag påpekar stillsamt att en god vän till mig beslutat skjuta skallen av sig med en .357 Magnum när det är dags. Men också att kanske även den starkaste dåre har svårt att finna styrkan när det inte är tomt snack längre utan man står där, darrande sjuk med skiten i byxorna, och inser att det är dags att ta det avgörande steget, typ nu. Såna petitesser vill mannen inte lyssna till för har man bestämt sig så har man, och i en bisats nämner han vad landsortsbor som han tycker om stockholmare som tror sig veta allt. Mannen har en brokig bakgrund. Han har emigrerat för att starta spritbutik men det gick inte så bra så han kom tillbaks. Han har varit skribent och han har tjänat rätt bra pengar på diverse verksamheter, så nu gör han inget mer, har ingen lust. Han dricker försvarliga mängder gin och citron-Fanta. Klockan är fyra på eftermiddagen och det är hett som fan i baren. Mannen berättar om sin skilsmässa. Frun kom hem och sa att han fick välja mellan tv-sporten och henne, annars skulle hon flytta. Mannen frågade när hon skulle flytta? Hon sa att hon menade allvar. Det gjorde mannen också. Hon fick ta vad hon ville och fyllde 30 flyttkartonger. Sen skrev han ut en check för det hon lämnade och så var hon borta. Det gick som det ofta går. Han träffade en ny tjej och nu vill hon flytta ihop. - Häromdagen sa hon att vi skulle spara in hennes hyra, 2 500 i månaden, om vi flyttade ihop. Jag svarade att hon skulle få tre tusen i månaden av mig om hon inte tog upp det där igen. Det är tyst ett tag. Sen frågar mannen om jag möjligtvis är intresserad av lite business. Från tidigare affärsomgångar har han bland annat sex tusen spel och tusen engångsjackor liggande. Jag tänker på min senaste, inte så framgångsrika importaffär av taiwanesiska plastklockor och avböjer vänligt men bestämt. Jag sväljer min drink, går ut från baren och promenerar därifrån medan jag funderar över det mest fascinerande av allt: Livet – och människorna mitt i det.
Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Flashback är politiskt och religiöst obunden.
Publicerad 2004-04-01